Google

Translate blog

lördag 21 november 2009

Idrott är inte för alla.


Missförstå nu inte, visst kan alla utöva någon idrott som aktiv eller som passiv åskådare.

Men idrotten är inte till för de som är totalt ointresserade av allt vad idrott heter.

Många gånger verkar föräldrar, skolor m.fl. tro att alla barn är intresserade av någon form av idrott och därför inte bara lockar sina barn att testa utan i en del fall tvingar dem att utöva en idrott.

Många gånger tvingar eller övertalar fäder sina barn att spela fotboll om de själva en gång varit intresserade av denna sport.

I andra idrotter är det likadant. Hur många idrottsmän och kvinnor har inte före detta idrottande föräldrar? Många gånger går idrottsprestationer i arv till nästa generation.

Varför idrott ses som så prestigefyllt är en gåta. Men en förklaring kan vara att från början och kanske fortfarande var och är idrottsresultat en väg till framgång och pengar.

Liksom sångare och sångerskor kan idrottare som gör stora resultat tjäna stora pengar utan att ha någon som helst utbildning. Man kan i dessa kretsar tjäna pengar utan varken en fullbordad grundskoleutbildning eller annan form av kunskap. Man lever på sin röst eller sin kroppsliga förmåga.

Kan det vara därför som idrott och artisteri är så populärt. En genväg för ett fåtal till ett liv av pengar och lyx.

2 kommentarer:

Ingemar sa...

Jag håller med dig! Idrott är liksom musicerande ofta en väg till att tjäna pengar och bli berömd. Vissa framgångsrika idrottare verkar t.o.m. vara så pengafixerade att de inte ens kan tänka sig att bidra till landets skatteintäkter, utan skriver sig i skatteparadis för att slippa undan. Av någon underlig anledning tillåts de ändå tävla under svensk flagg - mycket underligt!

Rolf sa...

Idrott är även lite av opium för folket. Få har kritiserat den. En av de få som dock gjort det för länge sedan var Ivar LO Johansson som skapade debatt med sin bok Jag tvivlar på idrotten 1931. Det blev ett ramaskri i idrottsvärlden när den utgavs.