Google

Translate blog

söndag 12 september 2010

Främling nu och då!

Grannar, de flesta av oss har det. Men hur många av oss vet ens vad närmsta grannen heter? Få i hyreskomplex vet vem som bor vägg i vägg, mer än ev utseendemässigt.
Det är en spegling av förfrämlingandet i vår tid, i vårt land just nu.

För inte så länge sedan välkomnades en ny granne så den snabbt kunde känna sig hemma och lära känna sina grannar. Det innebar även att den nye familjen genom detta ville och önskade ta hänsyn och brydde sig om sina närboende. Man hjälptes åt, träffades och umgicks ibland.

I dag ses detta som mycket udda och ovanligt. Hänsyn tas inte heller längre i många fall då man inte bryr sig om sin granne, man vill istället höra eller se denne så lite som möjligt.
De ev vänner och det umgänge man har finns troligen på helt andra områden och är personer man känt sedan ungdomsåren. Nya bekantskaper önskas inte, mer än som ytliga sådana, vilka man kan ha nytta av i arbete eller på annat sätt.

Genom detta har samhället förfrämligats och människor individualiserats och har ett övergripande mål att människan ska förverkliga sig själv till nytta och gagn för ingen.
De som lyckats något så när har enbart upplevt en tomhet, då målet var mindre tillfredsställande än resan dit, och nu har istället en ny önskan uppkommit för att förverkliga.
Förverkligandet blir därmed en meningslöshet och ett slagord i individualismens tid under postmodernismens förändringsbenägna agenda som enbart ger tomhetskänsla när mål uppnås.

lördag 11 september 2010

Varför blir en människa en angivare?

Vem blir angivare och vem blir det inte?

Oftast finns ett belöningssystem med som lockar till angiveri. En fördel i form av kapital som betalas ut till den som anger en brottsling i närkretsen.

Det fodras mod för att göra detta om det handlar om grov brottslighet där hämnd på angivaren kan komma nu eller i en framtid där den åtalade släpps fri. Ofta kan den som angivits förstå vem som såg vad, vem som pratat med vem osv.

Sedan finns angiveri som hämnd. Hämnd för något och då självfallet alltid när någon mördat då önskar självfallet offrets anhöriga se den de misstänker bakom lås och bom, här görs angiveriet öppet i de flesta fall. Undantag, angiveri i gängkonstellationer.

Angiveri har alltid funnits, utan detta skulle ingen som brutit mot samhällets lagar hamnat inför rättvisan.
I dag är dock fler än tidigare rädda för att angiva eller ställa upp som vittnen. Beror det då på att dagens människor är fegare än våra förfäder?

Kanske inte fegare men de har i vårt samhälle lärt sig att inte lägga sig i genom individualismens agenda i vår tid. Vi ser detta i alla sammanhang. Vuxna som inte vågar säga till om de ser barn som gör något dumt om det inte är deras egna barn, inte ens i många fall om barnet riskerar att skada sig själv. Skolor som inte kan hålla ordning i sina skolsalar utan önskar föräldrar dit, vilket varken behövdes förr eller ens kunde komma på tal. Ingen vågar ta ansvar och föredrar att blunda för att inte riskera kritik.

Vi lever i ett undergångssamhälle vilkets agenda går mot stambildning av ett slag vi inte sett sedan människans gryning då alla fick klara sig bäst de kunde i sin stam (familj). Och det i ett individualismens samhälle där familj är relativ. 

fredag 10 september 2010

Måttfullhet, är det de gamla grekernas begrepp på vårt lagom?

Alla som läst eller vet något om de gamla grekiska filosoferna vet att måttfullhet var en ledstjärna i deras filosofi. Sokrates likväl som Aristoteles såg måttfullhet som ledstjärna i livets alla skiften.

Kan detta uttryck och begrepp vara utgångspunkten för vårt svenska begrepp lagom?

Lagom eller måttfullhet innebär balans. Inte överdrivet mycket eller överdrivet lite utan just så mycket att en balans inträder och det som menas fungerar optimalt och bäst. Det som ges likaså. Det som tas emot likaså.

Lagom är ett begrepp som vi är ensamma med i Sverige. Måttfullhet finns som begrepp vad jag vet överallt i världen. Måttfullhet kan ses även som en dygd vilket är något man ska eftersträva enligt de gamla grekerna. 

torsdag 9 september 2010

Hur vanlig är stoltheten för förfäderna i dag bland människor?

Släktforskning i all ära men vad väcker nyfikenhet och är värt att visas upp? I dag och förr?

I dag är det spännande, tycker många, om de finner mördare eller andra slags kriminella i sin släktkrönika historiskt. Man berättar gärna om det udda och icke helt vanliga. Visar upp att här har jag hittat en förfader som gjorde det och det och är mer glad över denna än någon som levde gudfruktigt och i det tysta och skötte hus och hem.

Förr var det tvärtom, man teg och hoppades missdådares minne skulle utplånas från släktminnena. Man skämdes och önskade inget veta eller komma ihåg och kunskapen om denne missdådare spreds inte till nästa generation.

Man kan fråga sig varför människan i dag önskar särskiljning istället för att visa att dess förfäder var goda samhällsmedborgare som skötte sitt.

Varför har det blivit så och finns något som gör att det kan ses som en spegling av vårt föränderliga samhälle där det gäller att sticka ut för att märkas?

Men isåfall vad är då  meningen med att märkas?

onsdag 8 september 2010

Är det vanligare i dag än förr att barn skäms för sina föräldrar?

Jag tror inte mindre barn gör detta, tvärtom. Dagens föräldrar är barnsligare än gårdagens och leker mer med sina barn. Det är mer kamratskap än föräldraskap.

Det mesta är tillåtet och någon inblandning från utomstående i form av tillrättavisningar till barnet accepteras inte i dag, till skillnad mot förr då alltid någon vuxen brydde sig om hur barn uppförde sig och även sa ifrån till barnet om det olämpliga i ett uppförande. Föräldrar var tacksamma för hjälpen.

Föräldrar visste att alla vuxna hjälptes åt och ställde upp med att stoppa ofog även när andras barn uppförde sig illa. Det var en trygghet som nu är borta på grund av missriktad barnuppfostran. Ingen vågar säga till barn i dag som skriker och stör i ett närområde då det kan innebära ilskna föräldrar och kanske anmälan.

Tonårsbarn däremot har problem av annat slag än förr med sina föräldrar. I dag försöker många föräldrar hänga med sina tonårsbarn i deras intressen. Detta gör att frigörelsen från föräldrarna inte uppkommer och tonåringen blir förvirrad och i slutänden skäms för sina föräldrar, i jämförelse med de föräldrar i kompisgänget som har en egen personlighet präglad från sin ungdomstid.

Så visst finns skamkänslan för föräldrar, i dag mer uttalad än tidigare, bland tonåringar som får ta till allt mer drastiska metoder för att hitta en urskiljning för sin frigörelse.

tisdag 7 september 2010

Tonåringar försöker bli vuxna - Vuxna bli tonåringar - vår tids dilemma

Frigörelsen från föräldrarna har alltid varit viktigt för att komma in i vuxenlivet.

I vissa stammar har ritualer funnits. I västlandet var konfirmationen ett steg in i vuxenlivet. Trots och olydnad en annan.

Man önskade att urskilja sig från föräldragenerationen och sökte urskiljningsmetoder. Så har det alltid varit, även de gamla grekerna förfasade sig över den nya generationen som satte sig upp mot de normer som fanns i samhället för 2500 är sedan.

I dag är urskiljandet liksom då stort, man urskiljer sig genom kläder, musiksmak mm och använder slangord som föräldrarna inte förstår. Detta accelererade som så mycket annat i slutet av 1960-talet.

Dock får vår generation av ungdomar svårare och svårare att hitta dessa instrument till åtskillnad. Ja hitta är fel ord. Istället är det att bli åtskilda som blir mer och mer omöjligt.
Detta då många ur dagens föräldrageneration tar till sig ungdomskultur. Piercing är ex på något även äldre i dag tar till sig såväl som klädstil och musik från sina tonåringar.

Är det bra? Absolut inte. Det gör bara den tonårsgeneration som växer upp frustrerad. De får ingen egen stil utan föräldragenerationen tar även den till sig. Varför gör den detta?

Jag ser det som ett tecken på förvirring. Det är bara att hoppas att dagens tonårsgeneration inte blir lika förvirrad när de blir vuxna utan respekterar sina barns tonårstid och inte som sina föräldrar idag i många fall gör, försöker bli eviga tonåringar.

måndag 6 september 2010

Idag är släktskap betydelselöst hos svenskar

Om man nu inte är släktforskare vill säga. Man hjälper inte sin släkt eller får hjälp från denna, man vet i många fall inte vem man är släkt med. Kriser får människor själv försöka lösa om inte samhället kan eller vill hjälpa den enskilde.

OBS: undantag är släktskap bland de flesta invandrare, här hjälps man åt som en självklarhet. Men nu handlar det jag beskriver om svenskar med släktskap inom Sverige sedan Hedenhös dagar.

Om alla människor i alla tider haft lika dålig känsla för sin släkt som merparten av svenskar har i dag skulle knappast mänskligheten överlevt.

Släktfejder har varit vanliga långt innan stater och kungadömen bildades. Från början var det stammen som var skyddet för familjen och i denna var oftast släktskapet grundbulten. Man rövade till sig kvinnor från andra släkter eller stammar och just detta gjorde att inavel inte blev så vanligt som man då kunde tro skulle blivit fallet. Men visst förekom den.

I dag har familjekänslan blivit relativ genom att familjer upplöses och nya uppstår. Man har ingen känsla för det traditionella eller sina anhöriga, utan respektlöst utan tanke på att det kan vara fel, går ex en konferens före en nära anhörigs begravning, ja även en semesterresa kan vara viktigare, då får begravningen sättas på en annan tid eller får den uteslutas med närvaro av anhöriga.

Människans förverkligande av sitt liv som blev något som kom på 80-talet (satsa på dig själv, skit i andra) har i dag högsta prioritet. Just detta har minskat empatin i samhället än mer och gjort att vi fått mandat för en regering som ses som bra bara genom att de sänker skatterna för de som har möjlighet att arbeta.

Men vad kommer i framtiden, då empatin minskar år för år och människors lika värde ses som fel?

Jag ser det som att när väl andra folk blivit lika egoistiska och individuella som svenskar, går mänskligheten mot sin undergång.