Finns sanningsdroger?

Under 1800-talet använde för första gången en tysk anstaltsläkare alkohol för att få psykiskt sjuka att tala sanning för att den vägen sedan förstå patienten och analysera dennes föreställningar.

Det var inte bara alkohol som användes på anstalterna då utan även ex eter, kloroform och lustgas för att få patienterna neddövade och sedan ställa frågor till dem.

Visst lyckades det att få patienterna att tala, även de som annars inte sa något.

Men efterhand förstod man att dessa metoder inte var de bästa för att få en diagnos då patienterna var allt annat än sanning-sägare under ruset som påverkat hjärnbarken. Det blev istället förvirrade berättelser av förvirrade patienter som läkarna gjorde enbart förvirrade diagnoser om.

Sanningsdrogerna blev förvirringsdroger. Kanske man kan jämföra med de ibland använda metoderna i dag för att återuppväcka minnen från tidigare liv.

Hypnosliknande tillstånd där, som jag ser det, patienten har brainstorming och serverar hypnotisören otroliga berättelser om tidigare liv och upplevelser i detta liv.

Alla försök till att få ur någon den sanning man tror denne har, med olika medel är dömt att misslyckas.

Inte heller under medeltiden fick man fram sanningen ur sina offer när man torterade dessa. Enbart en bekännelse grundad på att den utsatte sa sig skyldig till vad som helst för att slippa tortyren. 

Är du mörkrädd?

Många är det. Känner obehag av att inte kunna se vad som finns en bit bort i dunklet i stan eller det kolsvarta mörkret i sovrummet på landsbygden där ingen gatubelysning ger ett skimmer av ledljus.

Många har i dag inte upplevt kompakt mörker då detta inte finns i städer, såvida man inte går in i en garderob och stänger om sig.

Men varför finns då mörkrädslan och varför är den individuell?

Kan den som så mycket annat ha med arv och miljö att göra? Ja jag tror att i en miljö där någon skrämts i mörker kommer en framtida mörkräddhet att bli svår att motarbeta.

Men lika säkert är det att arvet spelar roll. Vissa släkters individer har fler mörkrädda individer än andras. Kan dessa släkters bakgrund vara att de levt i en miljö i kanske tusentals år där faror lurade i mörkret där vilda djur tagit någon familjemedlem lite då och då för att ta ett exempel.

Från en klan eller släkt där man inte varit så duktiga på att skydda sig som andra släkter kunde under en svunnen forntid. Här har då mörkrädslan efterhand blivit ärvd, säkert i syfte att få dessa släkter att bättre skydda sig.

När väl arvsanlaget blivit till i överlevnadssyfte har det följt denna släktgren genom seklerna och manifesteras i dessa släkter ännu idag. Allt i överlevnadssyfte, även om det kanske inte har samma betydelse nu som då.

Men rädslan för mörkret finns kvar i generna och eftersom den visar sig och personen reagerar för detta kommer arvsanlagen att bestå även om det inte behövs i dag.

Lite om mörkrädsla blev dagens fundering.

Att ljuga kan vara en personlighet.

Att ljuga kan vara en flykt från ansvar men även en utarbetad strategi för att komma fram till ett mål som inte kan uppfyllas utan lögner.

Politik är ett område där man ger löften som man vet inte kan uppfyllas på många år, eller kanske aldrig, men som lockar väljare. Då genom att man säger att så snart det finns ekonomiskt utrymme ska vi förverkliga idén.

På det viset får man väljare som just genom påståendet (lögnen) röstar på just det parti som förespråkar idén.

Att ljuga kan även vara något vissa gör som ett sätt att ge sken av att vara något de inte är. På Internets spelsajter online ex finns många som bygger upp en identitet de inte har i verkligheten.

Det finns även personer som njuter av att ljuga för att se hur de den vägen kan manipulera andra att tro på det mesta. Människan har många olikheter och ingen är den andra lik.

När det gäller lögner ser jag så kallade vita lögner som fula, de kan förstöra mycket mer än vad man tror. Ofta florerar dessa i förhållanden och de sårar betydligt mer än en riktigt stor lögn från någon utomstående.

Sedan finns det personer som är värdelösa som lögnare, de kan inte ljuga utan att det syns på dem. Men dessa är inte att förakta, de är enbart roligt att se hur de slingrar sig utan att förstå att de inte har övertygat någon.

Mystiska personer, vilka är de?

Hur många har inte hört att någon säger om någon annan att denne är mystisk.

I detta fall betyder knappast mystisk något onaturligt. Istället menas att personen framkallar en känsla av att den har något att dölja.

Något med utseendet eller dennes sätt att röra sig ger den som säger detta en obehagskänsla.

Men vi ska komma ihåg att den som ses som sådan bara bedöms som sådan av den som gör detta, men därmed skapas en misstänksamhet mot den utsatte från de som får höra talas om den mystiske. Ryktet om personen har uppkommit och ökar och händelser och mysticism läggs till efterhand som fler och fler berättar om personen.

Den som utsätts för ryktesspridningen är en udda person och ses som forna häxor eller kloka gubbar (gummor) Man vill helst inte vara nära dem.

Vad den som utsetts som mystisk anser, om nu denne vet om vad som talas om denne, är en helt annan historia. Men om någon med större umgänge utser någon som mystisk kommer många att ta till sig uppfattningen och den som utsetts blir utfryst för säkerhets skull från en ev gemenskap.

Ur detta resonemang kan man se hur fördomar accelererar. Någon tycker något, andra tar till sig detta tyckande för säkerhets skull eller av grupptrycket för att inte i ett senare skede själv utsättas för samma sak.

Mystik kan vara spännande, men även en förbannelse för den som utsetts som en sådan.

Häpnad, hur fungerar den?

Överraskad över något som hänt, du sett eller som någon sagt?

Då blev du häpen. Jag påstår därför att häpen är synonymt med överraskad.

Men vad är det? Jo, när något som man inte genom sin förförståelse kunnat räkna med likväl sker.

Då någon säger något som man inte kunnat tänka sig, på grund av den miljö man vistas i eller sitt arv, likväl sägs eller sker, då blir man häpen.

Överraskningen, presenten man uppmärksammas med, gör att man blir häpen. Men i detta fall är det vanligast att man kallar det överraskad, inte häpen.Jag blev häpen som fann den saken. Jag blev överraskad som fick den presenten. Här känns begreppet överraskad mer modernt i dag.

Häpen används inte så ofta som begrepp överhuvudtaget i dag. Det känns  ålderdomligt att använda. Mer vanligt nu är just begreppet överraskad eller förvånad.

Säkert finns något än mer modernt inneord som används i dag istället för ovanstående. Men då jag är lite äldre kan jag inte alla nya uttryck för något. Kanske coolt är ett sådant, fick det begreppet i huvudet när jag skrev detta sista.

Impulser, bra eller dåligt?

Bra ibland men skadligt ibland.

Om någon snabb reaktion behövs är det självfallet bra och kanske nödvändigt för överlevnad eller minskad akut skaderisk.

Det är då bara att hoppas impulshandlingen då blev den rätta.

Men det kan även vara av ondo, att impulsivt agera eller handla på känsla kan resultera till något som kan ångras djupt efteråt. Något gjordes som inte kan göras ogjort och som får stora konsekvenser för någon, något eller en själv.

Man behöver inte gå så långt som till överdrivet våld. Det kan vara en impulsiv affär som ekonomsikt inte går att ångra. I detta ligger även spel på ex hästar.

Balans i sinnet är viktigt att skapa.  Det är individuellt och kan för den som har stark impulsivitet i sina gener vara svårt att kontrollera i vissa situationer som denne upplever.

Svaret på ovan blir att impulsivitet kan vara bra och livsnödvändigt men även ödesdigert ibland.

Meyers undersökte primitiva folks upplevelser.

Upplevelser av ljud, synförnimmelser och hörsel men även rytmkänsla och musik hos dessa. Han var psykolog på Cambridge och levde mellan 1873-1946.

Jag vet inte så mycket om vad resultatet blev men funderade lite själv över det hela. Självfallet ser jag det som att primitiva folk som lever i djungeln stamvis är mer uppmärksamma på spår och ljud än vad vi som bor i urban miljö är.

Vi dövar oss ofta genom att ha mp3 spelares öronsnäckor i öronen när vi är ute i stadens brus eller parker.

Vi behöver inte, som primitiva stammar, vara uppmärksamma på ljuden runt oss, eller?

Djungelfolken måste vara uppmärksamma på vilda djur och dess spår för sin överlevnad. Ja kanske tidigare även på andra stammar som de var fiender till.

Men vi behöver också vara uppmärksamma, mot ex bilar och överfall av rånare.

Så egentligen är det inte så stor skillnad, bara föremålen är annorlunda.  

I djungeln vilda djur, i staden bilar. I djungeln fiendestammars medlemmar, i staden rånare.

Men likväl tror vi oss mer trygga i stan än vad djungelfolk gör i sin miljö.

Jag ser det mer som att vi är avtrubbade genom för mycket upplevelser, vi kan inte sortera dem. Medan djungelfolket lever i en miljö vi också borde levt i.

Vi är skapade för att leva med och i naturen. Då vi moderna människor inte gör detta har allsköns psykiska åkommor uppstått och därav den otrygghet som finns i urban miljö men som vi försöker att inte låtsas om genom att vägra lyssna utåt när vi rör oss i miljön. Vi dämpar uteupplevelsen med skval i mp3spelares öronsnäckor.

Inte alla, men fler och fler.