Google

Translate blog

söndag 17 augusti 2008

Tid är åldrande.


Vi som bor i större och även mindre städer ser ofta unga flickor som ledsagare till äldre kvinnor med rullator.

Mindre ofta äldre män med ledsagarinna däremot. Varför män med rullator mindre ofta är ute och rör sig och då de gör det oftast går ensamma är en ickelöst gåta.

Kanske äldre män i större grad vägrar ledsagas, kanske det ligger någon slags manlighet fortfarande kvar av gammalt slag att en bra karl klarar sig själv, sen sitter de bakom gardinen eller framför teven hellre än låter en ung kvinna gå ut med dem som stöd. Man ser även någon enstaka ung man som ledsagare men dessa är lika få som äldre män med ledsagare.

Men tidens gång är grym. Jag tänker på dessa unga kvinnor i sin ungdoms glansperiod som har allt framför sig kontra den de ledsagar, den äldre kvinna som haft sin tid och nu snart ska utplånas från sin jordiska tillvaro.

Vad mycket av levnadsvisdom går då förlorad. Vad mycket den unga ledsagarinnan kunde få av den äldre om kommunikation uppstod. Om det gör detta är tveksamt då idag yngre sällan tar råd eller lyssnar på äldre. Om så i större slag någonsin skett historiskt är dock tveksamt. Varje tid har sina människor som gör samma misstag som föregående generation i förhållande till den tidsanda som råder tekniskt och kulturellt.

Den unga levnadsglada ledsagarinnan kommer att åldras obemärkt för henne själv först en dag bemärkt för henne själv. En dag tänker hon tillbaka på sitt liv samtidigt som den stressade unga ledsagarinna vid hennes sida tar tag i sidan på rullatorn för att hålla kursen på densamma på deras långsamma morgonpromenad en tidig morgon.


Nu som hjälp till rullatorbundna kvinnor, om några generationer själva bundna vid rullatorn.