Google

Translate blog

torsdag 10 mars 2011

Då gemenskapen försvann

Det var 2006 och riksdagsval. Nu kom en Allians av borgerliga partier till makten som omedelbart tog första steget bort från välfärdssamhällets dogm om att alla var lika mycket värda. Dogmen som varit att alla skulle ha en trygghet vid arbetslöshet och sjukdom. Det var något de såg rött av ilska på.

Man sänkte ersättningen i a-kassan till långtidsarbetslösa, som de såg som arbetsslöa. Ingen uppgradering av ersättningen skulle komma i framtiden, oberoende av inflation och prishöjningar. Nej, den ersättning som fanns då skulle sänkas till 65 %.  Därutöver och för att omdaningen av samhället skulle gå fort infördes i rask takt flera jobbskatteavdrag.

Den som hade arbete skulle gynnas, resten segregeras till ekonomisk fattigdom. Socialdemokraterna menade att det blev inte fler arbeten eller lättare för arbetslösa att få arbete för att ersättningen sänktes. Men de hade inte förstått att detta inte var anledningen till segregationen. Det var istället att konstruera ett samhälle av det gamla slaget, med bättre och sämre människor och klassificera människor i fack.

Man kunde inte gå hur långt tillbaks som helst, till trälsamhälle var omöjligt att gå. Men man tog ett steg som är häpnadsväckande. De som stod längst från arbetsmarknaden hamnade i slavliknande förhållanden som steg3, där de arbetade i ett slags åtgärd som heter jobb och utvecklingsgarantin.

Avskyn och förnedringen av arbetslösa som praktikanter blev istället 2-årsetapper av gratisarbetande till mycket låg ersättning. Istället fick den arbetsgivare som ordnade ett arbete för dessa personer, som arbetade gratis, bidrag av staten för sin arbetskraft på ca 5000 kr i månaden.

Sjuka sågs som inbillade sjuka om de var detta under en längre tid. Man kastade, efter almanackan, inte friskhet, ut dem i ingenting då sjukpenning och sjukersättning drogs in. De skulle, ansågs det, leva upp sina tillgångar o sedan förödmjukas med socialbidrag. Då kom säkert en del av dessa att söka sig ut på arbetsmarknaden genom sina kontakter ansåg man. Resten räknades inte som betydelsefulla och många tog livet av sig.

Om de mådde bra eller ej hade ingen betydelse, man körde över läkarutlåtanden och tog försäkringskassans handläggare som forna tiders Gestapo (dock utan vapenmakt) för att förverkliga omställningen.

Nu var många svenskar glada; vad var det vi sa, sa de: arbetslösa och sjuka är alla bedragare, klart det finns arbete till alla, och sjuka är inte sjuka, de är arbetsskygga.

Alliansen fick nytt mandat 2010. Leendet från dessa partier blev stort och genast började man tala om än mer jobbskatteavdrag. Ser någon likheten med denna syndabocksregeringspolitik i förhållande till den tyska 1930-talsregeringen?

Man utsåg syndabockar, då judar, som skulle segregeras. Här och nu; sjuka och långtidsarbetslösa.

Ser ni farorna?