Målet med studier var förr att dana till stora handlingar.

Detta var den pedagogik Axel Oxenstierna och Johan Skytte ansåg skulle vara grunden i universitetspedagogiken under 1500-talet.

Man såg studenter som de nya makthavarna många gånger ärvdes ämbetena men även dessa borde ha någon form av bildning började man inse. Därför sändes adelsgossarna, en del prästsöner och kanske även en och annan storbondeson till universiteten.

Man hoppades därmed bevara samhällsordningen och hierarkin i samhället.

I första hand gällde det att dana stora fältslagskommendanter. Präster och kungliga rådgivare. Men även en och annan av de bildade blev den tidens vetenskapsmän. Kvinnor inom dessa gebit fanns knappast och de som fanns nämndes sällan i skrifterna.

Stora handlingarnas män behövdes i dessa orons år. Så blev det och historian känner vi idag till.

Förnuftiga handlingar utan mål

David Hume ansåg att förnuftet inte kan uppställa något mål att följa. Jag ska här fundera utefter detta utan att resonera om hur Hume tänkte i detta.

Förnuft är handlingar som inte skadar något eller någon i onödan. Tankar som leder till goda handlingar för någon eller något inklusive en själv.

Men det betyder inte att detta är handlingar som leder till ett speciellt mål. Det kan vara så om det finns en planering bakom. Men det kan vara även starkt tvingade handlingar för att skydda mot en akut händelse som just inträffar. Då finns inget planerat mål utan instinktiv känsla för hur en handling ska utföras till skydd.

Sedan beror förnuft på själsförmögenheter. Hur en person ser som det bästa handlingsalternativet, vilket skiljer från person till person.

Det beror på arv och miljö. Men även förförståelse av något och hur man når ett förnuftigt resultat eller ska agera vid en akut händelse man känner igen.

Men förnuftiga handlingar kan även vara handlingar utförs rutinmässigt. De kan även var tankar som aldrig realiseras hur förnuftiga de än är för att nå ett framtida mål som verkar osäkert.