Föräldrar utformar barnen

Beroende på föräldrars arv och miljöbetingelser formas deras barn.

Barnet ärver talanger och fördomar mm från båda sina föräldrar och bildar en egen arvsmassa utifrån detta. I miljön där föräldrarna finns. Och utefter sin egen bakgrund lär de sitt barn om vad det är och om rätt och fel.

Det kan bli schismer om föräldrarna haft olika bakgrund och vill barnet ska ta till sig just deras värderingar. Då uppstår konflikter och den starkaste viljan vinner. Den förälder som starkast präglade förr var oftast mammans bakgrundsmaterial och påtvingade värderingar från sin barndom.

I dag även pappans, i flera fall.

Utformningen av föräldrar präglar en person mer än någonsin kamrater, skola och intressen. Alla föräldrar är inte lämpliga att uppfostra barn och resultaten förskräcker ofta. Men inga föräldrar ser eller upplever att de uppfostrar eller präglar fel. Ingen ser sina egna brister och ingen önskar höra dem utifrån.

Även den som klagar på någon gör det utifrån hur denne en gång präglats.

Är det vanligare i dag än förr att barn skäms för sina föräldrar?

Jag tror inte mindre barn gör detta, tvärtom. Dagens föräldrar är barnsligare än gårdagens och leker mer med sina barn. Det är mer kamratskap än föräldraskap.

Det mesta är tillåtet och någon inblandning från utomstående i form av tillrättavisningar till barnet accepteras inte i dag, till skillnad mot förr då alltid någon vuxen brydde sig om hur barn uppförde sig och även sa ifrån till barnet om det olämpliga i ett uppförande. Föräldrar var tacksamma för hjälpen.

Föräldrar visste att alla vuxna hjälptes åt och ställde upp med att stoppa ofog även när andras barn uppförde sig illa. Det var en trygghet som nu är borta på grund av missriktad barnuppfostran. Ingen vågar säga till barn i dag som skriker och stör i ett närområde då det kan innebära ilskna föräldrar och kanske anmälan.

Tonårsbarn däremot har problem av annat slag än förr med sina föräldrar. I dag försöker många föräldrar hänga med sina tonårsbarn i deras intressen. Detta gör att frigörelsen från föräldrarna inte uppkommer och tonåringen blir förvirrad och i slutänden skäms för sina föräldrar, i jämförelse med de föräldrar i kompisgänget som har en egen personlighet präglad från sin ungdomstid.

Så visst finns skamkänslan för föräldrar, i dag mer uttalad än tidigare, bland tonåringar som får ta till allt mer drastiska metoder för att hitta en urskiljning för sin frigörelse.