Google

Translate blog

onsdag 22 juli 2009

Det finns en permanent arbetsstyrka som ses som värdelös av arbetsgivarna.


På alla områden behövs en reservstyrka. När brist uppstår inom sjukvården när en epidemi uppstår eller en katastrof inträffar. Samma sak inom polis och försvar.

Men även industrier och arbetsplatser i stort behöver en reservstyrka som tillfälligt kan hoppa in.

I dag finns sedan ett antal år uthyrningsföretag som tillfredställer dessa tillfälliga akutinsatser.

När Marx lära var i ropet ansågs även en arbetsstyrka i form av arbetslösa vara bra för arbetsgivarna att ta till när fler arbetare behövdes. På det sättet kunde man även hålla nere arbetskostnaderna genom att arbetstillfällena var en konkurrensfaktor.

Så kan man se det till viss del även i dag. Men skillnaden nu är att det finns en permanent arbetsstyrka som ses som värdelös av arbetsgivarna och som inte anställs även om det är brist på personal.

De som är stämplade som värdelösa och kufiska är de långtidsarbetslösa.

Här tas ingen hänsyn till varken meriter eller referenser. Dessa sorteras ut på grund av att de inte lyckats få ett arbete på lång tid.

Varför det blivit så eller varför de inte är anställningsbara beror enbart på människans inneboende förmåga att döma och misstänkliggöra sina medmänniskor som sämre och bättre.

Sortering och stigmatisering har alltid funnits. I dag görs detta av arbetsgivare likväl som av allmänhet och stat. Det har blivit ok att stigmatisera arbetslösa genom att de får ett högre skattetryck på sin inkomst än den som arbetar. Lägre ersättning och hånfulla lagar där de ska söka jobb de aldrig kan få. Sverige har därmed börjat efterlikna människosynen i flertalet andra länder på människor som inte lyckats.