Ett svart hål fluktuerade i ljusstyrka. Vad hände där?

Vad man i dag anser ät att alla galaxer i universum har ett svart hål i centrum eventuellt med undantag av mindre stjärnhopar. Men var gränsen går för svart hål eller ej är okänt.

Det finns en galax därute, 1ES 1927 +654 som befinner sig 275 ljusår bort. Även denna galax har ett svart hål i sitt centrum. Detta svarta hål har en storlek  av miljontals eller miljarder gånger större än vår sol (osäkert vilket). Hålet växer genom att konsumera gas som finns i dess accretion disk (skivan av gas och damm runt hålet se bild ovan).

Svarta hål i sig avger inte eller reflekterar ljus därför kan de inte ses direkt om det inte finns en accretiondisk omkring dem. Det är materialet i denna disk som dras in i det svarta hålet. All form av materia som kommit nära hålet över tid och fortfarande är på väg mot disken (skivan) försvinner efterhand in i det.

Ett ständigt inflöde av gas mm dras in mot det svarta hålet i galax 1ES 1927 +654. Det var inte länge sedan det härifrån sågs ett bleknade av ljuset med en faktor på 10000 i ca 40 dagar. Nästan omedelbart efter denna tid började ljusets styrka öka igen och cirka 100 dagar senare hade det blivit nästan 20 gånger ljusare än före nedtoningen. Något hade stängt ner ljuset och  strålningen för att sedan öka det 20 gånger starkare innan nedtoningen skedde.

 I en ny studie publicerad i Astrophysical Journal Letters lägger forskare fram hypotesen att en skenande stjärna kan ha kommit för nära det svarta hålet och slitits sönder. Om så varit fallet har snabbrörligt material från stjärnan kraschat genom en del av disken och gasen spritts vida omkring vilket kan förklara nedtoningen. När sedan stjärnan kollapsat i sina delar kan ljuset eller skenet ha blivit betydligt starkare än innan händelsen då mycket mer energi nu blivit följden i disken.

Händelseförloppet fick astronomen Ricci och hans kollegor att begärde uppföljning av övervakning av det svarta hålet från NASA: s  NICER ett röntgenteleskop ombord på den internationella rymdstationen ISS. Totalt observerade NICER systemet 265 gånger under 15 månader. Ytterligare röntgenövervakning erhölls med NASA: s Neil Gehrels Swift Observatory - som också observerade systemet i ultraviolett ljus - liksom NASA: s Nuclear Spectroscopic Telescope Array (NuSTAR) och ESA (Europeiska rymdorganisationen) XMM-Newton observatorium där även NASA är en part.

Ovan nämnda förklaring behöver inte vara enda förklaringen till händelsen astronomerna noterar att det kan finnas andra förklaringar. Ett anmärkningsvärt inslag i observationerna var att den totala nedgången i ljusstyrka inte var en långsam övergång.

 Från den ena dagen till den andra skedde stor förändring i röntgenfältet enligt observationen från NICER. På bara åtta timmar förändrades ljusstyrkan med en faktor på 100.

Tidigare observationen har visat på liknande scener i andra galaxer men då under en mycket längre tidsperiod av nedtoning. Så snabb nedtoning som här har aldrig tidigare uppmärksammats.

För min del (min anm.) ser jag stjärnteorin som troligast då händelseförloppet var snabbt. Men varför inte denna närmande stjärna då upptäckts tidigare är en gåta. Det kan dock berott på att inget teleskop haft systemet under uppsikt under en tid. En annan lösning kan vara ett stort förorenat gasmoln som kommit i vägen men som sedan dragits ner i disken eller farit vidare i periferin.

Bild från vikipedia på accretiondisken runt det svarta hålet i mitten i centrum av den elliptiska galaxen Messier 87. Från systemet ovan finns ingen bra bild på en disk och bilden ovan visar klart vad som menas med en accretiondisk.

Ny teori om ursprunget till det skiftande ljusstyrkeförändringar i stjärnsystemet RW Aur A (B)

RW Aur A är en ung stjärna och en del av ett binärt system innebärande att den cirklar runt en annan ung stjärna, RW Aur B. Dubbelstjärnsystemet finns 450 ljusår bort i Kuskens stjärnbild från oss räknat.  Båda stjärnorna är ungefär av samma massa som solen.

Under de senaste åren har astronomer observerat RW Aur A:s  ljusreglering (skiftande ljusstyrka över tid) under perioder och undrat över varför denna sker.

 Astronomer har sedan länge trott att det berott på kaosartade  processer i en ny stjärnas födelse. Detta då stjärnan (stjärnorna ) döljs till stor del i gas o stoff.

Men nu har fysiker från MIT (Massachusetts Institute of Technology ) mfl observerat stjärnan RW Aur A;s  existens med känsligare instrument (det är denna stjärna som ändrar sin ljusstyrka)  med hjälp av NASAS Chandra X-Ray Observatory.

De anser sig nu ha hittat bevis för vad som orsakar ljusskiftningarna.

En kollision mellan två nybildade planeter som krockat och vars rester faller in i RW Aur A och resulterat i det gas- och stoffmoln vilket finns i området.

”Datorsimuleringar har länge förutspått att planeter kan falla in i en ung stjärna, men vi har aldrig tidigare konstaterat det”, säger Hans Moritz Guenther, forskare i MIT: s Kavli Institutet för astrofysik och rymdforskning, som lett studien.

 ”Om vår tolkning av data är korrekt, skulle detta vara första gången vi direkt observerat en ung stjärna som slukar rester av en planet eller planeter” säger Guenther.

Den teori för ljusreglering vid denna händelse som ses som mest trolig är enligt Guenther att det skapas överskott av järn när två knappt färdiga  planeter, kolliderar och då skapar detta  tjocka  moln av partiklar.

 Om då en eller båda planeter delvis består av järn vilket träffar stjärnan kan detta material tillfälligt dölja en del av stjärnans ljus.

Nog sker mycket däruppe över våra huvuden långt därute som vi nu börjar förstå. Men ofta ger ett svar nya frågor att besvara och mycket, oräkneligt mycket, finns kvar att försöka förstå, om vi kan ställa de rätta frågorna att arbeta utefter dessa utan att hamna i motsägelser.

Bild på platsen där dessa objekt finns.

Plutos ljusstyrka varierar. Troligen är orsaken gravitationen.

Kan gravitationen vara orsaken till Plutos varierande ljusstyrka utåt? Kanske enligt en del forskare idag.

Atmosfärsgravitationsvågor kallar forskare det och dessa har upptäckts på både Mars och Jorden och troligast är det samma fenomen som sker i Plutos kväveatmosfär.

30% skillnad i ljusstyrka kan uppstå medan atmosfärtjockleken inte förändras som förklaring. Däremot varifrån ljuset kommer och här har bergsformationer en del av förklaringen av fenomenet.

Atmosfärsdiset rör sig över ytans struktur och bergsformationer. Denna rörelse ger effekter av olika ljusstyrka och kan förklaras som ovanstående atmosfärsgravitationsvågor svepande runt ytans skikt.

En supernova med en omöjligt stark ljusstyrka upptäcktes för ett tag sedan. Det omöjliga fysiskt ser ut att vara möjligt.

När stjärnor av ålderdom exploderar i en nova eller ibland beroende på storlek supernova kan ett starkt ljussken ses i rymden.

Men den nu upptäckta novan är inte en supernova utan en otrolig nästan omöjlig att förstå supersupernova. Ljuset från denna nova är 470 miljarder starkare än skenet från vår sol eller 20 gånger ljusstarkare än alla miljarder stjärnor som finns i vår Vintergata tillsammans.

Novan finns ca 3,8 miljarder ljusår bort från oss.  Det är därför mycket länge sedan ljuset från händelsen sändes ut. Ungefär under samma tid som när Jorden bildades.

Explosionen ses ha skapat ett objekt i mitten av händelsen vilket nu forskare försöker förstå, vad det är de ser. Frågan är bara vad är eller ser det ut på platsen i nutid 3,8 miljarder år senare? Vi under söker ju vad som hände för miljarder år sedan inte nutiden.

Novan har fått namnet ASASSN-15lh vilken finns i stjärnbilden  Indianen på södra stjärnhimlen.