Om alla människor är unika, vad är då normalt?

Vi får alla veta att vi är unika och att ingen människa är den andra lik. Vi har alla egna fingeravtryck som vi präglar verkligheten med.

Ingen har varit lik någon annan sedan människan kom till och skapades. Vi ingår i en skapelse som fortskrider och som vi utan tvekan kan kalla evolution. Evolutionen är ett bevis på Guds skapelse, inte tvärtom som många fått för sig.

Men om vi nu alla är olika och alla alltid varit unika individer psykiskt som fysiskt, vad innebär det då att vara normal?

Knappast en psykisk eller fysisk status. Man kan däremot se normalitet som det svenska lagom. Inte för mycket och inte för litet. Något som kan accepteras utifrån regler och normer i en viss tid.

Om man tillhör detta lagom kan man accepteras. Men det innebär inte att man inte är olik andra. Man är fortfarande unik men vissa idéer ex bör man inte förverkliga om de ses som icke lämpliga i den tid som man hamnat i.

Utseendet kan man i dag förändra hur man vill genom kosmetika och operationer. Därför ser vi många som ser mycket lika ut då dessa försöker likna det vanligaste skönhetsidealen av vår tid.

Varje människa har sin levnadshistoria och alla är unika och behövs.

Som det så riktigt nämns i bibeln har varje människa sitt uppdrag här på jorden. Men att hitta sin plats är det inte alla som gör. Inte heller kan alla förstå vad de är bäst på och därmed behövs i.

Mycket kan gå fel på en levnadsväg. Inget är förutbestämt i livet. Slumpen kan styra dig fel och du hamnar på minsta motståndets väg. Med det menas att du gör som dina vänner. Väljer den lättaste utbildningen att komma in på oberoende av om den intresserar dig. Detta kan resultera i att du vantrivs och hoppar av och därmed får svårt att börja plugga igen och även problem att överhuvudtaget få ett arbete.

Du hamnar fel. Skyller på allt och alla ser inte själv var du gjorde fel vägval. Men även om du senare förstår, kan det vara försent att byta riktning, vägen till den plats, inom det arbete och den vän du skulle haft för att passa in har stängts. Det är försent i tidsflödet att vända om. Livet har tagit en annan väg än den du var ämnad gå.

Vad gör du då? Du kan behövas på andra platser men den ultimata platsen för dig är stängd. Du kan bara göra det bästa av din situation. Troligen har du en familj och den kan du självklart vara ett stöd för. Men din plats i det öppna samhället är stängd. Din plats.