Google

Translate blog

Visar inlägg med etikett storlek. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett storlek. Visa alla inlägg

torsdag 29 februari 2024

Kuiperbältet kan vara större än vi trott

 


Kuiperbältet är ett bälte bestående av en stor mängd små himlakroppar i bana runt solen beläget bortom Neptunus bana ca 20 astronomiska enheter utåt från solen. Det har uppskattats att det finns åtminstone 70 000 så kallade transneptuner (TNO dvärgplaneter,asteroider mm bortom Neptunus ) med en diameter större än 100 kilometer i detta bälte, men mestadels består det av mindre asteroider. Pluto ingår i Kuiperbältet.

Sonden New Horizons med sitt instrument Venetia Burney Student Dust Counter (SDC) rusar genom Kuiperbältets ytterkanter och befinner sig nu 60 gånger längre bort från solen än jorden och upptäcker här oväntat högre nivåer av stoft än väntat. Små frusna rester av kollisioner mellan större objekt i Kuiperbältet och partiklar som kastas ut ur Kuiperbältet och som peppras av mikroskopiskt stoft från utsidan av solsystemet. New Horizons är den obemannad rymdsond som NASA sände iväg mot Pluto och dess månar och andra himlakroppar i Kuiperbältet. Resan startade med hjälp av en Atlas V-bärraket, den 19 januari 2006 från Cape Canaveral Air Force Station, Florida i USA och passerade Pluto den 14 juli 2015 och har sedan dess fortsatt ut i Kupierbältet.

Avläsningarna nyligen trotsar den vetenskapliga modell som säger att densiteten av stoft borde ha börjat minska en miljard kilometer ut i bältet där sonden nu finns men en växande mängd bevis tyder på att den yttre kanten av Kuiperbältet kan sträcka sig miljarder kilometer längre ut än nuvarande uppskattningar – eller att det till och med kan finnas ett andra bälte bortom Kuiperbältet.

Johns Hopkins Applied Physics Laboratory (APL) i Laurel, Maryland, har byggt och driver rymdfarkosten New Horizons och sköter uppdraget för NASA:s Science Mission Directorate. Southwest Research Institute. De finns i San Antonio och Boulder, Colorado, ledare i forskningen är Alan Stern. New Horizons är en del av NASA:s New Frontiers-program, som drivs av NASA:s Marshall Space Flight Center i Huntsville, Alabama.

Resultaten som nu kommit publicerades i Astrophysical Journal Letters den 1 februari.

Bild vikipedia En konstnärs version av Kuiperbältet och Oorts kometmoln.

måndag 19 februari 2024

En lösning av en exoplanetgåta

 


Astronomer från Tyskland och Schweiz har gjort en upptäckt som visar hur skillnaden i storleksfördelningen mellan exoplaneter av cirka två jordradier uppstår. Genom datorsimuleringar visar de att migration av isiga, så kallade sub-Neptune till de inre regionerna av ett planetsystem kan förklara fenomenet. När planeten närmar sig sin sol bildar den avdunstande vattenisen en atmosfär som får planeterna att se större ut än i sitt frusna tillstånd. Samtidigt förlorar mindre stenplaneter gradvis en del av sitt ursprungliga gashölje (atmosfär) vilket gör att deras radie krymper över tid under sin färd mot sin sol.

 – Bern-Heidelberg-gruppens teoretiska forskning har förbättrat vår förståelse av hur planetsystem bildas och hur de är sammansatta, förklarar Thomas Henning, chef för MPIA (Max Planck-institutet för astronomi i Heidelberg). Den aktuella studien är ett resultat av många års gemensamt arbete och ständiga förbättringar av  datamodeller.

De senaste resultaten kommer från beräkningar av fysikaliska modeller som spårar planetbildning och efterföljande utveckling. De omfattar processer i gas- och stoftskivorna som omger unga stjärnor och som ger upphov till nya planeter. Dessa modeller inkluderar uppkomsten av atmosfär blandning av olika slags gaser och radiell migration.

"Centralt för studien var vattnets egenskaper vid tryck och temperaturer som förekommer inuti planeter och i deras atmosfärer", förklarar Dr. Remo Burn vid MPIA. Att förstå hur vatten beter sig över ett brett spektrum av tryck och temperaturer är avgörande för datasimuleringar. Det är först under de senaste åren som denna kunskap har varit av tillräcklig kvalitet. Det är denna komponent som möjliggör en realistisk beräkning av sub-Neptunus beteende, vilket förklarar manifestationen av omfattande atmosfärer i varmare regioner.

Då en planet efter sitt bildande i vissa fall dras in mot sin sol av gravitationen finns en lägespunkt av balans där denna resa stannar av. Punkten där gravitationen hamnar i jämvikt med planetens rotation och ibland gravitationen från närliggande objekt som stoppar färden in mot solen.

Bild https://www.mpg.de  av en konstnärlig framställning av en exoplanet vars is på ytan förångas alltmer och bildar en atmosfär när den närmar sig planetsystemets centrala stjärna. Denna process ökar den uppmätta planetradien jämfört med det värde som planeten skulle haft vid sin ursprungliga plats. © Thomas Müller (MPIA.

söndag 10 december 2023

En stor planet vid en liten sol

 


I en artikel publicerad online den 30 november i tidskriften Science, beskriver forskare upptäckten av en planet som är mer än 13 gånger massivare än jorden runt den "svala" stjärnan röda dvärgstjärnan LHS 3154 vilken finns  50 ljusår från oss i riktning mot stjärnbilden Herkules. LHS 3154 är nio gånger mindre massiv än solen. Massförhållandet mellan planeten och dess sol är mer än 100 gånger större än jorden till vår sol.

Upptäckten avslöjar den tyngsta kända planeten i nära omloppsbana runt en sval dvärgstjärna en dvärgstjärna som visade sig vara en av de minst massiva och svalaste stjärnorna som upptäckts. Upptäckten går stick i stäv med vad nuvarande teori säger om planetbildning runt små stjärnor och visar för första gången en planet med så stor massa kring en stjärna med så låg massa.

Upptäckten visar hur lite vi vet om universum, beskriver Suvrath Mahadevan, professor i astronomi och astrofysik vid Penn State University och medförfattare till artikeln. Vi hade inte förväntat oss att en planet med så hög densitet i bana runt en stjärna med så låg densitet som LHS 3154 skulle existera. Han beskriver hur stjärnor bildas i stora moln av gas och stoft (så kallade proplanetära skivor). Efter att stjärnan har bildats finns gas och stoft kvar som protoplanetära skivor bestående av gas och damm som kretsar kring den nya stjärnan av vilket det så småningom genom gravitation utvecklas planeter.

Skivan bestående av gas och damm runt stjärnan LHS 3154 som kvarstod efter stjärnans bildande förväntades inte ha tillräckligt med fast massa för att skapa en planet så stor och med så hög massa som  LHS 3154b , beskriver Mahadevan. Men den finns så nu måste vi ompröva vår förståelse av hur planeter och stjärnor bildas, beskriver han.

Kan det vara så att det fanns mer i denna kvarstående protoplanetära skiva  än vad forskare ansett borde finnas kvar men att det inte finns en gräns för detta varken uppåt eller neråt?

Forskarna upptäckte den överdimensionerade planeten med hjälp av en astronomisk spektrograf byggd vid Penn State av ett forskarlag under ledning av Mahadevan. Instrumentet kallas Habitable Zone Planet Finder eller HPF och finns beläget vid Hobby-Eberly-teleskopet vid McDonald-observatoriet i Texas. Instrumentet ger några av de mest exakta mätningarna hittills av detta slag av infraröda signaler från närliggande stjärnor.

Även om sådana planeter som LHS 3154b  är mycket svåra att upptäcka runt stjärnor som vår sol innebär den låga temperaturen hos svala stjärnor att de här lättare kan upptäckas och att planeter nära svala stjärnor kan ha flytande vatten på sin yta fast de ligger mycket närmare sin sol i förhållande till jorden och solen. Detta kortare avstånd mellan dessa planeter och dess sol i kombination med den låga massan hos de ultrasvala stjärnorna resulterar i en detekterbar signal som tillkännager planetens närvaro som vi kan upptäcka, beskriver Mahadevan.

Bild från https://www.psu.edu  Konstnärlig återgivning av hur det kan se ut vid LHS 3154b och dess dvärgsol. Med tanke på exoplanetens stora massa har LHS 3154b troligen en Neptunusliknande sammansättning. Upphovsman: Penn State / Penn State.

söndag 10 juli 2022

Ju större svarta hål desto långsammare roterar de därute.

 


Astronomer har gjort en rekordstor mätning av ett svart håls roterande en av två grundläggande egenskaper hos svarta hål. Datainsamling från  NASAsChandra X-ray Observatory visar att detta svarta hål snurrar långsammare än de flesta av de mindre svarta hålen.

Det svarta hål som det här handlar om är det mest massiva svarta hål vi känner till med en nu exakt mätt roteringstid vilket ger en antydan om hur några av universums största svarta hål agerar och växer.

Vi vet att supermassiva svarta hål innehåller miljoner eller till och med miljarder gånger mer massa än vår sol. Astronomer anser att nästan varje stor galax har ett supermassivt svart hål i centrum. Forskare försöker förstå hur de växer och utvecklas och för att få ett svar på detta är det viktigt att förstå hur mycket de svarta hålen snurrar.

"Varje svart hål kan definieras av två siffror: dess rotationshastighet och dess massa", säger Julia Sisk-Reynes från Institute of Astronomy (IoA) vid University of Cambridge i Storbritannien, vilken ledde den nya studien. "Även om det låter ganska enkelt har det visat sig vara oerhört svårt att räkna ut dessa värden för de flesta svarta hål.

För ovan svarta håls resultat observerade forskare röntgenstrålar som studsade från en skiva av material som virvlade runt det svarta hålet i vilket befinner sig i en kvasar kallad H1821 + 643. Kvasarer innehåller snabbt växande supermassiva svarta hål som genererar stora mängder strålning i ett litet område omkring det svarta hålet.Kvasaen finns i ett kluster av galaxer cirka 3,4 miljarder ljusår från jorden.  H1821 + 643: s svarta hål är av en storlek av cirka tre och 30 miljarder solmassor vilket gör det till ett av de mest massiva vi känner till. I jämförelse kan nämnas att det supermassiva svarta hålet i mitten av vår galax är cirka fyra miljoner solar. 

De starka gravitationskrafterna nära  H1821 + 643: s svarta hål förändrar röntgenstrålarnas intensitet vid olika energislag (strålningsfrekvens). Ju större förändring desto närmare måste skivans inre kant vara till den punkt det svarta hålets händelsehorisont . Platsen varifrån varken materia eller ljus kan lämna utan blir fast. Då ett snurrande svart hål drar rymden med sig och tillåter materia att kretsa närmare det än vad som är möjligt för ett icke-snurrande, kan röntgendata visa hur snabbt det svarta hålet snurrar. 

"Vi fann att det svarta hålet i H1821 + 643 snurrar ungefär hälften så snabbt som merparten svarta hål vilka väger mellan cirka en miljon och tio miljoner solar", säger medförfattare Christopher Reynolds, också denne från IoA. "Frågan är: varför?"

Svaret kan finnas i hur dessa supermassiva svarta hål växer och utvecklas. Denna relativt långsamma roteringsrörelse stöder tanken att de mest massiva svarta hålen som det i H1821 + 643 genomgår det mesta av sin tillväxt genom att slås samman med andra svarta hål, eller genom att gas dras inåt i slumpmässiga riktningar när deras stora skivor störs.

Supermassiva svarta hål som växer på dessa sätt kommer sannolikt ofta att genomgå stora förändringar i roteringshastighet, sakta ner eller vridas i motsatt riktning etc. Förutsägelsen är därför att de mest massiva svarta hålen bör observeras mer för att ge information av ett bredare spektrum av roteringshastigheter som vad vi kan se skiljer sig åt mot mindre svarta håls. 

Kan det vara så att ju större svart hål desto mer bromsas dess roterande in genom den starka gravitationen som finns här och dess allt större massa (min anm)?

Bild vikipedia på Chandrateleskopet (svenska vikipedia).

tisdag 8 februari 2022

Att studera en planets måne kan ge ledtrådar till om planeten är beboelig.

 


Jordens måne är oerhört viktig för att jorden ska vara den planet den är. Utan månen skulle jorden vingla betydligt i sin bana och dygnet minska till 8-10 timmar långt.

Månen kontrollerar dagens längd och havsvattenrörelser vilket påverkar de biologiska cyklerna för livsformer på vår planet. Månen bidrar också till jordens klimat genom att stabilisera jordens spinnaxel och erbjuder en idealisk miljö för livet skulle utvecklas och överleva.

Eftersom månen är så viktig för livet på jorden förmodar forskare att en måne är viktigt för att en planet ska kunna vara optimalt möjligt för liv att utvecklas även i övriga universum.  De flesta planeter har månar men jordens måne är distinkt genom att den är stor ji förhållande till jordens storlek (storleken kontra planeten är viktig) Månens radie är större än en fjärdedel av jordens radie, ett mycket större förhållande än de flesta månar är till deras planeter i vårt solsystem.

Miki Nakajima, biträdande professor i jord- och miljövetenskap vid University of Rochester har funnit att denna skillnad är viktig och bör ingå i sökande efter livsvänliga planeter. Något hon beskriver i en ny studie publicerad i Nature Communications där hon beskriver hur hon tillsammans med kollegor vid Tokyo Institute of Technology och University of Arizona undersökt måne planet formationer genom datorsimuleringar och av  dettas resultat drar slutsatsen att endast vissa typer av planeter kan bilda månar som är stora nog för att balansera upp sin planet.

– Genom att förstå månstorlekar kontra planetstorlekar har vi fått en bättre begränsning av vad vi ska leta efter när vi söker efter jordliknande planeter, säger Nakajima. "Vi förväntar oss att exomooner [månar som kretsar runt planeter utanför vårt solsystem] ska finnas överallt, men hittills har vi inte säkert bekräftat några. Tecken på några möjliga finns nyligen beskrivna vilket jag tagit upp tidigare i något inlägg (min anm.).

Många forskare har ansett och anser att jordens måne uppstod vid en kollision mellan jorden i dess tidiga utveckling och en asteroid i Mars-storlek för ungefär 4,5 miljarder år krockade. Kollisionen resulterade i bildandet av en delvis förångad skiva runt jorden som så småningom bildade månen.

För att ta reda på om andra planeter kan ha bildat lika stora månar genomförde Nakajima och hennes kollegor skilda datasimuleringar med ett antal hypotetiska jordliknande steniga eller isiga planeter med varierande massor. De hoppades då upptäcka och identifiera om de simulerade effekterna av detta skulle resultera i delvis förångade diskar som den teoretiska  skiva som bildade jordens måne (och vilka storlekar som var optimala för detta).

Forskarna fann att steniga planeter som är större än sex gånger jordens och isiga planeter större än en jordmassa producerar helt - snarare än delvis - förångade skivor och dessa helt förångade skivor inte skulle kunna bilda stora månar (månar av Jordens månes storlek i förhållande till jordens storlek). Vi ska inte fundera över jättemånar vid stora planeter då dessa är av andra storleksförhållande till sin planet eller är infångade dvärgplaneter, Här handlar det om krascher där planeten och månen är inom ett visst storleksförhållande till varandra. (min anm.)

"Vi fann att om planeten är för massiv, producerar dessa effekter helt förångade diskar eftersom påverkan mellan massiva planeter i allmänhet är mer energirika än de mellan små planeter, "säger Nakajima.

Nakajima säger: "Exoplanet-sökning har vanligtvis fokuserats på planeter större än sex jordmassor. Vi föreslår att vi i stället ska titta på mindre planeter eftersom de förmodligen är bättre kandidater att vara värdar för stora månar.

Det låter bra då vårt sökande efter planeter som kan hysa liv är vårt huvudmål (min anm.). Vi vill veta om vi är ensamma eller inte.

DSCOVR-satellit (vädersatellit) som ser månen passera framför jorden. Bild vikipedia.

fredag 22 januari 2021

Ny forskning hoppas ge svar på om universum är lika stort i alla riktningar

 


Fysiker har länge antagit att universum är ungefär lika stort i alla riktningar och har nu de hittat ett nytt sätt att testa den hypotesen: genom att undersöka skuggan av ett svart hål.

Om den skuggan är lite mindre än befintliga fysikteorier förutspår i någon riktning kan det bidra till att bevisa det som kallas en  bumblebee gravitation som beskriver vad som skulle hända om till synes perfekt symmetri i universum inte är så perfekt trots allt.

 Om forskarna kan hitta ett svart hål med en sådan osymmetrisk skugga skulle det öppna dörren för en helt ny förståelse av gravitation och kanske förklara varför universum expanderar allt snabbare. Kom ihåg att första bilden någonsin av ett svart hål (M87) togs av Event Horizon Telescope för bara ett år sedan? Det spöklikt vackra, mörka tomrummet i mitten av den ljusa ringen var faktiskt det svarta hålets "skugga", den region som sög i sig allt ljus bakifrån och runt den.)

 

För att göra datamodellen de arbetar efter så realistisk som möjligt placerade teamet ett svart hål i bakgrunden av ett universum som accelererade i sin expansion (exakt som det vi observerar) och trimmade nivån av symmetribrott för att matcha beteendet hos mörk energi som forskare antar finns.

 

De fann att, i detta fall, ett svart håls skugga kan visas upp till 10 % mindre än det skulle i en "normal gravitation". Den fysik vi accepterat att universum expanderar lika mycket i alla riktningar och med samma hastighet skulle då inte stämma.

Medan den nuvarande bilden av ett svart hål se Messier 87 är för luddigt för att se skillnaden (om den finns) görs försök för att ta ännu bättre bilder av svarta hål. Svaret är högintressant (min anm.) för att vi ska förstå mer av vad vi ska söka efter i vår verklighet. En verklighet vi enbart har teorier om.

Bild från vikipedia av det svarta hålet i Messier 87. Taget av Event Horizon Telescope.

måndag 30 mars 2020

Jupiters röda fläck förändras just nu men bara i en riktning.


Jupiter är den största planeten i vårt solsystem. Den finns bortanför Mars och dess sammansättning består mest av vätskor och gaser. Dess moln formas av jetströmmar, vindar som virvlar runt och bildar många parallella band liksom färgade fläckar varav en tydligt sticker ut. Den som kallas den röda fläcken och är en enorm storm som setts sedan Jupiter upptäcktes för ca 400 år sedan.


Men de senaste åren har denna storm minskat i storlek (på tiden anser jag, att den börjar bedarra min anm.). Den röda fläcken minskar i storlek efterhand numera om något liknande skett under korta perioder tidigare vet ingen. Men vad som är lite mer mystiskt är att dess djup är det samma. Kanske inte så konstigt enligt mig då den för att bedarra bör bedarra i sidled och inte i första hand i djupled. Kanske den sätter fart igen utifrån mekanismer i Jupiters atmosfär med gaser. Kanske den avtar och som slutprodukt innan den stillnar helt blir en liten tornado i slutfasen. Mycket troligt enligt mig. Kanske en ny stor röd fläck (storm byggs upp på en annan plats ingen vet).


Bild på Jupiter från Vikipedia tagen 1979 av Voyager 1.

söndag 29 december 2019

ISS (rymdstation) är större till ytan än vad man tror.


ISS rymdstation har vuxit till storleken av en fotbollsplan. Nu har förslaget kommit från de rymdorganisationer som samarbetar här att förlänga dess livstid fram till 2030.

Europeiska datorer har tyst hållit denna station på plats sedan 1998 samtidigt som den efterhand har byggts ut med allt fler sektioner genom åren.


För att läsa lite om allt detta arbete och teknisk information i korthet följ denna länk

Det (enligt mig) intressantaste i dagens inlägg som jag vill visa är hur stor stationen är. Jag visste inte själv detta utan överraskades av uppgiften.


Men jag anser även att den ska fortsätta existera att bygga nytt är kapitalförstörelse. Här finns erfarenhet och kan man bygga till och ta bort likt ett Lego i jätteformat kan stationen säkert existera än längre än till 2030.


Fri  bild från Nasa  på Internationella rymdstationen.

fredag 26 april 2019

Merkurius kärna är lika fast och stor som Jordens vilket få trodde.


Forskare har genom ett gediget arbete visat att Merkurius kärna är fast. Något man inte trodde tidigare då denna planet ligger nära solen. Merkurius vänder alltid samma sida mot solen. Temperaturen är upp till ca 420C på solsidan.


Resultaten från Messengers data vid besöket över Merkurius 2008 har visat på en fast inre kärna. Resultatet nar publicerad i Agus tidskrift Geophysical Research Letters. 

Genom dessa resultat förstår forskarna bättre Merkurius och ger också ledtrådar om hur solsystemet bildades och hur steniga planeter förändras över tid. Forskare använde radioobservationer från Messengers besök.


Forskare har länge vetat att jorden och Merkurius har metallisk kärna men inte att dessa är ungefär lika stora. Det har i detta nya arbete däremot nu bevisats och även att Merkurius inre kärna är fast. Liksom jorden är den yttre av kärnan (manteln) flytande.  Men man har varit osäker på om en fast kärna fanns längre in i Merkurius.

Resultatet och arbetet för att få fram detta kan man läsa mer om i den medföljande länken. 


Själv undrar jag om alla planeter i vårt solsystem har en solid kärna av ungefär samma storlek. Detta skulle då kunna visa att början på planetbildningen var flytande metallklot av ungefär samma storlek vilka sedan beroende på var de hamnade från solen byggdes på med andra fragment av stelnad materia, damm, grus och gas. Ibland mest gas likt gasplaneterna vilka sedan fick sin beskärda del av damm och sten i form av ringar och flertal månar.


Bild storleksförhållandet mellan Merkurius till vänster och närmst den ej synliga solen. Därefter Venus, Jorden och Mars.

söndag 23 december 2018

En planet som ”minskar” i storlek har upptäckts därute av Hubbleteleskopet.


Astronomer har med hjälp av Hubbleteleskopet funnit bl.a. heta planeter av Jupiters storlek till heta superjordar (planeter 1,5 gånger jordens diameter). 


Men heta planeter i storlek som Neptunus har varit ovanligare att hitta. Hittills har enbart ett fåtal av denna storlek hittats i närheten av sin sol där de blir heta på grund av närheten till son sol. Däremot har en del i denna storleksklass så kallade medelstora exoplaneter hittats längre ut i sina solsystem där det är betydligt svalare.


Varför denna storlek inte hittats i närmiljön av sin sol har varit och är en gåta. Det förslås att underskottet beror på att de försvunnit härifrån vid solsystemets bildande. Men det förklarar inte varför så skulle skett.


För några år sedan fann astronomerna med hjälp av NASAS rymdteleskop Hubble att en av de varmast kända Neptunusliknande i storlek exoplaneterna  (GJ 436b) förlorar sin atmosfär (gashöljet det är ju gasplaneter).


Nu har astronomer genom Hubble funnit en mycket het Neptusliknande exoplanet 
GJ 3470b 100 ljusår från oss som håller på att förlora sin atmosfär (gasen) just nu från oss sett, med en hastighet 100 gånger snabbare än GJ 436b gör. Båda planeterna finns på ungefär samma avstånd från sin stjärna. Ca en tiondel avståndet mellan vårt solsystem innersta planet Merkurius och solen.


GJ 3470b är endast 2 miljarder år gammal och även solen den kretsar runt är en ung stjärna. En ung stjärna är mer energirik så denna bombarderar planeten med mer strålning än GJ 436b får (vilken finns runt en äldre sol). Båda solarna är röda dvärgstjärnor och härmed mindre än vår sol.


Teorin säger att den hetare exoplaneten GJ 3470b där atmosfär försvinner förstärker tanken att den hetare versionen av dessa avlägsna världar kan vara en klass som kan ses som övergående planetklass vars slutgiltiga öde är att krympa ner till den vanligaste typen av känd exoplanet  1,5 gånger storleken av Jorden (se ovan och sluta som stenplanet). 


Planeter med tung, vätedominerade atmosfär som är större än jorden, men mindre än Neptunus. Så småningom kommer dessa planeter även att bli av med denna atmosfär för att bli superjordar innebärande mer massiva och då steniga versioner likt jorden. Men knappast med atmosfär då de ligger för nära sin sol.


Mindre planeter av före detta heta planeter vilka förlorat sin atmosfär och sedan ser mindre ut tror jag finns men är svåra att upptäcka. Kanske både Merkurius och Mars kan ses som sådana. Men då är Jorden svår att förklara. För att inte säga Venus där något helt annat skett som resulterat i en atmosfärisk katastrof.


Bild GJ 3470b till storleksjämförelse med Jorden.

lördag 14 april 2018

Storleken på Vintergatan ökar, ökar och ökar.


Vintergatan ökar i storlek hela tiden likt andra galaxer. Hur mycket är förvånande men för att se skillnaden skulle tidsresor behöva göras.

Visst kommer Vintergatan att öka med dvärggalaxerna Magellanska molnens sammanslagning med Vintergatan en gång i framtiden. Visst kommer i en avlägsen framtid sammanstötningen med Andromediagalaxen att öka Vintergatan mycket stort.

Men bortsett från detta ökar Vintergatans storlek även genom att nya stjärnor bildas i spiralarmarna.

Vi kan tyvärr inte se vår egen Vintergata då vi lever i den. Därför studeras för ändamålet en galax som liknar vår Vintergata.

En spiralgalax med namnet NGC4565 vilken är lika stor som Vintergatan 100000 ljusår i diameter och ligger 30-50 miljoner ljusår från oss.

Beräkning här över tid visar matematiskt att denna galax ökar med något mer än ljudhastigheten sin storlek. Vi antar därför att Vintergatan gör och alltid bör ha gjort detsamma.

Vi kan enbart beräkna detta, inte se det, då hastigheten är för låg för att ses. Men genom beräkningar kan vi förstå att detta sker. Läs mer om detta arbete här.

Bilden är på NGC4565 vilken forskningen riktats på

måndag 11 december 2017

Svaret på gasjättarna storlek kan vara löst. Det finns gasjättar däruppe större än Jupiter.


Två gasplaneter som studerats är K2-132b och K2-97b båda hör hemma runt stora röda stjärnor i Vintergatan.

Det intressanta med dessa gasplaneter i storlek större än Jupiter är varför de är så stora.

Nu har forskare börjat misstänka att avståndet till den sol de finns i bana runt har betydelse för deras storlek. K2-97b har en omloppstid runt sin sol K2-97 på enbart ca 8 dagar.

Det är närheten till solen som antas ge storleken på en gasplanet då denna drar till sig värme vilket får densiteten i  gashöljet att  minska i densitet. Detta gör att gasplaneten utvidgas och blir större.

Detta är (troligen)  förklaringen till varför gasplaneter med banor nära sin sol är större än Jupiter här hos oss vilken ligger en bra bit från sin sol. 
Bilden är på Jupiter.

söndag 9 juli 2017

Är matematiska undantag inget annat än tecken på andra världars existens.

Medelstorlek inom mycket söker vi ett  medelvärde. Men finns det inom allt, nedan finns ett område där detta verkar att saknas.

Det är kanske enbart människans kontrollbehov som får oss att använda matematiska uträkningar på allt vi kan och blir besvikna då vi finner undantagen vilka vi inte förstår.

För finns det egentligen regler inom matematik där undantag finns? Kanske det är en uppfinning av människan i en verklighet där undantag från en regel ska ses som något helt annat än detta.

Åter tänker jag på multiuniversum. Obegränsat antal universum där vårt är ett och gränserna mellan dem är osynliga för oss i vår verklighet och undantagen inte ska ses som att bekräfta en regel utan tecken på att det finns mer än vi kan förstå svaret på.

Men kanske vi kan se vår verklighet som en bubbla utvidgande sig i något med ett antal andra universum likt bubblor på samma vis expanderande i detta.

Bilden ovan kan vi föreställa oss som ett där vi människor inom ramarna för detta försöker klättra upp för en kunskapens stege utan slut eller början.

Nu till det ovan beskrivna tankarna om vi ser på svarta hål och dess storlekar däruppe i universum.

Finns det en medelstorlek av svarta hål?

Det finns svarta hål enbart tio gånger större än vår sol (kanske än mindre). Det finns även svarta hål tio miljarder gånger större än vår sol.

De stora hålen finns i mitten av galaxerna de små lite varstans i galaxerna.


Men forskare diskuterar om det kan finnas ett medelstort svart hål också. Något mellan dessa ytterligheter och var dessa då kan finnas. Ingen vet och ingen har hittat något sådant. Kanske kan de inte finnas men då önskar vi veta varför. Svaret kan vara viktigt för att vi ska förstå mer av den verklighet vi lever i.  För mer om just detta se här.

måndag 22 maj 2017

Vad händer på Jupiter? Den röda fläcken minskar i storlek!!

För ca 300 år sedan upptäcktes en storm på Jupiter känd som den röda fläcken i dess gashölje. En röd fläck vilken visar en stark orkan och vilken till våra dagar och troligen mycket långt tillbaks stormat här.

Inget har förändrats under den tid människan haft uppsikt på den. Inte förrän nu.
Nu har den under vissa tider minskat till hälften i omkrets en förvånande upptäckt då ingen trodde den kunde eller skulle göra det. Den har vad man ansett svept genom gasen i alla tider (kanske) och varför skulle den då plötsligt minska i styrka?

Teorier finns dock. Den mest troliga är att cyklonen fått sin näring av att sluka mindre stormar hela tiden och på det viset hållit sig till en maxcyklon. En cyklon av ett värde där den inte kan öka mer.

Men efterhand som mindre stormar på Jupiter avtagit och energin i jättecykonen genom detta fått mindre näring (möjlighet att sluka fler mindre oväder och fortsätta hålla sig på max) minskat sin styrka och omfång. Något som nu ses.


Men vi vet inte om detta är en tillfällig nedgång eller något som kommer att resultera i den röda fläckens utplåning i framtiden.

onsdag 6 juli 2016

Kanske är exoplaneterna mer lika Jorden än vad man hittills ansett.

Nya rön visar att de flesta exoplaneter som hittats därute kan ha felbedömts. Vi kommer ihåg att de flesta anses något eller mycket större än Jorden. Men kanske är vissa av dem mycket lika i storlek som Jorden.

Vad har då missbedömts och inte tänkts på? Jo atmosfär och tjocka moln. Moln vilka gett sken av en större planet än vad denna är.


Senast har Kepler exempelvis funnit fem nya exoplaneter av en slump. Men även dessa ses som jättar i storlek. Men är de detta?

Tas hänsyn till ovanstående blir en exoplanets yta mindre. Om det redan gjorts i fallet med Keplers upptäckt vet jag inte.



Här medföljer en artikel vilken visar hur fel det kan bli och har blivit med några exempel. Förhoppningsvis kommer hänsyn till ovanstående at tas i fortsättningen för bättre förståelse av vårt universum och dess planeter runt främmande solar.

söndag 29 november 2015

Mars har ca en tiondels massa av Jordens. Varför är Mars så liten? Medan Venus är ungefär av samma storlek som Jorden.

Mars ligger utanför Jordens omloppsbana från solen medan Venus ligger innanför omloppsbanan. Båda är närmsta grannar till Jorden om man undantar månen.

Men varför blev inte Mars av samma storlek som Jorden eller större? Utanför Mars bana finns gasjättarna och asteroidbältet o dvärgplaneter. Innanför Jordens bana finns Venus och än närmre solen stenplaneten Merkurius.

Kan det vara så att gasplaneter alltid hamnar utanför stenplaneter när ett solsystem bildas? Utanför de stora gasplaneterna finns dvärgplaneten Pluto och ytterligare ett asteroidbälte Keplerbältet. Runt merparten av planeterna finns månar.

Tron att planeter bildas genom sammanslagning av sten och damm så länge detta fanns i närområdet är anledningen till planeterna av sten. Gasplaneterna har en egen historia.

Detta tros även ha skett men nu anser en del att denna process inte var lika stor överallt.

Jag för min del misstänker att det utanför Jodens bana fanns mindre sten och damm och att det därför inte kunde bildas en lika stor planet som Jorden när Mars bildades. Säkert har det betydelse även att utanför Mars finns asteroidbältet där stenen istället samlades utan att ha kunna bilda fler planeter och att ett samband med detta finns med att de utanför dessa finns gasjättarna Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus. Kanske än viktigare att den största av dem Jupiter finns utanför asteroidbältet vilket finns mellan Mars och Jupiter.

Däremot bildades ett stort antal månar runt gasjättarna vilket säkert har sin förklaring utifrån resonemanget. Lägg även märke till att Venus ingen måne har ej heller Merkurius. Jorden har en. Mars två medan Jupiter har minst 63 stycken.


Det finns mer att fundera över då det gäller storleksförhållandena och sammansättningen och var de finns planeter i vårt solsystem  för att förstå hur det bildades  och ser ut som det gör.

torsdag 26 mars 2015

Var är gränsen för storlek eller liten. Finns den?


Citat: Världens hittills minsta, kända bakterie - världens minsta liv rentav - har fotograferats med ett elektronmikroskop för första gången. --- Bakterien har en medelstorlek på 0,009 mikrometer Slut citat.

Frågan man kan ställa är om det finns en mista litenhet. Just denna bakterie tros vara beroende av andra bakterier för att kunna leva.

Frågan är om det finns ännu mindre liv som kan leva ex på denna bakterie. Finns liv som kan leva på strängarna om man ser på strängteorin? Finns liv som kan leva på ljus?

Inget är omöjligt inte heller att det inte finns en gräns för storlek.

tisdag 2 april 2013

Björklunds undran är även min, varför är alliansen så stor?




Fastän människor placeras i fas 3, förödmjukelsefasen och det fast riksdagen sagt nej till detta. Fast a-kassan legat still sedan 2002 och utöver det sänkts för just de som behöver den mest, de långtidsarbetslösa. Fast sjuka lämnats i misär och förödmjukelse genom att utförsäkras när de inte blev friska på det datum regeringen satt som gräns för sjuktillvaro.

Det finns mer att säga, men trots detta är alliansen stor. Jag undrar precis som Björklund, varför är de rödgröna inte större?

Citat: Han menade också att underläget i opinionen beror på lågkonjunkturen.
– Det konstiga är att de rödgröna inte leder mer, säger Jan Björklund. Slut citat.

Därför vågar Björklund sig på ett hånfullt uttalande som ovanstående, och det är inte konstigt alls, alliansen verkar odödliga.

Citat: Under talet riktades kängor mot alla oppositionspartier. De rödgröna fick kritik för att de, enligt Björklund, kväver välfärdssamhället med högre skatter. Slut citat.

Just högre skatt måste nämligen till för att ge ett värdigt liv för ovanstående grupper. Men samtidigt vill inte majoriteten som har arbete att skatterna ska höjas. Därför skrämmer alliansen folket med skattehöjningar om sjuka och arbetslösa skulle få ett värdigt liv.

Varför är då alliansen så stor i förhållande till de rödgröna, fast många vet konsekvenserna av alliansens politik?

Svaret är just skatterna. Jobbskatteavdragen. Om alliansen genomför det femte jobbskatteavdraget som lovat och garanterar detta i nästa års budget - med löfte om ett sjätte - så vinner de valet 2014. Skatter är något svenska folket avskyr. Skattetrycket från 2006 ligger kvar på samma nivå för de arbetslösa - men det bryr sig inte svenska folket om - de med arbete vill konsumera och ha mer i plånboken, vilket de får med alliansen, att det sedan är på bekostnad av de svaga bryr sig få om eller förstår.

Detta är svaret på Björlunds fråga om varför de rödgröna inte är större fastän alliansens arbetslinje totalt misslyckats, genom att arbetslösheten är större än innan denna segregationslinje av ekonomiskt slag genomfördes - under sken av - att det var en linje som skapade arbete, men som egentligen enbart skapade fler arbetssökande.

söndag 10 juni 2012

Skolpolitik av kortsiktighet är ledstjärnan av idag


Det handlar om att lärare och elever inte önskar vara på problemskolor vilka har eller får alla problemelever. Elever som inte ser meningen med skolarbete.
De stora skolkomplexen med stora klasser och kanske uppåt 1000 elever.

Miljöer fulla av stress för både personal och elever. De elever som vill lära hoppar snart av om de får hjälp till mindre skolor i detta fall privata skolor.

Här är lugnare miljö. Varför kan inte kommunala skolor ta efter dessa skolor? I den bemärkelsen att minska på skolors upptagningsområde. Mindre och fler skolor skulle ge tryggare skolmiljö. Hur skulle det sett ut om förskolorna hade haft samma upptagningsområden och samma antal barn i stora komplex?

Kaos och stress anser jag. Stress av samma slag för personal o barn som det idag finns på jättegrundskolor och jätte gymnasier.

Problemet ligger på storleken idag. Detta bör lösas först innan andra lösningar ev bör diskuteras. Idag är enda lösningen som egentligen är rena karusellen och helt utanför problemets kärna besparingar på skolor.