Google

Translate blog

Visar inlägg med etikett Saturnus. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Saturnus. Visa alla inlägg

måndag 1 januari 2024

De mystiska ekrarna i Saturnus ringar

 


Fotot ovan av Saturnus togs av NASA:s rymdteleskop Hubble den 22 oktober 2023 då den ringförsedda planeten befann sig cirka 850 miljoner mil från jorden. Hubblebilden visar ett fenomen som kallas ringekrar. Saturnus ekrar är övergående funktioner som roterar tillsammans med ringarna. Deras diffusa utseende kvarstår under två eller tre varv runt Saturnus. Under aktiva perioder bidrar nybildade ekrar kontinuerligt till dessa diffusa mönster.

Hubble observerar Saturnus årligen då ekrarna uppstår och försvinner. Denna regelbundna  cykel ses inom Hubbles (program)  Outer Planets Atmospheres Legacy (OPAL).

Ekrarna  sågs första gången för nästan ett decennium sedan då den årliga övervakningen av väderförändringar på de fyra gasjättarna (Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus obs de två sist nämnda kallas i dag även isjättar) gjordes.

Hubbles regelbundet tagna  bilder visar att frekvensen av ekeruppenbarelser är säsongsdriven.  2021 sågs den i OPAL-data först på vänstra sida av ringsystemet. Långtidsövervakning visar att både antalet och kontrasten på ekrarna varierar med Saturnus årstider. Saturnus lutar sin axel likt jorden och har säsonger som varar ungefär sju år (ett år på Saturnus är ca 29 år på jorden).

Vi är nu på väg mot Saturnus dagjämning då vi förväntar oss maximal ekerbildning med högre frekvens och mörkare ekrar de närmaste åren, beskriver Amy Simon, forskare vid NASA:s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland.

I år dyker dessa kortlivade strukturer upp på båda sidor av planeten samtidigt när de snurrar runt planeten. Fast de ser små ut jämfört med Saturnus kan deras längd och bredd sträcka sig längre än jordens diameter (jordens diameter är 12742 km).

Ledande teori om fenomenet är att ekrarna är knutna till Saturnus kraftfulla magnetfält med någon form av solinteraktion med magnetfältet som då ger fenomenet ekrar, beskriver Simon. När det är nära dagjämning på Saturnus är planeten och dess ringar mindre lutade bort från solen. I denna konfiguration kan solvinden då slå hårdare mot Saturnus enorma magnetfält vilket ökar ekerbildningen enligt nuvarande teori.

Forskare anser teoretiskt att elektrostatiska krafter som genereras från denna växelverkan får stoft eller is att sväva ovanför ringen och då bilda ekrarna men teorin är inte bevisad eller  passar perfekt i förståelsen av eller förutsäger säkert ekrarnas uppkomst. Fortsatta Hubble-observationer görs.

Bild https://science.nasa.gov/

onsdag 13 december 2023

Ett unikt objekt mellan Saturnus och Uranus

 


Ett unikt objekt som ibland sveper lika nära solen som Saturnus i sin bana och andra gånger drar sig tillbaka så långt ut som till Uranus bana har upptäckts ha en transformerande skiva av stoft runt sig som ändrar form och kan ses som ringar.

Det är dvärgplaneten 2060 Chiron. 

Det är en så kallad centaur,(Centaur är en klass av isiga kometobjekt som roterar runt solen mellan Jupiter och Neptunus)  infångade kometobjekt som färdas runt solen i loppande banor. Chiron är  218 kilometer i diameter och har ibland utbrott likt en komet. Hittills har ingen rymdfarkost någonsin besökt en centaur. 

2011 passerade Chiron framför en ljussvag stjärna från vår synvinkel sett från jorden. Sådana händelser kallas "stjärnockultationer" och baserat på hur ett objekt som Chiron blockerar en stjärnas ljus, kan det ockulterande objektets form och storlek bestämmas genom deduktion. Under ockultationen 2011 märktes att stjärnans ljus försvagades något två gånger innan Chiron själv ockulerade stjärnan och ytterligare två gånger efter att Chiron hade rört sig förbi stjärnans ljus. Observationen tolkades som att Chiron hade ett dubbelringsystem av stoft.

Om Chiron hade två stabila ringar skulle man förvänta sig två par symmetriska nedgångar i ljuset på vardera sidan av Chiron. Men det fanns en avvikande tredje dipp på ena sidan av Chiron något som bevisar att tolkningen inte är så entydig. Dessutom verkar de dippar som orsakades av det okända material ringarna består ha inträffat tiotals kilometer från de platser där ringarna uppmättes 2011. Storleken på nedgångarna i stjärnljuset orsakade av materialet skiljer sig åt.

Sedan ockulterade Chiron en annan stjärna den 28 november 2018, i en händelse som utnyttjades av Amanda Sickafoose, som är en senior forskare vid Planetary Science Institute i Tucson, Arizona. Eftersom Chirons skugga som kastas av stjärnan är så liten, korsade den bara ett smalt område på jorden och förbi södra Afrika. Sickafoose ledde därför ett team som använde 1,9-metersteleskopet vid South African Astronomical Observatory i Sutherland, Sydafrika, för att observera ockultationen.

Deras resultat, som publicerades exakt fem år senare, berättar en något annorlunda historia än 2011.

Platserna och mängderna av material som upptäcktes runt Chiron skiljer sig tillräckligt mycket från tidigare observationer vilket visar på ett instabilt ringsystem under utveckling, beskriver Sickafoose seniorforskare vid Planetary Science Institute i Tucson, Arizona.

Ytterligare en stjärnockultation av Chiron den 15 december 2022 observerades vid Kottamia Astronomical Observatory i Egypten av ett team lett av Jose Luis Ortiz från Instituto de Astrofísica de Andalucía i Spanien. Detta team upptäckte att materialet runt Chiron hade flyttat igen och upptäckte även tre symmetriska strukturer på vardera sidan av Chiron. Två av materialplatserna är smala och ett brett tillsammans verkar de bilda en bred skiva med en diameter på 580 kilometer. Ursprunget och sammansättningen av detta material runt Chiron är okänt även om det troliga är att det kommer från Chiron själv kanske sprängt ut i rymden av kometutbrott som det som bevittnades sommaren 2021 när Chiron ljusnade med 0,6 magnituder.

En annan centaur den 250 kilometer breda 160 Chariklo, har också visat sig ha ringar under en stjärnockultation och bekräftades under en annan stjärnockultation av James Webb Space Telescope den 18 oktober 2013 oktober.  JWST upptäckte då vattenis på Chariklo.

Bild pexels.com Uranus och Saturnus

måndag 9 oktober 2023

Så kan Saturnus ringar kommit till

 


En klar natt kan man med ett  amatörteleskop se Saturnus och dess ringar från jorden.

Det finns mycket vi fortfarande inte vet om Saturnus-systemet, inklusive dess månar vilka några kan ha miljöer lämpliga för liv, beskriver Jacob Kegerreis, forskare vid NASAs Ames Research Center i Kalifornien Silicon Valley. som använt datasimuleringar för att i detalj utforska  hur ringarna och en del av månarna har utvecklats över tid.

NASAs Cassini-uppdrag hjälpte forskare att inse hur unga - astronomiskt sett - Saturnus ringar och förmodligen några av dess månar är. Den kunskapen öppnade  frågor om hur de bildats. Enligt nu ny forskning från NASA och dess partners kan Saturnus ringar ha utvecklats av skräp av två isiga månar som kolliderade och krossades för några hundra miljoner år sedan. Skräp som inte hamnade i ringarna kan också ha bidragit till bildandet av några av Saturnus nuvarande månar.

Saturnus ringar finns nära planeten, inom det som kallas Roche-gränsen det avstånd på vilket en himlakropp inte längre kan hållas ihop av sin egen gravitation p.g.a. tidvattenkrafterna från en annan himlakropp. Material som kretsar längre ut kan däremot  klumpa ihop sig och bilda månar. 

Genom datasimulering av nästan 200 olika versioner av kollisioner upptäckte teamet att ett brett spektrum av kollisionsscenarier som kunde sprida rätt materia och is i Saturnus Roche-gräns där detta  kunde bilda ringar. Den nya forskningen stämmer överens med att Saturnus ringar bildades nyligen.

Men det finns fortfarande stora öppna frågor. Om åtminstone några av Saturnus isiga månar är unga vad kan det betyda för möjligheten för liv i oceanerna under ytan av av dessa världar som ex månen Enceladus? Framtida forskning som bygger på vidare på ovan studie kan ge mer information om Saturnus och de istäckta månar som kretsar kring planeten.

Bild vikipedia på Saturnus. Bilden tagen av Cassini under dess färd över planeten den 30 dec 2000.

fredag 25 augusti 2023

Hundraåriga stormar på Saturnus skapar svårförklarliga radiosignaler

 


Enorma stormar är vanliga på Saturnus. Så kallade  "Great White Spots". De bryter ut en gång vart 20:e eller 30:e år på Saturnus norra halvklot och rasar oavbrutet i månader. Astronomer har upptäckt sex av dessa stormar sedan 1876. Den senaste stormen slog till i december 2010 då NASA: s rymdfarkoster Cassini kretsade runt planeten och kunde registrera denna megastorms  200-dagars existens. Enligt de senaste radioteleskopskanningarna finns pågående effekter av megastormarna som utbröt på Saturnus för mer än 100 år sedan fortfarande  planetens atmosfär då de lämnat ihållande kemiska anomalier som forskare inte helt kan förklara. Med andra ord, långt efter att en megastorm bleknar bort varar dess inverkan på Saturnus väder under århundraden.

Med hjälp av Very Large Array radioteleskop i New Mexico såg studieförfattarna in  genom diset i Saturnus övre atmosfär i hopp om att hitta kemiska rester av megastormen 2010. Teamet hittade  också detta och utöver det även spår av de tidigare upptäckta fem registrerade megastormarna varav den tidigaste som nämnts ovan slog till 1876 utöver dessa spår efter en potentiellt tidigare ej upptäckt storm  som aldrig registrerats tidigare.

Tidigare stormars rester var synliga endast i radiovågsfrekvenser och hade formen av stora ammoniakgasanomalier. Saturnus översta molnskikt består huvudsakligen av ismoln bestående av ammoniak. I  observationerna såg forskarna regioner med oväntat låga ammoniakkoncentrationer strax under det översta molnskikt i områden från tidigare stormar. Under tiden, hundratals mil under samma atmosfäriska regioner ökade ammoniakkoncentrationerna till mycket högre nivå än normalt. Denna grumliga process verkar pågå i hundratals år efter att en storm försvunnet, beskriver forskarna.

Medan mekanismerna bakom dessa atmosfäriska anomalier - och bakom Saturnus megastormar i allmänhet - förblir ett mysterium. Studier av dem kan ytterligare bredda inte bara vår förståelse för hur jätteplaneter bildas utan även vad som driver stormsystem som Saturnus stora vita fläckar (Great White Spots) och som fick Jupiters stora röda fläck att växa sig så  oförklarligt stor, enligt forskarna.

Att förstå mekanismerna för de största stormarna i solsystemet sätter teorin om stormar i ett bredare kosmiskt sammanhang, utmanar vår nuvarande kunskap och driver gränserna för markbunden meteorologi framåt, beskriver huvudstudieförfattaren Cheng Li, som tidigare arbetat vid University of California, Berkeley och nu är biträdande professor vid University of Michigan, i ett uttalande.

Bild vikipedia diagram över Saturnus.

söndag 6 augusti 2023

Saturnus en misslyckad gasplanet

 


I en ny artikel som snart ska publiceras i tidskriften Astronomy &; Astrophysics Letters skriver Ravit Helled, astrofysiker vid Center for Theoretical Astrophysics and Cosmology vid universitetet i Zürich i Schweiz att vårt solsystem bara har en gasjätte: Jupiter.

Uranus och Neptunus bör ses som isjättar då  de mestadels består av isiga element än av väte och heliumgas . När det gäller Saturnus hävdar Helled att denna inte bör klassas som  gasjätte  då planeten  aldrig nådde  ända fram till att bli detta. Saturnus är massiv - nästan 100 gånger massivare än jorden medan Jupiter är nästan tre gånger mer massiv än Saturnus. Det är densitet det handlar om.

Mot bakgrund av detta föreslår en astrofysiker att vi inte bör betrakta Saturnus som en  gasjätte utan snarare en planet som var på väg att bli detta men aldrig blev det.

Professionella astronomer och allmänheten tenderar att klumpa ihop Jupiter och Saturnus till gasjätteplaneter. Båda planeterna är mycket stora, båda har mycket av väte- och heliumgaser som utgör huvuddelen av deras atmosfärer och de ligger bredvid varandra i vårt solsystem.

Men djupare undersökningar med NASAs rymdfarkoster Cassini och Juno har avslöjat betydande skillnader mellan dem - till exempel i mängden tyngre element djupt inne i dem.  Tidigare antog forskare att Jupiter och Saturnus var likartade.

Men enligt Helled hade Saturnus aldrig en chans mot Jupiter som drog till sig det mesta av väte och heliumgasen som fanns då de bildades. Den kritiska tröskeln där en planet kan få en exponentiell mängd väte och helium är ungefär cirka 100 gånger jordens massa. Jupiter förvärvade merparten av detta i det yttre av solsystemet innan solen blåste bort överskottet ut i solsystemet.

Uranus och Neptunus var för små för att uppnå denna typ av planet Saturnus blev ett gränsfall mellan gasplanet och planet. Om Saturnus varit lite större hade den kanske tävlat med Jupiter om titeln som solsystemets största planet. Saturnus blev tillräckligt stor för att dra till sig en betydande mängd väte och helium genom gravitation men inte tillräckligt för att det skulle bli en gasplanet. Så likt bruna dvärgstjärnor som är misslyckade stjärnbildningar är Saturnus en misslyckad gasjättebildning.

Detta innebär att Jupiter och Saturnus, trots sina likheter utvecklades längs helt olika spår vilket förklarar deras skillnader. Skillnaden i hur dessa två världar utvecklades kan hjälpa oss att förstå inte bara hur vårt eget solsystem utvecklades utan även hur andra solsystem i Vintergatan blev till.

Bild vikipedia Saturnus, bilden tagen av Cassini 2004.

söndag 28 maj 2023

Så gamla är Saturnus ringar

 


I en ny studie från ESA (European space agency) publiderad i   https://www.science.org/  beskrivs att Saturnus ringar är mellan 100 miljoner och 400 miljoner år gamla. I studien beskrivs även att de kan vara borta om ca 100 miljoner år. Saturnus ringar är synliga för alla med en bra kikare eller ett mindre trädgårdsteleskop. Ringarna består  av miljarder partiklar av vattenis, som reflekteras i solens sken. Mitt i detta isiga reflekterande material finns avlagringar av mörkt dammigt mineral.

Forskare hänvisar  detta damm till små korn av stenigt, metalliskt eller kolrikt material som är något mörkare än is. Det kallas mikrometeoroider.

Ringarna sträcker sig från cirka 2 000 km ovan Saturnus molntoppar till cirka 80 000 km utåt. När infallande damm utifrån passerar igenom ringarna kan detta kollidera med iskorn i ringarna. Med tiden mörknar damm som faller in och då ökar gradvis ringarna  sin massa.

Med hjälp av data från CDA  (Coordinated Data Analysis Web) jämförde forskarna vid ESA  de nuvarande dammberäkningarna i rymden runt Saturnus mot den uppskattade massan av mörkt dammaterial i ringarna. Det fann att ringarna inte är äldre än 400 miljoner år men kan vara så unga som 100 miljoner år. Det innebär att de funnits mindre än en tiondel av solsystemets 4,5 miljarder år.

Det innebär också att ringarna inte bildades samtidigt som Saturnus eller de andra planeterna. De är ett senare tillskott till solsystemet. I över 90 % av Saturnus existens fanns de inte. Frågan är; hur bildades ringarna? Ringarnas totala massa uppskattas vara ungefär hälften  av Saturnus mindre isiga månar. Många av Saturnus månar  uppvisar enorma nedslag på sina ytor.

En i synnerhet, den lilla månen Mimas som har smeknamnet Dödsstjärnan, har en 130 km bred nedslagskrater som kallas Herschel. Mimas är dock bara cirka 400 km tvärs över så detta nedslag  skulle inte ha behövt haft mycket mer kraft av energi för att ha utplånat månen. Mimas består av vattenis precis som ringarna så det är möjligt att ringarna bildades av just efter en sådan katastrofal påverkan. (Kanske en planet eller stor asteroid kraschade i närområdet här med en större asteroid och bildade ringarna och kanske Mimas även är en rest från detta tillfälle.)

I en studie från 2018 använde forskare dammberäkningar från CDA, när Cassini flög mellan ringarna och Saturnus molntoppar för att räkna ut hur mycket is och damm som förloras från ringarna över tid. Studien visade att ungefär en olympisk storlek (2500 000 liter ung samma i kg) av en simbassäng av massa från ringarna förloras  in i  Saturnus atmosfär varje halvtimme.

Denna flödeshastighet användes då för att uppskatta när ringarna med tanke på deras nuvarande massa troligen kommer att vara borta. Svaret blev om 100 miljoner år. Ringarna har en turbulent historia och om de inte på något sätt fylls på kommer de att slukas av Saturnus atmosfär helt i framtiden.

Vi ska i sammanhanget även komma ihåg att mindre men likartade händelser kan ha hänt vid ex Neptunus som även denna har ringar.

Bild vikipedia. Saturnus ringar fotograferade från sonden Cassini i juli 2004.

lördag 27 maj 2023

Många fler månar har upptäckts runt Saturnus.

 


Saturnus är en gasplanet, den sjätte planeten räknat från solen och den näst största i solsystemet.

Ett internationellt team av astronomer och forskare vid University of British Columbia, har nyligen publicerat om upptäckten av 62 nya månar som kretsar kring Saturnus vilket åter gör Saturnus till den planet som har flest månar. I dag 145 bekräftade månar men troligen finns här fler mindre oupptäckta månar kvar att upptäcka.

Av dem finns med stor sannolikhet en del som kan överraska oss genom sin sammansättning, mineraler eller form. Men säkert kan även Jupiter överraska oss med kanske än fler ännu ej pupptäckta månar i framtiden och kanske även Uranus och Neptunus.

Bild vikipedia på Saturnus avbildad i naturlig färg då den närmar sig dagjämning, fotograferad av Cassini i juli 2008, pricken i nedre vänstra hörnet är månen Titan.

tisdag 11 april 2023

Hur Saturnus ringar värmer planetens atmosfär.

 


Nyligen kunde forskare bekräfta att Saturnus stora ringsystem ger värme till Saturnus övre atmosfär. Den som finns närmst ringarna. Ett fenomen som aldrig tidigare setts bland vårt  solsystems övriga planeter. Det var en oväntad och unik upptäckt. Interaktionen mellan Saturnus och dess ringar kan potentiellt ge ett verktyg för att förutsäga om planeter runt andra stjärnor har Saturnusliknande ringsystem.

Vad som avslöjade  fenomenet var ett överskott av ultraviolett strålning sett som i spektrallinje i hett väte i Saturnus atmosfär. Upptäckten  innebär att något förorenar och värmer den övre atmosfären i atmosfären.

Den mest troliga förklaringen är att isiga partiklar i ringen regnar ner i Saturnus atmosfär och att detta orsakar uppvärmning. Det kan bero på effekter av mikrometeoriter, solvindpartikelbombardemang, solens ultravioletta strålning eller elektromagnetiska krafter som drar till sig elektriskt laddat damm. Skeenden som sker under påverkan av Saturnus gravitation vilken drar partiklar mot planeten. När NASAs Cassini-sond störtade in i Saturnus atmosfär i slutet av sitt uppdrag 2017 mätte den de atmosfäriska beståndsdelarna och bekräftade att många partiklar faller in mot Saturnus från ringarna.

Även om den långsamma upplösningen av ringarna är ett känt fenomen (en dag långt fram i tiden finns de inte) är dess inflytande på planetens atomära väte i atmosfären en överraskning, beskriver Lotfi Ben-Jaffel vid Institute of Astrophysics i Paris och Lunar &; Planetary Laboratory, University of Arizona, det i en rapport publicerad den 30 mars i Planetary Science Journal.

Uppvärmningen beror enligt forskarna på att partiklar i ringarna i kaskader dras in i Saturnus atmosfär på specifika breddgrader. Detta modifierar den övre atmosfären och ändrar kompositionen, beskriver Ben-Jaffel. Ben-Jaffels det som i studiens slutsats vilken hade utarbetas ur arkivobservationer av ultraviolett ljus (UV) från fyra skilda rymduppdrag som studerat Saturnus.

Rymduppdragen inkluderar observationer från de två NASA Voyager-sonder som flög förbi Saturnus på 1980-talet och då mätte UV-överskottet. Vid den tiden avfärdade dock astronomer mätningarna som brus i detektorerna.

Cassini som anlände till Saturnus 2004, samlade också in UV-data i atmosfären. Ytterligare data kom från Hubble och International Ultraviolet Explorer, som lanserades 1978 och var ett internationellt samarbete mellan NASA, ESA (European Space Agency) och Storbritanniens Science and Engineering Research Council.

Men den kvardröjande frågan var innan studien om all denna data kunde vara illusoriska eller ett sant fenomen på Saturnus.

Nyckeln till att sätta ihop pusslet gjorde Ben-Jaffels genom att använda mätningar från Hubbles Space Telescopes instrument Imaging Spectrograph (STIS). Dessa precisionsobservationer av Saturnus användes för att kalibrera arkivets alla UV-data från de fyra andra rymduppdragens insamlade data. Han jämförde STIS UV-observationerna av Saturnus med fördelningen av UV från övriga rymduppdrag och instrument.

När allt var kalibrerat såg vi tydligt att spektrat är konsekvent i alla uppdragen. Denna kalibrering var möjlig eftersom vi har samma referenspunkt från Hubble på överföringshastigheten för energi från atmosfären mätt över årtionden, beskriver Ben-Jaffel det.

Fyra decennier av UV-data täcker flera solcykler och hjälper ger även  astronomer data för att studera solens säsongseffekter på Saturnus. Genom att sammanföra alla olika data och kalibrera dem fann Ben-Jaffel att det inte finns någon skillnad i UV-strålningsnivån beroende på säsong. När som helst, var som helst på planeten, kan vi följa UV-strålningsnivån, beskriver han. Detta pekar på ett stadigt "isregn" från Saturnus ringar som den bästa förklaringen.

Bild vikipedia på Saturnus. Bilden tagen av farkosten Cassini under 2004.

lördag 1 april 2023

Ovanliga radarsignaler från de istäckta månarna runt Jupiter och Saturnus.

 


I en studie vid Southwest Research Institute i San Antonio USA  beskriver Senior Research Scientist Dr. Jason Hofgartner de ovanliga radarsignaturerna från de ishöljda månarna som kretsar kring Jupiter och Saturnus. Deras radarsignaturer skiljer sig avsevärt från icke istäckta världar. Varför frågar sig det vetenskapliga samfundet?

"Sex olika modeller av möjliga lösningar av fenomenet har nu publicerats i ett försök att förklara radarsignaturerna från  istäckta månar. Hur dessa månars radarsignaturer ser ut är  drastiskt annorlunda än från steniga världar som Mars, vår måne och jorden liksom från asteroider och kometer." säger Hofgartner, huvudansvarig till studien som publicerades i Mars 2023 i Nature Astronomy.

Dessa  istäckta månar är  extremt ljusstarka även i spektra där de borde vara mörkare.

– När vi tittar upp på jordens måne ser den ut som en cirkulär skiva, trots att vi vet att den har en sfärisk form. Planeter och andra månar ser på samma sätt ut som skivor genom teleskop, säger Hofgartner. "När du gör radarobservationer är skivans mitt mycket ljus och kanterna betydligt mörkare. Men förändringen från centrum till kant är  annorlunda för de istäckta månarna än för steniga världar."

I samarbete med Dr. Kevin Hand från NASA: s Jet Propulsion Laboratory hävdar Hofgartner att de extraordinära radaregenskaperna hos dessa månar såsom deras reflexerande och polarisering (orienteringen av ljusvågor när de sprider sig genom rymden) med stor sannolikhet kan förklaras av den sammanhängande backscatter oppositionseffekten (CBOE)

"När du är i opposition innebärande att solen är placerad direkt bakom dig på linjen mellan dig och ett objekt verkan ytan mycket ljusare än den annars skulle göra", enligt Hofgartner. – Det här kallas för oppositionseffekten. När det gäller radar står en sändare för solen och en mottagare framför dina ögon.

En isig yta, förklarade Hofgartner i studien har en ännu starkare oppositionseffekt än vad som kan anses normalt. För varje spridningsväg av ljus som studsar genom isen finns det vid opposition en väg i exakt motsatt riktning. Eftersom de två banorna har exakt samma längd kombineras de sammanhängande, vilket resulterar i ytterligare ljusförstärkning. Isen förändrar ljusbanorna genom reflexer.

På 1990-talet publicerades studier som beskrev att CBOE var förklaringen till de avvikande radarsignaturerna hos isiga satelliter. Men även andra förklaringar kan förklara dessa. Hofgartner och Hand förbättrade polarisationsbeskrivningen för CBOE-modellen och visade även att deras modifierade CBOE-modell är den enda publicerade modellen som kan förklara alla isiga satellitradaregenskaper. Egenskaper från radarsignalerna från dessa istäckta månar.

" Jag tror att det säger oss att ytorna på dessa ismånar och dess del under isen ner till flertalet meter är mycket röriga," sa Hofgartner. – De är inte särskilt enhetliga. Isiga stenar dominerar landskapet och ser kanske lite ut som den kaotiska röran efter ett jordskred. Det skulle förklara varför ljuset studsar åt så många olika håll och ger oss dessa ovanliga polarisationssignaturer." Här bör även finnas hav vilket inte nämns .

Radarobservationerna som Hofgartner och Hand använde var från Arecibo-observatoriet, som var ett av endast två teleskop som gjorde radarobservationer av isiga månar tills det skadades allvarligt av en kollaps av dess stödstruktur, antenn- och kupolmontering och därefter avvecklades. Forskarna hoppas kunna göra uppföljningsobservationer när det är möjligt och planerar att studera ytterligare arkivdata som kan kasta ännu mer ljus över isiga månar och CBOE, samt göra radarstudier av is vid polerna på Merkurius, månen och Mars.

Bild Merkurius från vikipedia. Tagen av Mariner 10 då denna kretsade över planeten under 1974.

onsdag 22 februari 2023

Saturnus kommande höstdagjämning innebär att ”ekersäsongen” börjar.

 


Nya bilder av Saturnus tagna av NASA: s Hubble Space Telescope förebådar början på planetens så kallade  "spoke season" som infaller kring dess dagjämning. Tiden då gåtfulla sken dyker upp över  tvärsöver dess ringar. Orsaken till dessa som man kan se som  ekrar, liksom deras säsongsvariation har ännu inte förklarats helt av forskare.

Liksom jorden lutar Saturnus på sin axel och har fyra årstider. Men på grund av Saturnus mycket större omloppsbana runt solen varar varje säsong ungefär sju jordår. Dagjämning inträffar när ringarna lutas kant mot solen. Ekrarna försvinner när sommaren närmar sig eller vintersolståndet på Saturnus inträffar. (tiderna då solen verkar nå antingen sin högsta eller lägsta latitud på norra eller södra halvklotet på en planet.) Då den höstdagjämningen på Saturnus norra halvklot vilket inträffar den 6 maj 2025, närmar sig väntas ekrarna bli alltmer framträdande och observerbara.

Man misstänker att ekrarna visar på planetens variabla magnetfält. Planeters magnetfält interagerar med solvinden och skapar en elektriskt laddad miljö (på jorden sker detta när de laddade partiklarna träffar atmosfären och visas på norra halvklotet som norrsken). Forskare tror att de minsta, de dammstora isiga ringpartiklarna i Saturnus ringsystem också de laddas vilket får dessa att tillfälligt sväva över de större isiga partiklarna och stenblocken i ringarna.

Ring-ekrarna observerades först gången under NASA: s Voyager-uppdrag i början av 1980-talet. De övergående, mystiska funktionerna kan vara mörka eller ljusa beroende på belysning och betraktningsvinkel.

"Tack vare Hubbles OPAL-program, som bygger på ett arkiv med data som ökar hela tiden över de yttre solsystemets planeter har vi en längre dedikerad tid att studera Saturnus ekrar den här säsongen än någonsin tidigare", säger NASA: s seniorplanetforskare Amy Simon, chef för Hubble Outer Planet Atmospheres Legacy (OPAL) programmet. 

Saturnus senaste dagjämning inträffade 2009. Då NASA: s Cassini Rymdfarkost kretsade runt planeten och tog närbilder. Cassinis uppdrag slutfördes 2017. Hubble fortsätter sin övervakning av förändringar på Saturnus och de andra yttre planeterna.

Trots år av utmärkta observationer från Cassini-uppdraget är den exakta början och varaktigheten av ekersäsongen fortfarande oförutsägbar. Det är som att förutsäga den första stormen under orkansäsongen i USA, enligt Simon.

Medan vårt solsystems övriga tre gasjätteplaneter också de har ringsystem, kan ingenting jämföras med Saturnus framträdande ringar, vilket gör dessa till ett laboratorium för att studera ekerfenomen. Huruvida ekrar kan förekomma eller förekommer på andra planeter med ringsystem är för närvarande okänt. "Det är ett fascinerande magiskt trick av naturen som vi bara ser på Saturnus - åtminstone för tillfället", säger Simon.

Hubbles OPAL-program kommer att lägga till både visuella och spektroskopiska data av skilda våglängder av ljus från ultraviolett till nära infrarött, till arkivet av Cassini-observationerna. Forskare förväntar sig att sätta ihop dessa data sedan för att få en mer fullständig bild av ekerfenomenet och vad det avslöjar om ringfysik.

Bild vikipedia Saturnus ringar.

söndag 12 februari 2023

Månen Mimas har en havsvärld

 


Mimas är en av Saturnus månar. Det utmärkande med denna måne är dess stora krater Herschel som har en diameter på 130 km vilken täcker en tredjedel av månens diameter.

Det var den 31 januari 2023 en forskare från Southwest Research Institute upptäckte att Saturnus minsta och innersta måne kunde generera den mängd värme som behövs för att ett flytande inre hav ska kunna existera. Nu vill forskare studera Mimas yta ytterligare för att förstå hur dess inre kan ha utvecklats och kratern Herschels struktur.

"Under de sista dagarna av NASA: s Cassini-uppdrag 1997-2017  vid Saturnus identifierade rymdfarkosten en libration eller svängning, i Mimas rotation något som ofta visar på en geologiskt aktiv kropp med ett hav under ytan", säger SwRI: s Dr. Alyssa Rhoden, specialist på geofysik hos isiga objekt, särskilt de som innehåller hav. Hon är en av författarna till ett nytt geofysiskt forskningsbrev om detta.

Hon säger att Mimas först verkade som en osannolik kandidat till ett inre hav med sin isiga, kraftigt kraterärrade yta med sin stora nedslagskrater Herschel som får den lilla månen att se ut ungefär som Death Star från Star Wars. Om Mimas har ett underjordiskt hav representerar Mimas en ny klass av små, havsvärldar med ytor som inte förråder havets existens.

"Även om våra resultat stöder ett hav under Mimas yta är det utmanande att förena månens geologiska egenskaper med vår nuvarande förståelse av dess termiska utveckling", säger Rhoden.

Rhoden är en ledare av NASA: s Network for Ocean Worlds Research Coordination Network som tidigare tjänstgjorde i National Academies 'Committee on Astrobiology and Planetary Science. En artikel som beskriver ovan forskning har publicerats online i GRL och kan nås här 

Men mer forskning behövs för att förstå hur och varför Mimas kan ha en havsvärld under sin yta (min anm.). Men helt säkert är det inte att detta hav finns.

Bild vikipedia en av Saturnus många månar Mimas, fotograferad av Cassini 2005 (NASA)

söndag 25 september 2022

Ursprunget till ringarna runt Saturnus

 


Saturnus ringars ursprung kan vara löst. Saturnus roterar i en 26, 7 graders vinkel i förhållande till planet in sin bana kring solen. Astronomer har länge misstänkt att denna lutning har sitt ursprung från gravitationseffekter från Neptunus eftersom Saturnus lutning snurrar i nästan samma takt som Neptunus i sin bana.

Men en ny modelleringsstudie av astronomer vid MIT (Massachusetts Institute of Technology) mfl. har det visat sig att även om dessa två planeter en gång kan ha varit synkroniserade har Saturnus sedan dess undgått Neptunus dragningskraft. Frågan är varför? Teamet har testat en hypotes: en försvunnen måne.

I en studie som visades nyligen i tidskriften Science föreslår teamet att Saturnus som idag har 83 månar en gång hade minst en till som de kallar Chrysalis. Tillsammans med övriga månar föreslår forskarna att Chrysalis kretsade runt Saturnus i flera miljarder år och drog och drog på planeten på ett sätt som behöll dess lutning, eller "snedhet", i resonans med Neptunus.

Men för cirka 160 miljoner år sedan skedde enligt teamet att Chrysalis blev instabil (troligast av sedan länge en gravitation från kanske Saturnus eller en annan måne som nu efter lång tid gav en effekt men som inte var mätbar längre (min anm,))  i sin bana och kom för nära Saturnus som då genom  gravitation slets denna måne i bitar. Händelsen räckte för att få bort Saturnus från Neptunus grepp och lämna den med dagens lutning och resulterade även i Saturnus ringar.

Den saknade månen kan därför förklara två långvariga mysterier: Saturnus nuvarande lutning och åldern på dess ringar. Dessa ringar som uppskattas vara cirka 100 miljoner år gamla - mycket yngre än själva planeten som är ca 4 miljarder år.

Jack Wisdom, professor i planetvetenskap vid MIT är huvudförfattare till den nya studien. Medförfattare inkluderar Rola Dbouk vid MIT, Burkhard Militzer vid University of California i Berkeley, William Hubbard vid University of Arizona, Francis Nimmo och Brynna Downey från University of California i Santa Cruz och Richard French från Wellesley College. Teamet genomförde först simuleringar för att utveckla Saturnus och dess månars omloppsdynamik bakåt i tiden, för att se om någon naturlig instabilitet  bland de befintliga månarna kunde ha påverkat planetens lutning. Denna visade inget sådant.

Forskarna granskade de matematiska ekvationer som beskriver hur en planets rotationsaxel förändras över tid. Frågan var hur massiv skulle den måne behöva vara och vilken dynamik skulle den behöva genomgå för att avsluta Saturnus likartade bana och resonans till Neptunus?

Wisdom och hans kollegor körde simuleringar för att bestämma egenskaperna hos en sådan såsom dess massa och omloppsradie och den omloppsdynamik som skulle krävas för att få Saturnus ur resonansen.

De drog slutsatsen att Saturnus nuvarande lutning är resultatet av en kvarvarande resonansen med Neptunus och att förlusten av månen Chrysalis, som var ungefär lika stor som Iapetus, Saturnus tredje största måne, gjorde det möjligt för Saturnus att undkomma merparten av resonansen.

Någon gång för mellan 200 och 100 miljoner år sedan gick Chrysalis in i en kaotisk omloppszon, upplevde ett antal nära möten med Iapetus och Titan och kom så småningom för nära Saturnus, i ett slutgiltigt möte som resulterade i att Saturnus gravitation slet sChrysalis i bitar och lämnade småbitar av den kvar som sedan dess cirklar runt Saturnus som en av skräp utsträckt ring. Saturnus ringar.

Förlusten av Chrysalis, fann de, förklarar Saturnus nuvarande plats och dess nuvarande lutning liksom dess ringar.

Denna forskning stöddes delvis av NASA och National Science Foundation.

Säkert kommer resultatet att analyseras mer. Men jag anser att detta resultat är en rimlig förklaring till Saturnus ringar. Jag tror på det (min anm,).

Bild vikipedia på Saturnus måne (den tredje storleksmässigt) Iapetus vilken beräknas lika syor som den måne som kraschat och gett upphov till Saturnus ringar. Bild rymdfarkosten Cassini.

måndag 25 oktober 2021

Tektonik upptäckt på Saturnus måne Titan.

 


Titan är Saturnus största måne och den näst största månen i hela solsystemet på andra plats storleksmässigt kommer Jupiters måne Ganymedes. Titans yta under de kompakta molnen består av kompakt is av vatten hård som sten.

Tektonik är en geologisk synlig process i jordskorpans strukturer från de geologiska processer som skapat dem. Exempel på detta är bergskedjor och dalsystem. Med dessa förklaringar har vi utgångspunkterna till detta inlägg.

 

Ny forskning under ledning av forskare från Mānoa School of Ocean and Earth Science and Technology, University of Hawai'i, tyder på att samma rörelser av tektonisk karaktär som på jorden sker på Titan. På jorden finns som exempel San Andreas förkastningen i Kalifornien. 

 

På jorden drivs rörelsen av plattektonik vilket kommer från konvektion av planetens delvis smälta inre. Kanske man i dessa rörelser även ska tillägga kontinentaldriften (min anm.).

Då de flesta steniga kroppar i vårt solsystem är för små för att hålla tillräckligt med värme inom sig är tektoniska rörelser där mycket begränsade. På Venus förhindrar bristen på vatten eller andra vätskor som fungerar som smörjmedel stora delar av skorpan från att glida längs eller över varandra. Forskare tror att rörelserna längs förkastningarna på Titan drivs av variation av den dagliga tidvattenspänningen - den push och pull som orsakas av månens och Saturnus relativa rörelse till varandra.

 

På grund av den täta atmosfären är det inte möjligt att observera Titans yta direkt. År 2005 kartlade NASA:s rymdsond Cassini Titans terräng och skickade ner ESA:s Huygens-landare till ytan vilket resulterade i några färgbilder under molntäcket. Titan är dessutom den enda platsen förutom jorden som är känd för att ha både en tät atmosfär och vätskor i form av sjöar och hav på sin yta. Titans vätskor är dock bestående av metan och etan. (Inte att förväxla med den stenhårda isytan av vattenis (min anm,)

"Titan är unik eftersom det är den enda kända satelliten som har stabila vätskor på ytan", säger Burkhard. "Vi kunde därför argumentera för att integrera vätskans tryck i små kanalporer i våra beräkningar av tektoniska rörelser något som kan minska den isiga skorpans styrka och kan spela en nyckelroll i Titans tektoniska utveckling." säger Burkhard. "Våra resultat tyder på att under dessa förhållanden är tektoniska rörelser inte bara möjligt utan kan vara en aktiv deformationsmekanism på ytan och under marken på Titan och potentiellt fungera som en väg för underjordsvätskor att stiga upp till ytan."

Bild ovan från vikipedia Huygens  bild från Titans yta - en av få bilder och därför mycket unik  av ytan på Titan utöver den den enda närbild på ytan av en måne eller planet  längre bort än Mars.

fredag 4 juni 2021

Helium-regnet öser ner i Saturnus och Jupiters atmosfär.

 


Det är snart 40 år sedan forskare först förutspådde att de bör ske regn i form av  helium i planeter vars atmosfär består av mestadels väte och helium. Planeter som Jupiter och Saturnus. Men det är först nu det funnits resurser för att experimentellt validera denna hypotes.

I en artikel publicerad nyligen i Nature avslöjar nu forskare sitt experimentella bevis som stödjer denna förutsägelse. Det visas i labbmiljö att heliumregn är möjligt vid en rad tryck- och temperaturförhållanden som speglar de som förväntas ske atmosfärer hos planeter som ovan.

"Vi upptäckte att heliumregn är något verkligt som kan förekomma både i Jupiter och Saturnus atmosfär", säger Marius Millot, fysiker vid Lawrence Livermore National Laboratory (LLNL) och medförfattare till publikationen i Nature och tillägger ”Det är viktigt att kunna visa detta för att hjälpa planetforskare att dechiffrera hur dessa planeter bildades och utvecklades vilket är avgörande i förståelsen av hur solsystemet bildades.

En ny pusselbit är lagd till teorin i våra försök att först vad solsystemet är och hur det kom till och vad och varför vi finns (min anm.).

Bild från https://snl.no/gassplanet Vi ser från vänster; Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus.

lördag 12 december 2020

Den 21 dec händer det som senast hände för 800 år sedan på natthimlen

 


Den 21 december 2020 kommer Jupiter och Saturnus vara  i linje  de kommer att ses som en "dubbel planet. Detta kallas en konjunktion. Senaste gången de var så nära varandra var 1226.

"Det är 800 år sedan" säger  Amy Oliver  vid Harvard-Smithsonian Center for Astrophysics i tidningen USA TODAY. "Kalla 2020's konjunktion för en unik händelse till världen.

En konjunktion uppstår när två himmelsobjekt ses nära varandra när de ses från jorden. Sambandet mellan Jupiter och Saturnus inträffar när banorna på de två planeterna anpassas till jordens något som bara händer en gång vart 20 år och kallas en "stor konjunktion", enligt NASA. Men så nära som nu sker som sagt enbart vart 800:e år. Som närmst blir det den 21 december men mellan den 16 till 25 dec kan man se fenomenet bra.

Bild från pixabay.com som visar storleksförhållande och placering av våra planeter därute.

söndag 2 augusti 2020

Hubble har fotograferat sommaren på Saturnus


NASA:s rymdteleskop Hubble tog bilden ovan på Saturnus den 4 juli 2020. På bilden kan även ses Saturnus isiga månar Mimas till höger, och Enceladus längst ner (dubbelklicka på bilden för att se dessa).

Bilden är tagen som en del av Projektet Outer Planets Atmospheres Legacy (OPAL). OPALprojektet  har målet att hjälpa forskare att förstå den atmosfäriska dynamiken och utvecklingen i vårt solsystems gasjätteplaneter.

 I Saturnus fall är målet för astronomer att spåra skiftande vädermönster och stormar.
Hubble upptäckte ett antal små atmosfäriska stormar. Dessa var övergående och verkar komma och gå enligt Hubbles årliga observation av Saturnus. Ränderna på Saturnus norra halvklot är skiftande från år till år. Saturnus atmosfär består mestadels väte och helium med spår av ammoniak, metan, vattenånga och kolväten vilket ger planeten sin gulbruna färg.

Hubble Space Telescope tog ovanstående bild den 4 juli 2020. Den är tagen under Saturnus sommar och riktningen är mot planetens norra halvklot.
En vacker bild. Det är sällan (min anm.) man ser något om Saturnus måne Mimas troligen beroende på att den är en liten måne med mycket låg densitet. Den består mest av porös is och grus. Knappast en måne där liv kan finnas.

Bild från https://www.nasa.gov/  på Saturnus tagit av Hubble 4 juli 2020.

lördag 20 juni 2020

Saturnus måne Titan avlägsnar sig snabbare än man antaget.


Likt vår egen måne och troligast alla andra månar därute avlägsnar sig månen Titan från den planet där den finns som en satellit. I detta fall Saturnus. När en måne kretsar runt sin planet drar dess gravitation (tillsamman med solen) på planeten och orsakar en tillfällig utbuktning i planeten när den passerar (likt på Jorden där tidvattnet - ebb och flod sker).

Med tiden blir den energi som ger utbuktande och avtagande överföringar på planeten från  månen då månen knuffas allt längre och längre bort från sin planet som en effekt av gravitationen. Vår måne driver 3,8 centimeter bort från jorden varje år.

Forskarna trodde även att de visste hur snabbt månen Titan är på väg bort från Saturnus. Men det var fel i deras beräkningar som utgick från jordens och månens. Med hjälp av data från NASA: s rymdfarkost Cassini fann de att Titan driver bort snabbare än man tidigare förstått eller ca 11 centimeter per år.

Resultatet kan bidra till att lösa en urgammal fråga. Medan forskarna vet att Saturnus bildades för 4,6 miljarder år sedan då solsystemet bildades är osäkerheten stor om när planetens ringar och dess system med  62 kända  månar bildats. Titan är för närvarande 1,2 miljoner kilometer från Saturnus. Den reviderade graden av dess drift från Saturnus tyder på att månen från början var mycket närmre Saturnus än tidigare beräkningar.  Detta innebär att hela systemet runt Saturnus med ringar och månar expanderade snabbare än man tidigare trott.

"Detta resultat ger en viktig ny pusselbit för den mycket omdebatterade frågan om ålder på Saturnus system och hur dess månar bildats," säger Valery Lainey, huvudförfattare till det arbete som publicerades 8 juni i Nature Astronomy.

Det bör (min anm.) även ge forskare tankar på att inte jämföra takten med vår månes färd från jorden som utgångspunkt i avstånd då man undersöker andra månars från sina planeter oberoende av om de finns i vårt solsystem eller i något annat. Det finns inga givna svar på någonting i universum allt är unikt eller måste ses som att det kan vara unikt hur likt det än verkar det vi redan vet utifrån vad vi lärt från staters skolsystem eller vår omgivning.

Bild från vikimedia på Saturnus med månen Titan.

onsdag 10 april 2019

Saturnus månar anses komna från samma källa.


Inbäddade mellan Saturnus ringar finns en  samling av mini-månar kanske hundratals men kända är 62 därav några större.  NASA: s Cassini rymdfarkoster åkte förbi Saturnus 2017 och nu har för första gången astronomer och vetenskapsmän beskrivet sina resultat om månarna i den amerikanska tidskriften Science.


Pan, Daphnis, Atlas, Pandora och Epimetheus är några minimånar i storlekar av  mellan åtta och 116 kilometer i diameter.


De är antingen rundformade eller i form av så kallade flygande tefat.


 Men viktigast av studierna är att denna stärker den dominerande teorin att Saturnus ringar och månar härrör från samma himlakropp. En himlakropp vilken  krossades till följd av något slag av kollision. Två större kroppar vilka kraschade in i varandra exempelvis.


Jag kan tänka mig att inte alla månar hör till denna kollision men kanske det enbart handlar om samma källa för alla.


Bild från vikipedia. En av de omtalade månarna Månen Atlas.

lördag 2 februari 2019

Månen Titans mystiska atmosfär utforskas


Saturnus måne Titan är en mycket intressant måne eftersom den likt Jorden har en atmosfär.  


Dr. Kelly Miller, forskare i Swri's Space Science, Engineering Division är huvudförfattare till en ny studie där månens atmosfär studeras. En atmosfär som är mystiskt ifråga om sitt ursprung.


Månen är även den enda förutom Jorden i solsystemet som innehåller stora mängder vätska på sin yta. Skillnaden är dock att vätskan på Jorden är vatten medan det på Titan är flytande kolväten.


En hel del organisk kemi bör finnas på Titan för att kolväten ska ha uppstått. Vad källan är vet man inte. Atmosfären är tjockare än jordens atmosfär och består främst av kvävgas.


Den viktigaste teorin om atmosfärens ursprung har varit att is av ammoniak från kometer är källan alternativt fotokemi som bildat kväve tillTitans atmosfär.

En udda aspekt av Titans atmosfär är att den till ca 5 procent består av metan. 

Den i dag aktuella datan om Titans atmosfär kommer från rymdfarkosten Rosetta den Europeiska rymdorganisationens sond som studerade den avlägsna kometen 67P/Churyumov-Gerasimenko vilken på sin färd 2017 även samlade data över Titan.


”Kometer och objekt i det yttre solsystemet är verkligen intressanta eftersom de troligen är rester från överblivna byggstenar då  solsystemet skapades”, säger  Dr. Kelly Miller” i ovanstående rapport.


För att studera Titans atmosfär kombinerade Miller befintliga data från organiskt material som hittats i meteoriter med tidigare termiska modeller av Titans inre för att se hur mycket gasformigt material som kan produceras och om det var jämförbart med atmosfären på Titan.


”Om du konstruerar något kommer  det att producera gaser”, säger Miller och  fann att cirka hälften av kvävet i atmosfären och  potentiellt allt metan skulle  resultera från den effekt av dessa organiska föreningar som införlivades i Titan under dess första existens. Detta kan vara anledningen till dagens tjocka atmosfär och vätskan på dess yta i dag.


Analysresultaten visar dock inte något som bevisar att liv finns eller har funnits på Titan.

Bild storleksförhållande mellan Jorden vår måne och Saturnus måne Titan (den gula).

söndag 30 december 2018

Saturnus är på väg att förlora sina ringar!


Saturnus är på väg att förlora sina ringar. Något som överraskar NASA-forskarna. Ringarna har funnits i ca 200 miljoner år och bildats av sönderfall av materia, någon mindre söndertrasad asteroid och infångande av små is- och stenpartiklar.


Men ännu kommer ringarna att synas ca 100 miljoner år till”, säger NASA-forskare i en studie publicerad nyligen i journalen ”Icarus”


Detta har uppskattades först genom observationer av Voyager 1 och Voyager 2 rymdsonderna som lanserades på 1970-talet.


Ringarna faller sakta in i planeten ”av gravitationen som ett dammigt regn av is-partiklar genom Saturnus magnetfält”, säger NASA. Fenomenet kallas ”ring rain”, och det sker i en hastighet och motsvarande i volym av en olympisk pool (2,5 miljoner liter)  var 30:e  minut, sade James O'Donoghue på NASA: s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland.


ASA/ESA Hubble Space Telescope användes för att observera planeten den 6 juni 2018. Då var Saturnus cirka 1,4 miljarder kilometer från Jorden. Det kunde då bekräftas att ovanstående ringregn sker från B och C ringarna runt Saturnus. 


Troligen fylls ringarna även på med nytt material men inte i en takt så ringarna består för alltid. Vi ska även tänka på att övriga gasplaneter och även en del månar och asteroider har svaga ringar. Ringar som kanske en gång var kraftigare men nu vars materia fallit ner på ytan av den kropp de kretsar kring.


Bild; Saturnus ringar fotograferade från sondenCassini.