Google

Translate blog

Visar inlägg med etikett solsystemet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett solsystemet. Visa alla inlägg

torsdag 2 december 2021

Har aliens planterat ut radiosändare i vårt solsystem?

 


Forskare söker efter om vi är ensamma i universum. Ingen vet det i dag. I en ny studie rekommenderar två forskare från University of Liège och Massachusetts Institute of Technology (MIT) att vi bör leta efter radiosignaler från främmande intelligenser i vårt närområde. Studien är baserad på teorin att ETI:s finns och redan har etablerat ett kommunikationsnätverk i vår galax och kanske i vårt eget solsystem. I arbetet med detta identifierade teamet solsystemet Wolf 359 en röd dvärgstjärna vilken finns ca 7 ljusår bort i riktning mot stjärnbilden lejonet som den bästa platsen för att leta efter möjlig interstellär kommunikation från en främmande sond vidare ut i rymden vid sändning från vårt solsystem eller galaxen.

 Enligt teorin bildades Vintergatan för ungefär 13,51 miljarder år sedan därefter bildades de första planeterna 500 miljoner år senare. Vårt solsystem är bildat för ca 4,5 miljarder år sedan och mänskligheten har funnits under de senaste 200000 åren. Om intelligenta arter har dykt upp för länge sedan  i andra äldre solsystem har de haft den tid som krävs för att kolonisera Vintergatan.

I den nya studien byggde teamet vidare på en studie från 2014 av Michaël Gillon där det visades hur en ETI (Extraterrestrial intelligence) kan ha fyllt vår galax med självreplikerande sonder (von Neumann-maskiner). Denna idé liknar Berserker-hypotesen (att till slut tog maskiner över och utrotade sina skapare) men nu med förbehållet att dessa sonder kanske byggdes för fredlig utforskning. Dessa sonder hävdade han kunde bilda ett  kommunikationsnätverk  över hela vintergatan med stjärnor som gravitationslinser för att maximera kommunikationseffektiviten för sonderna. "I denna hypotes bör varje solsystem  i Vintergatan vara värd för sonder av detta slag inklusive vårt. Hypotesen talar om för oss var vi ska leta efter dessa sonder: vid "solgravitationslinjen" (SGL) vilket betyder vid motsatta koordinater till närmaste stjärnor.


Det har nu gått 70 år sedan fysikern Enrico Fermi ställde sin berömda fråga: "Var är alla?" Fermis Paradox i vilken denna fråga ställs och diskuteras och framledes kommer att diskuteras tills vi får definitiva bevis på utomjordisk intelligens (ETI) eller inte. Under tiden tvingas forskare spekulera i varför vi inte har hittat några ännu och viktigare ändå vad och var vi borde leta efter dessa (detta). Genom att fokusera sökinsatser enligt ovan idé hoppas forskarna kunna avgöra om vi är ensamma i universum. 

Studien granskas nu för eventuell publicering i Royal Astronomical Societys månatliga meddelanden, Studien genomfördes av Michaël Gillon och Artem Burdanov. Gillion är professor i astrofysik vid University of Liege, senior research associate för Belgiska nationella fonden för vetenskaplig forskning (NSRF), och medlem av NASA:s Nexus for Exoplanet System Science (NExSS), Burdanov är postdoktor vid Institutionen för jord-, atmosfär- och planetvetenskaper (EAPS) vid MIT.

 

Ytterligare insikt och stöd i arbetet kom från Prof. Jason Wright, Penn State Center for Exoplanets and Habitable Worlds medlem och chef för Penn State Extraterrestrial Intelligence Center (PSETI). Liksom många som har föreslagit resolutioner till Fermi Paradox började Gillon och Burdanov sin studie med antagandet att utomjordiskt liv har haft ett betydande försprång på mänskligheten. Ur kosmologisk synvinkel är detta ett ganska säkert antagande.

Wolf 359 - en stjärna av M-typ (röd dvärg) med två möjliga exoplaneter och enligt teorin det bästa målet för en sådan nod för radiosändning från oss räknat. På ett avstånd av cirka 7,9 ljusår är Wolf 359 det tredje närmaste stjärnsystemet, Enligt forskning publicerad 2019 misstänks Wolf 359 vara mycket lik Proxima b det närmaste solsystemet till jorden (4,24 ljusår bort). Båda systemen består av en röd dvärgstjärna med troligen en planet i nära omloppsbana (upp till några gånger så massiv som jorden) och en mer avlägsen större planet (möjligen en gasjätte). Men till skillnad från Proxima b och c som även anses existera har planetsystem vid Wolf 359:s ännu inte bekräftats.

 

Efter att ha släppt sin studie från 2014 märkte Gillon att Wolf 359 råkar ligga i ekliptikan till jordens omloppsplan. Kort sagt, Wolf 359 ses kant-på från jorden (och vice versa), vilket innebär att observatörer i båda system skulle kunna se exoplaneter göra transiteringar mot varandras system. Detta arrangemang, säger Gillon, skulle också göra det möjligt att skicka interstellära meddelanden med regelbunden frekvens: För att testa denna hypotes konsulterade Gillon data från TRAnsiting Planets and PlanetesImals Small Telescope - South (TRAPPIST-South) och Search for be habitable Planets EClipsing ULtra-cOOl Stars-South (SPECULOUS-South). Dessa teleskop finns vid European Southern Observatorys (ESO) La Silla respektive Paranal Observatory  i norra Chile. Med hjälp av dessa instrument observerade Gillion Wolf 359:s SGL för att leta efter tecken på radiosignaler.

 

Tyvärr indikerade varken teleskopdata eller Burdanovs riktade sökning FICDs i Wolf 359 radiosignaler av okänt ursprung. "Att tolka resultat är svårt då massor av hypoteser kan förklara det", säger Gillon. Men han förklarade också hur dessa resultat skulle kunna skapa nya möjligheter för framtida SETI-undersökningar.

Själv tycker jag allt verkar långsökt och ett chanstagande (min anm,).

Bild flickr.com

onsdag 27 oktober 2021

En magnetisk tunnel omsluter vårt solsystem

 


Jennifer West är astronom vid University of Toronto vars forskning tyder på att solsystemet är omgivet av en magnetisk tunnel som kan ses i radiovågsfältet.


Hon argumenterar för att två ljusa strukturer som ses på motsatta sidor av himlen vilka tidigare ansågs vara separata faktiskt är sammankopplade och består av repliknande filament av magnetism. Anslutningen bildar vad som ser ut som en tunnel runt vårt solsystem. Dataresultaten från Wests forskning har publicerats i Astrophysical Journal.

" Om vi skulle titta upp i himlen", säger West, "skulle vi se den här tunnelliknande strukturen i nästan alla riktningar vi tittade om vi hade ögon som kunde se radiostrålning."

 

Astronomer har känt till dessa två strukturer i årtionden, säger West. Men de flesta vetenskapliga förklaringar har fokuserat på dem som två separata system. West och hennes kollegor tror att de är de första astronomer som ser dem som en enhet. Strukturen består av laddade partiklar och ett magnetfält och dess form liknar långa rep och finns cirka 350 ljusår från oss  och är cirka 1 000 ljusår långa. – Magnetfält finns inte isolerat, säger hon. "De måste alla ansluta sig till varandra. Så ett nästa steg för är att bättre förstå hur detta lokala magnetfält ansluter både till det storskaliga galaktiska magnetfältet och även till de mindre magnetiska fälten i vår sol och jorden."

 

Under tiden håller West med om att den nya "tunnelmodellen" inte bara ger ny insikt till forskarsamhället, utan också är ett banbrytande koncept för andra.

 

" Jag tycker att det är bara fantastiskt att föreställa sig att dessa strukturer finns överallt när vi tittar upp i natthimlen." säger hon.

 

Frågan är varför de finns och om de funnits sedan  BigBang eller uppkom då (min anm.) Frågan är även om de måste finnas för att universum ska existera? Ingen vet men de finns i större och mindre fält och som det verkar överallt. Kan de vara universums och verklighetens kitt? I annat fall blir det besynnerligt och tanken går till om de är något slags byggsten och vad som då byggde alltet. BigBang var händelsen men vad utlöste detta och varför?

Bild piqsels.com som kan ge associationer till inlägget. Mer konkret bild och bilder finns i medföljande länk ovan.

tisdag 18 augusti 2020

Fragment av asteroider kan en gång ha hittat vägar från det inre till det yttre av solsystemet


Ett team av forskare har funnit bevis på att små bitar av asteroider från det inre av solsystemet verkar har passerat genom en passage från det inre ut i det yttre av solsystemet något som tidigare ansetts nästintill omöjligt.

Detta verkar ha skett ca 1 miljon år efter det att solsystemet bildades under den tid Jupiters kärna bildades. Under denna period har det funnits en lucka i den protoplanetära disken (skivan av tät gas och damm som omger solen) enligt beräkningar gjorda för att förklara ovan händelse. Detta skede kallas "Jupiter Gap ".

Denna nya forskning ger en ny teori om dynamiken i skeenden i det tidiga solsystemets historia," säger huvudförfattare Schrader i en rapport och tillägger. "Vår forskning visar att dessa två områden det yttre och inre av solsystemet inte var helt isolerade från varandra då."

Forskargruppen, som omfattar forskare från Smithsonian Institution's National Museum of Natural History, University of Hawai'i vid Mānoa, Washington University i St Louis, och Harvard University, inspirerades att genomföra denna studie på grund av prover som förts tillbaka från NASA: s Stardust. Rymdsonden som tagit kometprover däruppe.

Fynden antyder att material migrerat från det inre solsystemet till de yttre delarna där kometer bildats (Orts moln) och forskarna föreslog att migration av material kan ha varit mer utbredd i det tidiga solsystemet än man tidigare antaget vara möjligt. ”Stardust uppdrag innebar att kika som genom persienner på det tidigaste solsystemet”, säger medförfattare Timothy McCoy, ordförande och intendent för meteoritforskning vid National Museum of Natural History, Smithsonian Institution. "Vi visste att meteoriterna i våra samlingar kunde ge ny kunskap"

Med detta i åtanke bestämde de sig för att testa denna hypotes med hjälp av prover av meteoriter, särskilt chondriter, som fanns redan i det tidiga solsystemet.
Tack vare den stora samlingen av meteoriter från Center for Meteorite Studies, Smithsonian Institution och NASA, hade de tillgång till provbitar av kondriter som tros ha bildats i det inre solsystemet samt de som tros ha bildats i det yttre av solsystemet och jämfört. Med hjälp av elektronsondmikroanalys (för att få högupplösta bilder av proverna och större och mindre elementdata från enskilda mineraler) och en sekundär jonmasspektrometer (används för att analysera isotopiska sammansättning) kunde laget ge direkta bevis för en blandning av komplex material från det inre och yttre solsystemet.

"Genom att titta på vilka typer av prover vi har i Center for Meteorite Studies samling, kunde vi undersöka hur material flyttats runt i den protoplanetära disken (området runt solen då den var ung) för fyra och en halv miljard år sedan," sa medförfattare Davidson. 

Ytterligare en pusselbit (min anm.) till kunskapen om vad vi lever i och hur det kom till och fungerar är lagd till kunskapen med denna upptäckt.

Bild från vikipedia på En vanlig kondrit, som visar kondruler och metallflingor som den består av.

torsdag 25 juni 2020

3000 ljusår bort finns solsystemet KOI-456.04 vilket är en spegelbild av vårt solsystem.


Stjärnan Kepler-160 finns 3000 ljusår bort i riktning mot Lyrans stjärnbild. Det är en gul sol mycket lik vår sol. Här finns minst tre planeter och en av dessa är den intressanta KOI-456.04  som ligger på ett nästan likartat avstånd från sin sol som jorden till solen. Omloppstiden för KOI-456.04   är 378 dagar mot jordens 365,3 dagar. KOI-456.04   nära en halv gånger större i diameter än jorden.

Bland de i dag mer än 4000 kända exoplaneterna är KOI-456.04 något speciellt: mindre än dubbelt så stor som jorden. Den kretsar kring en solliknande stjärna på ett avstånd som gör det möjligt att vatten rinner på planeten. Det är en planet och en sol som kan ses som tvillinglik till Jorden och solen. Det lilla i storleksförhållande är inga problem för liv. Cirka en halv gång högre tyngdkraft på KOI-456.04  än på jorden vilket får en 60 kg tung person på jorden att känna sig som 90 kg tung där.

Objektet upptäcktes av ett team som leddes av Max Planck Institute for Solar System Research i Göttingen. Kepler-160, avger synligt ljus. De flesta av de solsystem med exoplaneter vi hittills hittat avger inte synligt ljus utan  infraröd strålning och är mindre och svagare än solen och tillhör därför klassen röda dvärgstjärnor.
Röda dvärgstjärnor är kända för sina extremt långa livslängder. Det gör att liv på en exoplanet i omloppsbana kring en gammal röd dvärgstjärna potentiellt kan ha dubbelt så mycket tid att utveckla livsformer än livet på jorden haft. Men strålningen från en röd dvärgstjärna är mestadels infraröd snarare än synligt ljus.

Många röda dvärgar släpper därför ut högenergivällningar som steker de planeter som finns på ett avstånd från sin sol där livet skulle kunna utvecklas. Med undantag av om de är på längre avstånd från sin sol och är dammiga. Se min blogg av den 24 juni, Planeter vid en röd dvärgstjärna måste ligga betydligt närmre sin sol än vad Jorden behöver sin lugna gula sol för att liv ska existera i annat fall och här kan de få skurar av farlig strålning..

Upptäckten av planetsystemet är högintressant (kanske det hitills mest spännande) och det gjordes med hjälp av Rymdteleskop som CoRoT, Kepler och TESS. Kepler och Tess teleskopen tror jag vi känner väl till men däremot är det troligen färre som känner till det franska CoRoT sänder därför mer information om detta på denna länk 

Bild från vikipedia där en kostnär föreställer sig hur KOI-456.04 ser ut.

onsdag 20 maj 2020

En flotta av solsegel bortanför solen kan hålla koll på interstellära objekts besök.


En flotta av solsegeldrivna farkoster stationerade långt från solen i utkanten av solsystemet kan en dag låta forskare få närmare titt på interstellära besökare när de har sin väg in i vårt solsystem (objekt från andra solsystem)  som den mystiska asteroiden Oumuamua (det första objekt vi registrerat som besökare från annat solsystem) vilken vi höll på att missa. 


NASA: s innovativa avancerade koncept (NIAC)-programmet har finansierat ett team av forskare i deras arbete att studera möjligheten och genomförbarheten av att bygga och distribuera "statiter" (förkortning för "statiska satelliter") vid olika punkter längs vår yttre gräns av vårt solsystem.


Dessa rymdskepp ska utrustas med ljusstegkontroller för att  använda solstrålningstrycket - tryck från fotoner som strömmar från solen - för att "sväva" på samma plats över tid och hålla ett öga på interstellära objekt (ISO) eventuella uppdykande, zooma in dessa och sända information till oss om dess intåg.


Jag (min anm.) anser detta mycket intressant vill vi fantisera litet så kan vi då även upptäcka rymdskepps inkommande från andra världar därute och hinna bygga upp försvar. Men det var fantasi då jag inte tror på att det finns utomjordiska rymdskepp. Men däremot asteroider som kan bli en fara eller som kan vara lämpliga att landa på för att ta prover på för att lära mer om andra solsystems sammansättning.


Bild på det mest uppmärksammade objektet som kom in i vårt solsystem från okänd plats asteroiden Oumuamua. Den först registrerade besökaren vilket skedde 2017. Fri bild från flickr.com.

söndag 29 mars 2020

139 tidigare okända dvärgplaneter har upptäckts i vårt solsystem


"Det finns massor av teorier om jätteplaneter som en gång fanns i solsystemet men kraschat med varandra och gett upphov till asteroidbältet mellan Jupiter och Mars eller Kuiperbältet bortanför Neptunus säger astronom Gary Bernstein vid University of Pennsylvania i ett uttalande.  


En grupp astronomer har nyligen lokaliserat 139 nya transneneptunska objekt bortanför Neptunus i Kuiperbältet. Den mest kända av dessa transneptunska objekt är Pluto men även  Eris, Haumea och MakeMake tillhör dessa dvärgplaneter. Projektet där nya objekt av dvärgplanetformat hittades leddes av doktorand Pedro Bernardinelli vid University of Pennsylvania.


Här analyserades fyra år av data som samlats in av Dark Energy Survey. Dark Energy Survey är ursprungligen utformad för att sondera kosmos efter supernovor, fjärran galaxer och klumpar av mörk energi. Kameran ger skarpa bilder då den svepande riktas från Blanco 4-meters teleskopet vid Chiles Cerro Tololo Inter-American Observatory. 


Datorprogram skannade över 7 miljarder ljuspunkter i bilder tagna genom flera nätter för att hitta himmelska objekt som flyttar på sig över tid. Stationära föremål, såsom stjärnor eller supernovor togs bort när sedan analysen gjordes. Detta begränsade fältet till 22 miljoner objekt. Så småningom minskade laget ner dessa till 400 potentiella trans-neptuniska objekt som studerades under loppet av minst sex olika nätter. För de mest lovande kandidaterna återvände teamet till den ursprungliga datauppsättningen för att identifiera de intressantaste objekten som sedan studerades under minst ytterligare 25 olika nätter. 


I slutändan observerade teamet över 300 transneptuniska objekt varav 139 var helt nya upptäckter. Resultaten, publicerades den 10 mars i The Astrophysical Journal och kan leda forskare till den mystiska Planet Nine. En hypotetisk stor planet som vissa astronomer tror kretsar kring solen från de mest avlägsna delarna av solsystemet då tecken visat att något finns därute. Men vissa forskare anser istället att det inte är en planet utan ett svart hål.


Jag (min anm.) anser båda möjligheterna finns. Det som verkar helt säkert är att något vi inte vet, vad det är, finns därute enligt de data vi samlat in och som analyseras efter de instrument och den förförståelse vi har.


Bild från vikipedia på dvärgplaneten Eris och dess måne Dysnomia på en bild tagen av Rymdteleskopet Hubble. Denna planet hör inte till de nu upptäckta men finns likt de ovan upptäckta i Kuiperbältet bortanför Neptunus.

lördag 1 februari 2020

Två okända objekt är på väg bort från vårt solsystem


Astronomer vid National Astronomical Observatory of Japan (NAOJ) har analyserat banorna av två objekt på väg ut ur solsystemet för att aldrig återvända. Troligast två kometer vilka aldrig haft sin gång inom vårt solsystem utan kommit in i detta utifrån för att nu fortsätta ut i den interstellära rymden igen efter att ha passerat solen.


 Det är enkelt att beräkna vart dessa kometer är på väg men betydligt svårare att bedöma varifrån de kom. En komet kan ursprungligen ha haft en stabil bana långt från solen (och rundat denna periodvis likt Hayleys 75 åriga bana runt solen) men gravitationella rörelser kan efterhand dragit kometen ur sin bana. Kometen faller då in i det inre av solsystemet där den kan observeras innan den kastas ut i interstellära rymden genom dess förändrade kurs. I det andra scenariot har en komet en plats mycket långt borta kanske i ett annat planetsystem och har fluget genom den interstellära rymden i kanske miljarder år och av slumpen passerar den genom vårt solsystem innan den fortsätter på sin väg.


Arika Higuchi och Eiichiro Kokubo på NAOJ beräknade de typer av banor som normalt skulle förväntas i varje scenario av dessa två ovan. Teamet jämförde sedan sina beräkningar med observationer av två ovanliga utgående objekt, 1I/'Oumuamua som upptäcktes 2017 och 2I/Borisov som upptäcktes  2019. De fann att det interstellära ursprunget (beskrivning två ovan) ger bättre matchning för sökvägar för båda objekten av kometer som nu upptäckts och är på väg från oss.


Säkert (min anm.) kommer fler och fler interstellära asteroider och kometer att upptäckas då astronomer nu fått mersmak på att finna dessa spännande objekt.


Bild; av fantasislag från  Inte att förväxla med de troliga kometer som beskrivs ovan.

torsdag 11 juli 2019

Det har hittats damm på Antarktis äldre än vårt solsystem



En liten bit av en meteorit hittad på Antarktis har undersökts med mikroskop. Meteoriten visade sig ha dammstora korn insprängda i materialet  äldre än vår sol. Solens ålder och med det solsystemets är 4,6 miljarder år. Universums över 13 miljarder år.


En gång måste detta damm slungats runt i området där vår sol och vårt solsystem vår plats i universum skulle uppkomma. Damm från för länge sedan novaexploderande solar som kollapsat kanske miljarder år tidigare än vi fick vår sol.

 Detta damm består av kolrikt material (rött) och syrerikt material (blått) sannolikt bildat i en stjärnexplosion resulterande i en nova.


 Arbetet med undersökning av meteoriten gjordes av Heather Roper på University of Arizona.


Detta antika damm är endast 1/25 000 tum vilket är mycket litet  men kunde berätta en sak eller två om ursprunget för vårt solsystem, säger forskarna i en rapport från den  29 April i tidskriften Natur astronomi.


Vid novabildande utbyts energi mellan en vanlig stjärna och en vit dvärg. En stjärna blir efter explosionen en vit dvärg efter att en stjärna har bränt bort det mesta av sitt kärnbränsle (vår sols slut blir däremot uppsvällande och kollaps till en vit dvärg, det finns ingen vanlig stjärna som därefter finns i vårt närområde så att en nova kan uppstå här). Vid denna explosion slungas materia ut i rymden.


Detta är ursprunget till LAP-149 som dammet benämns. Var explosionen skett kan vi inte veta då det kommer från någonstans från (okänd riktning) i den interstellära rymden.

Bilden är på Antaktis där meteoriten hittats på isen. (från vikipedia)

lördag 4 maj 2019

En teori utgående från Murchisonmeteoriten påstår att liv kan ha kommit till vårt solsystem innan Jorden existerade.


Bitar av planetbildningsmaterial fanns i stort antal innan Jorden och övriga planeter blev till i vårt solsystems barndom.


 Lindy Elkins-Tanton, vetenskapsman vid Arizona State University (ASU) har forskat om livets ursprung och har  en teori om att liv kan ha uppstått i solsystemet innan jorden kom till.


Livet som vi känner det behöver tre huvudingredienser för att uppkomma: flytande vatten, organiska molekyler och en energikälla.


Tecken på att det kan ha bildats liv för ca 3,8 miljarder år sedan på den då unga Jorden har hittats. Jorden är ca 4,5 miljarder år gammal.


Detta då forskare har presenterat bevis på att mikrober redan hade ett fotfäste här redan för 4,1 miljarder år sedan. Biokemist Steven Benner ingående i  stiftelsen för Applied Molecular Evolution i Florida hävdar dock  att livet faktiskt existerade på Jorden för redan 4.36 miljarder år sedan. Redan då skulle jordens atmosfär redan varit rätt för att de första organismerna, RNA-baserade mikrober, att utvecklas, Benner säger som exempel att mer än 35 olika aminosyror identifierats i Murchisonmeteoriten. En uråldrig meteorit som föll till jorden i södra Australien 1969.


Men jag undrar likväl vad som säger att denna meteorit haft aminosyror under en längre tid inom sig. Dessa har väl knappast bildats i denna samtidigt som den bildades vilket skulle vara förutsättningen om vi ska se den som tecken på att den svävat runt i vårt närområde (tillsammans med sina likar) med livets byggstenar hundratals miljoner år innan Jorden kom till.


Bild: Fragment av Murchisonmeteoriten vilken enligt beräkningar är ca 4,95 miljarder år.

onsdag 4 april 2018

Våra förfäder såg Scholz's stjärna när den svepte genom vårt solsystem en gång för länge sedan i mänsklighetens barndom på Jorden.


En gång var våra förfäder med om en unik händelse vilken tidigare eller senare generationer av människosläktet aldrig varit med om varken då eller senare av just detta slag.

Tiden var för 70 000 år sedan och troligen uppmärksammades det då människan ofta i forntiden såg ut mot rymden istället för som idag ner i en smartphone.

Det var den röda dvärgstjärnan Scholts star som svepte igenom Oorts moln. Molnet vilket innehåller rester från när vårt solsystem bildades. Här finns sten, grus, damm småplaneter och kanske den gäckande planet 9. Molnet finns i utkanten av vårt solsystem och dess yttersta gräns ligger nära ett ljusår från solen. Pluto ingår i molnet.

Säkert kunde människosläktet eller neandertalarna se denna röda sol om de lyfte blicken mot skyn.

Den svepte förbi i sin bana tillsammans med sin bruna dvärg. En brun dvärg är en misslyckad stjärnbildning. En kropp som kan ses som Jupiterlik men varmare och nästan med en kärnstrålning vilken är på gränsen för att starta processer för att bli en sol. Men vilken misslyckats med detta på grund av för låg temperatur.

Bilden är på Scholts star. Läs mer om var den finns idag här.

fredag 2 mars 2018

Den 7 mars kan vi se asteroid 2017 VR12 svepa förbi bortanför månens bana


För den intresserade är det möjligt med ett mindre amatörteleskop att se besöket i närområdet av asteroid 2017 VR12. Det var enbart för några månader denna asteroid första gången upptäcktes och att den var på väg mot vårt närområde.

Passagen kommer däremot att ske ca tre gånger längre ut från oss än månen ligger. Storleken är ca 250 m i diameter men det är tillräckligt för att kunna se den i mindre teleskop.

För information om hur den kan hittas, se koordinater i medföljande länk här.

Det är alltid intressant att hålla sig informerad om vad som sker ovan oss.

onsdag 31 januari 2018

Vårt solsystem är udda uppbyggt mot flertalet (kanske alla?) andra solsystem vi hittills upptäckt därute.


Solsystem är inte ovanliga. Troligen har nästan alla stjärnor däruppe ett planetsystem i banor om sig.

Men få om ens något likt det vi ingår med vår Jorden i, vårt solsystem och plats i universum.

Det som verkar vara det vanliga solsystemet vilket vårt inte ingår i är att det ska ha bildats likartade storlekar av planeter i ett specifikt system. Exoplaneter vi sett runt andra solsystem är alla i ungefär samma storlekar runt sin sol. Utöver det är avstånden mellan planeterna regelbundna. Det visar att de bildats samtidigt eller mycket nära tidsmässigt.

Så inte i vårt. Här finns stenplaneter i olika storlekar stora gasplaneter ingen lik i storlek som den andra. Närmst solen finns stenplaneten Merkurius en liten planet sedan kommer visserligen två jämnstora planeter Venus och Jorden men sedan kommer en liten planet igen, Mars.

Utanför denna finns kaos eller ett asteroidbälte bortom det en jättegasplanet och sedan ytterligare tre sådana i olika storlek därefter en liten dvärgplanet och utanför detta asteroider igen och kanske planet 9.

Avstånden mellan planeterna har inget samband utan skiljs åt. Så vårt solsystem är unikt och bör ha bildats annorlunda mot de vi hittills bland andra solar hittat.

Varför det är så? Ingen vet men allt kan inte ha bildats samtidigt i vårt solsystem vilket vi anser det gjort i andra solars system vad vi vet eller tror oss veta idag från de upptäckter vi hittills har klassificerat.

onsdag 8 november 2017

Första gången det upptäcks. Asteroid på väg hit från en plats utanför vårt solsystem.

Vad man vet har det inte i vår tid inträffat tidigare. Asteroider kommer normalt från ytterkanten av vårt solsystem. De har sina banor, rundar solen o fortsätter sina mer eller mindre ovala och i längd olika banor inom vårt solsystem.

Men den ca 400 meter i diameter stora asteroid som nu upptäckts vara på väg in i vårt solsystem kommer utifrån.

Den har getts namnet A/2017U1. Den sägs ha den mest extrema bana en asteroid haft i vårt solsystem sedan vi för första gången upptäckte asteroiders färder däruppe. Se en kort filmsnutt på banan här.

Asteroiden (ja vi vet inte säkert om det är en asteroid eller komet) kommer bortifrån riktningen från stjärnbilden Lyran.

Vill man tänka utifrån vanliga tankebanor kan en fantasi vara att det är en kamouflerad spaningsfarkost från en främmande plats och intelligens utanför vårt solsystem. Men det är knappast annat än en fantasi. Dock kommer den överraskande från en okänd plats bortanför vårt solsystem och hur länge den varit på väg är svårt att uttolka om ens möjligt. 

Bilden är en illustration där vårt solsystem ses i mitten och den gula banan är den som ovanstående asteroid har.

tisdag 15 augusti 2017

Nu har för första gången en måne utanför vårt solsystem upptäckts

Exoplaneter har upptäckts i hundratals utanför vårt solsystem. Planeter runt andra solar.

Men nu har den första månen upptäckts utanför vårt solsystem. En måne (kallas exomoon)  runt en exoplanet vilken i sig kretsar runt en stjärna med namnet Kepler-1625. Namngiven efter det teleskop vilket fann den, Keplerteleskopet.

Systemet finns ca 4000 ljusår från oss i Svanens stjärnbild synligt på Norra stjärnhimlen och har bekräftats genom att även det kända Hubbleteleskopet har gett samma resultat.


För mer information av teknisk natur i rapporten se här.

fredag 26 maj 2017

Ganymedes jättemånen i vårt solsystem vilken är större än planeten Merkurius och småplaneten Pluto

Ganymedes är solsystemets största måne vilken har sin bana bland 67 andra månar runt Jupiter. Ganymedes är större än planeten Merkurius men har en mindre massa än Merkurius.

Månen består av sten och is. från Wikipedia citat.


"Ganymedes är den enda månen i solsystemet känd för att ha en magnetosfär. Den magra magnetosfären är begravd i Jupiters mycket större magnetfält. Månen har en tunn atmosfär av syre som innehåller O,O2 och eventuellt O3 (ozon)". 

torsdag 13 april 2017

NASA presskonferens idag 2.00 pm om utforskningen av hav i vårt solsystems himlakroppar. Direktlänk nedan.

Idag ska NASA ge information om hur långt planerna kommit på utforskning av haven på våra himlakroppar i solsystemet. Vi vet ex att det finns hav på exempelvis Jupiters måne Europa och Saturnus måne Titan.

Kan det finnas liv där? Nya rön om forskningen och vart den kan leda ska NASA ge besked på idag.

Länken här går direkt till sändningen live.


Medföljande bild är på månen Europa.

måndag 30 januari 2017

Planet 9 ensamvargen som fångades in av vårt solsystem

Planet 9 är planeten vilken anses vara ca 10 gånger större än Jorden och finnas långt utanför Plutos bana.

Nu har teorier kommit som säger att den inte alltid funnits där eller bildats här likt de planeter och småplaneter vilka existerar i vårt solsystem.
Den verkar istället likt en del asteroider ha varit en planet kretsande i tomrummet utanför solsystemet och i tomrummet mellan solsystemen därute. En mörk värld i tomheten och hemlösheten därute vilken fångats in av vårt solsystem.

Infångandet är något mycket ovanligt då teorier säger att objekt av denna storlek inte fångas in så lätt utan går sin egen väg kanske med månar som följeslagare.

Men slumpar det sig så att allt stämmer med plats, tidpunkt och gravitation kan de fångas in. Detta tros ha hänt med planet 9. En planet som antas finnas därute på grund av störningar i närområdet men vilken aldrig ännu setts eller visat sig så den bevisligen kan sägas visas exakt var den finns.

måndag 9 januari 2017

Möjligheter och problem vid en kolonisering av månar i vårt solsystem

Kolonisering av månar runt våra gasplaneter är kanske möjlig i framtiden. Gasplaneterna däremot är omöjliga att kolonisera.

Mars och vår måne kan ske med avancerad teknik. Pluto troligen också och asteroiderna eller småplaneterna bortom Plutos bana troligen också.

Men det finns ett antal månar runt gasplaneterna Neptunus, Uranus, Jupiter och Saturnus vilka även de är möjliga.

Se medföljande länk här på vilka som är intressantast och vilka problem som då måste lösas för en kolonisering.


En av de intressantaste eller kanske lättaste att kolonisera av dessa månar är Saturnus måne Titan. Här finns utgångsmaterial för livsmöjligheter på plats. Låg ingående strålning och vatten etc.

torsdag 1 december 2016

På Antarktis kan man lära mer om solsystemets bildande

Is det är vad det finns i överflöd på en av Jordens kontinenter. Is och kyla. Antarktis den av människor obebodda kontinenten.

Men här finns objekt från rymden liggande i eller på isen. Lätta att finna och upptäcka på den vita ytan.

Meteoritjägare kan här finna sten och grus  från rymden och den vägen lära mer om universum och vårt närområdes sammansättning nu och för länge sedan.


Vetenskaps män och kvinnor letar därför här efter meteoriter  för att lära mer om dessas sammansättning. Vad som finns däruppe. Här på Antarktis är det mycket lättare att hitta dessa stenar än bland växter och jord på övriga kontinenter. 

onsdag 16 november 2016

Nya rön efter upptäckten av Marvels-7a och b gör att en ny tolkning av solsystemsbildande är under uppsegling.

Marvels-7a är en jätteplanet och Marvels-7b en brun dvärg. Båda kretsar runt stjärnan HD87.646.

Den rådande teorin om solsystems bildande innebär att ett kollapsande gasmoln en gång var början till ett solsystemsbildande.

Men efter upptäckten av ovan stora massiva objekt finns det tvivel på om detta är sanning eller hela sanningen. Något annat bör finnas bakom bildandet av solsystemen.


Vad är inte utarbetat. Men för lite mer om detta intressanta tänkande följ länken här för vidare information.