Google

Translate blog

onsdag 31 januari 2018

Vårt solsystem är udda uppbyggt mot flertalet (kanske alla?) andra solsystem vi hittills upptäckt därute.


Solsystem är inte ovanliga. Troligen har nästan alla stjärnor däruppe ett planetsystem i banor om sig.

Men få om ens något likt det vi ingår med vår Jorden i, vårt solsystem och plats i universum.

Det som verkar vara det vanliga solsystemet vilket vårt inte ingår i är att det ska ha bildats likartade storlekar av planeter i ett specifikt system. Exoplaneter vi sett runt andra solsystem är alla i ungefär samma storlekar runt sin sol. Utöver det är avstånden mellan planeterna regelbundna. Det visar att de bildats samtidigt eller mycket nära tidsmässigt.

Så inte i vårt. Här finns stenplaneter i olika storlekar stora gasplaneter ingen lik i storlek som den andra. Närmst solen finns stenplaneten Merkurius en liten planet sedan kommer visserligen två jämnstora planeter Venus och Jorden men sedan kommer en liten planet igen, Mars.

Utanför denna finns kaos eller ett asteroidbälte bortom det en jättegasplanet och sedan ytterligare tre sådana i olika storlek därefter en liten dvärgplanet och utanför detta asteroider igen och kanske planet 9.

Avstånden mellan planeterna har inget samband utan skiljs åt. Så vårt solsystem är unikt och bör ha bildats annorlunda mot de vi hittills bland andra solar hittat.

Varför det är så? Ingen vet men allt kan inte ha bildats samtidigt i vårt solsystem vilket vi anser det gjort i andra solars system vad vi vet eller tror oss veta idag från de upptäckter vi hittills har klassificerat.

Tre miljarder ljusår bort finns ett kluster av hundratals galaxer. Välkommen till Abell 1758.


Det finns kluster av varierande storlekar av galaxer. Ett stort och uppdelat sådant finns ca 3 miljarder ljusår bort. Detta vilket kallas Abell1758 och är i sin tur uppdelat i två cluster med ett avstånd från av varandra av 2,4 miljoner ljusår.

Namngivna som Abell 1758N (norr) och Abell 1758S (söder). Abell 1758N är i sin tur uppdelat i två mindre cluster Abell 1758NE (öster) och AbellNW (väster).

Inom clustren har upptäckts radiostörningsvågor vilka antas komma från oroligheter inom clustren då sammanslagits med än mindre cluster eller just gör detta.

Det är oroligt inom desamma. Intresset riktar sig mot detta orosmoment och hur det integrerar inom clustren. Här tänker man även försöka undersöka om mörk materia är inblandat om det är inblandat och hur denna integrerar i så fall. Allt i syfte för att förstå mer av universum och kanske även av hur Big Bang en gång agerade.

Begreppet Abell kommer från astronomen George Ogden Abell. Denne levde mellan 1927-1983 och arbetade på university of California där han under 1040-1950 talet koncentrerade sig på att fotografera galaxer och galaxhopar vid Palomar Sky Survey.
Under 1950-talet och framåt ägnade han mycket tid på att analysera resultaten från sin forskning, vilket resulterade i den hittills första och mycket betydelsefulla utvecklingen av metoder till att skilja galaxhopar åt med syftet att klassificera dem efter olika typer.

Bilden är på ett annat kluster Abell 520 se gärna lista på fler kluster här

tisdag 30 januari 2018

Hur tunga kan neutronstjärnor bli?


En neutronstjärna är endast ca 20 km i diameter. Men dess massa motsvarar 1,4 – 2,16 solmassor. En neutronstjärna är slutet av en stjärnas liv av storlek av ungefär vår sol eller mindre. Större stjärnor  exploderar i en supernova.

Men hur tunga kan neutronstjärnor bli?
Forskare har nu slagit fast att de inte kan bli tyngre än 2,16 solmassor.  Ett exempel på en sådan är pulsaren  PSR J0348 + 0432.
En pulsar är en roterande neutronstjärna vilken pulserar ut regelbunden strålning på alla slags våglängder.
Tätheten i en neutronstjärna kan jämföras med att ett ölglas skulle rymma vikten motsvarande Himalayas berg.

Nog är det tänkvärt och svårt att förstå. Men likväl sant.

Bilden ett panorama över Himalaya

måndag 29 januari 2018

Det har upptäckts en stjärna med ett mystiskt beteende.


När astronomer vid ESO:s instrument MUSE på Very Large Telescope i Chile riktade teleskopen mot stjärnhopen NGC 3201 sågs där en stjärna uppföra sig väldigt underligt.

Ett inaktivt osynligt svart hål verkar störa stjärnan. Det är det första inaktiva svarta hål som upptäckts bland de ca 150 stjärnhopar som finns i Vintergatan.

För astronomer är förhållandet mellan svarta hål och klothopar spännande och gåtfullt. Detta då deras stora massor och höga åldrar av de stjärnor som finns här tros ha samband med de små aktiva svarta hål som existerar där. Hål vilka väger lika mycket som en stjärna men är betydligt mindre och därför inte ska jämföras med de stora svarta hål vilka finns i centrum av galaxerna inklusive vår Vintergatan.

 Under stjärnhopens långa liv skulle dessa små svarta hål skapats allt eftersom tyngre stjärnor exploderat och störtat samman inåt.

Nyligen har upptäckts både radio- och röntgenkällor i dessa klothopar från dessa svarta hål.  2016 upptäcktes även gravitationsvågor från två små svarta hål vilka slogs samman. Det antas att dessa relativt små svarta hål kan vara mer vanliga i klotformiga stjärnhopar än vad man tidigare trott.

Tills relativt nyligen antogs att nästan alla svarta hål försvinner från klotformiga stjärnhopar efter en kort tid och att system som dessa och är inaktiva inte borde existera. Men nu vet vi bättre men förstår inte mer för det.

OBS skillnaden mellan ett aktivt och inaktivt svart hål är att det aktiva slukar material i närområdet medan det inaktiva bara finns där och slukar ingenting men stör omgivningen som ovan nämnd stjärna.

Bilden är på stjärnhopen NGC 3201 i Vintergatan där ovanstående upptäckts.

söndag 28 januari 2018

Vintergatans stjärnor är inte alla från början hemmahörande i vår galax.


Alla stjärnor vi kan se däruppe är stjärnor som tillhör Vintergatan den galax  även vi och vår sol hör hemma. Vintergatan är en av oräkneliga galaxer i universum. Övriga oräkneliga galaxers stjärnor kan vi inte se med blotta ögat utan enbart galaxen i sig om den inte finns för långt bort.

Vår sol är som merparten av stjärnorna vi ser tillblivna i Vintergatan.

Men alla stjärnor i Vintergatan är det inte. Det finns en hop stjärnor vilka kommer utifrån. Stjärnor vilka dragits in i den större Vintergatan från mindre dvärggalaxer i närområdet.

Exempelvis från lilla och stora Magellanska molnen vilka är två mindre dvärggalaxer som kan ses som satellitgalaxer till Vintergatan.

Kanske inte så spännande upplysning men allt som kan ge mer kunskap om universum anser jag är viktigt att förmedla för förståelsen av vad universum är och hur det ses fungera.

Bilden är på Magellanska molnen

lördag 27 januari 2018

Varifrån kom Hypatia stone? En liten svårförklarad asteroid som hittades 1996.


Det var 1996 och i Egypten man fann denna mycket lilla sten. 3,5 cm rakt över som störst. Eventuellt antogs den vara en bit av en kometkärna och om så den första bit av en sådan som någonsin hittats.

Historiskt har vårt solsystem bildats ur en nebulosas innehåll. Men Hypatia stone har ett innehåll vilket inte stämmer med något annat i det som vi hittills hittat eller förstår av vårt solsystems sammansättning kommit från en nebulosa.

 Om man ska försöka få in dess innehåll i nebulosateorin måste den arbetas om. Detta enbart för denna lilla stens skull.

Troligare är istället att den kommit utifrån en gång och hört till något helt annat därute.

Den innehåller mikrodiamanter vilket kan förklaras av kolomvandling vid värmen i nedfarten genom Jordens atmosfär. Inget svårt att förklara enligt den kunskap vi har.

Svårare eller idag inte möjligt att förklara utifrån vad vi vet om vårt solsystem är dess innehåll och uppblandning av rent aluminium, moissanite, silverjodid, indiumfosid, nickel och järn.

Detta i föreningar aldrig tidigare sedda. Ett ex är en förening av nickel-indiumfosid med mycket hög nickelhalt i järn. Förening vilken aldrig på naturlig väg kan bildas i en nebulosa enligt den kunskap som finns idag.

Ännu idag mer än 20 år efter att stenen hittades vet vi inte varifrån den kommit eller hur dess föreningar kunnat bildats på naturlig väg vilket är den väg vi förutsätter vi ska leta efter.  

Bilden är på Hypatia vilken var född mellan 350 och 370 e.Kr, död mars 415 (politiskt mord). Hypatia var grekisk filosof av den nyplatonska skolan, dotter till matematikern, filosofen och astronomen Theon. Hon studerade dessa ämnen under faderns ledning och anses vara den första kända kvinnliga matematikern vars liv är väldokumenterat. Bild och text från Wikipedia.
Bild på den omtalade stenen i delar numera ses genom medföljande länk ovan.
 

fredag 26 januari 2018

Oförklarliga, snabba, överraskande och riktade radiovågor sveper mot oss från platser utanför Vintergatan.


FRB121102 (FRB betyder fast radio burst) är en av ett fyrtiotal mystiska radiovågsutbrott vilka snabba och polariserade på rak kurs genomkorsar universum snabbt, kort och från olika platser. Antalet är det som hittills upptäckts.

En snabb våg innehållande alla slag av mellanvågsfrekvenser inom radiovågsfältet.

Vågor vilka forskare försökt förstå bättre. En lista på de som hittills upptäckts kan man läsa om här. 

Många lekmän har ansett och anser fortfarande att dessa riktade vågor är kontaktförsök från främmande intelligenser därute. Forskare är inte överens om detta.

Ovanstående FRB121102 vilket detta inlägg i första hand handlar om kom från en dvärggalax tre miljarder ljusår från Jorden. Att tro att någon där sänder en riktad stråle till Jorden vilken skulle ta minst 6 miljarder år att få svar på tror få.

Troligare är att det är ett stort svart hål med ett starkt magnetfält som reagerat på detta sätt. OBS kom ihåg att ett polariserat ljus går rakt fram och en stjärna en bit från oss kan inte uppleva det som riktat mot dem. För att uppleva det som riktat måste man vara i skottlinjen för ljus av detta slag och just detta med flera upptäckta låg vi i riktning mot.

Frekvenserna av radiovågor som kom från FRB 121102 var ljuspulser som varade mellan 0,00003 sekunder till 0,009 sekunder. Så korta pulser kan användas för att ange storleken på det objektet vilket avger dem. Objekt vilka kan vara så små som 10 kilometer i diameter den typiska storleken på en neutronstjärna.

En fråga som kan ställas är hur många polariserade vågor som avges åt skida håll däruppe. Troligen oräkneliga och som jag ser det är de inte oförklarliga vågor om man ska tro forskares funderingar och det bör man nog göra.

torsdag 25 januari 2018

Tre unika strålar upptäcktes komma från solens baksida.


Det är några år sedan nu. Det var i april 2014 dessa tre unika strålar strålade ut från solens baksida. Det var genom att de kom från den sida som är vänd från oss det tog tid innan vi upptäckte att det skett.

Det var innehållet av  järn och helium3 som är ett mycket ovanligt slag av strålar som gjort att strålarna gått till historien.

Det är först nu forskare vid Max Planck-institutet har funderat ut en lösning på dessa strålars ursprung.

För att dessa strålar kunnat uppstå måste en korrelation mellan helium-3 och järnrika partikelflöden sammanfalla med ett spiralformat utbrott av ultraviolett strålning i solens atmosfär. Då först kan det enligt teoretiska beräkningar kunna ge nödvändig energi för att accelerera partiklar ut i rymden av detta slag.

Men det är ännu en gåta varför det skett. För mer diskussion av varför och hur det kan finnas och bli denna möjlighet se länken här.

Strålningens innehåll är en gåta helium3 som är ett innehåll i strålarna är här 10000 gånger större i denna än vad som finns i solens atmosfär och järninnehållet i strålen 10 gånger större än vad som finns i solens atmosfär. Någon process samlade dessa slag av innehåll och sände ut det. Men vad?

Kanske den ultravioletta strålningen är den gemensamma nämnaren för händelsen för utbrottet. Men ingen vet, ännu. OBS det hade aldrig upptäckts denna slag av strålar tidigare från solen och inte heller efteråt tills nutid.

Bilden är på solen med tre strålar dock inte med de tre som omtalas ovan.

onsdag 24 januari 2018

Troligen överhettade vätgasmoln lämnar nu Vintergatans centrum. Men processen är ett olöst mysterium.


I
centrum av Vintergatan finns ett stort svart hål med en massa miljontals gånger större än solen. Här bildas nya stjärnor i dessa centrala delar av spiralgalaxen i vilken vi finns i utkanten av en av dess armar.

Nu har det upptäckts utkastningar av vätemoln i den i av oss ingående något platta spiralgalaxen. Moln vilka försvinner ut från galaxens flatare mitt (se bild) åt båda håll i en hastighet av 330km/sek och är synligt i ett stråk 5000 ljusår ut från centrala delarna.

Det kan ses som överhettningsutsläpp  (mina funderingar). Vad som inte har hittats är dessa molns utlopp. Gränsen för var de börjar i centrum och dess utlopps början är  okänd. Någonstans i detta kaosartade landskap sker det.

Visst kan man filosofera i att utloppet kan komma från en annan dimension i tid och rum vilken galaxens centrum har eller har fått kontakt med men det är troligen en science fictionfantasi.

Men dessa Så kallade fermi bubbles existerar och hur de uppkommer och exakt var förblir en gåta ännu ett tag.

Bilden visar vintergatan med sina fermibubblor.

tisdag 23 januari 2018

Det är i Orionnebulosan Hubbleteleskopet gjort en ny upptäckt, en stor mängd bruna dvärgar


Hubbleteleskopet söker och finner nya ting däruppe som ger ny kunskap både ofta och överraskande.

En av de nyaste upptäckterna är gjorda i Orionnebulosan vilken ligger 1350 ljusår från oss. En nebulosa är ett åtskilliga ljusår stort gas- och dammoln.

I just denna har nu den största samlingen hittills på en plats med mångfald av bruna dvärgar upptäckts. Bruna dvärgar är objekt vilka misslyckats bli så varma att de blivit stjärnor men varma nog för att inte kallas planeter. Helt enkelt misslyckade stjärnbildningar. Processen för att bli tillräckligt varma uteblev.

I övrigt finns i Orionnebulosan allt från jättestjärnor till röda dvärgstjärnor. Vad som fått denna plats att få en så relativt stor mängd bruna dvärgar vet man inte. Men kanske det är gasernas sammansättning i nebulosan som är anledningen. Det har inte varit tillräckligt med något för att starta processer i vissa objekt på en viss plats och så har en brun dvärg blivit följden.

En brun dvärg fanns i 17 fall i närheten av en röd dvärgstjärna. Om det i dessa fall finns ett samband är osäkert.  

Bruna dvärgar ger inte värme tillräckligt för eventuella planeter som kan finnas runt dem för att dessa ska kunna hysa liv

Bilden är på Orionnebulosan vilken är utgångspunkten till ovanstående inlägg.

måndag 22 januari 2018

Dvärggalaxer är vanliga däruppe och här kan stjärnbildning effektivt stoppas. Men allt hålls samman av den mörka materian. Galaxer stjärnor och du och jag.


Galaxer av som vi kan kalla medelstorlek likt vår Vintergatan är femtio gånger ovanligare än dvärggalaxer för att inte tala om jättegalaxer.

I varje galax finns en mittdel där ett svart hål huserar och drar till sig näraliggande damm eller gas.

Problemet för stjärnbildning i galaxer är att det just därför kan bli ett stopp av detta i dvärggalaxer. Detta då dessa är små och det svarta hålet kan tömma stjärnbildningsmaterialet  genom att dra till sig materia och det mer och mer när hålet blir starkare med tiden. Det är i centrum av galaxer merparten av materia finns för bildande av nya stjärnor. Det finns inte så stora utrymmen i dvärggalaxer för rörelser av materia som i större galaxer därav kan stopp av stjärnbildning därför ske.

Därför är det mer vanligt att denna process upphört  av ovanstående anledning än att denna bildning upphört i andra galaxer.

En annan intressant sak om galaxer och solsystem är den mörka materien vilken ännu ej upptäckts mer än av dess effekter. Sökandet fortsätter. Men det är denna och troligast med hjälp av den mörka energin som galaxerna hålls på plats så de inte vibrerar exempelvis. Den ska även hålla solsystemen på sin plats enligt teorin. Man kan enligt mig se den lite som den gamla antika tron på etern. Kanske skulle dessa två mörka tillstånd (mörk materia och mörk energi)  kallas etern tillsammans. OBS bara en tanke.

Men idag har den svarta materian börjat ses som den materia som håller allt på plats. För bara något årtionde sedan var det inte en så accepterad uppfattning som den börjar bli numera. Forskning och Framtids tidningen jag tror det var nr 7 i fjol skrev om den mörka materian och jakten på den med nya metoder.

Bilden är på dvärggalaxen IC10 vilken ingår i den lokala galaxhopen innehållande ca 40 galaxer och även vår Vintergatan där vi finns.

söndag 21 januari 2018

Ett extremt stort spegelteleskop börjar nu få form. Syfte att se än längre in i rymdens djup.


ESO (exctreme large telescope) Europeiska sydobservatoriet i Chile börjar nu se fram emot det stora spegelteleskop vilket börjar få form på fabriken i Tyskland.

De första sex spegelsegmenten av sammanlagt 798 stycken är nu klara och den 39 meter stora primärspegeln blir sedan den största som tillverkats någonsin.

Varje segment av de ovan nämnda segmenten blir 1,4 meter tvärsöver och 5 cm tjocka. Tiotals miljoner känsligare blir teleskopet jämfört med det mänskliga ögat.

Här blir ett instrument när det väl kommer på plats med stor möjligt att se än klarare långt bort genom ljusåren ut i universum för nya upptäckter och undringar.

Bilden är från ESO i Chile

lördag 20 januari 2018

Vet du vad en megamaser är? UGC 6093 är en galax där en sådan existerar


Hubbletelskopet kan lätt se en galax som UGC 6093 fast den ligger en halv miljard ljusår bort. Ljusår är tiden ljuset tagit på sig att nå oss räknat i år. Nog är det otroligt att Hubble kan se denna galax, lätt, som NASA uttrycker det.

Det är en stavgalax lik vår Vintergatan. Vintergatan där vi med vårt solsystem finns i en av de yttre spiralerna.

UGC 6093 är en aktiv galax benämnd så då man här kan se att materia i galaxens centrum dras in mot det supermassiva svarta hål vilket finns i dess centrum. Detta sker utan avbrott och ger här en intensiv för mänskliga ögon osynlig mikrovågsstrålning. Vad som sker kallas av NASA en gigantisk astronomisk laser av osynlig mikrovågsstrålning på skilda våglängder.

Namnet megamaser används för denna strålning som kommer från galaxens centrum just då den är så stark. Ca 100 miljoner gånger starkare än vad som kommer från andra galaxers centrum som vår Vintergatan exempelvis.

Bilden visar IRAS 16399-0937 en megamaser över 300 000 ljusår bort.

fredag 19 januari 2018

I stora magellanska molnet ska vi ta oss till Tarantelnebulosan för att där skåda något förundrande.


Stora Magellanska molnet en dvärggalax vilken cirklar runt Vintergatan mellan stjärnbilderna Taffelberget och Svärdfisken 160000 ljusår från oss.

Lilla Megallenska molnet är en hälften så stor dvärggalax som stora molnet och finns 200000 ljusår från oss i stjärnbilden Tukanen. Det är i Stora molnet Tarantelnebulosan finns.

Bilden ovan är taget på just denna nebulosa av Hubbleteleskopet. I denna bildas nya stjärnor i stort format.

250 stjärnor ca 50 - 200 gånger tyngre än vår sol har hittats här. Stjärnor av denna storlek o tyngd vilka troligen en gång kommer att explodera som en supernova.

Det är mängden av stjärnor av denna storlek på en så begränsad plats som ger nya infallsvinklar på universum. Teorin av att det bör finnas fler tunga stjärnor än vi anat och att många fler supernovor bör finnas som rester av forna stjärnor av denna storlek.

Men vi ska komma ihåg att Tarantelnebulosan även kan vara en unik plats i universum och den enda där det ser ut som det gör. 

torsdag 18 januari 2018

Kanske är ett galaxkluster vid stjärnbilden Perseus platsen som ska lösa detta nobelprisämne. Den mörka materians gåta.


85% av all materia avger inget ljus. Letandet efter det som finns men inte har setts fortsätter. Den mörka materian. Många är de forskare som med hjälp av ex Chandrateleskopet och en hop andra teleskop hoppas kunna bevisa dennas existens konkret. Kanske är ett steg närmre av bevis på dess existens nu kommit.
I ett stort galaxkluster 250 miljoner ljusår bort i stjärnbilden Perseus har stark röntgenstrålning upptäckts.


Toppar av röntgenstrålning från uppvärmd gas från galaxer i klustret här upptäcktes för ett tag sedan och sedan dess har samma slags röntgenstrålningstoppar även upptäckts från hittills 73 andra kluster av galaxer i universum.

Någon förklaring till denna våglängd av röntgenstrålning har inte kunnat ges utan nu ser man den som en möjlig källa från mörk materia.

Visst kan man tycka att det är för tidigt att dra för stora slutsatser om att dessa källor har sitt ursprung i mörk materia. Men då ska vi komma ihåg att forskningen efter bevis på den gäckande mörka materian är ett nobelprisämne.
En dag kommer den garanterat att hittas om den nu finns i verkligheten och inte bara är en teoretisk produkt vilken ex etern en gång var. Etern som liksom idag den mörka materian ses som, något som finns överallt men inte kan ses.

Bilden är på stjärnbilden Perseus

onsdag 17 januari 2018

Vi har det senaste året läst mycket om universums mest mystiska stjärna.


Tabbys star eller KIC 8462852 som den även kallas har gått till historien som den stjärna vilken man diskuterat om i vars närområde någon planet med ett civiliserat samhälle misstänkts. Härifrån ses nämligen stjärnan tömmas på energi eller som att dess energi teoretiskt används av ett tekniskt högtstående samhällssystem.

Tabbys star finns 1000 ljusår bort vilken är 50% större än vår sol och 1000 grader hetare. Den ligger i riktning mot stjärnbilden Svanen. Vad man ser är hur dess sken ljusregleras tidsmässigt och då har misstanken att dess energi används av ett tekniskt högtstående samhällssystem fötts.

Pengar har sedan dess skänkts till forskare för att undersöka dess skens ljusreglering  än utförligare.

Men mysteriet ser idag ut att ha lösts och skenets ha sitt ursprung från en naturlig men ovanlig händelse för 1000 år sedan. Vi vet inte riktigt säkert vad som utlöst den men vad vi ser är till nästan 100 % säkerhet rörelser av damm.
Dammoln i rörelse nära stjärnan eller någonstans mellan stjärnan och oss vilka dämpar stjärnans ljus kontinuerligt och tidsmässigt relativt exakt och periodiskt.

Bilden är en illustration av NASA på Tabbys star

tisdag 16 januari 2018

Se stjärnfallskalendern för år 2018


HÄR kan du se årets stjärnfallskalender och vilka datum dessa infaller plus lite information om varje svärm och vilken dag de kan ses som flest nedfall. Spara dessa uppgifter och avnjut skådespelen på natthimlen.

Du som enbart önskar se en förteckning ser den nedan:

Quadrantinerna  Period: 28 december 2017 – 12 januari 2018

Lyriderna  Period: 14 april – 30 april


Eta Aquariderna Period: 19 april – 28 maj


Alfa Capricornidern  Period: 3 juli – 15 augusti


Delta Aquariderna Period: 12 juli – 23 augusti


Perseiderna Period: 17 juli – 24 augusti


Orioniderna Period: 2 oktober – 7 november


Tauriderna / Norra Period: 20 oktober – 10 december


Leoniderna Period: 6 november – 30 november

Geminiderna Period: 4 december – 17 december


Ursiderna Period: 17 december – 26 december




Bilden är Leoniderna ett av dessa stjärnfall som i år inträffar mellan  6-13nov

måndag 15 januari 2018

Chariklo är en intressant asteroid bortanför Saturnus.


Saturnus har som vi vet tunna ringar vilket ger ett intressant och vackert intryck. Svaga ringar finns även runt de övriga gasplaneterna.

Men innan Chariklo ansågs ringar vara något som enbart gasplaneter kunde ha. Nu vet vi bättre. Chariklo är den första asteroiden som upptäckts med en ring. En upptäckt vilken sedan resulterade i att det sökts ringar runt andra asteroider. Resultatet har blivit att det upptäckts andra asteroider med ringar men Chariklo har gått till historien som den första asteroid där en ring upptäckts.

Svagt men möjligt att se med rätta instrument kan det troligast även finnas fler ringar att upptäcka däruppe. Ringfenomenet är kanske inte ovanligt men så vackert som det ser ut runt Saturnus kan vara ovanligt i universum.
Ringar består av små stenpartiklar och damm vilka samlats in och går i en egen bana runt en himlakropp.

Bilden är på Chariklo med ring.

söndag 14 januari 2018

Mikroorganismer är vanliga i rymden. NU ska de undersökas.


Små organismer och svampar osynliga för ögat vill vi slippa förorena rymden med. Vi önskar däruppe enbart hitta mikroorganismer vilka aldrig varit på  eller kommer från Jorden. I annat fall kan felantaganden göras om en  mikrobs ursprung.

Idag vet vi att vi inte kan stoppa färden av mikrober med de farkoster vi sänder upp. En farkost där människan finns som i den internationella rymdstationen är full av mikroorganismer. Vi kan inte sända upp sterilt rengjorda människor och material.

Men vi är samtidigt intresserade av hur dessa mikrober lever och kanske förändras i tyngdlöst tillstånd. Tills nu har vi varit tvungna av sända prover tillbaks till Jorden för att lära något om detta. Men nu har första steget tagits för att söka o finna dem på plats däruppe vilket ger undersökningsmöjligheter på plats i tyngdlöshet.

Säkert kan vi finna en del av intresse genom detta när väl metoderna förfinats. Mutationer kanske, tyngdlöshetsproblem likt för människan, ja enbart fantasin kan förmedla vad vi kan finna sedan får verkligheten visa vad som verkligen finns att hitta.

Bilden är på en bakterie tyvärr nämnde inte texten vilken det är där jag fann den. Men fantasieggande form har den tycker jag vacker på sitt vis.

lördag 13 januari 2018

Venus. Jorden och Mars hade i början av sina existenser en atmosfär. Men idag ser det annorlunda ut.


Efter att dessa planeter bildats hade de atmosfär.  Men då solen var relativt lugn i sina eruptioner kunde planeter som Jorden o Venus (de är av ungefär samma storlek) behålla sin atmosfär.

Däremot kunde en mindre planet som Mars med betydligt lägre gravitation inte detta utan snart genom några miljoner år försvann både atmosfär och vatten i stora mängder ut i rymden.

Detta har forskare idag räknat ut är anledningen till att Mars varken har större mängd av varken atmosfär eller vatten.

Om solen hade varit betydligt mer aktiv under denna tid hade inte en atmosfär kunnat behållas eller bli tätare på varken Venus eller Jorden. På grund av dess innehåll är Venus atmosfär betydligt tätare och annorlunda än Jordens. Men det är en annan historia.

Men vad man kan förundras över är att en del månar runt gasjättarna Jupiter och Saturnus även har atmosfär. Men de ligger långt från solens eruptioner och gasjättarna själva är lugna så det kanske inte är så konstigt. En del av dessa månar är ju nästan lika stora som Merkurius inga små månar direkt.

Bilden visar storleksförhållande på Venus o Jorden sett från rymden

fredag 12 januari 2018

Vi tror oss veta att vatten en gång var vanligt på Mars och nu anser vi oss veta var detta vatten blev av.


Vatten  flöt i strida strömmar i floder på Mars och  sjöar o hav fanns på dess yta. Rester i form av tunn frost ses ännu vid polerna.

Under ytan anses det kunna finnas vatten. Men något bevis på att de fåror som tagits som forntida floder innehållit vatten finns inte. De kan vara fåror efter sandstormar och sandförflyttning.

Men låt oss förmoda att vatten en gång var vanligt på Mars. I så fall antas att det försvann ut i rymden och till viss del togs upp av poröst stenmineral och ännu finns i detta.

Det försvann i denna teori upp i rymden av solvindar när Mars magnetfält kollapsade. Varför det kollapsade vet man inte (om det nu en gång funnits). Varför Jordens inte gjorde det eller gör det är även en fråga.  Men om Mars haft vatten i större mängd behövs en förklaring på vart det tog vägen och ovanstående är inte omöjlig.

Att vatten i så fall även kan finnas dolt i poröst material som basalt är absolut ingen omöjlighet. Teorin är trolig och möjligt sann. Men inget kan bevisas ännu av sanningshalten i om Mars verkligen en gång haft mer vatten än det finns där idag.

Bilden visar i förstoring vad som kan ha varit floder av vatten på Mars men inget är säkert om det är förklaringen till dessa skåror i marken. Bilden kommer från NASA.

torsdag 11 januari 2018

NASA planerar att sända iväg en stjärnfarkost 2069.


Planer finns att NASA ska sända en farkost mot vår närmaste stjärna Alpha Centauri  för att avsöka de hittills funna tre exoplaneterna runt denna stjärna. Året då farkosten ska iväg blir 2069. OBS inte bemannat med människor.

Året är valt för att fira 100-årsminnet av människans första steg på månen.

Resan kommer att ta 44 år. Stjärnan som ligger 4,37 ljusår från oss tar den tiden att nå även om man lyckas med sitt mål med en hastighet dit på en tiondel av ljushastigheten. En hastighet man har som mål att klara av i teorin.

Man beräknar att det under färden uppstår diverse okända problem så planering och möjligheter att lösa ej idag kända problem som kan uppkomma är något man måste försöka vara beredd på och ha möjlighet att lösa. Man ska även tänka på att ju längre ut farkosten kommer desto längre tid tar en signal hit för att visa ett problem och även retursignalen härifrån för att lösa ett problem och svaret på om det lyckats tar lika lång tid tillbaks.

Egentligen behövs snabbare kommunikation än ljusets hastighet för att klara färdens eventuella uppkomna problem.

Bilden är på ett förslag på ett stjärnskepp

onsdag 10 januari 2018

I jonosfären har för första gången vågorna som slår ut elektronik upptäckts efter en solförmörkelse


Finns det en atmosfär på en planet och denna utsätts för joniserande strålning från rymden bildas en jonosfär. Jonosfär är en del av en himlakropps övre atmosfär som joniseras av strålning från rymden och därför utgörs av ett plasma. Jonosfären kännetecknas av hög elektrontäthet och hög elektrisk ledningsförmåga. Jonosfären påverkar därför utbredningen av radiovågor och möjliggör långväga radiotrafik på kortvåg mellan områden på olika sidor av jorden.

Jordens jonosfär sträcker sig uppåt från en höjd av omkring 80 km över jordytan. Uppåt övergår den gradvis i magnetosfären utan tydlig gräns. Jonosfären anses sluta någonstans mellan 500 km och 2000 km över markytan. En hel del satellitbanor går inom jonosfären, exempelvis Internationella rymdstationen som ligger på 300 till 400 km höjd.

Den 21 augusti 2017 kunde en solförmörkelse iakttas i USA. Effekterna av denna kunde för första gången detekteras som vågbildningar i Jordens jonosfär.

Snabb avkylning och uppvärmning gav effekten v-formade atmosfäriska vågor. Detta var något man tidigare trott kunde ske men aldrig tidigare lyckats bevisa. Nu äntligen kunde det upptäckas och teorin från 1960-talet kunde bekräftas som sann och bevisad.

Det är vågor av detta slag som kan slå ut elektronik på Jorden. Vi måste lära mer om dessa vågor och hur vi kan skydda utrustning här när risken för dessa är överhängande vid stora soleruptioner men även vid solförmörkelser.

Man tänker kanske inte på att solförmörkelser kan ge denna effekt men ett komplicerat samband mellan Jorden, månen och solen ger effekten. Dock ej lika skarp som vid stora soleruptioner där elektronikens digitala värld kan drabbas hårt och skoningslöst. 

tisdag 9 januari 2018

Ingen vet säkert hur vårt solsystem kom till. Kanske det skedde enligt nedan.


En ny teori om hur vårt solsystem bildades har utarbetats av forskare vid university of Chicago.

Den vanligaste teorin har i många år varit följande vilken även lärs ut i skolorna. Teorin om att i ett jättelikt gasmoln från en supernova bildades fanns där solen bildades som ett hett klot i mitten, och sedan klumpades resten av det som blev över ihop sig till planeter.

Men även andra likartade teorier har florerat och utöver det naturligtvis Guds skapelse.

Men nu har en ny teori utarbetats av ovanstående universitets forskare.

Istället för att solsystemet bildades i ett moln från en supernova är  tanken att det bildades i närheten av en stjärntyp kallad Wolf-Rayetstjärna (en stjärna med en mycket hög temperatur).   Stjärnor av denna typ är döende stjärnor ca 30 gånger större än vår sol, i  dessa  fusionerar helium och det får till resultat en mycket hög temperatur där bubblor av het gas bildas och kastas ut. Från skalet av en sådan bubbla kan solar och planeter bildas och några sådana kan ha bildat, först de yttre gasplaneterna och utanför liggande rester i form av asteroider och dvärgplaneter och utifrån en annan bubbla de inre planeterna och solen.

Själva Wolf-Rayetstjärnan vilken då är anledningen till att vårt solsystem finns skulle enligt denna teori då vara  att denna exploderat som en supernova och förintats likt den supernova förintning som hörde till förra teorin.

Kan det ligga en sanning i denna teori? Tja den är lika trolig som föregående teori om gasmolnet från en supernova. Men jag tycker det är krystade teorier båda två. Var finns resterna av supernovorna exempelvis? De kan väl inte bara försvinna i tomma intet eller bli ett för oss svart osynligt hål. Så långt iväg från oss kan de ju inte ha funnits så de inte kan finnas rester kvar allt kan ju knappst ha blivit omvandlat till vårt solsystem.

En Wolf-Raynetstjärna vi kan se på stjärnhimlen idag ligger i Crescentnebulosan i stjärnbilden Svanen.

Bilden är på Crescentnebulosan där troligen nya solsystem bildas idag.

måndag 8 januari 2018

3,5 miljarder år gamla fossil hittade på Jorden.


Forskare vid University of Wisconsin-Madison har funnit fossil i Australien vilka är de äldsta mikroorganismer någonsin är funna. Det visar på liv på Jorden redan en halv miljard år efter att Jorden bildades.

Detta får forskare att anse att liv bör vara universellt och vanligt förekommande. Det utifrån att det kunde finnas redan efter en så kort tid här.

Varför frågar de sig skulle liv så snabbt kunna existera här medan oräkneliga andra planeter därute inte skulle ha det? Det är omöjligare att liv inte skulle kunna existera därute än att det gör det säger många. Dock med undantag av de som är bibeltrogna.

Skulle liv aldrig hittas därute fast vi söker på fler o fler exoplaneter och månarna i vårt eget solsystem kanske vi ska omtolka vår verklighet.

Omtolka den till gamla tiders uppfattning att vi inte är ett slumpens spel eller en naturlig utveckling utan istället skapade av något. I så fall kommer tron på en skapande Gud inte att verka som en myt utan bör tas som verklighet. Ett antagande vilket inte är otroligare än något annat i en verklighet vi inte förstår varken varifrån den kommit eller varför vi finns och vem vi  är i denna.

Vad som är sanningen kan bara var och en själv bestämma sig för. Vetenskapen har inte svaret idag.

Bilden är en illustration på Gud. Han ses här visa sig som man då vi hade en patriarkal värld i alla tider utom numera. Den vanligaste bilden. Men vi ska se Gud som just Gud som kan ta form av vilket slag som helst en gång som människan Jesus.

söndag 7 januari 2018

En glupsk stjärna blinkar mot oss långt därute i universum.


550 ljusår från oss i Fiskarnas stjärnbild finns en stjärna med namnet RZ Pizcium. Härifrån ser det ut som om den blinkar mot oss  ljusstyrkemässigt. Ibland kan dess sken avta i några dagar för att sedan öka igen. Något döljer dess sken över tid.

Astronomer misstänkte att det berodde på att stjärnan var en ung sådan och att stora mängder asteroider kretsade runt denna och dämpade  ljuset  kontinuerligt så vi såg ett blinkande sken härifrån.

En annan förklaring kunde vara att stjärnan är mycket gammal och att det är effekterna av dess övergång till röd jätte och med detta utvidgning som ger dessa effekter. Effekten av att närliggande planeter sprängs till stoff o damm och nu sveper runt den växande stjärnan i stora dammoln vilket kontinuerligt dämpar dess sken.

Men nyaste rönen säger att stjärnan är lite av varje. En ung stjärna på några tiotals miljoner år har enorm röntgenstrålning. Det är också vad RZ Pizcium har och sänder ut.

Men en stjärna så ung ska egentligen inte kunna ha fått stora dammoln runt sig dessa bör ha varit byggstenar till nya planeter runt stjärnan och inte finnas. Dammet som antas  här ligger ungefär lika nära sin sol som Merkurius ligger runt vår sol.

Vad fenomenet beror på om man nu har rätt vet man inte. En teori är en katastrofhändelse där några gasplaneter krockat och förintats. En annan att en katastrof av stora mått av annat slag skett i området med krockar av stenplaneter och annat skräp.

Se länken ovan där en kort film även visas för att göra händelseförloppet med blinkningar och avtagande sken lättbegripligt och hur det kan se ut vid stjärnan. Det är värt att se.

Bilden visar i tecknad illustration Fiskarnas stjärnbild vilket är riktningen mot RZ Pizcium.

lördag 6 januari 2018

Det var när Hallowen 2015 var i antågande en dödskalleliknande asteroid kom in i vårt solsystem. Nu kommer den snart igen.


Kanske det finns en del som kommer ihåg asteroid2015 TB145 vilken besökte oss i november 2015. Den uppmärksammades just för att den i viss vinkel såg ut som en deformerad dödsskalle och dök upp i samband med Halloweenfirandet och som närmst kom den 31 november det året. Samma dag som Halloween inföll.

Sedan dess har den inte synts till. Inte förrän nu då den återvänder och beräknas komma in i vårt närområde igen.

Asteroiden vilken har en dimension av ca 600 meter kommer denna gång i mitten av november 2018.

Eventuellt är asteroiden resterna av en komet. Men helt säkert är det inte.

Spännande är det att den kunde tolkas bildmässigt som en dödsskalle. Jag undrar om den tolkats på samma vis om den inte dykt upp just till Halloween den gången. Jag misstänker att det inte skett om den dykt upp under sommarmånaderna istället eller tolkats av astronomer bildformmässigt av astronomer utanför USA där Halloween inte firas lika intensivt som i USA.

  Bilden är på asteroiden och var och en får själv tolka vad den ser dess form liknar

fredag 5 januari 2018

Vintergatans svarta hål är förbundet med en lång glödande tråd (?)


Vad vi vet är centrum i alla galaxer platsen för ett svart hål. Så även Vintergatans. Galaxen i vilken vi finns i en av spiralarmarna till denna.

Men 2012 upptäcktes en som vi ser det glödande 2,3ljusår lång tråd i centrum av Vintergatan och tråden har kontakt med det svarta hålet.

Vad det visar eller vad det är vet ingen idag. Mysteriet kvarstår sedan upptäckten. Se artikel här där en bild finns på fenomenet. En bild men ingen förklaring.

Det troddes ett tag att det var ett magnetiskt fenomen. Men efter ytterligare undersökningar förkastades den teorin.

En teori idag som många delar är att det är en tunn ström av partiklar vilka snabbt dras in i det svarta hålet. Vad vi ser är då ett slags partikelgenerators arbete.

En annan inte omöjlig lösning är att det är en kosmisk sträng vi ser. Om sådana finns bör de finnas i centrum av galaxer.

Läs om kosmiska strängar här då det är lite invecklat att förklara på några rader. Men sådana har samband med supersträngteorin även den en svindlande teori vi inte kan förfalska och lämna helt i förklaringen av tillvaron. 

Bilden är en illustration av det svarta hålet i centrum av vår galax. Ovanståendes foto på fenomenet som nämns ovan ses genom medföljande länk ovan.

torsdag 4 januari 2018

Det bubblar på ytan av den röda stora stjärnan därute.


En stjärnas liv avslutas antingen i en supernova eller som en planetarisk nova beroende på stjärnans storlek. π1 Gruis vilken finns i Tranans stjärnbild 530 ljusår bort tillhör den planetariska novaklassen då den inte var tillräckligt stor för att explodera i slutet av sitt liv som stjärna i en supernova. Idag har den samma massa som vår sol men är 350 gånger större. Den har svällt upp likt vår sol en gång också kommer att göra när den sväljer Jorden och innerplaneterna här.

Ytan hos denna röda jättestjärna består av bara några få konvektionsceller, så kallade granuler(bubblor) vilka vardera är cirka 120 miljoner kilometer tvärs över. Varje granul täcker cirka en fjärdedel av stjärnans diameter vilket kan jämföras som ett avstånd längre än avståndet är mellan solen och Venus. Det är detta vi kan uppleva som bubblor på stjärnan. Det är första gången det gått att  studera detta tillstånd på en stjärna med undantag av vår sol.

Bubblorna vilka även vår sol har men betydligt fler i antal (ca 2 millioner) och mycket mindre sådana förklaras troligast av ytgravitation.

För att förklara lite mer om planetarisk nova och supernovaslut för en stjärnas liv är följande intressant.
De stjärnor som är mer än åtta gånger solens massa avslutar sina liv i dramatiska supernovaexplosioner. Lättare stjärnor som π1 Gruis  kastar istället långsamt ut sina yttre lager med  resultatet av skapandet i vackra planetariska nebulosor. I tidigare studier av π1 Gruis upptäcktes ett skal av material 0,9 ljusår ut från centrum av stjärnan vilket bör ha kastats ut från stjärnan för cirka 20 000 år sedan.
Denna relativt korta tidsperiod i en stjärnas liv vilken vi nu upplever av ovanstående stjärnas liv varar i bara några få tiotusentals år. Detta ska jämföras med dess totala livslängd på flera miljarder år. Observationerna har nu visat upp ett nytt sätt att undersöka denna kortvariga fas en stjärnas liv ett liv vilket slutar med att den till slut blir en vit dvärg så kallad neutronstjärna. 

Bilden visar hur en neutronstjärna är uppbyggd.