Google

Translate blog

måndag 13 november 2017

Jätteplanet upptäckt där den inte borde finnas i en mycket nära bana runt en röd dvärgstjärna.


En röd stjärna enbart hälften så stor som vår sol på ett avstånd av 600 ljusår från oss i Duvans stjärnbild bjöd på en överraskning. En omöjlighet vilken aldrig tidigare setts. I en bana 97% närmre denna sol än Jorden ligger  vår sol kretsar en gasplanet lika stor som Jupiter.

Den har fått namnet NGTS-1b och har en temperatur av 539C. Dess densitet är 20% mindre  än  vårt solsystems största gasplanet Jupiter och gör ett varv runt sin sol på enbart 2,5 dag räknat i jorddagar. Det innebär att ett år där är 2,5 jorddag.

Vad som först verkade omöjligt enligt den kunskap vi trodde oss ha är att den existerar. En så stor exoplanet borde inte existera i ett solsystem tillsammans med en röd dvärgstjärna.

Varför? Därför att när ett solsystem skapas är det solen i detta som genom sin dragningskraft drar till sig materia vilket sedan blir planeter o månar. Ju större sol desto mer material dras in och desto större och  mer materia kommer att kunna dras samman för planetskapelse och med det större planeter.

Det är en för stor planet anses det eller ansågs det tidigare för att så skulle kunna ske vid en liten sol. Men nu vet vi att detta kan hända.

Jag funderar på om det är den låga densiteten i denna exoplanet visar att det gick att skapa den utan allt för mycket materia? Kanske.

Men finns det även mindre planeter i detta solsystem. Ännu vet vi inte detta. Fascinerande är det lilla avstånd denna planet har till sin sol. Se storleksförhållande genom denna länk.

Kanske det lilla avståndet till sin sol är anledningen till att gasplaneten kunde skapas. Allt denna lilla röda stjärna kunde dra till sig kanske hamnade nära denna och det var därför gasplaneten kunde skapas just på detta låga avstånd från denna.
Kanske allt material i detta solsystem koncentrerades här och det enbart finns denna stora gasplanet här med sin låga densitet. Istället för som säkert är vanligare bland röda dvärgstjärnor (den vanligaste stjärntypen i universum) att det skapats mindre stenplaneter i systemet (och en och annan mindre gasplanet likt våra Neptunus o Uranus).

Den planet vilken ligger närmst vår sol är mindre än Jorden och det tar 88 jorddygn för denna att runda solen. Det handlar om Merkurius, en stenplanet likt Jorden är. Ett Merkuriusår är därför 88 dygn. Att jämföra med NGTS-1b vars år i jorddygn är 2,5.

Bilden är en illustration av stjärnbilden Duvan (där det ovan omtalade solsystemet finns) tillsammans med andra stjärnbilder i
området runt densamma.

söndag 12 november 2017

Universum borde inte kunnat existera efter Big Bang utan borde utplånats lika snabbt som det bildats.


Det förekommer diskussioner av slaget att universum skulle utplånat sig själv direkt efter Big Bang.

Ser man det nyktert kan man förstå varför. Vid Big Bang skapades inte bara den materia vi är uppbyggda av utan även antimateria. Skillnaden i hållfasthet av dessa olika slag är ingen. De skiljer sig åt enbart genom att ha olika elektrisk laddning.

Vår materias elektron med negativ laddning är en positron med positiv laddning i antimateria. Likaså är vår materias proton positivt laddad medan antimaterians är negativt laddad.

Vid mötet mellan dessa olika slag av uppbyggda atomer förintas båda.

Det anses att Big Bang skapade lika mycket av båda slagen ibland talas det om att vissa galaxer kan vara antimateriauppbyggda. Inget motsäger det. Men viss forskning visar att det inte uppstod lika mycket antimateria som materia.

Varför krockar och utplånas då inte atomer hela tiden om det finns antimateria här och där runt oss? Mitt svar är att det inte gör det. Jag anser att något gjorde att dessa skilda slag av atomer eller byggnadsmaterial till atomer redan vid Big Bang skildes åt så att de kunde inte träffa varandra likaväl som magneter stöter  bort sig från varandra.

Därför utplånades enligt mig inte universum vid Big Bang och därför anser jag att vi omöjligt kan besöka en galax eller planet uppbyggd av antimateria. Vi skulle stöts från (likt magneter stöter bort varandra om de inte passar ihop) den innan vi kom nära då vi och våra farkoster är uppbyggda av materia.

Om bortstötning är svaret kan det långt därute finnas galaxhopar uppbyggda av antimateria. En annan tanke är att denna antimateria försvann in i en annan dimension till nästan 100% och där byggde upp ett eget universum.

En annan teori är det skett otaliga Big Bang där just materiaskapelsen och antimateriaskapelsen som en misslyckad tändning från en cigarettändare enbart blixtrat till och allt utplånades omedelbart. Men Big Bang likt livet självt kämpade vidare och tände upp på nytt tills plötsligt ett Big Bang skedde där materia och antimateria separerades omedelbart och universum uppkom.

lördag 11 november 2017

Ny information om planeten Mars. Sandyner är resultat av levitation nog så uppseendeväckande.


Vi vet att temperaturen på planeten beroende på var vi befinner oss är mellan -153C vid dess poler  och upp till +20C vid dess ekvator vid vissa tider. Atmosfären är enbart av 1% av Jordens atmosfärs täthet.

Is förångas direkt från frusen form här istället som på Jorden blir flytande när temperaturen blir över 0C. Detta på grund av atmosfären låga densitet. Dock kan flytande vatten finnas under ytan på Mars.

Sandkullar och sanddyner på Mars är ett mysterium i så motto av hur de bildats. Vind i en så tunn atmosfär kan inte vara förklaringen. På Jorden däremot är vind förklaringen och mellanstadiet  vatten vid temperaturhöjning över 0C  likaså.

Sand i Saharaöknen på Jorden uppför sig i sandstormar och vindar så dyner o kullar bildas. Men detta är inte förklaringen för dynerna på Mars.

Teorin är att dynbildningen på Mars beror på den låga gravitationen på Mars. Sanden förflyttas genom levitation genom att den  låga gravitationen under  en svag vind.

Hade Jorden haft så tunn atmosfär men likväl den gravitation den har hade sand knappast rört sig. Effekten av vind i så tunn atmosfär här på Jorden hade knappast märkts och inte bildat dyner.

Men enbart ovanstående kan enligt nya rön inte förklara levitation och sandyneformationer på Mars yta utifrån svag vind.

Troligen är anledningen även levitation förekomma genom avsmältning av tunn is och effekten på Mars då är att denna förångas direkt istället för att bli flytande. Har detta hänt i eoner på Mars under dess vår och sommartid kan den svaga vinden tillsammans med detta varit anledningen till Mars sanddyner och sandkullar.

En tidsödande uppbyggnad genom eoner. 

Troligen är detta  formationermas ursprung i annat fall är en förklaring svår att finna.

Jag köper den förklaringen levitation då den ses som att sand lyft upp av naturliga orsaker och ska inte blandas in i gamla dumheter där personer svävade för att skrämma omgivningen eller visa på andar mm  i syfte av att tjäna pengar på folks rädsla och tro på en andevärld.
Andevärlden är troligen som medium upplever det äkta och riktig men däremot inte kommen av Gud utan av Guds motsats det onda. Däremot inga onda ord om något medium de är lurade av ondskan att tro att de arbetar för det goda. Och så trodde jag som lekman även en gång. Lägg även märke till att få medium söker hjälp av Jesus utan istället av andar och änglar. Frågan är varför och en del har även sagt att det blir värre hemsökelser där ikoner och kors finns. Nog är det kusligt och ger frågor om vilken makt det är som är i farten.

Bilden är på dyner på Mars

fredag 10 november 2017

Det finns olika slag av galaxsamlingar även vår Vintergatan ingår i ett dock ett av de mindre. Men frågan är varför kluster finns?


På vissa platser i universum har tusentals galaxer samlats i stora kluster.

Vår Vintergatan ingår i en relativt liten galaxhop med namnet Lokala galaxhopen med ett fyrtiotal galaxer i närområdet. Medan ex Comahopen har tusentals galaxer. Se vidare om galaxhopar här. 

Tidigare har det ansetts att jättehopar av galaxer likt Copahopen innehåller en centrumgalax vilken till skillnad från övriga galaxer i jätteklustret inte rör sig utan är stillastående.

Men nya rön säger att så inte är fallet utan att även centrumgalaxen är i rörelse.

Det finns även en uppfattning om att en av galaxerna i ett kluster är ljusare än de andra. För min del tycker jag inte det är så mystiskt. Säkert finns ljusskillnader mellan dem alla.

Mellan dem existerar även den mystiska mörka materian och säkert även den mörka energin. Allt i någon form av något slag av mönster vi ännu inte förstår.

Även galaxhopars olikartade storlekar kan ses mönsterbildande både inom sitt kluster och  även i större sammanhang som hoparnas mönster mellan sig i det stora hela. Varför dessa uppbyggnader finns och varför de formats inom sig och i det stora eller överhuvudtaget är en gåta men har troligen en förklaring vi ännu eller aldrig kan förstå.

Bilden är på några exempel på galaxkluster vilka studerats av Hubble och Chandrateleskopet.

torsdag 9 november 2017

Dvärgplaneten Ceres har haft ett hav. Men rester kan ännu finnas under ytan och kanske liv.


Tecken på att stora mängder vatten en gång flöt på  Ceres är tecken på att ett hav en gång funnits här. Kanske inte så konstigt vi har ju redan nu kunskap om hav på en del månar därute. Ett fruset hav på månen Europa exempelvis.

Inget motsäger heller att det under ytan på Ceres kan finnas större underjordiska vattensamlingar kvar från den tiden.

På Ceres finns även tre kratrar (Occator, Kerwan och Yalode) vilka visar att planeten varit geologiskt aktiv. Här finns även ett berg (Ahuna Mons) men bara ett.

Det vatten som troligen finns under ytan kan innehålla något slag av liv, Ingen vet, likt ingen vet om ex om liv finns under isen på Jupiters måne Europa.

Vatten verkar däremot vara mycket vanligt förekommande på de flesta planeter mm i vårt solsystem i någon form och då kan man fundera över om det är likadant på planeter och månar i andra solsystem.
Bilden är på Ceres där man ser en av de så omtalade lysande fläckarna det funderades över så mycket om för några år sedan. Idag anser NASA att det är is och salter som ger denna högreflektion.

onsdag 8 november 2017

Första gången det upptäcks. Asteroid på väg hit från en plats utanför vårt solsystem.

Vad man vet har det inte i vår tid inträffat tidigare. Asteroider kommer normalt från ytterkanten av vårt solsystem. De har sina banor, rundar solen o fortsätter sina mer eller mindre ovala och i längd olika banor inom vårt solsystem.

Men den ca 400 meter i diameter stora asteroid som nu upptäckts vara på väg in i vårt solsystem kommer utifrån.

Den har getts namnet A/2017U1. Den sägs ha den mest extrema bana en asteroid haft i vårt solsystem sedan vi för första gången upptäckte asteroiders färder däruppe. Se en kort filmsnutt på banan här.

Asteroiden (ja vi vet inte säkert om det är en asteroid eller komet) kommer bortifrån riktningen från stjärnbilden Lyran.

Vill man tänka utifrån vanliga tankebanor kan en fantasi vara att det är en kamouflerad spaningsfarkost från en främmande plats och intelligens utanför vårt solsystem. Men det är knappast annat än en fantasi. Dock kommer den överraskande från en okänd plats bortanför vårt solsystem och hur länge den varit på väg är svårt att uttolka om ens möjligt. 

Bilden är en illustration där vårt solsystem ses i mitten och den gula banan är den som ovanstående asteroid har.

tisdag 7 november 2017

Det finns en planet där ute med solskyddsgas där besökande kan känna sig trygga för uv-strålningen( ultravioletta strålningen).

I riktning mot Svanens stjärnbild finns på ett avstånd av 1730 ljusår från oss ett stjärnsystem där en jätteplanet med namnet Kepler13ab finns.

Här regnar det titanoxid på den sida av planeten vilken alltid är bortvänd från sin sol.

 Titanoxid är en kraftfull gas vilken skyddar mot solens farliga strålning. Men samtidigt är den hälsovådlig för människan på samma sätt som asbest.

Kepler 131b har utfällningar i form av nederbörd på nattsidan beroende på planetens storlek och gravitation. Gasen bildas på dagsidan sveper med vindar mot nattsidans kallare klimat där den stiger upp och kristalliseras för att som kristaller likt vår snö på Jorden utfällas som nederbörd. Därefter sveper det vidare med vindar till dagsidan och förångas i hettan här till gas igen och fortsätter därmed sitt ekosystem.


Det finns säkert skilda slag av ekosystem och då inte bara organiska i universum. 

Kanske alla planeter mm och även stjärnor har sitt. Troligen är det så. En balans vilken om den rubbas får följder av skilda slag likt det på Jorden ger just nu med ett rubbat klimat-ekosystem.

Bilden föreställer ett jordiskt ekosystem.