Ingen hänsyn tas till arbetslösa medlemmar som inte fått en krona i skattesänkning sedan 1976. Jobbskatteavdragen ses därmed som utvecklingsbara för att ge de med arbete än mer, på bekostnad av de utan arbete.
Varför inte kämpa för att de utan arbete ska få en rimlig levnadsstandard och även få ett arbete istället för att inte ens nämna denna grupp?
Är inte fackföreningsrörelsen de svagas språkrör på arbetsmarknaden?
Vilka är då svagast: de med eller utan arbete? Fackföreningsrörelsen ska kämpa för de som är utanför arbetsmarknaden i första hand, inte göra det enkelt för sig och kämpa för bättre villkor för de som redan har arbete.
Idag är detta vad fackföreningsrörelsen gör. Inte konstigt att medlemsantalet minskar. Man vet ju att om/när man blir arbetslös är man utlämnad åt arbetsföremedlingen och hamnar troligen till slut i förvaring i fas 3 och får allt sämre möjligheter att klara sig självständigt ekonomiskt - eller ens räknas i samhället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar