Inget säger att Big Bang ensamt har resulterat i ett
stabilt universum. Tvärtom.
Professor Arttu Rajantie från Institutionen för
fysik vid Imperial College i London påstår att ”Standardmodellen för
partikelfysik som forskarna använder för att förklara elementarpartiklar och
deras växelverkan med varandra hittills inte gett svar på varför universum
inte kollapsade direkt efter Big Bang”.
Studier av Higgspartikeln vilken upptäcktes vid CERN under 2012 är en partikel vilken ger massa till alla partiklar men Higgspartiklar borde
under den accelererande expansionen efter BigBang i det mycket tidiga universum
(då inflation började) enligt nya rön lett till instabilitet och kollaps av
skapandet av grundämnen.
Forskare har försökt att ta reda på varför detta inte skedde. Teorier finns att det måste finnas någon ännu okänd fysik som hjälper till
att förklara ursprunget till universum.
Fysiker från Imperial College London, och
universiteten i Köpenhamn och Helsingfors tror däremot att det finns en enklare förklaring.
I en ny studie publicerad i Physical Review Letters beskrivs
hur rumtidens krökning och gravitationseffektens energi gav stabilitet vid
universums skapelse. Det innebar att samspelet mellan Higgspartiklar och gravitationen
gav upphov till stabilitet av universums partiklar, expansionen och bildning av
grundämnen.
Det visar
även att denna interaktion var tillräckligt för att stabilisera
universum och därmed att ett misslyckat universumbildande efter Big
Bang förhindrades.
Någon ny fysik anses därmed inte behövas som förklaring. Det är gravitation som är förklaringen.
Jag funderar på om
gravitationen är förklaringen till betydligt mer än vi ännu förstår. Kan
gravitation även vara förklaringen till att Big Bang skedde?
Ett internationellt forskarlag under ledning av
astronomen Olga Cucciati vid Instituto Nazionale di Astrofisica (INAF) i
Bologna har med hjälp av instrumentet VIMOS på ESO:s Very Large Telescope
upptäckt en kolossal struktur av galaxer i det unga universum.
Det unga universum innebär att vi ser bakåt i tiden
när vi ser ljusår bort. Denna ofantliga struktur fanns redan 2,2 miljarder år
efter Big Bang. Det innebär att den fanns redan 2,2 miljarder år efter
universums tillblivelse. En stor ansamling galaxer var och en innehållande
kanske miljarder stjärnor där kanske varje stjärna har ett eget solsystem och innehållande
planeter.
Strukturen har getts namnet Hyperion. Ingen så stor
samling av galaxer har tidigare upptäckts från universums första tid.
Den enorma
massan i denna struktur har beräknats till en miljon miljarder gånger solens
massa. Att hitta en sådan massiv struktur i det unga universum har överraskat
astronomerna. Hyperion finns i riktning
mot stjärnbilden Sextanten.
Ser man det som att galaxer redan fanns och det i stora
hopar redan efter några miljarder år efter Big Bang skulle det innebära att det
är möjligt att solsystem bildats redan då.
Det skulle i
sin tur innebära att det om det finns liv däruppe kan ha bildats på planeter
mycket tidigt. Detta gör att det teoretiskt skulle kunna finnas mycket gamla
civilisationer med mycket tekniskt avancerad utrustning däruppe utvecklad under
miljarder år. Om så är möjligt kan vi säkert inte ens föreställa oss vad dessa
kan.
Bilden är en detaljbild av VIMOS nämnd ovan vilken
använts i projektet.
Galaxer har oftast ett centralt, supermassivt svart
hål och i många fall mindre svarta hål i närområdet. Varför är en gåta än så länge.
Men både galaxer och de svarta hålen i centrum växer
i omfång av okänd anledning. Kanske kan det inte kan existera en galax
utan ett svart hål och tvärtom. De galaxer där man inte funnit ett svart hål i
dess centrum kanske ändå har ett men är där dolt av något ex damm eller gasmoln.
En metod har nu utarbetats för att mäta tyngden av ett svart hål.
Detta har utarbetats genom att matematiskt beräkna galaxen NGC 4151:s
svarta hål matematiskt.
NGC 4151 är en galax i stjärnbilden Jakthundarna, 43
miljoner ljusår bort. Denna galax har en mycket aktiv kärna och tillhör en grupp galaxer katalogiserade som Seyfertgalaxer. Galaxer vilka kännetecknas
av att ha extremt ljusa kärnor och spektra med mycket tydliga linjer av väte,
helium, kväve och syre och ett supermassivt svart hål.
Genom att
mäta rörelserna hos stjärnor grupperade runt detta svarta hål och jämföra rörelserna
med datormodeller kunde astronomer bestämma det svarta hålets massa.
Resultatet blev att NGC 4151 har ett för seyfertgalaxer genomsnittlig spiralformat massivt
svart hål som väger ca 40 miljoner gånger så mycket som vår sol. För hjälp till
mätningen användes NASAS James Webb Space Telescope.
Vissa centrala frågor inom astrofysiken är ex hur
galaxers svarta hål i centrum växer i omfång över tid.
Projektet ovan är ett steg
för att svara på denna fråga säger Misty Bentz från Georgia State University, Atlanta,
den ansvarige ledaren för projektet.
Det finns flera tekniker för vägning av supermassiva
svarta hål.
En teknik bygger är att mäta rörelserna hos stjärnor
i galaxens kärna. Ju tyngre det svarta hålet är desto snabbare kommer närliggande
stjärnor att röra sig på grund av hålets gravitationskraft.
För att använda denna teknik använder teamet
Webbs Near-Infrared Spectrograph (NIRSpec). Ett instrument vilket kan ses på
bilden ovan och kan läsas mer om genom medföljande länk här.
Bilden är på NIRSpec.
Asteroid 2018 EB är en av de asteroider som finns i
vårt solsystem. Just denna är en av dessa vilka har en omloppsbana runt solen
som är mycket lik jordens omloppsbana med undantag av en något annorlunda lutning.
Asteroid 2018 EB klassificeras som ett potentiellt farligt objekt. Det innebär att den kommer nära jorden under delar av sin
omloppsbana och är tillräckligt stor för att ge regionala skador om den träffar
Jorden. Men dess bana är riskfri under de kommande 171 åren.
Vad som händer
efter denna tid får framtida forskare räkna ut. Om faran för krock ökar då.
Två gånger per år kommer den i sin bana i närheten
av oss. Det sker i april och oktober.
I april 2018 studerade astronomer asteroiden med hjälp av
NASAS NEOWISE teleskopet. En storlek av ca 155-244 meter i diameter sågs
asteroiden ha.
I oktober 2018 fick man en bild igen men nu såg man
även att asteroiden har en följeslagare. En måne.
Det var forskare vid Arecibo-observatoriet i Puerto
Rico och Goldstoneradarn i Kalifornien som gjorde de senaste radarobservationerna.
Härifrån upptäcktes månen vilken kretsar kring asteroiden.
Ovanligt med månar runt asteroider är det inte. Astronomer har identifierat mer än 300 asteroider
med månar. Vissa har två månar andra tre.
Jag ställer mig frågan om nu denna asteroid vilken
är en riskfaktor i framtiden för en krasch på Jorden – kraschar då dess måne också
på Jorden och hur blir en scen där en asteroid med måne kraschar in?
Bild, någon bild där man ser ovanstående asteroid bra
finns inte. Istället visar jag här en bild på ett urval av storleksmässigt
olika asteroider
Venus är inte en drömdestination för blivande
rymdturister. Istället för att vara ett paradis är planeten en helvetisk värld med
temperatur på ca 460 C vid ytan. Atmosfären är giftig och lufttrycket på ytan högt.
Trots detta arbetar NASA för närvarande på en bemannad färd till Venus. Det blir en resa utan landning på ytan då dennas
temperatur gör detta omöjligt. Ytan är varmare än smältpunkten för ex bly och
vismut. Metaller vilka i denna heta miljö kan falla ner som snöflingor på de
högsta bergstopparna på Venus.
Ytan består av karga klippor och vidsträckta slätter.
Men en bemannad farkost ska inte landa. Tanken är istället att använda Venus täta
övre atmosfär som bas för utforskning av Venus.
En atmosfär som är den mest jordliknande platsen i
solsystemet. Mellan höjder på 50km och 60km kan tryck och temperatur jämföras med
regioner i jordens lägre atmosfär.
Det atmosfäriska trycket i Venus atmosfär på
55 km höjd är ungefär hälften av trycket på Jordens havsnivå. Människan skulle
utan problem kunna existera här utan tryckutjämnande dräkt. Trycket motsvarar
här detsamma som på Kilimanjaros topp (vilkens höjd är ca 5000 meter över
havsnivån) och temperaturen ligger mellan 20° C och 30° C.
Atmosfären vid denna höjd är tät nog för att skydda
astronauter från joniserande strålning från rymden. Venus atmosfär består av 97
% koldioxid, 3% kväve och resten spårämnen. Inget syre finns så syrgasmask behövs för besök
utanför en rymdkapsel.
Venus reflekterar ca 75% av det ljus som faller in från
solen. De starkt reflekterande molnlagren finns mellan 45km och 65km höjd.
De
finns i ett töcken av svavelsyra under denna nivå. Nivån mellan 45 -30 km över Venus
yta bildas svavelsyradroppar i atmosfären . Därför behöver farkoster i denna
atmosfär korrosionsskydd.
Den övre
atmosfären är dock en annan historia. Vissa typer av extremophile organismer som
finns på jorden kan klara förhållandena i atmosfären på denna höjd på Venus. Arter såsom Acidianus infernus kan leva här(detta är bakterier).
Luftburna
mikrober har hittats i jordens moln. Men det bevisar inte mer än att liv kan
vara möjligt i den högre atmosfären på Venus. De nuvarande klimatförhållandena
och sammansättning av atmosfären på Venus är resultatet av en skenande
växthuseffekt (en extrem växthuseffekt som inte kan vändas enligt den kunskap vi har i dag) vilken en gång omvandlat
Venus från en troligen gästfri jordliknande tvillingplanet till Jorden till en
ogästvänlig plats i dess tidigaste historia.
Troligen kan vi inte vänta lika dramatiska
växthuseffekter på Jorden även om klimatförändringar är på väg. Venus skulle
vara en mycket intressant plats att kolonisera om vi kunde vända
växthuseffekten där. Till dess vi eventuellt kan detta (om ens någonsin) får vi
besöka dess övre atmosfär vilken är den mest gästvänliga platsen på Venus och
även i hela vårt solsystem utanför Jorden som vi vet idag.
Bild på Venus.
RUDN matematiker (RUDN är ett universitet i
Ryssland) har upptäckt möjligheten att överföra information rumsligt med hjälp av
nonmetricity vågor utan snedvridning. Detta
resultat konstaterades efter att matematikerna analyserade
egenskaperna matematiskt av gravitationsvågor.
De för inte så länge sedan upptäckta gravitationsvågorna
(vilket gav nobelpriset i fysik 2017) är vågor av krökning av rumtiden vilket
enligt Einsteins allmänna relativitetsteori bestäms helt av rumtiden själv.
För att beskriva gravitationsvågors möjlighet till
användning använde RUDN forskarna matematisk abstraktion - ett affine utrymme,
dvs ett vanligt vektorrum men utan en beskärning av koordinater. Dess slutsats
blev att det finns funktioner som förblir oföränderliga i
distribution av en våg i en sådan matematisk representation av gravitationsvågor.
Det är då möjligt att ställa in en godtycklig
funktion så att kodade uppgifter framförs på ungefär samma vis som vid överföring
av elektromagnetiska vågor likt radiosignaler.
Det innebär att om du hittar ett
sätt att ställa in dessa vågor kommer de att kunna sändas till någon punkt i
universum eller här på Jorden utan att signalen förändras
på vägen.
Gravitationsvågor
kan då användas till dataöverföring ”Vi upptäckte att vågor av denna typ
(nonmetricity vågor) ska kunna överföra data genom gravitationsvågornas krökning av rumtiden eftersom de innehåller godtyckliga funktioner som
fördröjd tid vilket kan kodas till vågor (i en perfekt analogi till
elektromagnetiska vågor).
Vad
man här ska ta till sig är att forskare arbetar med att en gång i framtiden
kunna använda gravitationsvågor för dataöverföring. I övrigt behöver man inte
försöka förstå alla fackuttryck i detta sökande.
Bild från Wikipedia.
Tvådimensionell framställning av gravitationsvågor som alstras av två
neutronstjärnor som kretsar runt varandra.
I en galax 920 miljoner ljusår från oss har astronomer upptäckt hur en stjärna exploderade som en supernova (för förståelse
av vad en supernova är följ länken). Den kollapsade till en extremt kompakt
stjärna som kallas för neutronstjärna. En
händelse som denna borde resultera i en smäll så kraftig att hela universum skulle
skaka. OBS det innebär inte att vi människor skulle känna det utan enbart en
mätbar effekt skulle uppstå och synas.
Kollapsen resulterade till en extremt kompakt
stjärna en så kallad neutronstjärna.
Men det var någonting som inte stämde i beräkningen
och väntan blev förgäves. Explosionen blev inte så intensiv som supernovor
brukar vara. En knappt mätbar effekt blev resultatet och den starka ljuseffekt
som väntats falnande snart.
– Det är ett bevis för att stjärnan hade blivit av
med stor del av sitt gasfyllda hölje före explosionen, säger Jesper Sollerman astronom vid Stockholms universitet. Han har varit med och studerat den
här märkliga supernovaexplosionen.
Astronomer drar nu slutsatsen att stjärnan en längre
tid har varit fångad i en nära dans med en neutronstjärna (för förståelse av
vad en neutronstjärna är följ länken) som under lång tid har ryckt bort stora delar av stjärnans enorma gashölje. Av den forna lysande stjärnan återstod endast den
inre kärnan vid explosionen. Därför blev den supernovaexplosion som inträffade
inte lika ljusstark som supernovor brukar bli.
Det unika nu är att astronomer nu istället fått se födelsen av ett dubbelstjärnsystem bestående av två neutronstjärnor. Den
stjärna som exploderade blev en kompakt neutronstjärna och dess följeslagare
som dragit bort dess gashölje är redan en neutronstjärna. Dessa två neutronstjärnors framtid innebär däremot en
kollision mellan dem.
En kollision då de här neutronstjärnorna till slut
smälter samman med resultatet att det blir ett skalv så stort att det skapar
krusningar i själva rumtiden. Dessa krusningar kan numera astronomer fånga upp
i form av gravitationsvågor något som bara för några år sedan var omöjligt.
Rumtid kan förklaras som en matematisk
modell vilken kombinerar rummet (bredd, höjd och djup) och tid till ett enda
sammanvävt kontinuum. I sin enklaste form utgår rumtiden från ett euklidiskt
rum där det finns tre rumsdimensioner och till detta läggs tiden till som en fjärde
dimension. Tillsammans bildar detta en mångfald som är känd som
Minkowskirummet. En punkt i denna fyrdimensionella rumtid kallas för en
händelse. (för än mer förståelse av vad rumtidbegreppet innebär följ länken).
Bilden visar resterna efter en annan supernova än ovan. Keplers supernova.
Ett team på Instituto de Astrofísica de Canarias
(IAC) har upptäckt ett nytt fall av vad som kan kallas galaktisk kannibalism.
Det är inget ovanligt att galaxer uppgår i varandra
och därmed bildar en större galax. Det ovanliga i detta fall är att en mycket
liten galax har dragit till sig en mycket liten galax och ändå kan ses som en
dvärggalax.
Sextans A heter den galax vilken gjort detta och vars
massa är några 100.000 gånger mindre än Vintergatans.
Namnet Sextans A kommer från att den är granne med
dvärggalaxen Sextans B vilken också är intressant. Denna har nämligen fem
planetariska nebulosor vilket innebär att Sextans B är en av de minsta galaxer
där planetariska nebulosor har observerats. Att här då finns fem stycken i
denna lilla galax är mycket unikt.
Men Sextans A vilken detta inlägg behandlar visar på
kannibalism. Kannibalism av en annan dvärggalax och vad som visar att så skett är
olikheten av stjärnor i Sextans A.
Vid spektralanalys av stjärnor i galaxen fann man att
den rumsliga fördelningen av blå metallfattiga stjärnor låg i regelbundna runda
formationer, medan röda metallrika stjärnor fanns i elliptiska och oregelbundna
formationer och banor koncentrerade åt nordöstra sidan av galaxen.
Sextans A-B finns i galaxhopen Sextanten.
Förklaringen till detta bör vara att två galaxer
sammanfogats vid en kollision och att de metallrika och metallfattiga
stjärnorna inte kommer från samma galax.
Men det är en teori. Vi tolkar utefter det paradigm
vi har inom vetenskapsteorin just nu. Men en dag kan som tidigare skett ett
nytt paradigm behövas. Inget är säkert utan vi tolkar efter den rimligaste
sanning vi just nu upplever verkligheten genom.
Men ännu finns gåtor som inte kan förklaras med det vetenskapsparadigm
vi just nu arbetar utefter. Och fler och
fler motsägelser uppkommer hela tiden. Till slut kommer dessa anomalier (motsägelser)
att resultera i ett nytt paradigm att arbeta utefter. Det har skett tidigare
och kommer säkert att ske igen.
Bilden är på ovannämnda Sextans A galaxen vilken
finns i Sextantens stjärnbild i lokala galaxhopen 4,3 ljusår bort.
Någonstans där uppe i Vintergatan finns stjärnan Pristine 221.8781 + 9.7844. En av de äldsta stjärnorna i Vintergatan. Kanske
den äldsta. Dock har jag inte hittat uppgifter om exakt var man ska söka efter
den.
Efter
Big Bang var universum fullt av väte och helium och med mycket lite litium medan
inga tyngre element fanns.
Det var en metallfattig tid. Pristine 221.8781 + 9.7844 är enligt en ny rapport en stjärna vilken är mycket metallfattig.
Vad som även kan bekräftas är att denna stjärna är
mycket äldre än vår sol. Kanske den äldsta eller säkert en av de äldsta
stjärnorna i Vintergatan. Vi vet dess ålder bland annat på grund av dess metallbrist.
Denna slutsats blev resultatet efter studier utförda
med spektrografen ISIS med William Herschel Telescope och med spektrografen IDS
på Isaac Newton teleskop los Muchachos observatorium (Garafía, La Palma).
Studien av
mycket gamla stjärnor, som har katalogiserats och analyserats leddes från
Leibniz Institutet för astrofysik (Potsdam, Tyskland) och från universitetet i
Strasbourg (Frankrike).
Studien har resulterat i mer förståelse av tillståndet
i universums första tid.
Forskarna använde även ett speciellt färgfilter
på Kanada-Frankrike-Hawaii-teleskopet i letandet efter de metallfattiga första stjärnorna
som bildades i Vintergatan.
Undersökningens syfte var att få ytterligare en
pusselbit i förståelsen av vårt tidiga universum och av hur allt utvecklades
efter Big Bang. Kanske vi en dag förstår mer om detta men frågan varför Big Bang
uppstod och i vad, är en helt annan historia och gåta vi inget vet om.
Bild på ett av teleskopen som ingår Isaac newton group. Ovanstående finns på
ovannämnda los Muchachos observatorium (Garafía, La Palma).
En vit dvärg är en stjärna som varit en normalstor stjärna
lik vår sol men kollapsat till en dvärgstjärna och en liten storlek efter att först ha svällt upp till en röd jätte efter det att
kärnbränslet i stjärnan tagit slut (ett öde som väntar även vår sol). En vanlig vit dvärg har en radie som är ca 1
procent av solens men har ungefär samma massa vilket innebär en täthet på cirka
1 ton per kubikcentimeter.
En vit dvärg kommer därefter efter miljardtals år
att ha kylts ner så mycket att den inte längre avger något synligt ljus och antas då
bli en svart dvärg. Eftersom universum
uppskattas till 13,7 miljarder år har troligen inte lång tid nog förflutet för
att någon vit dvärgstjärna ännu blivit en svart dvärg. Flertalet av stjärnorna
kommer dock en gång att sluta på detta vis.
Undantaget är stjärnor med minst åtta gånger större
massa än vår sol. De mest massiva stjärnorna, med åtta gånger massan av solen
eller mer slutar sina existenser i en våldsam supernova. Därefter blir de en neutronstjärna alternativt ett svart hål.
Stadiet vit dvärgstjärna däremot föregås av ett
uppsvällande till röd jätte innan de krymper ihop till vit dvärgstadiet.
När en
stjärna sväller för att bli en röd jätte slukas de närmsta planeterna. Men några stjärnor kan fortfarande överleva efter
detta stadie. NASA'S Spitzer
avslöjade att minst 1 till 3 procent av de vita dvärgstjärnorna har rester av
atmosfärer vilket tyder på att stenigt material har fallit in i dem. De flesta
vita dvärgarna kommer dock att blekna bort i relativ glömska efterhand som eonerna
går och all dess energi försvinner och de slutar som en svart dvärg.
Men ett mindre antal av de vita dvärgarna får ett
annat öde. De som har en följeslagare av en annan stjärna. Då kan exempelvis
dennas materia dras in i den vita dvärgen och en mycket tät neutronstjärna
uppstå.
Ett mer explosivt skede kan även uppstå om en vit
dvärgstjärna reagerar tillsammans med en röd jätte. Då kan en 1a-supernova bli
resultatet.
En supernova typ Ia uppstår när en vit dvärg drar
till sig materia från en närbelägen grannstjärna som svällt upp till en röd
jätte. När den vita dvärgens massa växt till 1,3 solmassor och närmar sig Chandrasekhargränsen startar
kolförbränning i dess inre.
Om följeslagaren är en annan vit dvärg och den vita dvärgen drar material från dess
följeslagare kan den antändas till en nova. Eftersom den vita dvärgen förblir
intakt kan det upprepas flertal gånger när den når den kritiska punkten och
resultera i att det blåser liv tillbaka till den döende stjärnan om och om
igen.
Ett slags återuppståndelse sker.
Bilden visar hur en supernova typ Ia blir till.
Astronomer har sedan 1670 undrat över vad munken och
astronomen Père Dom Anthelme såg i juni detta år på stjärnhimlen. Han beskrev det
året hur en stjärna brast inför hans ögon.
Detta skedde strax under huvudet av stjärnbilden
Svanen 2200 ljusår från oss. Namnet på fenomenet eller stjärnan som brast blev CKVulpeculae.
Länge antogs att det var en nova han sett. En nova är namnet på en stjärna, vanligtvis en vit dvärgstjärna med nära kontakt
med en röd jätte vilken under en period ökar sin ljusstyrka kraftigt. Men något
stämde inte och det klassificerades i vår tid istället som en röd nova.
En röd nova är vad som resulteras efter två stjärnors
kollision och sammanslagning. De kännetecknas av en distinkt röd färg och en
ljuskurva som dröjer sig kvar med återuppväckt ljusstyrka i det infraröda
fältet.
Men nu har ett internationellt team av astrofysiker
inklusive två professorer vid University of Minnesota knäckt den 348-årig
gåtan. Munken bevittnade något helt annat, nämligen den explosiva
sammanslagningen av en vit dvärgstjärna och en brun dvärg något som aldrig
bevittnats tidigare och vilkens effekter nu fotograferats i vår tid genom ALMA-
teleskopet.
Arbetet leddes av astrofysiker vid Keele University
(England) och publicerades i månatliga meddelanden från Royal Astronomical
Society.
Vita dvärgar är rester av stjärnor. Stjärnor likt
solen vilka är i slutfasen av sina liv medan bruna dvärgar är ”misslyckade stjärnbildningar
vilka har 15 - 75 gånger massan av Jupiter men inte tillräckligt för att
antända de termonukleära fusionsreaktioner som tänder upp en stjärna.
De två objekten (den vita stjärnan och den bruna
dvärgen) kom alltför nära varandra och vid sammanslagningen for skräp ut vars
kemiska sammansättning gav det sken munken såg och vilkets effekter vi än kan
se på bilden ovan.
Det är därför en unik bild som visas ovan på CK Vulpeculae tagen av ALMA-teleskopet.
Centaurer är en asteroidklass av isiga planetoider vilka
roterar runt solen mellan Jupiter och Neptunus bana. De ska inte förväxlas med
asteroidbältet mellan Mars och Jupiter eller Kuiperbältet bortanför Neptunus i
vilket Pluto ingår.
Ännu har ingen centaur blivit fotograferad på nära
håll. Däremot finns bevis som pekar på att Saturnus måne Phoebe, som
fotograferades av Cassini år 2004 är en infångad centaur.
Centaurer rör sig bland gasjättarna i det yttre av
Solsystemet ibland korsar de Saturnus och Uranus omloppsbanor och i vissa fall
även Neptunus. På grund av sin närgångenhet till gasjättarnas gravitation har
de en instabil omloppsbana och på sikt gör det att de kan ta en riskfylld ny bana
rätt in mot Jorden eller andra planeter vilket historiskt även skett. Minnen
från dessa händelser finns i form av nedslagskratrar.
Troligen är dessa objekts ursprung från
Kuiperbältet. Objekten i Kuiperbältet med dess asteroider och dvärgplaneter har
någon gång störts i sina banor och nu hamnat mellan Jupiter och Neptunus(kanske
av den mystiska planet 9).
Forskare vilka studerat solsystemets tillkomst
uppskattar att ett otal nära möten och effekter skett med de jordlika
planeterna (från ca 3,8 miljarder år sedan, tills nu) med katastrofala följder.
Centaurer kan
också bli aktiva kometer då förekomsten av vatten finns på ett stort antal av
dem och kanske det är från krockar med sådana vatten kom till Jorden.
Forskning om ovanstående har bedrivits bland annat av
en forskare med namnet Mattia Galiazzo på universitetet i Wien varifrån
rapporten kommer om Centaurernas riskbeteenden för oss nu kommit.
Minnen från krockar eller närkontakt finns i form av
kratrar i storlekar från hundratals kilometer i diameter till mindre än 10 km
diameter på både Jorden, Mars, Venus och månar mm i solsystemet.
Bild: Fördelningen av asteroider i det yttre
solsystemet. De orangea prickarna är centaurer medan de gröna är objekt i
Kuiperbältet.
Jupiters fjärde måne i storleksordning är Europa. En
istäckt måne vilken saknar kratrar (åtminstone synliga sådana).
Under istäcket antas ett saltvattenhav finnas där
det kan finnas någon form av liv. Sammantaget är istäcket inklusive detta hav ca 10 mil tjockt. Jupiters
starka magnetfält och den vulkaniska aktiviteten under Europas yta kan ge värme
till havet vilket ger möjligheter till att liv kan ha bildats.
På Europas yta är temperaturen -140° C till -190° C. Ytan är utsatt för
kraftig solstrålning på grund av den ytterst tunna atmosfären samt stark partikelstrålning.
Detta leder till fotolys (ombildandet av syrgas till ozon) och radiolys (en kemisk spjälkning av
molekyler genom joniserande strålning). Om det hade funnits organiskt material på
ytan skulle det brytas ner. Inget
organiskt material har påvisats på ytan.
På ytan finns knappast förutsättningar för liv och
därigenom kan eventuella livsformer under ytan inte få tillskott av organiskt
material från ytan. Möjligheten till att det finns liv under ytan är starkt
kopplad till frågan om det finns flytande vatten under isytan chansen för
detta är vad man vet stor. Det antas inte att det är ett tio mil tjockt istäcke
som ligger här. Vad som motsäger bottefrysning är att isflak av nedanstående slag en gång
måste ha varit rörliga och kanske så är ännu.
Vid en framtida landning på Europa kan problem
uppstå om vi inte först vet mer om ytans beskaffenhet. Isen i sig är knappast
ett problem den håller säkert.
Men isens ytskikt är enligt nya rön inte
jämn utan är full av upp till 15 meter upprättstående vassa isflak. Bladliknande
konturer med kortsidan uppåt. Detta gör en landning mycket svår. Hur den ska gå
till vet man inte.
En så taggig yta blir svår att landa på. Kanske
behövs enligt mig något slag av konstgjord issmältning först där landningen ska ske. Men
om detta är möjligt eller om denna då utjämnade yta för landning blir bestående
under en rymdfarkosts uppdrag vet man inte.
Men omöjligt tror jag inte det
skulle vara, isflaksformationerna på ytan kanske är gamla och nya uppstår
troligen inte under korta tidsrymder.
Bild: visar hur en genomskärning av Europa antas se ut.
Astronomer har upptäckt att enstaka stjärnor är otroligt
snabba fartvidunder i Vintergatan.
De rusar fram i en otrolig hastighet. Två av de snabbaste stjärnorna uppskattas till att rusa med en hastighet av 700 km per sekund. I jämförelse kan nämnas att vår sol
kretsar kring galaxens centrum med en hastighet av ungefär 200 km per sekund.
Det är möjligt att dessa snabbrusande stjärnor
skapades i en annan galax och har slungats ut i intergalaktiska rymden på
kollisionskurs med Vintergatan.
Vår galax stjärnor är i antal flera hundra miljarder
stjärnor varav de flesta finns i en tät disk och utbuktning kring galaxens
centrum i vars centrum ligger ett supermassivt svart hål. Återstoden av
stjärnorna finns i spiralarmarna vilka omger vår galax (där även vårt solsystem
finns).
De snabbrusande stjärnorna rör sig så fort att de nog med tiden kommer att dra sig
loss från gravitationen av Vintergatan och försvinna ut i tomma rymden på väg mot någon annan galax eller evig ensamhet tomma rymden.
De kan ha sitt ursprung från näraliggande
dvärggalaxer som ex de Magellanska molnen. Dessa stora och lilla Magellanska
molnen är på väg in i en framtid där de slukas av Vintergatan
Det antas även i
vissa undersökningar att ett tredje moln funnits ett mindre vilket redan slukats av Vintergatan, Kanske det är rester av
detta som de snabba stjärnorna kommer från.
Men snabbrusarna kan även ha färdats genom rymden från en
avlägsen galax och infångats av Vintergatan. Interstellärt objekt finns
och kommer hit ibland. Ex Oumuamua som kom för ca ett år sedan och snabbt rusade rätt igenom vårt solsystem utan att fångas in av gravitationen från någon planet eller solen.
Kanske även enstaka eller smågrupper av vilsna stjärnor
en gång gjort detta och nu är på väg rakt igenom Vintergatan. I så fall är de högintressanta då de kan ge insikter om
andra sammansättningar i andra galaxers stjärnor.
Stjärnorna i Vintergatans tros alla ha en
grundläggande sammansättning där huvuddelen av deras massa består av väte.
Om de snabba stjärnorna befinns innehålla ett större
överflöd av ex tyngre beståndsdelar ger det en misstanke av att de kommit från en annan galax.
Men kan vi vara säkra på det? Knappast dessa
stjärnor kan höra hemma i Vintergatan från dess bildande. Det kan finnas mer än
en sort av stjärnmassa här alla behöver inte ha en huvuddel bestående av
väte.
Det enda vi kan vara säkra på är att det finns
stjärnor i Vintergatan som rör sig snabbare än huvuddelen av stjärnorna. Varför
de gör detta kan bero på dess sammansättning, att de kommit utifrån eller någon okänd faktor. Frågan blir även varför, hur länge de
gjort detta och om hastigheten kommer att minskas och kanske stabiliseras till
ungefär samma som huvuddelen av stjärnornas fart däruppe (eller istället öka).
Bild från Wikipedia:
Schematisk bild av Oumuamua där den följer sin
hyperboliska bana genom det inre solsystemet. Oumuamua ät ett objekt som inte är stjärna och inte
tillhör solsystemet och heller inte är bundet till någon annan stjärna.
Cyanobakterier är fotosyntetiserande bakterier vilka
forskare antar haft stor betydelse för syresättningen av Jordens atmosfär. Deras
agerande fick jordens i övrigt
livsfientliga yta att efterhand omvandlas till en grön växtrik värld där alla
slags djur uppstod.
Cyanobakterier har därmed varit viktiga genom historien för livets utveckling på jorden säger Lynn Rothschild astrobiologist
vid NASA Ames Research Center i Kalifornien i en ny studie. De har förvandlat Jorden
till en plats som är beboelig för de djur som utvecklats här”, sade Rothschild.
Denna händelse tog plats för ca 2,7 miljarder år
sedan
Vissa cyanobakterier kunde (kan) förändra det kväve
som finns (fanns) i vår atmosfär till biologiskt användbar ammoniak. Det stora
bytet från fotosyntesen till kemiska livsvänliga möjligheter (syre) är spännande. Då
vi vet att det skett här på Jorden funderar många nu på om samma sak skett
(eller sker just nu) på Mars eller på någon annan plats.
Om cyanobakterier på jorden fanns under ytan på Jorden kanske
samma sak finns eller fanns på Mars.
En mycket intressant och läsvärd artikel om en gömd
sjö under Antarktis is publicerades nyligen. I denna artikel kan man
lättfattligt läsa mer om livets uppkomst, syrets uppkomst och cyanobakteriers
betydelse. Följ denna länk.
Varje gång som vi undersöker extrema miljöer på
jorden överraskar de med att där finns liv. Vi hittar alltid någon form av liv där
vi inte tänker eller trodde det kunde finnas. Liv verkar kunna existera i vilka
miljöer som helst (här på Jorden).
Men kan det vara så att om någon form av liv
uppkommer på en planet exploderar livet i alla former av liv överallt? Kan vi
se det som att om det funnits liv på Mars skulle det funnits överallt? Då vi
inget kan se genom de underökningar av ytan vi redan gjort där innebär det att
inget liv finns utan Mars är sterilt ren från liv. Kanske.
Men frågan om hur cyanobakterien uppstod på Jorden har
jag inte hittat svaret på om det nu finns. Men kunde de uppstå utan syre här
kanske de kan uppstå på andra planeter.
Bild på en cyanobakterie.
Planet Nio är en planet mindre än Neptunus men större
än Jorden. Den antas finnas i vårt solsystem men den har aldrig observerats mer än att
mycket tyder på att den finns därute. Enligt datorsimulationer är den som
närmast ca12 miljarder kilometer från solen i riktning mot Valfiskens
stjärnbild i den inre delen av Oorts kometmoln.
Oorts kometmoln är ett vidsträckt bälte av ca 50000 kometer,
asteroider och dvärgplaneter som omger solsystemet utanför Neptunus bana och
utgörs av rester från dess bildande. Pluto är ett objekt som ingår i detta.
En dvärgplanet, kallad The Goblin eller 2015 TG387 långt bortom Pluto har nu
undersökts angående den underliga bana denna har.
Denna lilla himlakropp har en bana som stärker misstankarna om att det finns en nionde planet. En planet som stör The Goblin.
The Goblin är en dvärgplanet vilken ligger på ett
avstånd mer än dubbelt så långt bort som Pluto från solen. Det tar ca 40000 år
för denna dvärgplanet att göra ett varv runt solen.
Men det är när The Globin är som närmast solen den
har en extremt elliptisk bana som mest avlägsen är avståndet till solen över 300 miljarder kilometer. Det
är dess störda bana som får astronomer att än mer misstänka att det finns ett
större objekt därute som stör en del mindre objekts banor runt solen.
Men vi ska inte vara helt säkra på det. Det kan vara
andra effekter som stör vilka vi ännu inte förstår. Kanske av slaget
gravitation från alla objekt i Oorts moln.
Elektromagnetiska effekter eller
kanske mörk energi om vi ska gå långt in i idéernas tankevärld.
Bild som en konstnär föreställer sig planet 9.
I Sydafrika finns Radio Astronomy Observatory
(SARAO).
SARAO är en nationell anläggning förvaltad av National Research
Foundation. Här finns radioastronominstrument och program såsom MeerKAT och KAT-7
teleskopen. Anläggningen ligger i Karoo ( är ett stäpp och halvökenområde i södra och västra
Sydafrika.).
MeerKAT
består av 64 radioteleskopsantenner på bilden ovan ses en av dessa. Dessa kopplas nu upp i
ett redan existerande globalt nätverk i sökandet efter planeter runt andra solsystem där liv kan
finnas. Detta globala nätverk av radioteleskop har som mål avsökning av ca en
miljon stjärnors omgivning.
Vad man söker efter är i första hand tecken på något slag av teknik som används vid ett
solsystem därute. Såsom radiosändningar eller andra strålkällor av icke
naturligt slag som vi känner det. Det söks tecken efter intelligent liv därute.
Kommer detta att ge resultat? Om det finns något att
hitta därute kommer människan en dag att hitta det. Finns inget kommer
människan säkert ändå aldrig att ge upp sitt sökande. Människan skräms av
tanken på ensamhet i ett gränslöst universum av livlösa solsystem.
Bilden är på ett radioteleskopen ingående i Meerkat vilket omtalas ovan.
Den stora Hadron Collider (LHC) är världens största
och kraftigaste partikelacceleratoranläggning. Dess arbete består i att
kollidera motsatt riktade protonstrålar med energi på upp till 7 biljoner
elektronvolt per stråle innebärande totalt 14 biljoner elektronvolt.
Detta kraftfulla instrument med en storlek av en 27
km ring finns på Cern vid Geneve har nyligen upptäckt två nya partiklar.
Två Baryoner (grundläggande subatomära partiklar)
som var och en består av tre kvarkar. Kvarkar är ännu mindre partiklar än baryoner som
finns av olika slag: upp, ner, topp, botten, konstiga och charm. Dessa i sin
tur bygger upp Hadronerna vilka i sig delas in i två undergrupper: Baryoner som är uppbyggda av tre kvarkar och mesoner
och de som består av en kvark och en anti-kvark.
Varje typ av baryon har en mix av kvarkar. Protoner
är exempelvis baryoner och består av två upp kvarkar och en ner kvark per styck.
De två nyupptäckt partiklarna klassificeras som
botten baryoner. En kallas Σb(6097) + och består av en botten kvark och två upp
kvarkar medan den andra har fått namnet Σb(6097)- och består av en botten kvark
och två ned kvarkar.
En tredje partikeln kan även finnas upptäckte forskarna. Namnet
på denna ej ännu bekräftade existens är Z sub c-(4100). Det är en ännu mystik meson
(som kan finnas, tecken på detta finns). Denna partikel är i så fall en typ av instabil
partikel som fladdrar förbi under en kort tid och existerar enbart vid högenergirika
kollisioner. Den bör bestå av två kvarkar och två antikvarkar.
Nog upptäcks mer och fler små partiklar ännu. Frågan
är om det finns en gräns för hur många som finns i uppbygganden av vårt
universum? Kanske det är så att vi snart kan bekräfta att det minsta som kan
finnas är enbart strängar (strängteorin).
S
kulle teorin vara sann då är det även sant att det
finns betydligt fler dimensioner än de tre (höjd, bredd och djup) plus tid vi anser
oss orientera oss inom idag.
En sak anser jag vi kan vara överens om. Att vad vi
finner eller hur många partiklar eller vågor av okänt slag vi hittar är inget
av detta något som är onödigt i uppbyggnaden av vårt universum. Inget kom till
vid BigBang som inte har betydelse. Det fanns en anledning till allt som kom
till då och allt behövs för att hålla ihop vår verklighet.
Bild; Acceleratorkedjan i Large Hadron Collider
(LHC). Bild från Wikipedia.