Google

Translate blog

Visar inlägg med etikett asteroid. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett asteroid. Visa alla inlägg

tisdag 6 juni 2023

Är din framtidsplan att bli gruvarbetare på en asteroid?

 


Databasen Exploitation des Ressources des Corps Celestes (ECOCEL) används av ett franskt team under ledning av Irina Kovalenko från ISAE-SUPAERO, Frankrikes främsta flyg- och rymdteknikskola. Databasen kombinerar två av de aspekter om  asteroider som kan vara intressantast för gruvdrift. Hur lätt det är att komma till dem och vad de består av.

Att bestämma hur en asteroid kan nås lättast med våra farkoster av i dag har funderats över tidigare. Men  ECOCEL-teamet använder data direkt från Jet Propulsion Laboratory's Small-Body Database. Denna offentligt tillgängliga databas (är inte alltid uppe och just nu när detta skrivs ligger den nere) ska med tiden visa analyserad fakta om nästan 25000 jordnära objekt. Det är i dessa objekt man söker för att finna de asteroider som  sannolikast kommer att besökas vid ett första gruvuppdrag. Ännu har tills nu endast 326 av asteroiderna i Small-Body Database karakteriserats spektralt.

För att beräkna hur man når ett objektet beräknar Small-Body Database den hastighetsförändring som krävs för att komma fram till asteroiden. Tänk på delta-v vilket betyder den mängd energi som krävs för att nå ett objekt något som är mycket viktigt i de ekonomiska beräkningarna för malmbrytning på viss asteroid. Databasverktyget i sig har ett specialdesignat gränssnitt som kan välja en asteroid baserat för att minimera delta-v i ett visst lanseringsfönster (färdfönster i tiden). ECOCEL införlivar den informationen i sin beräkning men lägger även till ytterligare ett lager som är lika viktigt, asteroidens sammansättning. Det ska vara lönsamt att bryta beroende på vad där finns.

 Därför är ECOCEL, som förlitar sig på spektraldata för att bestämma en asteroids sammansättning, begränsad till undersökning av enbart detta.

När en asteroid spektralklassificerats och  klassificerats länkar databasen  data av sammansättningen av meteoritprovet till spektroskopi av liknande asteroider, vilket leder till en allmän förståelse för detta slags asteroiders sammansättning.

Med grundläggande resrutt - och kompositionsdata till hands tar ECOCEL det ett steg längre nu genom att använda ett verktyg som heter Sun Earth Moon Dynamics Python-paket. Detta programvarubibliotek använder orbitalmekanikdata för att beräkna var ett visst objekt i systemet kommer att befinnas en viss tid och ECOCEL-teamet utnyttjar det för att tillhandahålla beräkningar för både enkelriktade och rundtursflygningar dit. De ger också ett potentiellt bästa lanseringsfönster mellan 2020 och 2050, längre än de flesta jämförbara databaser. Beräkningarna är viktiga då de ger kortast och ekonomiskt bästa resrutt.

Några ytterligare funktioner inkluderar möjligheten att beräkna en parkeringsbana över asteroiden och ställa in delta-v-gränser. Sammantaget är databasen  mer skräddarsydd för behoven hos både kommersiella och statliga asteroidgruvprojekt än någon som  funnits tidigare. Relaterad forskning om ämnet publicerades i tidskriften Planetary and Space Science.

Bild wikimedia.

torsdag 16 februari 2023

Webbteleskopet upptäckte en mycket liten asteroid.

 


Det var i data teamet upptäckte asteroiden när man från kalibrerade Mid-InfraRed Instrumentet (MIRI) på Webbteleskopet . Asteroiden är sannolikt den minsta som hittills observerats av Webbteleskopet. Den finns i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter. Fler observationer av den kommer att göras för att bättre karakterisera objektets natur och egenskaper.

Vi upptäckte denna asteroid i offentligt tillgängliga MIRI-kalibreringsobservationer, beskrev Thomas Müller, astronom vid Max Planck-institutet för utomjordisk fysik i Tyskland upptäckten. Mätningarna är några av de första MIRI-mätningarna riktade mot ekliptikplanet och  arbetet tyder på att många nya objekt kommer att detekteras med detta instrument, tillade han.

Observationen publicerades i tidskriften the journal Astronomy and Astrophysics. Projektet var inte utformat för att söka efter nya asteroider - i själva verket var det kalibreringsbilder av asteroiden (10920) 1998 BC1, som i finns asteroidbältet som astronomer upptäckte 1998 som var målet.

Arbetets som mål var  att testa prestandan hos några av MIRI:s filter, då kalibreringsteamet ansåg att de misslyckats tidigare av bland annat tekniska skäl då målets (asteroiden (10920) 1998 BC1) ljusstyrka av misstag inte tagits emot på grund av ett avstängt teleskop på Jorden. Trots detta användes data som insamlats om asteroiden 10920 av teamet för att etablera och testa en ny teknik för att se detaljerad bild av objektets omloppsbana för att kunna  uppskatta dess storlek. Metodens validitet demonstrerades för asteroiden 10920 med hjälp av MIRI-observationerna i kombination med data från markbaserade teleskop och ESA:s Gaia mission.

Under analysen av denna MIRI-data såg teamet den mindre asteroiden i synfältet. Teamets resultat tydde på att objektet mätte 100–200 meter och hade en mycket låg lutningsbana och befann sig i det inre huvudbältesområdet i asteroidbältet vid tidpunkten för Webb-observationerna.

"Våra resultat visar att även "misslyckade" Webb-observationer kan vara vetenskapligt användbara om du har rätt tankesätt och lite tur", sade Müller. "Vår upptäckt ligger i asteroidbältet. Webbs otroliga känslig instrument gjorde det möjligt att se detta ungefär 100 meter långa objekt på ett avstånd av mer än 100 miljoner kilometer."

Upptäckten av denna asteroid - som teamet ser  som den minsta som hittills observerats av Webb och en av de minsta som upptäckts i huvudbältet av asteroidbältet - skulle, om den bekräftas som en ny asteroidupptäckt (ännu är det inte helt klart)  ha viktiga konsekvenser för vår förståelse av bildandet och utvecklingen av solsystemet. Nuvarande modeller förutsäger förekomsten av asteroider ner till mycket små storlekar, men små asteroider har studerats mindre detaljerat än de större på grund av svårigheten att observera små objekt. Framtida Webb-observationer kommer att göra det möjligt för astronomer att studera asteroider som är mindre än 1 kilometer stora.

Bild vikipedia Konceptbild av James Webbteleskopet.

tisdag 4 oktober 2022

Asteroiden som bildade Vredefortkratern var större än man tidigare ansett.

 


För ungefär två miljarder år sedan kraschade en asteroid ner i ett område nära dagens Johannesburg i Sydafrika. Då bildades vad som idag är den största kratern på vår planet. Forskare har baserad på tidigare forskning att nedslagsplatsen känd som Vredefort-kratern bildades av ett objekt på cirka 15 kilometer i diameter som färdats med en hastighet av 15 kilometer per sekund.

Men nu har ny forskning från University of Rochester visat att nedslagsplatsen troligast varit mycket större och nedslaget fått förödande konsekvenser över hela planeten. Denna nya forskning, publicerades i Journal of Geophysical Research och ger en mer exakt förståelse av denna stora påverkan på jorden och kommer att göra det möjligt för forskare att bättre datasimulera påverkanshändelser på jorden och andra planeter, både i det förflutna och i framtiden.

"Att förstå den största påverkansstrukturen som vi har på jorden är avgörande", säger Natalie Allen '20, doktorand vid Johns Hopkins University. Allen är huvudförfattaren till artikeln som baseras på forskning hon genomförde i sin grundutbildning i Rochester tillsammans Miki Nakajima, biträdande professor i jord- och miljövetenskap. "Att ha tillgång till informationen från en struktur som Vredefort-kratern är ett utmärkt tillfälle att testa vår datamodell och vår förståelse av de geologiska bevis som finns så att vi bättre kan förstå påverkan på jorden och bortom." under de två miljarder år som gått under vilken Vredefortkratern eroderat. Detta gör det svårt för forskare att direkt uppskatta kraterns storlek vid tidpunkten för nedslaget och dess ursprungliga påverkan och därmed storleken och hastigheten på nedslaget som bildade kratern.

Ett objekt som är 15 kilometer stort och färdas med en hastighet av 15 kilometer per sekund skulle producera en krater som är cirka 172 kilometer i diameter. Detta är dock mycket mindre än de nya uppskattningarna för Vredefortkratern. De nuvarande uppskattningarna baseras på nya geologiska bevis och mätningar som uppskattar att strukturens ursprungliga diameter skulle ha varit mellan 250 och 280 kilometer vid nedslaget.

Allen, Nakajima och med kollegor genomförde simuleringar för att matcha kraterns uppdaterade storlek. Resultatet visade att asteroiden måste ha varit  mycket större än man tidigare uppskattat. Cirka 20 till 25 kilometer och färdats med en hastighet av 15 till 20 kilometer per sekund för att förklara en krater med en storlek av 250 kilometer. Detta innebär att nedslaget som bildade Vredefort-kratern skulle ha varit större än den asteroid som dödade dinosaurierna för 66 miljoner år sedan och bildade Chicxulub-kratern i Mexiko. 

Den asteroiden hade skadliga effekter globalt, inklusive växthusuppvärmning, utbredda skogsbränder, surt regn och förstörelse av ozonskiktet, förutom att orsaka utrotningshändelsen under krita-paleogen som dödade dinosaurierna.

Om Vredefortkratern var ännu större och nedslaget än mer energirikt än det som bildade Chicxulubkratern kan Vredefort-nedslaget ha orsakat än mer katastrofala globala konsekvenser.

"Till skillnad från Chicxulub-nedslaget lämnade Vredefortnedslaget inte massutrotning efter sig eller skogsbränder med tanke på att det bara fanns encelliga livsformer och inga träd för två miljarder år sedan", säger Nakajima. "Påverkan skulle dock ha skett på det globala klimatet potentiellt än mer omfattande än Chicxulub-asteroiden gjorde."

Damm och aerosoler från Vredefort-nedslaget skulle ha spridit sig över hela planeten och blockerat solljuset och kylt ner jordytan, säger hon. – Det här hade kunnat ha haft en förödande effekt på fotosyntetiska organismer. Efter att dammet och aerosolerna lagt sig - vilket kunde ha tagit allt från timmar till ett decennium - skulle växthusgaser som kardondioxid som släpptes ut ha höjt den globala temperaturen potentiellt med flera grader under en lång tidsperiod.

Bild vikipedia. Utsikten från toppen av Aasvoëlkop i hjärtat av Vredeforts nedslagsstruktur som finns 120 km söder om staden Johannesburg i Sydafrika och hittills beräknad till en storlek av 160–300 km. Ett nedslag som skedde för 2,023 miljarder år sedan. Här med Vaalfloden och Venterskroon till höger i bakgrunden

lördag 9 oktober 2021

Är det en komet som gömmer sig bland asteroiderna eller vad är det därute i asteroidbältet?

 


Det senast kända exemplet på en sällsynt typ av objekt i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter är en komet gömd bland asteroiderna. Hittad och  studerad vid Planetary Science Institute av senior Scientist Henry Hsieh vilket beskrivs i en ny artikel publicerad i "Physical Characterization of Main-Belt Comet (248370) 2005 QN173" som Hsieh presenterade vid en presskonferens nyligen vid det 53: e årsmötet för American Astronomical Society's Division for Planetary Sciences.

 Asteroiden upptäcktes vara aktiv den 7 juli 2021 med hjälp av  Asteroid Terrestrial-Impact Last Alert System (ATLAS)

Asteroid (248370) 2005 QN137 är den åttonde asteroid i asteroidbältet, av mer än en halv miljon kända asteroider där som bekräftats varit aktiv vid ett flertal  tillfällen. "Detta beteende indikerar starkt att dess aktivitet beror på sublimeringen av isigt material", säger Hsieh.  Som sådan anses den vara en så kallad asteroidbältes-komet och är en av drygt 20 likartade som för närvarande har bekräftats eller misstänks vara en komet därute.

Hsieh fann att storleken på kärnan i ovannämnda objekt det så kallade "komethuvudet" är omgivet av ett dammmoln i ca 3,2 kilometers diameters storlek och dess svanslängd var vid mättillfället i juli 2021 ca 720 000 kilometer eller tre gånger avståndet från jorden till månen medan svansens bredd enbart var 1400 kilometer.

" Denna som man kan se det extremt smala svans (1400 kilometer  i förhållande till längden) säger oss att få dammpartiklar släpps från kärnan. Det som sker gör det i extremt långsam hastighet vilket innebär att gas läcker ut mycket långsamt.  Sådan långsamhastighet skulle normalt göra det svårt för damm att komma ut från själva kärnans gravitation. Men det sker här och det tyder på att något annat reagerar här. Till exempel kan kärnan här snurra så snabbt att damm kastas ut i rymden av rörelsen och då ger ett svagt  gasflöde som kan ses som en svans.

Varför det finns kometer här är en gåta. De hör hemma i kometbältet Oorts moln bortanför Neptunus där hundratusentals kometer finns. Kanske dessa kometer i asteroidbältet fångats in på sin väg från Oorts moln in mot solsystemets centrum av asteroider i asteroidbältet. 

Bild från vikipedia på asteroidbältet mellan Mars och Jupiter där objektet finns bland ca 500000 andra objekt. Vad mer som kan gömma sig där vet ingen.

torsdag 8 april 2021

2022 sänds Psyche upp för att undersöka Psyche

 


Psyche är en asteroid i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter. Det var den 16:e asteroiden som upptäcktes i asteroidbältet och denna upptäcktes av Annibale de Gasparis den 17 mars 1852 i Neapel.

Under nästa år 2022 kommer en rymdfarkost med samma (Psyche) att skjutas upp för utforska den metallrika asteroiden.


En viktig del av NASA:s rymdfarkost Psyche har nu levererats till NASA;s Jet Propulsion Laboratory i södra Kalifornien där delar till farkosten nu ska testas. 2022 kommer farkosten sedan att slutmonteras och genomgå rigorösa test innan den skickas till Cape Canaveral i Florida för en uppskjutning i augusti 2022.

Psyches mål är som sagt den metallrika asteroid med samma namn som  farkosten.

 Psyche  finns i en bana runt solen i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter. Forskare tror att Psyche till stor del består av järn och nickel och kan vara kärnan till en tidig planet som aldrig blev mer än en metallkärna. Att utforska asteroiden Psyche vilkens diameter är 226 kilometer kan ge värdefull inblick i hur jorden och andra planeter bildades och dessas järnrika kärna ser ut.

Under de kommande 12 månaderna kommer projektgruppen att arbeta mot klockan för att uppfylla planen på uppskjutning i augusti nästa år. Farkosten kommer att flyga förbi Mars för  gravitationshjälp av denna planet i maj 2023 och i början av 2026 kommer den att gå i omloppsbana runt asteroiden där den kommer att spendera 21 månader med att samla in data.

En spännande tid och mycket ny kunskap kommer säkert att komma från uppdraget. Säkert av överraskande slag.Likt alla rymdfärder hittills (min anm.).

Bild 1 asteroiden. Psyche . Bild från NASA.  Bild 2 farkosten Psyche en illustration av hur det kan se ut när den når dit, från Vikipedia.

fredag 21 augusti 2020

Kan en katastrof ha förhindrat Asteroiden Psyches bildande till en planet.


Psyche är en stor asteroid i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter uppkallad efter Psyche inom den grekiska mytologin. Det var den 16:e asteroiden som upptäcktes. Den upptäcktes av Annibale de Gasparis vid dåvarande observatoriet i Neapel den 17 mars, 1852.

Nya 2D och 3D-datormodelleringar av på bilder av Psyche visar att den är den största metallasteroiden i asteroidbältet och består av poröst sammansatt metallrikt stenmaterial. Viktigt att veta för NASA: s kommande asteroidrese- uppdrag till Psyche: Journey to a Metal World och som beräknas lanseras 2022. 

 "Detta uppdrag kommer att vara det första där det besöks en  asteroid  som består av metallfragment och ju mer vi vet om Psyche före lanseringen desto mer sannolikt kommer vi före uppdraget att veta vilka verktyg som är mest lämpliga att använda för att ta prover på Psyche och samla in data där," säger Wendy K. Caldwell, Los Alamos National Laboratory Chick Keller Postdoc Fellow huvudförfattare av en uppsats som publicerades nyligen i tidskriften Icarus om asteroiden. "Psyche är en intressant asteroid att studera eftersom den sannolikt är resterna av en planetkärna som stördes under sitt bildande till planet. Därför kan vi lära oss mycket om planetbildning från Psyche då det främst är metallrikt stoff den består av." 

Metaller deformeras på olikt vis än andra vanligare asteroidmaterial såsom kiseldioxider, och liknande vid en sammanstötning med en annan kropp vilket Psyche har gjort enligt vad vi tycker oss se spår av på dess form och yta.
En spännande tur blir det säkert (min anm.) till denna metallrika asteroid och med dess spår av sitt förflutna (min anm.).
Bild från vikipedia på Psyche.

onsdag 19 augusti 2020

En stor ring ses på ytan av månen Ganymedes


Forskare från Kobe University och National Institute of Technology, Oshima College har nyligen genomfört en analys av bilddata som togs av Voyager 1, 2 (1979) och Galileo (1995) för att undersöka orienteringen och fördelningen av de tektoniska dalar som finns på Jupiters måne Ganymedes.

De upptäckte då att dalarna är fördelade koncentriskt över stora delar av ytan på månen. Fördelningen indikerar att dalarna kan vara en del av en gigantisk krater som täcker ett stort område på Ganymedes och ses som en ringformation från ovan. I Observatory of Japan (NAOJ), spekuleras det om denna cirkel kan vara en jättekrater om det är så skulle den vara solsystemets största och bör då vara spåret efter en krock med en asteroid med en radie på ca 150 km.

Då är detta det största kraternedslaget som hittills identifierats i solsystemet. Denna upptäckt (om den tolkas enligt ovan) kommer då att ha stor betydelse för Ganymedes prospekteringsprogram som planeras genomföras under de kommande decennierna.
Bilddata från både Voyager 1-2  och Galileo ger bara vyer över Ganymedes yta.


Förhoppningen är att framtida utforskningar ska bekräfta eller förfalska studies resultat genom att genomföra detaljerade undersökningar av multiringformationerna och visa huruvida det finns några rester av storskaliga effekter eller inte av ett nedslag. Detta kommer att ge en djupare förståelse av ursprunget och utvecklingen av Ganymedes.

Kan (min anm.) detta verkligen stämma att denna måne har träffats av den största asteroiden i solsystemets historia? Jag tvekar då Ganymedes inte är så stor och då borde blivit sönderslagen eller fått en mer sönderslagen form. Men det är mina tankar. Dock är Ganymedes solsystemets största måne med en diameter av 520 mil. Så kanske ovan teori likväl är möjlig beroende på nedslagshastighet, riktningen på asteroiden, månens beskaffenhet och densiteten i asteroiden.

Bild från vikipedia där man kan se en del av ringen på Ganymedes.

måndag 1 juni 2020

Tunguskahändelsens katastrof kan ha orsakats av en asteroid som snuddat vår atmosfär och fortsatt vidare ut i solsystemet


Tunguskahändelsen var en explosionsartad händelse i Sibirien den 30 juni 1908. Händelsen anses vara den mest kända kollisionen mellan jorden och en annan himlakropp under de senaste 100000 åren. Men än i dag har inga tecken på en nedslagskrater hittats.

Forskare har sökte efter fragment av nedslaget och en krater. Men först under 1920-talet fann man mängder av fallna träd men ingen krater alla träd fallna i en riktning.

På 1960-talet ansåg vissa forskarna att händelseförloppet visade på  en kärnexplosion i skyn med en energi på ca 5 Megaton. Idag har forskare jämfört med liknande händelser som Tjeljabinsk meteorsvärm under 2013 då en större meteorit exploderade i atmosfären. 

Med tanke på storleken av påverkan i regionen 2013 uppskattas att den ursprungliga asteroiden var ca 70 meter i diameter. Denna storlek skulle förklara varför ingen nedslagskrater har hittats. Fragment av Tjeljabinskmeteoriten hittades strax efter kollisionen och man kan förvänta sig att hade händelsen i Tunguska varit likartad  borde fragment ha nått jorden. Men trots flera sökningar har ingenting hittats.

Meteorer har dock ibland bara snuddat vår atmosfär och fortsatt sin färd utan nedslag eller upplösning. Den mest kända händelsen av detta slag var Great Daylight Fireball 1972.  Det var en asteroid stor som en lastbil som studsade i den övre atmosfären. Meteoren sågs över delar av Utah och Wyoming.

Teamet funderade på om en liknande händelse kunde ha skapat Tunguska explosionen. De fann att det mest sannolika scenariot är att en järnasteroid med en storlek av ca 200 meter i storlek kommit in och snuddat övre atmosfären och gett upphov till en explosion i atmosfären och en stark tryckvåg och fortsatt sin färd ut i solsystemet igen (utan att någon del av asteroiden föll ner på jorden). Den snabba kompressionen av luft nära asteroiden skulle varit tillräckligt för att skapa explosionen som observerades och mängden av träd som föll. Det innebär att den fortfarande kan kretsa någonstans kring solen än i dag och kan komma tillbaks.

Själv (min anm.) anser jag detta fullt möjligt och mycket troligt händelseförlopp.
Bild förödelsen efter Tunguskanedslaget, Från vikipedia.

söndag 26 april 2020

100:e nedslaget på månen av en asteroid registrerat sedan 2017.


Jorden bombarderas ständigt av naturligt rymdskrot i form av fragment av kometer och asteroider kallade meteoroider. Det mesta brinner upp i vår atmosfär men vissa objekt, särskilt de större än några meter är potentiellt farliga då de kan ge skador om de faller ner på olämpliga platser på jorden. 


Sedan mars 2017 har ESA:s NELIOTA-projekt regelbundet letat efter "månblixtar" på månen för att ge bättre förstå mängden små asteroideffekter. Projektet upptäcker blixten av ljus som produceras när en asteroid kolliderar med månens yta och nyligen upptäcktes det 100: e nedslaget.  Månens atmosfär är försumbar, med en total massa på mindre än 10 ton därför ger små asteroider som färdas i snabba hastigheter en effekt vilket illustreras av dess kraterrika yta och även små stenar ger en blixteffekt då det smäller ner på ytan. 


När meteoroider eller små asteroider träffar månens yta i hög hastighet, genererar de en ljusblixt som om den är tillräckligt ljus är synlig från jordens teleskop. Forskare kan då registrera ljusstyrkan på en blixt för att uppskatta storleken och massan av objektet som orsakade den och förbättra vår förståelse för hur ofta liknande objekt kolliderar med jorden. Vanligtvis skapar asteroider som väger mindre än 100 g och mäter mindre än 5 cm även dessa observerbara månblixtar. Sten av detta mindre format som kommer in i jordens atmosfär brinner upp i atmosfären och kallas stjärnfall.


Sedan projektet inleddes har det genomförts totalt cirka 149 timmars månövervakning och upptäckts 102 månblixtar. Detta tills 15 april då artikeln skrevs. Skulle man statistiskt räkna in alla timmar sedan 2017 och påstå att lika mycket nedslag sker hela tiden blir summan av nedslag mycket stora.


Man kan (min anm.) undra över hur många nedslag som upptäckts om detta projekt varit igång dygnet runt.


Bild från på en som jag anser vacker bild på månen från ett landskap på jorden.

måndag 24 februari 2020

Upptäckt, asteroider som i en framtid blir ett hot.


Tre astronomer från Leiden University (Nederländerna) har visat att det finns asteroider som anses vara ofarliga för tillfället men om vi räknar ut deras bana långt in i framtiden utgör de en fara för Jorden.


 Detta forskningsresultat fick de med hjälp av datorkörningar utifrån kända fakta om ett antal asteroiders banor de valt ut. Genom dessa datorsimuleringar i en så kallad superdator kunde man även räkna ut när de historiskt tidigare varit på kollisionskurs med Jorden.


Resultaten de fick fram har godkänts för publicering i tidskriften Astronomy & Astrophysics. 


De identifierade finns asteroider som inte tidigare klassificerats som hotfulla. Till exempel upptäcktes att elva av asteroiderna däruppe som ses som ofarliga  2131 och 2923 närmar sig oss och passerar oss tio gånger jordens och månens avstånd och de klassificeras som  högriskasteroider då. Dessa stembumlingar är större än hundra meter i diameter. En storlek som skulle ge fruktansvärda skador och troligen massdöd om de störtade ner på jorden.


Forskarna hoppas att i framtiden upptäcka potentiellt farliga objekt i tid för att på något vis avvärja hoten.


Jag (min anm.) anser dock att de uträkningar som gjorts kan förändras om dessa objekt råkar krocka med andra objekt däruppe. Objekt vi inte räknat med  ändrar då  kurs eller okända objekt som interstellära som dyker upp överraskande inom vårt solsystem. Vi ska veta att bara i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter finns 60000 objekt och i Kuiperbältet med Oorts moln där Pluto ingår finns ca 70000 objekt. Att hålla koll på händelser här kan knappast göras. Vi ska även komma ihåg att det är ett begränsat mycket litet antal objekt forskarna räknat fram banor på i förhållande till hur många objekt som finns däruppe. 


Bild från vikipedia av en konstnärs version av Kuiperbältet och Oorts kometmoln

torsdag 7 november 2019

Hygiea klassas nu som solsystemets minsta dvärgplanet


Genom SPHERE-instrumentet på ESO:s Very Large Telescope (VLT) i Chile har astronomer avslöjat att asteroiden Hygiea skulle kunna klassas som en dvärgplanet.

Hygiea är det fjärde största objektet i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter efter Ceres (dvärgplanet) är följande klassade som asteroider Vesta, Pallas, Juno och Hygiea.


För första gången har bilder av Hygiea tagits med så hög upplösning att dess yta, form och storlek har kunnat studeras i detalj. Forskarna fann då att Hygiea är sfärisk vilket gör att den kan ersätta Ceres på tronen som solsystemets minsta dvärgplanet.


 Hygiea uppfyller direkt tre krav som ställs på en dvärgplanet. Den går i en omloppsbana kring solen. Den är inte en måne. Den har till skillnad från planeterna inte rensat bort objekt från banor i sin omgivning. Det sista kravet är att massan är tillräckligt stor för att gravitationen ska dra kroppen samman till ett klot.


Nu har observationer med VLT visat att Hygiea uppfyller även detta krav. Med datormodeller har forskarna konstaterat att Hygieas nästan sfäriska form sannolikt uppstod vid en frontalkollision med en asteroid vars diameter var mellan 75 och 150 kilometer.


Simuleringar visar att den våldsamma kollisionen, som inträffade för omkring 2 miljarder år sedan, fullständigt splittrade moderkroppen vilket fick resultatet att  kollisionsresterna samlades till ett nytt objekt. I detta fall Hygiea med en rundad form.


"En kollision av liknande slag mellan två stora kroppar i asteroidbältet har inte inträffat under de senaste 3-4 miljarder åren" säger Pavel Ševeček, forskarstudent vid Karlsuniversitet i Prag en av de medverkande i studien.


Bild från vikimedia på Hygiea.

lördag 19 oktober 2019

Så anses vatten uppstå på asteroider ute i rymden


Forskarna har upptäckt hur vattenmolekyler kan uppstå på asteroider när dessa rör sig genom rymden.  Forskningen om detta ska publiceras i tidskriften Nature Astronomy. Forskningen kommer från Curtin University’s Space Science and Technology Centre i Perth Australien där en av forskarna Dr Miljkovic Dr Katarina Miljkovic  berättar att vatten kan fyllas på ytan av asteroider om både solvinden och  meteoroider möts vid mycket låga temperaturer. I detta möte sker vittring och då både elektroner och en termisk stark rörelse sker upprätthålls försörjningen av vattenmolekyler på asteroider.


"Denna komplexa process för att förnya ytan med vattenmolekyler kan också vara en möjlig mekanism för att fylla på vatten på andra objekt där atmosfär inte finns såsom på månen,", säger Miljkovic.


Projektet är ett NASA-finansierade projekt och forskarna har i undersökningen använt en bit av meteorit från Australien, Murchisonmeteoriten som föll ner i Victoria (i Australien) för 50 år sedan. Med denna bit av meteoriten i en speciellt byggd maskin där villkoren på en asteroid yta konstruerades lyckades man få vatten.


Laget skapade väderförhållanden som de bör vara på en asteroid och strömförande elektroner för att simulera solvindar och lasrar för att efterlikna då små meteoroider smäller in i en asteroid för att få det resultat av vattenbildning man fick.


Meteoroiders effekt (reaktion) simulerades när solvinden sprängde ytan och lämnade obundet syre och väteatomer fria för att skapa vatten. 


En spännande slutsats (enligt mig) vilken kan förklara mängden vatten överallt i universum. Det verkar ju enligt många upptäckter vara vatten på de flesta platser i någon form.



Bilden är en fri bild från NASA där en illustratör visar på en vattenrik asteroids färd i universum kan se ut.

lördag 22 juni 2019

Kan järnasteroiden Psyche vara kärnan av en splittrad planet


I Asteroidbältet mellan Mars och Jupiter finns asteroiden Psyche med en massa av 22 miljarder kilo vilket gör 0,03%  massa jämfört med månens. Dess storlek är 280×230×190 km. Det är den elfte mest massiva kända asteroiden i solsystemet. De största i asteroidbältet är Ceres och Vesta vilka består av sten och is. Psyche är däremot det i särklass största kända objektet av nästan ren metall.
  

Asteroidbältet kan vara resterna av en eller flera planeter som kolliderat med varandra och splittrats. Den metalliska kärna som finns i planeter och vilken Psyche består av kan vara bevis på att denna asteroid är resterna av eller är en krossad planets kärna.


Rymdorganisationen Nasa planerar att det den 31 jan 2026 ska anlända en farkost till Psyche och de då ska undersöka denna asteroid. Kanske vi då kan få svaret på om det är en planets kärnrester vi har här. Kanske vi även sedan då kan få svar på när det isåfall skedde och om två planeter krockade bör det finnas även en kärna från denna.
Bilden ovan är på Psyche.

fredag 19 april 2019

Nu har det hänt igen asteroid över Ryssland se hur den svepte över Krasnoyarsk den 6 april.


Den 6 april sågs åter en sönderfallande asteroid över Ryssland. Händelsen skedde över  industristaden Krasnoyarsk i de centrala södra delarna av Ryssland.


Asteroiden uppskattas inte ha varit mer än 1 till 2 meter bred. enligt beräkningar från filmupptagningen (se här) och rapporter från International Meteor Organization (IMO). Den var mycket ljus och på filmen ses den på sin färd.


Ljus och bullrig med en lång, gnistrande grön och gul svans svepte den över staden. Den filmades av flera observatörer i Krasnoyarsk region. Vissa invånare sade meteoren var bländande ljus, liknande ljus och gnistor som skapas under intensiva svetsarbeten.


Den försvann uppdelad i flera delar i riktning över Irkutsk-regionen, öster om Krasnoyarsk.


Detta var den tredje ljusstarka meteor som upptäcks i eller nära Ryssland under de senaste månaderna. En asteroid träffade jorden över Berings hav (18 December 2018) och en annan var synlig över regionen Krasnojarsk den 15 mars 2019.


Varför så många meteorer ses över Ryssland är kanske inte så otroligt. Då detta är ett land med den största landytan i världen. Men merparten asteroider och meteorer ses säkert aldrig av människor då havsytan innefattar cirka 70 procent av vår planet och säkert många faller ner här oupptäckta.


Bild på staden Krasnojarsk i länken ovan kan man se film på asteroidbesöket.

fredag 29 mars 2019

Ytterligare ett misslyckande har inträffat i att upptäcka meteorer i tid. Läs vad som hände i dec 2018 över Berings hav.


Men först en annan uppmärksammad händelse. Bilderna från Tjeljabinsk 2013 var en kuslig påminnelse om hur vi kan överraskas av tämligen stora objekt som tar sig nära markytan (se bild ovan). Denna Meteorit tros ha haft en diameter på 17 meter och vägt 10 000 ton innan den bröts sönder i atmosfären. Då den exploderade på 30-50 km höjd över staden Tjeljabinsk uppstod en energi på cirka 500 kiloton. Glasrutor i stort antal exploderade och många blev skadade av glassplitter. Men det kunde blivit värre. Meteoriten kom utan förvarning.


Sedan dess har det byggts upp effektivare meteorvarningssystem. Skyn övervakas.

Men detta fungerar inte optimalt. Det har hänt igen. En meteor kom utan förvarning den 18 december 2018 in i en brant  sjugraders vinkel med en hastighet på 32 km/s.

 Meteoriten exploderade 25,6 km över Berings hav utanför Kamtjatka vid Rysslands östliga spets. Eldbollen släppte loss 173 kiloton energi vilket kan jämföras med atombomben över Hiroshima under andra världskriget som hade en styrka av över 20 kiloton.


Då denna explosion skedde över öppet vatten kan det förklara varför ingen på marken noterade smällen när den inträffade. I dagsläget verkar det vara USA:s militära satelliter som såg händelsen och meddelade flygvapnet vilka i sin tur meddelade NASA. Nasa med sina övervakningssystem av rymden missade därmed händelsen men de blev informerade av U.S. Air Force om att deras militära satelliter hade noterat något ovanligt.


Sådana händelser (anser jag) vilka först efter att de skett rapporteras är kusliga då vi kan se det som att det kan komma något däruppifrån utan förvarning.


2018 firade Nasas program för att spåra Neo:s (near earth objekts) 20-årsjubileum. 2005 genomfördes en rejäl uppgradering på tekniksidan, detta i samband med att Kongressen gav myndigheten målsättningen att 90 procent av alla Neos ned till 140 meter i storlek skulle kunna upptäckas till år 2020.


Hittills har Nasa upptäckt över 18 000 objekt, med ett snitt på 40 i veckan. Men stenbumlingar lik ovan vilka är under 140 i diameter är eller kan bli livsfarliga de med så även dessa bör kunna upptäckas.


 Ännu överraskas vi av stora objekt. Jag undrar om de två nämnda meteorerna ovan kan tillhöra en grupp av flera likartade med banor som gör att det kommer att ske igen i ovanstående område


Kanske det hänt många gånger utan att vi upptäckt det. Kanske man ska räkna in Tunguska-händelsen i denna eventuella svärm som jag funderar över kan finnas.


 Det är ju norra halvklotets yttersta områden som drabbats i dessa händelser. Kanske mindre objekt far in ofta men osynliga då det är befolkningsfattiga områden.


Bilden ovan är på explosionen 2013 över staden Tjeljabinsk.

torsdag 21 februari 2019

2019 AQ3 en av de senaste upptäckterna av näraliggande asteroider och dess banor


Astronomer har upptäckt en asteroid i det inre av vårt solsystem med en elliptisk bana som aldrig går längre bort än Venus bana. Denna asteroid är bland de första asteroiderna som någonsin hittats vars omloppsbana begränsas nästan helt inom detta avstånd.

 ”Vi har hittat ett extraordinärt objekt vars omloppsbana knappt glider bortom Venus' omloppsbana vilket är en ovanlig upptäckt”, sade Quanzhi Ye postdoktoral forskare på IPAC  science center för astronomi vid Caltech.


Asteroiden har fått beteckningen 2019 AQ3 då den  upptäcktes den 4 januari 2019 och är en ”mycket sällsynt asteroid då den alltid finns i närområdet i sin bana vilket vi inte hittat många asteroider som gör.
  

Dessa små asteroider är enbart ca 1 km i diameter och därmed svårupptäckta och säkert i vissa fall farliga genom sin plötsliga närhet till Jorden. Ovanstående är dock inte just nu farlig för oss.
   

Den är knappt tillräckligt ljus för att upptäckas under den korta period som den kommer nära jorden”, sa Tom Prince, Ira S. Bowen Professor i fysik vid Caltech. 

För att ha något hopp om att hitta sådana objekt måste himlen skannas mycket ofta. ZTF undersökningar heter dessa undersökningsmetoder för detta ändamål vilka visar  hela norra stjärnhimlen under tre nätter. Undersökningstäckgraden är  per täckning i en enda exponering, ungefär två hundra och trettio gånger storleken på fullmånen. 2019 AQ3.


Bild på banan för asteroiden 2019 AQ3 

söndag 11 november 2018

Bennu är en asteroid det tagits en mycket skarp bild på. OBS det är inte bilden ovan.


Bennu är en jordnära asteroid vilken upptäcktes  den 11 september 1999 av Lincoln Near-Earth Asteroid Research i Socorro, New Mexico. Namnet Bennu kommer från  egyptiska mytologin där den kopplas till solen och har ett utseende som liknar en trana.


Idag är det närmsta avståndet mellan asteroidens och jordens omloppsbanor 500 000 kilometer vilket man kan jämföra med avståndet till månen som är  380 000 km. Omloppsbanan förändras med ca 200 meter per år vilket innebär att den kommer betydligt närmare jordens bana för varje år.


Sannolikheten för en kollision med Jorden bedöms med dagens mätteknik till 0,07% sannolikhet. Men för denna typ av beräkningar krävs det dock att man har bättre information om asteroidens form, dess rotation och hur den reflekterar värmestrålning. Kursen kan förändras snabbare och bli närmare Jorden än nuvarande beräkningar visar.


Enligt beräkningar av ett spanskt forskarlag vid universitetet i Valladolid i juli 2010 är risken för kollision mellan 1999 och jorden år 2182 en på tusen (0,01 %).


Den 29 oktober 2018  kom NASAS rymdfarkost OSIRIS-Rex  enbart 330 km från asteroiden och tog då högupplösta bilder av asteroiden.
  

Genom detta kan vi nu få bättre kunskap om dess form och bättre beräkningsunderlag på dess banförändringar över tid och därmed bättre möjlighet att riskbedöma för en kollision med Jorden
.

Bilden är på den egyptiska gudomen Bennu  vilken asteroiden namngetts efter för att se den högupplösta bilden på asteroiden följ länken ovan eller här

måndag 5 november 2018

Phaethon är en blå asteroid vilken var i närkontakt med Jorden under 2017


En blå asteroid kallad 3200 Phaethon svepte förbi jorden förra året.


Asteroiden är anledningen till Geminiderna ett årligt meteorregn som årligen inträffar med sitt maximum 12-14 dec. 


Geminiderna har samma heliocentriska bana som 3200 Phaethon. Det gör Geminiderna till den enda meteorsvärmen som inte är förorsakad av en komet (om nu inte asteroiden likväl är en komet, meningarna går isär)


3200 Phaethon är en blå stenbumling vilken 2017 kom ganska nära jorden. Det gav forskarna en unik möjlighet att studera den på nära håll. De fann att denna blåa asteroid (det finns en anledning till blåheten se länge ner i inlägget) är ännu underligare än de väntat.


 – Det är en konstig blå asteroid som är ursprunget till Geminiderna och blivit så varm att metaller på ytan smält och blåfärgat asteroiden sade Theodore Kareta, graduate forskare vid University of Arizona efter det att denna studerat asteroidens förbiflygning i fjol.


Dess excentriska omloppsbana för den nära solen och sedan kastar den sig mot Mars. Det är en ”mycket excentrisk, lutande bana”, säger Kareta. 


Denna senaste närkontakt ( i fjol) visade att Phaethon är mycket mörkare än vi trodde tidigare — bara lite ljusare än träkol — och dess yta är homogent och jämnt bränd av solen. En blåtoning har blivit följden.


Fjolårets förbiflygning har gett forskare nya data. De arbetar fortfarande med att räkna ut Phaethons sanna natur. ”Är det en vilande komet, en asteroid eller är objektet något annat slag?


Forskare kommer att kunna svara på många frågor om objektet när den japanska rymdorganisationen JAXA, avslutar en höghastighets förbiflygning av objektet 2025. Denna rymdfarkost kommer också att studera mindre föremål som kommer från Phaethon (Geminiderna).


Blåtoningen är inte svår att förstå då extrem värme drabbat den. Järn blir blåtonat ex vid upphettning och avsvalning. I rymdens vakuum finns inte syre som får järn att rosta.


Bild på ovanstående asteroid är suddig. Men för en konstnärs illustration av densamma följ länken som medföljer inlägget ovan.

söndag 9 september 2018

Asteroiden Itokawas ålder konstaterad av Hayabusa


Asteroiden Itokawas ålder är konstaterad genom uppsamlingen  och analysen av materia av japanska sonden Hayabusa.  

 Sonden vilken sändes upp 2003 misslyckades först med sitt uppdrag under 2005 då den var framme men redan 25 nov samma år lyckades ett prov tas och att det kom från denna asteroid konstaterades 2010.

Dessa stoftkorn från Itokawa är värdefulla för otaliga forskare och undersöks ännu av forskare i laboratorier över hela världen.

Genom att fokusera på bara några tillgängliga mikroskopiska fosfatmineraler – vilka är ovanliga bland partiklarna har man mätt hur mycket uran det finns i fosfatet. Då uran  sönderfaller i en känd tidsrymd har forskarna uppskattat åldern av asteroiden till 4,64 miljarder plus minus180 miljoner år.

Genom att analysera olika urinmängders sönderfall och blyisotoper har forskarna också räknat ut att asteroiden Itokawa var med om en katastrof med ett annat objekt för omkring 1,51 miljarder år sedan.

Forskarna säger dock att tidpunkten för denna händelse är mycket oviss. Det kan ha hänt då men likväl för 660 miljoner år sedan eller så länge sedan som 2,36 miljarder år sedan. 

Vilket objekt krocken skedde med är dock inget att man kan veta i dag. Men all kunskap är viktig.

Bild sonden Hayabusa.

torsdag 6 september 2018

Vi klarade oss från krocken med 2016 NF 23


Ännu en gång klarade Jorden sig från en katastrof resulterande i  miljoner döda. Det var i år den 29 augusti katastrofen kunde varit här då en potentiellt farlig asteroid var nära oss.

2016 NF23 heter den och är en asteroid med en storlek av ca 160 meter i diameter. En krock med denna stenbumling skulle resulterat i en katastrof av ett slag vi inte kan föreställa oss.

Men slumpmässigt nog passerade den 3,8 miljoner km från oss. Från just denna asteroid kan vi nu vara trygga de närmsta 100 åren sedan blir det samma oroliga tid igen för att räkna ut hur närma den då kommer.

Men det är inte enbart denna vi ska försöka hålla koll på. Flertalet andra som vi vet om är lika oförutsedda i sina banor. Men även asteroider av okänt slag dyker upp oväntat då och då.

Bilden är en illustration av hur det en gång kan se ut då kursen och hotet är nära oss.