Google

Translate blog

Visar inlägg med etikett fenomen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett fenomen. Visa alla inlägg

måndag 22 augusti 2022

Varför sten skjuts ut från asteroiden Bennus yta är en gåta.

 


3 december 2018 då nådde den amerikanska rymdsonden OSIRIS-REx från NASA fram till asteroiden Bennu och la sig i omloppsbana runt denna. Den 21 oktober 2020 landade sonden på asteroiden och tog ett markprov. Under 2019 skickade sonden tillbaka bilder av ett geologiskt fenomen av ett nytt slag. Stenar flög ut från asteroiden Bennus yta. Svärmar av marmorflislika stenar. Ett nytt fenomen som ingen då kunde förklara.

 I en nyligen publicerad artikel i Nature Astronomy visar nu forskare de första bevisen på hur denna process går till i en meteorit som finns på ett museum. "Det är fascinerande att se något som upptäcktes under ett rymduppdrag på en asteroid miljontals mil från jorden och nu hitta fenomenet av samma geologiska process i museets meteoritsamling", säger Philipp Heck, Robert A. Pritzker Curator of Meteoritics vid Chicagos Field Museum och seniorförfattare till Nature Astronomy-artikeln.

Meteoriter är bitar av sten som faller till jorden från yttre rymden; de kan vara bitar av månar och planeter men vanligast är de avbrutna bitar av asteroider. Meteoriten Aguas Zarcas är uppkallad efter den Costa Ricanska staden där den föll 2019. Den kom till Field Museum som en donation från Terry och Gail Boudreaux.

Philiph Heck och dennes student, Xin Yang var de som förberedde meteoriten för en studie när de märkte något konstigt med den. 

" Vi försökte isolera mycket små mineral från meteoriten genom att frysa den med flytande kväve och tina upp den i varmt vatten för att bryta upp den", säger Yang, doktorand vid Field Museum och University of Chicago och studiens huvudförfattare.

"Det fungerar med de flesta meteoriter men den här var annorlunda - vi fann att några kompakta fragment av den  inte kunde brytas isär." säger Heck. Vanligast då man finner detta fenomen i en meteorit att något i den vägrar sönderdelas  med ovan metod brukar då vara att forskare bryter ut mineralet med verktyg. "Men Xin hade ett mycket öppet sinne, Jag tänker inte krossa dessa stenar till sand det här var intressant", sade Heck. Istället utarbetade forskarna en plan för att ta reda på vad dessa stenar var och varför de var så motståndskraftiga mot att sönderdelas.

" Vi gjorde CT-skanningar för att jämföra dem med de andra stenarna som utgjorde meteoriten", säger Heck. – Det som var slående är att de komponenter som vägrade sönderdelas från meteoriten var klämda samman, normalt skulle komponenter vara sfäriska men inte dessa vilka även hade samma orientering i meteoriten. De var alla deformerade i samma riktning från någon slags process." Något hade hänt med stenarna som inte hänt med resten av asteroidens komponenter i övrigt. Forskarna hade dock en aning från OSIRIS-REx-resultaten 2019 vad som skett historiskt.

Man utarbetade en hypotes med stöd av fysiska datamodeller. Denna hypotes utgick från att asteroiden genomgått en höghastighetskollision och slagområdet då blivit deformerat. Den deformerade stenen bröts så småningom itu på grund av de enorma temperaturskillnaderna  asteroiden upplever när den roterar i bana runt solen (se bild ovan på asteroiden Bennu som det handlar om i detta resonemang). Den sida som vetter mot solen är mer än +150 C varmare än den sida som vetter från solen. " Denna ständiga termiska cykling gör berget sprött och det bryts  till grus", säger Heck.

Resultatet blir att sten kastas ut från asteroidens yta. Vi vet ännu inte hur processen fungerar som matar ut stenarna, säger Heck, de kan lossna av en påverkan från andra rymdkollisioner eller så kan de bara frigöras av den termiska påfrestning som asteroiden genomgår. Men stenarna är störda, säger Heck, "och det behövs inte mycket för en effekt av detta slag sker utöver detta är flykthastigheten ut från asteroiden väldigt låg."

En ny studie av Bennu avslöjade även att dess yta är löst bunden och kan jämföras i densitet som popcorn i en hink. Stenar som skjuts ut från ytan går sedan in i en mycket långsam bana runt asteroiden och över tid faller de tillbaka ner på asteroidens yta ner  där det inte fanns någon deformation på ytan. Historiskt enligt Heck och Yang har asteroiden genomgått en ytterligare kollision efter den först som bildade  de löst blandade stenarna på ytan till en solid sten. – Den packade i princip ihop allt och det här fria gruset blev en sammanhållen sten, säger Heck. Men likväl i mycket låg densitet (min anm).

Samma påverkan kan ha lossnat en sten från Bennu och skickat ut i rymden som så småningom kanske just en bit från Bennu och fallit som Aguas Zarcas-meteoriten från vilken vi då kunde utarbeta hypotesen ovan på fenomenet OSIRIS-Rex upptäckte 2019.  

Aguas Zarcas är den första meteoriten vi hittat på Jorden  som visar tecken på detta beteende, men den är förmodligen inte den enda. Vi förväntar oss andra meteoriter av samma slag och vi hoppas det hittas fler, säger Heck.

Jag är däremot inte säker på att denna meteorit kommer just från Bennu (min anm.).

Bild på asteroiden Bennu från vikipedia.

torsdag 6 januari 2022

Plasmafenomenet i pulsaren PSR J1720-0533 (Svarta änkan).

 


Med hjälp av det femhundra meter långa Aperture Spherical radioteleskopet (FAST) upptäckte ett forskarlag under ledning av Dr. Wang Shuangqiang vid Xinjiang Astronomical Observatory (XAO) vid Chinese Academy of Sciences ett plasmalinsfenom i pulsaren PSR J1720-0533 (även kallad svarta änkan). En pulsar som finns i ett stjärnkluster ute i Vintergatan med beteckningen NGC 6712

 

Systemet som innefattar den extremt snabbt roterande pulsaren (PSR J1720-0533) åtföljs av en stjärna med låg massa en så kallad brun dvärg. 

De stora mängder av strålning   från pulsaren bidrar till avdunstning av följeslagaren (den bruna dvärgen) som därmed får en allt mindre massa. Massan i dag har uppmätts till mellan 0,018 och 0,036 solmassor beräknat utifrån från vår sols massa (vilket är lågt även för en brun dvärg). Svarta änkan-pulsarer (det finns ett flertal som getts detta epitet) har fått sitt namn från svarta änkan spindlar vars honor äter männen efter parningen. Svarta änka-pulsarer erbjuder värdefulla möjligheter till att undersöka egenskaperna hos följeslagaren då en sådan är under intensiv bestrålning.


I studien fann forskarna att emissionen av PSR J1720-0533 under förmörkelsens ingång då den bruna dvärgen vid passagen framför denna visar kvasi-periodisk modulering, som troligen orsakas av plasmalinser. Plasmalinsning är fenomenet med strålning som färdas längs böjda banor orsakade av den variabla elektrontätheten över skyn.

 

Genom att analysera linsfenomenet drog forskarna slutsatsen att den maximala förstoringen av linsen är 1,6, vilket motsvarar en linsstorlek på tiotals kilometer. Upptäckten av plasmalinsfenomenet i PSR J1720-0533 visar ett samband mellan dispersionsmätningen och linsningen. Dessutom undersökte forskarna polariseringsprofilerna vid förmörkelsen av PSR J1720-0533 och fann att den linjära polariseringen från emissionen försvann innan dispersionsmätningen visade någon betydande förändring. Fenomenet ger starka bevis för att det finns ett betydande magnetfält i följeslagaren (den bruna dvärgen).


Resultatet tyder på att detta magnetfält spelar en viktig roll i den förmörkande mekanismen som man kan se från svarta änkepulsarer.

 

Dessutom uppskattade forskarna att följeslagarens massförlustgrad var av den storleksordningen att följeslagaren (den bruna dvärgen) kommer att utplånas helt om ca 1000 år.

 

Bild vikipedia. Principiell funktionsskiss av en pulsar. Strålningen lämnar kroppen i två smala knippen som sveper genom universum. Gå  in på vikipedia och tryck på bilden där i övre högre hörnet och se en mycket intressant film från NASA på fenomenet som visar hur en pulsar fungerar (min anm.). Länken är denna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pulsar

fredag 22 november 2019

Galaxbågar fotograferade av Hubbletelskopet. Men vad är de bevis på?


Rymdteleskopet Hubble har nyligen fångat en bild av ett ovanligt (?) rymdfenomen från Galaxen Sunburst arc (se bild här) ca elva miljarder ljusår bort från jorden. Denna galax reflekteras 12 gånger i Hubbles lins på sin väg mot oss. 


Anledningen till detta fenomen kallas gravitationslins. På sin väg mot oss har galaxens sken passerat en galaxhop 4,6 miljarder ljusår från jorden. Galaxhopen innebär en stark gravitationseffekt på ljuset vilket får ljus som kommer  bakifrån att böjas.

Detta leder både till att ljuset från Sunburst arc går i en båge och även förstärks i form av reflektion därav den udda bild Hubbleteleskopet tog. 


Det mycket känsliga Hubbleteleskopet fångade fyra galaxbågar, som innehåller sammanlagt minst tolv reflektioner som man kan se på bilden.


Jag (min anm) undrar hur många falska foton av hur verkligheten ser ut, egentligen, därute i Kosmos, har från skilda teleskop tagits som äkta? Säkert många. Risken i detta vilket blir ej upptäckta felkällor gör att avstånd till en galax, dess läge och spektralklass och kanske även felkällor som ej existerande exoplaneter katalogiseras som äkta.


Bild från vikimedia på Hubbletelekopet vilket gett oss så mycket kunskap om universum.

tisdag 2 januari 2018

I Rosettnebulosan händer det intressanta saker.


Rosettnebulosan ligger i riktning mot Orion. Till vänster om de tre ljusstarka stjärnor man ser här. En vanlig kikare räcker för att se nebulosan.

Denna gasfyllda och dammfyllda nebulosa är en födelseplats för mycket starkt ljussändande stjärnor. Här finns den relativt unga stjärnhopen NGC 2244.

Stjärnorna i denna hop är otroligt ljusstarka och massiva. De är ca 60 gånger massivare än vår sol och lyser ca en halv million starkare.

Denna otroliga ljusstyrka och energianvändning gör att dessa jättestjärnors energi snart tar slut. Deras ålder är idag enbart 4-5 miljoner år. En mycket kort tid för en stjärna. Vår sols ålder är ex 4,6 miljarder år och beräknas ha lika lång tid kvar.

Hettan och ljusstyrkan får nebulosan att lysa rödaktigt och de ljusstarka stjärnorna här har bränt hål i gashöljet i nebulosan lite här o där.

Bilden är på Rosettnebulosan  

torsdag 24 september 2015

En blodröd måne kan ses mellan 3:07 och 04:11 den 28 sept över Sverige. Sågs förr som omen om svåra tider eller olycka.

Det handlar om en månförmörkelse där månens färg skiftar i röd nyans under den tid detta sker.

Det är bara att hoppas att det blir väder för denna fantastiska syn.

Förr sågs detta som en varning från gudar om att något svårt skulle ske. Katastrofer av något slag.

Det kunde vara allt från bränder till katastrofer av skilda slag. Tron fanns i alla kulturer. Idag tror forskare att man ex kan använda skenet för att söka liv i andra solsystem.


Följ den länk som här medföljer för mer info av skilda slag om den månförmörkelse som sker i dagarna och vad en blodröd måne betytt och betyder nu och tidigare i historien.

lördag 5 juli 2008

Dårarna samlas och förvillar de lättrogna.


Rudolf Carnarp var en tysk-amerikansk filosof och logiker som levde mellan 1891-1970.
Han ses som en av den logiska positivismens förgrundsgestalter och var medlem i Wienkretsen.

1931 blev han professor vid tyska universitetet i Prag men flyttade 1935 till USA.

Hans huvudverk är ”Världens logiska uppbyggnad# utgiven 1928. Här ville han visa hur logisk analys kan återföra alla fenomen i världen på sinnesupplevelserna.

Det finns enligt honom fyra huvudtyper av fenomen. Dessa är ett: egna upplevelser, det man upplever av världen runt omkring sig. Två: De fysiska föremålen, föremål som man kan ta på substantiven om vi ser det grammatiskt. Tredje fenomenet är andras medvetande, vilka vi inte kan undgå att påverkas av eller ta hänsyn till i en civilisation. Slutligen, de sociokulturella fenomen om hur samhället och dess kultur formats och därigenom påverkat oss och omgivningen exempelvis dess konst, lagar och normer.

I den logiska positivismen är verifierbarhetstesen ett huvudtema. Detta säger att alla påståenden som inte kan verifieras med hjälp av enbart sinnesförnimmelser är meningslösa påståenden. Positivismen är därmed en materiell vetenskapsmetod.

I dag är denna metod i första hand förbehållen laboratoriemiljön.
Frågan är bara om den alltid är den rätta ens där.

Ja, så kommer ytterligare ett miljölarm.
http://www.svd.se/nyheter/vetenskap/artikel_1408961.svd

Klimatet förändras till ett varmare sådant. Det är bevisat och ingen normalt funtad människa tror heller något annat. Det är bara att gå ut en vinterdag i Sverige för att ta ett exempel.
Men lik förbannat finns dårar som vägrar se och som troligen tror att vi inte har eller är på väg mot ett helt annat och människofientligt klimat.


Men människor har alltid vägrat inse sanningen i många fall även om de haft den rakt framför ögonen. Människan söker faran och stimuleras av denna. En global fara som denna stimulerar säkert många och vad kan stimulera mer än att vägra se en uppenbar fara. För att även utöver detta förvilla sina medmänniskor i att denna fara inte finns. Vi ser det tidigare när det gällde kärnkraften på 50-talet, politiska yttringar som nazismen under 30-talet mm.