Långt under oss finns sedan länge begravda kontinenter

Sedan jordens begynnelses dagar ligger kontinenter långt därnere under oss, glömda och dolda. Detta kan ge tankar till Jules Vernes bok Till jordens medelpunkt.


Men så fantastisk som i denna bok är inte verkligheten. Men likväl är det fascinerande att det finns spår av kontinenter från miljarder år tillbaks därunder oss.


Forskare har känt till dessa begravda platser av varm, komprimerad sten långt där under oss sedan 1970-talet. De förstod dess existens utifrån jordbävningar vilka ökade i hastighetsstötar när de for igenom dessa stenformationer där nere. Dessa märkliga mönster av seismisk aktivitet hjälpte forskarna att upptäcka kontinenterna vilka finns på gränsen till jordens mantel och den smälta yttre kärnan. Mysteriet om hur de uppstod är dock ännu inte löst.


Men teorin säger att dessa mystiska massor av berg djupt där nere är underjordiska kontinenter bildade när en forntida ocean av Magma över hela jorden  började stelna på ytan för 4,5 miljarder år sedan vilket är i jordens tillblivelsetid.
  

Geolog Williams och hans forskarkollegor vid University of California vilka ligger bakom den studie detta inlägg handlar om har sammanställt nya och befintliga data från geologiska prover från Hawaii, Island och Ballenyöarna i Antarktis och andra regioner där heta stenbubblor kommer upp från planetens kärna hela vägen upp till ytan.


Jag (min anm) ser inget mystiskt i dessa existens. Det är helt enkelt stelnad magma i jordens första tid. Hade inte oroligheterna i jordens inre fortsatt då utan lugnat ner sig likt i dag skulle dessa första stelnade stenformationer blivit fasta kontinenter. Nu blev inte dessa första försök detta utan de begravdes i magman igen under jordens första oroliga tid.


Bilden 

är en på Animation av den stora kontinenten Pangaeas uppsplittring till de kontinenter vi känner till idag. Enligt vikipedia bildades Pangaea för omkring 300 miljoner år sedan, genom att de tidigare superkontinenterna Gondwana (omfattande nuvarande Sydamerika, Afrika, Antarktis, Australien, Madagaskar, Arabiska halvön och Indien) och Laurasien (omfattande Nordamerika, Europa och Sibirien) drev ihop.

Från jordens mantel är detta mineral men hur kom det till och upp till ytan?

17 mil rakt ner under oss i jordens mantel bildades ett korn av ett tills nu okänt slag av mineral vilket bäddades in i en diamant hittad i en diamantgruva i Sydafrika med namnet Koffiefontein mine. Detta mineral namngavs till "goldschmidtite" se denna länk efter Victor Moritz Goldschmidt (mer om hans livsverk här)  

 enligt studien som publicerades den 1 september i tidskriften American mineralogist.


Hela jordens mantel är ca 2 900 km tjock enligt National Geographic vilket gör att den djupaste delen av lagret är svår för forskare att studera. Det intensiva trycket och värmen i den övre delen av manteln omvandlar kolfyndigheter till gnistrande diamanter. Diamanter vilka kan få föroreningar av skilda slag innan de genom vulkanutbrott spottats upp mot ytan.


Genom att analysera mineral inneslutna i diamanter kan forskarna ta en titt på kemiska processer som sker långt under jordskorpan.


"Goldschmidtite” har höga koncentrationer av niob, kalium och de sällsynta jordartsmetallerna lantan och cerium medan manteln i sig domineras av andra element som magnesium och järn, " säger en av medförfattarna till studien Nicole Meyer doktorand vid University of Alberta i Kanada i ett uttalande.


Kalium och niob utgör det mesta av mineralet i den hittade diamantens förorening. Varför just detta blev resultatet och denna ovanliga eller aldrig tidigare funna mineral och inte de betydligt vanligare ämnena där nere är en gåta, säger Meyer.


Mineralet finns nu i Royal Ontario Museum i Toronto enligt samme Meyer.

Att det kan finnas skilda slag av element en del ovanliga en del vanligare i manteln i olika koncentrationer på skilda platser och djup kan vara förklaringen (enligt mig min anm.) till Goldschmidtite. Troligen finns mer av detta därnere kanske på djup som får det att mycket sällan kunna följa med i vulkanutbrotten.


 Säkert finns det även på platser i mycket små koncentrationer även på jordens yta eller i djupa gångar där vulkanutbrott skett någon gång. Men att finna det handlar om otrolig tur om det nu inte slumpmässigt som i detta fall hamnat i en diamant som undersöks. Kanske det behövs diamantbildning också för att ämnet ska kunna bestå eller bildas.



Bild från vikipedia där mantelns läge i jorden illustreras. Jordens mantel är grön på denna illustration av jordens inre. (3) (ljusare grön) visar den nedre delen av litosfären, astenosfären och övre del av mesosfären, (4) visar kvarvarande mesosfär.

Mystiska förändringszoner i Jordens mantel

Mystiska zoner djupt ner i jordens mantel ger sken av att vara mineral vilken fällts ut från en forntida magmaocean bildad vid den kollision som  skapade månen.

Dessa upptäckta zoner finns mycket djupt ner i manteln, nära jordens kärna. 


Manteln i sig är cirka 2 900 kilometer tjock och zonerna vilka rör sig i denna är ca 100 km stora. Hur många som finns vet man inte bara att de finns.

De är kända endast genom seismiska vågor   vid jordbävningar.


Det indikerar då sin existens genom sitt sätt att skilja sig från mantelrörelser i övrigt. Dess sammansättning antas bestå av järnoxid-rika mineral bildade redan för 4,5 miljarder år sedan.


Det var då en stor asteroid krockade med Jorden och den blandning som då uppstod formade en måne med samma sammansättning som Jorden då också fick. Den måne vi idag ser på vår natthimmel. 


Med ovan upptäckt har vi förstått något mer (i teorin) av mantelns rörelsemönster och ovan annorlunda zoners uppkomst .

Neptunus en ännu inte helt kartlagd värld med (troligast) diamanter i manteln.

Enbart en farkost har varit i Neptunus närområde ditskickad av människan för att lära om denna den yttersta av vårt solsystems planeter.

Det var Voyager 2 vilken i augusti 1989  passerade denna blå gasplanet. Men det räcker inte för att veta allt om denna planet.

Ännu finns mycket att försöka förstå och mer att utforska. Inom en snar framtid planeras en ny farkost sändas dit Neptune Orbiter vilken kommer att ta ca ett decennium på sig att nå planeten efter att den eventuellt sänds upp. Planeringen var runt 2016 men ännu har den inte sänts upp. (sommaren 2017)

Vad man vet är att det finns olika slag av atmosfärskikt på planeten vilka är ca 5% av dess massa sträckande sig cirka 20 procent ner mot manteln vilken är en het ( upptill 5000C) vätskefylld massa. Vätskan är rik på vatten, metan och ammoniak och dess storlek är 10-15 jordmassor. Längst in i denna finns själva kärnan.

Tillskillnad mot Uranus har Neptunus en tätare massa av detta hav och en större mantel än Uranus. Kärnan däremot på Neptunus är enbart gissningar men tros vara av samma beskaffenhet som övriga planeters (järn och andra metaller,  nickel och silikater)  då alla är bildade samtidigt.

En spännande tanke är att trycket i centrala kärnan kan vara så högt att metan som tryckts ihop här kan ha bildat diamantkristaller stora som snökristaller.

För mer information se  länk. 

Bilden är på Neptunus.

Jordens Livs konkurrerande byggsten upptäckt i Jordens mantel

Liv och organiskt material är på Jorden uppbyggt av kol. Vi kan inte se att detta material kan ha någon konkurrent idag med undantag av kisel.

Teoretiskt kan kisel vara en livets byggsten eller grundmaterial för liv. Annorlunda än det vi har här men ändå möjligt.

Vi har länge vetat att jordens mantel har en järnkärna men även att det finns något mer där. Något vilket nu verkar ha upptäckts. Kisel.

Det är japanska forskare som har upptäckt detta och att det just är ett  organiskt livs eventuella grundstenar någonstans i universum gör att det kan ses finnas även på platser där vi inte förrän nu anat det. I planeters inre

Manteln är inget vanligt klädesplagg för skydd i dag.

Manteln var ett vanligt plagg för länge sedan. Den var föregångaren till rocken.

På senare tid har den lånats till seriehjältarnas värld. Batman och Stålmannen är några seriefigurer som använder mantel. Varför de kläs i detta plagg kan man fråga sig, då den bara bör vara i vägen, fladdrande som den är bakom Stålmannen.

Men den bör väl ses som symbol på styrka och mystik.

Den som inte önskar visa sitt ansikte kan snabbt svepa manteln om nedre delen av ansiktet.

Varför detta så vanliga plagg i vår tid inte modemässigt slagit igenom är svårt att förstå. 

Mystiken med en person klädd i en sådan lever kvar enligt ovan. Hjältar och skurkar i äventyrsfilmer speglande antiken eller medeltiden har länge kryllat av mantelklädda personer.

Manteln kanske kommer igen i framtiden som ett plagg symboliserande länken till det förflutna.