Google

Translate blog

fredag 23 februari 2018

Månen överraskar om sitt förflutna. Det fanns en tid som förundrar oss idag.


Under Apolloprogrammen på 1970-talet samlades in sten från månen. Sten som ännu idag analyseras med allt mer avancerade instrument och ger nya upplysningar om månen.

Månstenarna visade på ett innehåll av väte, koloxid, syre, svavel och andra flyktiga ämnen.

Forskare kartlade därefter de lavatäckta slätterna på månen och beräknade sedan hur mycket gas av ovanstående som en gång följt på den livliga vulkaniska aktiviteten till ytan. Resultatet blev tillräckligt för att bilda en atmosfär. 


I dag finns rester av denna atmosfär som is runt de  mörka områdena vid polerna.


Det var för 4,1 och 3,8 miljarder år sedan månen fick  atmosfär. Det var då solsystemet träffades av mängder av kometer och asteroider och månen reagerade med en serie vulkanutbrott.

Atmosfären förtunnades och försvann kontinuerligt innan den helt försvann.

Men under ca 70 miljoner år fanns en atmosfär på månen. Om den var tät nog för liv är osäkert. Att sedan månens inre hade så mycket gas att det under en så lång tid kunnat släppa fram nya flyktiga ämnen hela tiden är förunderligt anser jag.

Men alla beräkningar visar att så skedde.  Men atmosfärens täthet var knappast så tät att liv under den tiden kunde uppstå och bevaras eller kunde det detta? Ingen kan svara på det.

Däremot är resterna vid polerna av is en stor fördel att använda och återanvända vid framtida kolonisering av månen. Vatten då i första hand.

Buzz Aldin på månen den 20 juli 1969 andra människan på månen vid första landningen efter färden med apollo 11 Första människan var Neil Armstrong några minuter tidigare i farkosten ovanför och väntande på sina kamraters uppfärd igen satt Michael Collins.

Inga kommentarer: