Comet 67P där Rosetta landade har en yta som förändrats den senaste tiden. Vad som sker här är en gåta.

Förändringarna var först små på ytan men nu förändras större områden på den lilla himlakroppen som inte är större än 4,1 km i sin längsta axel. Uppåt 200 meters ytor förändras nu från att ha börjat i storleksordningen ca 30 cm.

Närheten till solen och uppvärmning kan vara en delförklaring men förklarar inte hela den fysiska process som sker här under kameraövervakning från Rosettas  instrument.

Is som avdunstar är troligt som en förklaring men det går lite väl snabbt för att förklaras med enbart värme och avdunstning.

En erosion sker som vi ännu inte förstår takten av men som övervakas och kan ge kunskap om kometers liv och förändringar.

Kometer har ibland slukhål på sin yta. Här ett exempel på 67P/Churyumov-Gerasimenko vilken har ca 380 stycken. Se bilder.

Rosetta landade på denna komet i fjol somnade och vaknade för någon månad sedan igen och började sända intressanta rapporter från kometen.

Men slukhålen har setts från kretsandet runt kometen redan i fjol. Förklaringen av dessa är att en komet kan vilken har mycket låg  densitet släpper ut förångad is och gas is vid nära passage av solar. Detta får ytan som vissa ser som en yta av snöbollsdensitet att rasa in där gasbubblor släppts ut och förångats.

Idag anser många forskare att dessa sjunkhål är en del av en fortskridande process av kometers åldrande och att det slutar med att kometen upplöses i småsten.

Rosetta som landat på just denna komet har inte landat på en plats där det är som mest hål vilket säkert är bra för uppdragets skull. I ett hål eller där marken är ostabil för den lätta landaren kunde det slutat med ras ner i hål.

Visserligen var platsen för landningen ändå mindre bra då landaren hamnade i skugga från solen nästan omedelbart. Men nu har närmandet till solen av kometens bana fått landarens solceller att vakna och uppdraget fortsätter.

Till forskares förvåning fanns inget magnetfält på kometen 67P vilken Rosettas landare landade på och nu för evighet sitter fast på vilket gör att man måste tänka om i hur kometer bildats.

Teorier kommer och teorier går. Det enda som är säkert är att en teori aldrig gäller för alltid utan i många fall förfalskas när väl verkligheten kan observeras, mätas och vägas på plats.

Samma sak har hänt nu när det gäller teorin att magnetfält finns på kometer utifrån dess bildande.

Citat: En av frågeställningarna var just huruvida kometer har ett eget magnetfält eller inte, eftersom sådana fält skulle kunna förklara uppkomsten av dessa himlakroppar som mestadels består av smutsig is. Men något sådant fält finns inte, åtminstone inte på 67P. Slut citat.

Nu måste nya teorier utarbetas om hur en komet bildats. Men nu utan idén om magnetfälts betydelse. Men inget säger dock att inte vissa kometer behöver ett magnetfält för att bildas beroende på var de bildats och av vad.

I universum är allt möjligt och inte möjligt det är det enda vi lärt oss.