Asteroid större än den som utrotade dinosaurierna, träffade en gång Jorden. Läs om var bevisen finns och även när det hände.

Asteroiden var betydligt större än den som för ca 65 miljoner år sedan kraschade i Mexiko och vilkens effekter blev att dinosaurierna utrotades i en lång fibulavinter.

Kratern blev 100 tals kilometer stor och effekten om liv funnits då hade blivit total utplåning. Kratern i Mexiko är uppmätt till ca 180 km.

Beräkningar visar att asteroiden vilken nu funnits bevis för i havet utanför Australien  var ca 20-30 km i diameter. Tiden då detta inföll var för ca 3,5 miljarder år sedan.

Men var i detta hände på Jorden är inte klarlagt. Kanske spåren finns i havet. Men att det skett visar glaspärlor  funna i sediment av 3,5 miljarder års ålder i havet utanför Australien. rester av nedslaget ska även ha funnits över största delen av Jorden. 

Utifrån detta har beräkningar gjorts av storleken, tiden och effekten. Det enda som inte funnits är platsen.

Bilden ovan är från Nambung-National Park på  Australiens västkust.

Big Bang skapade de första svarta hålen. Läs hur.

Vid Bing Bang tros numera att även svarta hål skapades. Svarta hål vilka ses som ursprungshål och kan vara ursprunget till svart materia. Materia vilken ses som av betydligt större halt än den materia vi kan se och uppleva.

Denna teori kan förklara de stora sammanslagna svarta hål vilka nyligen upptäckts långt därute. Teorin kan även passa in i de bakgrundsstrålning av röntgenstrålning och infraröd strålning vilken glödande kan upptäckas långt där ute.

Forskare av idag försöker förklara och bevisa det de anser finns därute enligt beräkningar på alla vis de kan. Mörk materia.

Men jag skulle vilja fråga om inte även mörk energi, vilken även ska finnas även den då ska ses ha ett sammanhang med de första svarta hålens ursprungliga födelse vid Big Bang?

Ceres ljusa fläckar ännu ett mysterium. Är de organiskt betingade?

Mycket har skrivits och förundrats över de blänkande partier på Ceres vilka upptäcktes vid rymdsonden Downs besök över dvärgplaneten 2015.

Salt av något slag vilket reflekterades i solsken blev den troliga förklaringen till slut.

Men inget är säkert. Nu har ett nytt fenomen setts i samband med fläckarna.

De ses lysa oberoende av solljusets intensitet dag som natt på Ceres och skenet är olika starkt över tid.

Kanske det kan bero på vatten med någon förening vilken avdunstar och ger detta sken. Men inget är säkert. Forskarna är förbryllade över vad som sker här. Mysteriet om de skinande fläckarna på Ceres är långt ifrån löst.

Det enda jag tror man kan vara överens om är att de är högreflekterande och reagerar på ett mycket känsligt vis på ljus och förändrade ljusförhållanden. Om de är organiskt betingade diskuteras även numera.

En teori om hur de första svarta hålen bildades till jättehål.

Teorin är att en stjärna kollapsade och efter en nova bildade ett svart hål i närområdet hade andra nybildade stjärnor kollapsat och hålen drogs in i varandra. Samtidigt drogs gas även in i hålet och allt kollapsade i sig själv och hålet blev ett mycket stort svart hål.

Idag kollapsar och har över tid andra stjärnor av åldersskäl kollapsat och bildat egna svarta hål.

Nybildning av stjärnor sker även i områden där hålen finns i första hand. Ett sådant är i centrum av galaxer där det antas att det alltid finns svarta hål ibland mer än ett.

Troligen var det här de första hålen bildades då det var här de flesta stjärnorna fanns från början och risken för kollapser därmed störst redan i begynnelsen. 

Avståndet till misslyckade stjärnbildningar var därför säkert troligast här och även indragningar av mindre svarta hål till ett större hål. Plus att här säkert nu som då fanns gas för bildande av nya stjärnor eller som ofta troligen hände den gasindragning vilken hjälpte till att bilda jättehålen vilka ofta finns i galaxers centrum.

Följ länken här för att läsa mer om teorier av hur svarta hål bildats  efter Big Bang. Ovan är lite av mina funderingar efter att ha läst den artikel som länken går till en länk där Hubbleteleskopets fynd och teorier utefter detta beskrivs.

Gasplaneten Neptunus är den kallaste planeten i vårt solsystem. Observera att det handlar om planet.

Cirka -200C är temperaturen i de skikt av atmosfären där mätning gjorts på Neptunus. Detta gör den till den kallaste planeten i vårt solsystem.

Den blå iskalla planeten är av någon anledning den kallaste av dem alla åtta.

Säkert är det betydelsefullt att planeten är den planet vilken ligger längst bort från solen och att dess bana är längst ut. Småplaneterna med Pluto är inte räknade då de inte ses som planeter utan dvärgplaneter därav tas inte deras temperatur med i denna uppställning.

Så det man kan ta med sig från detta inlägg är att den yttersta av våra planeter i solsystemet den djupblå gasplaneten Neptunus har en temperatur av ca -200C. Utanför dess bana ligger småplaneter, Pluto mfl.

Den absoluta nollpunkten i universum i den iskalla rymden är 273,15C under denna temperatur är finns ingen lägre kyla vilket vi kan förstå idag.

Juno vid Jupiter 4 juli 2016. Diamantplaneter finns otroligt nog.

Den 5 augusti 2011 sändes rymdfarkosten Juno upp på sin färd mot Jupiter.

4 juli i år ska den vara framme vid planeten och påbörja sitt uppdrag. Uppdraget innefattar bland annat att söka en fast planetkärna.

Vi vet inte om denna finns kanske Jupiter enbart är ett stort hett gasmoln. Uppdraget innefattar även att i Jupiters atmosfär söka efter vatten, ammoniak och om det finns ett magnetfält. Sökning ska även göras efter det man idag vet är vanligt på planeter  norrskenet.

Uppdraget och dess bakgrund plus övrig information från NASA kan läsas genom att följa ovanstående länk.

Nu till något helt annat.

En gång i det tidiga universum bildades diamantplaneter.

I det tidiga universum tros numera att planeter bildades med en sammansättning av kol, karbider och diamant.

Dessa planeter bildades efter de första stjärnornas supernovastadium. Innan dess kunde inga planeter bildas.

Den första generationen planeter var av innehåll som ovan. Senare supernovor blev materia för den slags planeter vår Jord består av. Järn och metall.

Spår av dessa planeter av diamant ska kunna hittas fast de är ovanliga. De ska finnas i de tidigaste galaxerna långt därute. 

Kobolt 56 och 57 är radioaktiva isotoper vilka ger effekter av stora slag i supernovor.

Ovanstående isotoper är ännu inte helt kända i hur de bildas vid en supernova och ger en källa för ytterligare stark utstrålning från novan.

Det händer inte i alla supernovor och måste därför få sin energi av något utifrån vid sin strålning.

Mycket tyder på att det bör finnas en vit dvärg i närområdet vilken ger denna extra effekt av strålning och då skulle  kobolt 56 o 57 bildas vid novans kontakt med denna dvärg.

Supernovor har betydelse för hur avstånd mäts i universum och då kobolt 56-57 är inblandat i en supernovas strålning som maximum ger denna effekt större och längre starkt strålningsken vilket ger mer hjälp för avståndsmätning under en begränsad tid.