Google

Translate blog

torsdag 13 oktober 2011

Alliansen anser att misshandlade fosterbarn ska glömmas bort. De ser inte att något fel begåtts som ska ge ersättning.

Genom detta ogenomtänkta - dock ej förvånande - beslut har Alliansen åter igen visat sitt grymma ansikte. Att påstå att inga bevis finns för felaktigheter är detsamma som att misstro de som en gång hamnade i eländet.

Att påstå att senare tids fosterbarn inte ingår, de som hamnat i hem efter 1980, är det barnsligaste motiv jag läst. De födda efter 1980 ska självfallet också ha ersättning och de kan i de flesta fall själva anmäla, då det är betydligt lättare att utreda fall i nutid.

Varför är då Alliansen så omänskliga i denna fråga, som i så många andra?

Svaret är lätt. Fosterbarns plågor hör inte till jobblinjen. Inget intresserar Alliansen annat än jobbskatteavdrag och fnysande åt de som ej har arbete.

Fosterbarn hör inte till jobblinjen. Grymt men sant.
Alliansen ger inga pengar till något som inte har med det jobbande folket att göra. Arbetstagare eller arbetsgivare. Allt annat är ointressant för enfrågepartiet med mantrat jobblinjen.

Att dessa politiker skulle bry sig om barns plågor och utsatthet i det förflutna och de vuxna som fortfarande har men av denna behandling är utopi. En fråga som denna intresserar inte dagens regim, de hoppades att denna fråga ska sluta uppmärksammas av pressen, likt fas 3 och utförsäkringen av de sjuka gjort.

Men efter bara några dagar blev oppositionens reaktion för stark likt medias och jobbavdragsalliansen tvingades tänka om och öppna dörren för eventuell ersättning. Men ord o handling är två skilda saker. Det har vi sett när det gäller vara eller inte vara av fas 3 och hur detta slutar om media tystnar vet vi inte. Ersättning eller ej?