I jonosfären har för första gången vågorna som slår ut elektronik upptäckts efter en solförmörkelse

Finns det en atmosfär på en planet och denna utsätts för joniserande strålning från rymden bildas en jonosfär. Jonosfär är en del av en himlakropps övre atmosfär som joniseras av strålning från rymden och därför utgörs av ett plasma. Jonosfären kännetecknas av hög elektrontäthet och hög elektrisk ledningsförmåga. Jonosfären påverkar därför utbredningen av radiovågor och möjliggör långväga radiotrafik på kortvåg mellan områden på olika sidor av jorden.

Jordens jonosfär sträcker sig uppåt från en höjd av omkring 80 km över jordytan. Uppåt övergår den gradvis i magnetosfären utan tydlig gräns. Jonosfären anses sluta någonstans mellan 500 km och 2000 km över markytan. En hel del satellitbanor går inom jonosfären, exempelvis Internationella rymdstationen som ligger på 300 till 400 km höjd.

Den 21 augusti 2017 kunde en solförmörkelse iakttas i USA. Effekterna av denna kunde för första gången detekteras som vågbildningar i Jordens jonosfär.

Snabb avkylning och uppvärmning gav effekten v-formade atmosfäriska vågor. Detta var något man tidigare trott kunde ske men aldrig tidigare lyckats bevisa. Nu äntligen kunde det upptäckas och teorin från 1960-talet kunde bekräftas som sann och bevisad.

Det är vågor av detta slag som kan slå ut elektronik på Jorden. Vi måste lära mer om dessa vågor och hur vi kan skydda utrustning här när risken för dessa är överhängande vid stora soleruptioner men även vid solförmörkelser.

Man tänker kanske inte på att solförmörkelser kan ge denna effekt men ett komplicerat samband mellan Jorden, månen och solen ger effekten. Dock ej lika skarp som vid stora soleruptioner där elektronikens digitala värld kan drabbas hårt och skoningslöst. 

Ingen vet säkert hur vårt solsystem kom till. Kanske det skedde enligt nedan.

En ny teori om hur vårt solsystem bildades har utarbetats av forskare vid university of Chicago.

Den vanligaste teorin har i många år varit följande vilken även lärs ut i skolorna. Teorin om att i ett jättelikt gasmoln från en supernova bildades fanns där solen bildades som ett hett klot i mitten, och sedan klumpades resten av det som blev över ihop sig till planeter.

Men även andra likartade teorier har florerat och utöver det naturligtvis Guds skapelse.

Men nu har en ny teori utarbetats av ovanstående universitets forskare.

Istället för att solsystemet bildades i ett moln från en supernova är  tanken att det bildades i närheten av en stjärntyp kallad Wolf-Rayetstjärna (en stjärna med en mycket hög temperatur).   Stjärnor av denna typ är döende stjärnor ca 30 gånger större än vår sol, i  dessa  fusionerar helium och det får till resultat en mycket hög temperatur där bubblor av het gas bildas och kastas ut. Från skalet av en sådan bubbla kan solar och planeter bildas och några sådana kan ha bildat, först de yttre gasplaneterna och utanför liggande rester i form av asteroider och dvärgplaneter och utifrån en annan bubbla de inre planeterna och solen.

Själva Wolf-Rayetstjärnan vilken då är anledningen till att vårt solsystem finns skulle enligt denna teori då vara  att denna exploderat som en supernova och förintats likt den supernova förintning som hörde till förra teorin.

Kan det ligga en sanning i denna teori? Tja den är lika trolig som föregående teori om gasmolnet från en supernova. Men jag tycker det är krystade teorier båda två. Var finns resterna av supernovorna exempelvis? De kan väl inte bara försvinna i tomma intet eller bli ett för oss svart osynligt hål. Så långt iväg från oss kan de ju inte ha funnits så de inte kan finnas rester kvar allt kan ju knappst ha blivit omvandlat till vårt solsystem.

En Wolf-Raynetstjärna vi kan se på stjärnhimlen idag ligger i Crescentnebulosan i stjärnbilden Svanen.

Bilden är på Crescentnebulosan där troligen nya solsystem bildas idag.

3,5 miljarder år gamla fossil hittade på Jorden.

Forskare vid University of Wisconsin-Madison har funnit fossil i Australien vilka är de äldsta mikroorganismer någonsin är funna. Det visar på liv på Jorden redan en halv miljard år efter att Jorden bildades.

Detta får forskare att anse att liv bör vara universellt och vanligt förekommande. Det utifrån att det kunde finnas redan efter en så kort tid här.

Varför frågar de sig skulle liv så snabbt kunna existera här medan oräkneliga andra planeter därute inte skulle ha det? Det är omöjligare att liv inte skulle kunna existera därute än att det gör det säger många. Dock med undantag av de som är bibeltrogna.

Skulle liv aldrig hittas därute fast vi söker på fler o fler exoplaneter och månarna i vårt eget solsystem kanske vi ska omtolka vår verklighet.

Omtolka den till gamla tiders uppfattning att vi inte är ett slumpens spel eller en naturlig utveckling utan istället skapade av något. I så fall kommer tron på en skapande Gud inte att verka som en myt utan bör tas som verklighet. Ett antagande vilket inte är otroligare än något annat i en verklighet vi inte förstår varken varifrån den kommit eller varför vi finns och vem vi  är i denna.

Vad som är sanningen kan bara var och en själv bestämma sig för. Vetenskapen har inte svaret idag.

Bilden är en illustration på Gud. Han ses här visa sig som man då vi hade en patriarkal värld i alla tider utom numera. Den vanligaste bilden. Men vi ska se Gud som just Gud som kan ta form av vilket slag som helst en gång som människan Jesus.

En glupsk stjärna blinkar mot oss långt därute i universum.

550 ljusår från oss i Fiskarnas stjärnbild finns en stjärna med namnet RZ Pizcium. Härifrån ser det ut som om den blinkar mot oss  ljusstyrkemässigt. Ibland kan dess sken avta i några dagar för att sedan öka igen. Något döljer dess sken över tid.

Astronomer misstänkte att det berodde på att stjärnan var en ung sådan och att stora mängder asteroider kretsade runt denna och dämpade  ljuset  kontinuerligt så vi såg ett blinkande sken härifrån.

En annan förklaring kunde vara att stjärnan är mycket gammal och att det är effekterna av dess övergång till röd jätte och med detta utvidgning som ger dessa effekter. Effekten av att närliggande planeter sprängs till stoff o damm och nu sveper runt den växande stjärnan i stora dammoln vilket kontinuerligt dämpar dess sken.

Men nyaste rönen säger att stjärnan är lite av varje. En ung stjärna på några tiotals miljoner år har enorm röntgenstrålning. Det är också vad RZ Pizcium har och sänder ut.

Men en stjärna så ung ska egentligen inte kunna ha fått stora dammoln runt sig dessa bör ha varit byggstenar till nya planeter runt stjärnan och inte finnas. Dammet som antas  här ligger ungefär lika nära sin sol som Merkurius ligger runt vår sol.

Vad fenomenet beror på om man nu har rätt vet man inte. En teori är en katastrofhändelse där några gasplaneter krockat och förintats. En annan att en katastrof av stora mått av annat slag skett i området med krockar av stenplaneter och annat skräp.

Se länken ovan där en kort film även visas för att göra händelseförloppet med blinkningar och avtagande sken lättbegripligt och hur det kan se ut vid stjärnan. Det är värt att se.

Bilden visar i tecknad illustration Fiskarnas stjärnbild vilket är riktningen mot RZ Pizcium.

Det var när Hallowen 2015 var i antågande en dödskalleliknande asteroid kom in i vårt solsystem. Nu kommer den snart igen.

Kanske det finns en del som kommer ihåg asteroid2015 TB145 vilken besökte oss i november 2015. Den uppmärksammades just för att den i viss vinkel såg ut som en deformerad dödsskalle och dök upp i samband med Halloweenfirandet och som närmst kom den 31 november det året. Samma dag som Halloween inföll.

Sedan dess har den inte synts till. Inte förrän nu då den återvänder och beräknas komma in i vårt närområde igen.

Asteroiden vilken har en dimension av ca 600 meter kommer denna gång i mitten av november 2018.

Eventuellt är asteroiden resterna av en komet. Men helt säkert är det inte.

Spännande är det att den kunde tolkas bildmässigt som en dödsskalle. Jag undrar om den tolkats på samma vis om den inte dykt upp just till Halloween den gången. Jag misstänker att det inte skett om den dykt upp under sommarmånaderna istället eller tolkats av astronomer bildformmässigt av astronomer utanför USA där Halloween inte firas lika intensivt som i USA.

  Bilden är på asteroiden och var och en får själv tolka vad den ser dess form liknar

Vintergatans svarta hål är förbundet med en lång glödande tråd (?)

Vad vi vet är centrum i alla galaxer platsen för ett svart hål. Så även Vintergatans. Galaxen i vilken vi finns i en av spiralarmarna till denna.

Men 2012 upptäcktes en som vi ser det glödande 2,3ljusår lång tråd i centrum av Vintergatan och tråden har kontakt med det svarta hålet.

Vad det visar eller vad det är vet ingen idag. Mysteriet kvarstår sedan upptäckten. Se artikel här där en bild finns på fenomenet. En bild men ingen förklaring.

Det troddes ett tag att det var ett magnetiskt fenomen. Men efter ytterligare undersökningar förkastades den teorin.

En teori idag som många delar är att det är en tunn ström av partiklar vilka snabbt dras in i det svarta hålet. Vad vi ser är då ett slags partikelgenerators arbete.

En annan inte omöjlig lösning är att det är en kosmisk sträng vi ser. Om sådana finns bör de finnas i centrum av galaxer.

Läs om kosmiska strängar här då det är lite invecklat att förklara på några rader. Men sådana har samband med supersträngteorin även den en svindlande teori vi inte kan förfalska och lämna helt i förklaringen av tillvaron. 

Bilden är en illustration av det svarta hålet i centrum av vår galax. Ovanståendes foto på fenomenet som nämns ovan ses genom medföljande länk ovan.

Det bubblar på ytan av den röda stora stjärnan därute.

En stjärnas liv avslutas antingen i en supernova eller som en planetarisk nova beroende på stjärnans storlek. π1 Gruis vilken finns i Tranans stjärnbild 530 ljusår bort tillhör den planetariska novaklassen då den inte var tillräckligt stor för att explodera i slutet av sitt liv som stjärna i en supernova. Idag har den samma massa som vår sol men är 350 gånger större. Den har svällt upp likt vår sol en gång också kommer att göra när den sväljer Jorden och innerplaneterna här.

Ytan hos denna röda jättestjärna består av bara några få konvektionsceller, så kallade granuler(bubblor) vilka vardera är cirka 120 miljoner kilometer tvärs över. Varje granul täcker cirka en fjärdedel av stjärnans diameter vilket kan jämföras som ett avstånd längre än avståndet är mellan solen och Venus. Det är detta vi kan uppleva som bubblor på stjärnan. Det är första gången det gått att  studera detta tillstånd på en stjärna med undantag av vår sol.

Bubblorna vilka även vår sol har men betydligt fler i antal (ca 2 millioner) och mycket mindre sådana förklaras troligast av ytgravitation.

För att förklara lite mer om planetarisk nova och supernovaslut för en stjärnas liv är följande intressant.

De stjärnor som är mer än åtta gånger solens massa avslutar sina liv i dramatiska supernovaexplosioner. Lättare stjärnor som π1 Gruis  kastar istället långsamt ut sina yttre lager med  resultatet av skapandet i vackra planetariska nebulosor. I tidigare studier av π1 Gruis upptäcktes ett skal av material 0,9 ljusår ut från centrum av stjärnan vilket bör ha kastats ut från stjärnan för cirka 20 000 år sedan.

Denna relativt korta tidsperiod i en stjärnas liv vilken vi nu upplever av ovanstående stjärnas liv varar i bara några få tiotusentals år. Detta ska jämföras med dess totala livslängd på flera miljarder år. Observationerna har nu visat upp ett nytt sätt att undersöka denna kortvariga fas en stjärnas liv ett liv vilket slutar med att den till slut blir en vit dvärg så kallad neutronstjärna. 

Bilden visar hur en neutronstjärna är uppbyggd.