Google

Translate blog

söndag 14 augusti 2011

Det är arbetsgivarna som bör utbildas, inte fas 3 deltagarna.


Utbildas till att förstå att den som är långtidsarbetslös är en vanlig människa som haft otur i sitt arbetssökande. Som i de flesta fall inte har ett funktionshinder utan istället haft arbete sedan sin skoltid men blivit arbetslös som äldre genom rationaliseringar eller 
nedläggningar av fabriker.

Arbetsförmedlarna som haft hand om densamme har inte lagt sig vinning om att på allvar kämpa för att personen skulle få ett arbete eller praktik. Personen själv har inga kontakter som kan öppna möjligheten till ett nytt arbete.

Den långtidsarbetslöse har enbart en önskan: Att få en normal inkomst och kunna handla och konsumera igen som ”alla andra” med riktiga, avlönade jobb. Därför är denne mycket seriös i att få ett arbete och sköta det till 100 procent.

Men debatten i dag är i många fall att den arbetslöse ska utbildas.

Visst, många får en utbildning, men hur många får ett arbete efter detta?

Få, mycket få. Misstänksamheten mot den arbetslöse finns hos arbetsgivaren oberoende av om den arbetslöse har en ny utbildning och kan anställas med all slags bidrag.
Nej, utbildning och stora informationskampanjer bör göras.

Riktade till arbetsgivare gärna både gratis och där de lockas att anmäla sig genom en penningsumma som är skattefri kanske 5000-10000 kr vilket skulle löna sig mer samhällsekonomiskt än de pengar som nu utbetalas per månad för förvaring av fas 3 are.  Allt med syftet att få ut sanningen om  långtidsarbetslösa, då först kan vi få bort diskrimineringen på arbetsmarknaden och fler av de långtidsarbetslösa kan få ett riktigt arbete.

Och självfallet få bort fas 3.