Astronomer och astrofysiker från Wiens universitet
har nyligen publicerat en ny rapport. En
rapport där de beskriver en upptäckt från södra stjärnhimlen. Här har forskare
hittat en flod av stjärnor en stellar stream som det kallas i astronomiskt
språkbruk vilken med sina ca 4000 stjärnor täcker större delen av den sydliga natthimlen.
Formationen är relativt närliggande och har bildats
för ungefär 1 miljard år sedan. På grund av sin närhet till jorden är denna stellar
stream en perfekt plats att testa störningar i kluster, mäta gravitationsfältet
i Vintergatan och lära mer om
exoplaneter av.
För sin sökning där de fann denna stream använde forskarna
data från ESA Gaia satellit. Författarna hoppas hitta ännu fler sådana
strukturer i framtiden med hjälp av den innehållsrika Gaia databasen.
Bild från Wikipedia där stellar streams upptäckta
2007 i Vintergatan kan ses.
I november 2016 upptäckte astronomer en ung stjärna
1500 ljusår bort från jorden i Orions bälte vilken under en explosion sände ut
plasma och strålning ungefär 10 miljarder gånger mer kraftfullt än vad vi upptäckt i
någon soleruption tidigare i galaxen.
Detta
plötsliga utbrott kan vara den mest lysande av för människan kända utbrott någonsin
från en ung stjärna och kan hjälpa forskarna att bättre förstå processen vid stjärnbildning.
Det var från teleskopet James Clerk Maxwell uppe på Hawaiis
vulkan Mauna Kea upptäckten gjordes.. Fenomenet kom från ett
dubbelstjärnsystem. Ett solsystem där två stora stjärnor kretsar kring
varandra i Orionnebulosan.
Forskarna är osäkra på om det har något att göra med det faktum att stjärnan i fråga är
mycket ung och suger upp gigantiska mängder närliggande bränsle för dess
tillväxt.
Lika okänd är hur en effekt med sådan enorm energi
har på unga solsystem. Den röntgenstrålning som avges kan potentiellt förändra
kemin av närliggande kroppar (som asteroider) eller förändra atmosfären på
unga planeter anser författarna till en rapport om fenomenet publicerat den 23
Jan i Astrophysical Journal.
Säkert kan utbrott av detta kraftiga slag påverka
närliggande objekt som är i riktning för detta utbrott. Även så långt bort som
Jorden kan det ge effekter som tillfällig utslagning av stelliters
navigeringssystem etc. Men vi låg inte i direkt riktning denna gång.
Men kanske fenomen som detta är viktiga vid en
stjärnbildning.
Bilden föreställer Orions bälte och kommer från Wikipedia.
Exoplaneter har upptäckts i tusental och många tusen
mer förväntats hittas. Många av solsystemen därute har planetsystemen liknande
vårt eget solsystem.
Astronomer vill veta om någon av dessa planeter därute har kolliderat med varandra och hur ofta sådana kollisioner
sker eller har skett därute.
I vårt solsystem vilket existerat i 4 1/2 miljarder
år har det skett vilket resulterat i att vi efter en av dessa fick en måne runt Jorden
(det var Jorden och en Marsliknande i storlek planet som krockade anser man).
Även Venus bör ha råkat ut för något då den har en motsatt kretsriktning runt
solen än övriga planeter (kanske det har samband med Jordens krock en gång (min
tanke).
Nu visar en ny studie att det även hänt krockar
därute. Ett är i planetsystemet Kepler-107 ca 1714 ljusår
bort i riktning mot stjärnbilden Svanen.
Studien här fokuseras på de två innersta
planeterna kring Kepler-107 (av fyra kända), Kepler-107b och Kepler-107 c. De
liknar varandra både vad gäller radier och omloppstider Storlekarna är ca 1536
och 1597-jordradier. Deras omloppstider är 3.18 och 4.90 dagar. Deras densitet
skiljs dock åt 5,3 och 12,65 gram per kubikcentimeter i jämförelse är Jordens
densitet 5,5 gram per kubikcentimeter. (Vattnets är 1 gram per kubikcentimeter).
Så även om
deras storlekar och banor är likartade är den ena planeten dubbelt så tät som
den andra. Den yttre av dem Kepler-107c.
Forskarna drar slutsatsen att en av planeterna troligen
Kepler - 107c har drabbats av en kollision med en annan planet i det förflutna.
Då slet kollisionen bort delar av planetens silikatmantel och lämnade efter sig
en tät järnkärna. Därav dess nuvarande täthet.
Det antas att det varit många sådana kollisioner
bland alla (troligen) miljarder planeter i bara Vintergatan.
Säkert har kollisioner mellan skilda slag av kroppar
därute varit ofta förekommande i universums barndom och även numera sker säkert krockar men inte lika ofta med planetliknande kroppar i storlek som när universum var ungt.
Det är mer mindre meteoriter som slår
ner numera.
Bilden föreställer storleksförhållandena mellan
Jorden, Mars och exoplaneterna Kepler b-f.
Mätningar av gravitationsvågor från ca 50 binära
neutronstjärnor nästkommande årtionde kommer slutgiltigt (om allt fungerar) att
lösa en intensiv debatt om hur snabbt universum expanderar enligt en teori utarbetad
från ett internationellt team som inkluderar både University College London
(UCL) och Flatiron Institute.
Studien som publicerats nyligen i Physical Review
Letters visar hur nya oberoende data från gravitationsvågor avges av binära
neutronstjärnor vilkens insamlade data förhoppningsvis kommer att bryta dödläget mellan tidigare
motstridiga mätningar om expansionstakten en gång för alla.
”Vi har beräknat att vi genom att observera 50
binära neutronstjärnor under nästa årtionde får tillräcklig med data om gravitationsvågor
för bästa mätningsresultat med hjälp av Hubble-konstanten”, säger bla Dr.
Stephen Feeney för Center for Computational astrofysik vid Flatiron Institute i
New York City.
”Vi bör kunna upptäcka tillräckligt av fusioner för
att besvara denna fråga inom fem till 10 år” säger han. Frågan som om allt
fungerar visar vilken expansionstakt det universum har där vi som människor
existerar och fått ett hem.
Det blir spännande resultat som väntar.
I en studie publicerad i tidskriften Science 2018
föreslogs att det finns flytande vatten under södra polarisen på Mars.
En ny studie 2019 tar inte ställning till detta istället förslår författarna att det här
förekommit magmatisk aktivitet och bildandet av en magmakammare under de senaste hundra
tusen under ytan på Mars. En kammare där temperaturen bör vara tillräckligt
varm för att här kan finnas flytande vatten under det ca en km tjocka istäcket ovanför.
Den nya
studien syftar till att främja debatten kring möjligheten av flytande vatten på
Mars. Om vi kan bevisa förekomsten av flytande vatten på Mars ökar det
dramatiskt möjligheten att hitta liv utanför jorden och kan också fungera som
en resurs för människan vid en framtida mänsklig utforskning på Mars.
”Vi tror att om det finns något liv skyddas det under
markytan från strålning”, sade Ali Bramson, postdoktorala forskarassistent på
Lunar and Planetary laboratorium vid University of Arizona och huvudförfattare till den nya rapporten. – Om det fortfarande existerar aktiva magmaprocesser
idag kan mer smältning av is ha kunnat ske än vi tror oss veta idag. Detta kan ge en än mer gynnsam miljö för
flytande vatten och därmed kanske liv ”.
Om det finns någon form av liv på Mars under dess is
beror troligen på om det finns flytande vatten där. Men flytande vatten i sig
är ingen garanti för att detta ska innehålla livsformer (min anm.).
Bilden är på Mars.
Jorden har tillgodosett människors behov i
tusentals år eftersom naturresurserna räckt till. Exempelvis luft, vatten
och mineraler. Till detta ska läggas solens energi vilken är än viktigare för den
mänskliga rasen.
Forskare anser att det om två miljarder år så kommer solens
slut som människovänlig att närma sig sin utgångsdatum, expandera i storlek
och dess energiutsläpp öka så haven kokar
och miljön blir omöjlig för liv.
Det finns även i nutid risken för ett fullskaligt kärnvapenkrig
ska få samma resultat (kanske även en miljökollaps är på väg). Ett kärnvapenkrig skulle på kort tid eliminera det mesta av liv på jorden.
Även om jorden överlever ett bra tag till kommer naturresurser i snabb takt minska och istället kan misslyckad lösning av avfallsprodukter få miljön att kollapsa och högre liv att få sämre möjlighet att fortsätta att existera.
Då världens befolkning fortsätter att växa och
resurserna blir knappare kommer trycket att lämna vår hemplanet att öka dramatiskt
i framtiden. Planeter för detta finns därute. Men en kolonisering tar lång tid
och avståndet till dessa omöjliggör detta inom den vetskap vi har i dag. Vid
kolonisering måste även hela ekosystem tas med om vi ska överleva.
Om en planet med helt annorlunda ekosystem skulle
koloniseras kan det betyda slutet för människan. Vi är skapta för och i Jordiska
ekosystem med dess bakterier mm. En planet att kolonisera måste därför vara
steril (men med rätt syrenivå och vatten enligt mig) så vi kan plantera dit
våra ekosystem.
Som det visat sig finns exoplaneter i ett enormt
utbud av storlekar och banor. Dock måste en planet för kolonisering vara en
speciell typ av planet ungefär av storleken som Jorden och kretsa kring en
solliknande stjärna på ett avstånd som passar människan och dess djur och
växtliv. Det är inte bara människan som ska förflyttas utan hela ekosystem.
En intressant planet upptäcktes 2016. Då tillkännagav astronomer upptäckten av en
potentiellt lämplig planet i bana runt Proxima Centauri. Denna stjärna är också
känd som Alpha Centauri C och är en röd dvärgstjärna. Detta solsystem finns
ungefär 4,2 ljusår från vår sol i stjärnbilden kentauren. Denna potentiella
exoplanet är känd som Proxima b och är ca 1,3 gånger massivare än jorden.
Förutsatt att vi har hittar ett passande nytt hem
här blir nästa utmaning att komma dit. Om
vi kunde färdas i ljusets hastighet skulle det ta över fyra år för att komma
dit. Dock är det enligt den fysik vi känner till idag omöjligt att åka iväg i
ljushastigheten.
Kanske vi får hoppas på kontrollerade maskhål för
resor av detta slag om nu dessa finns, kan byggas upp och kontrolleras. Med sådana kunde en omedelbar resa ske och en kollonisering möjliggöras.
Nära hälften av insektsarterna vilka nu finns på
Jorden hotas av utrotning och antalet
insekter minskar i snabbare takt än andra utrotningshotade djur. Det visar en
ny forskningsrapport.
Insekter är mycket viktiga för ekosystem som vi
känner dem. De utgör mat för fåglar och andra djur. De pollinerar växter och
bryter ner och återvinner näringsämnena i jorden.
I den nya forskningsrapporten som publicerats i
Biological Conservation, hävdas att nära hälften av insektsarterna på Jorden hotas
av utrotning. Antalet insekter i världen har minskat med 2,5 procent per år de
senaste 25-30 åren.
En del av anledningen handlar om det storskaliga
jordbruket med monokulturodling och insektsgiftbesprutning på grödor. Men även
den globala uppvärmningen.
Nästan all mark i världen som lämpar sig för
matproduktion är redan uppodlad. Runt den urbana miljön tas även odlingsbar
mark i besittning för byggande vilket är en skada för framtidens möjlighet till
mer åkermark. Livsmiljöerna har förändrats med föroreningar och
klimatförändringar, säger Tomas Roslin, professor i insektsekologi vid SLU,
Sveriges lantbruksuniversitet.
Frågan om insekter inte kan anpassa sig till nya
förhållanden kan ställas och visst kan
de så. Men det tar tid. Tid de inte får med den snabba förändring av deras
miljö som sker.
– Det kan de göra men de minskade bestånden visar
att insekterna inte hunnit anpassa sig i samma takt som förändringarna.
Om insekterna minskat dramatiskt borde väl även
antalet fåglar ha minskat lika mycket?
Även antalet fåglar i jordbruksmark har minskat och
fjärilsbeståndet är stadigt minskande. Men fåglar har bred diet och kan äta
olika arter av insekter så många kan ännu överleva artmässigt så länge det
finns något slag av insektsöverskott..
Insekterna håller naturen och kretsloppet igång.
Kanske vi skulle söka tecken på insekter på andra
planeter utan dem inget större liv verkar kan man tolka det som
Astronomer har upptäckt en asteroid i det inre av vårt solsystem med en elliptisk bana som aldrig går längre bort än Venus bana.
Denna asteroid är bland de första asteroiderna som någonsin hittats vars
omloppsbana begränsas nästan helt inom detta avstånd.
”Vi har hittat ett
extraordinärt objekt vars omloppsbana knappt glider bortom Venus' omloppsbana vilket
är en ovanlig upptäckt”, sade Quanzhi Ye postdoktoral forskare på IPAC science center för astronomi vid Caltech.
Asteroiden har fått beteckningen 2019 AQ3 då den upptäcktes
den 4 januari 2019 och är en ”mycket sällsynt asteroid då den alltid finns i
närområdet i sin bana vilket vi inte hittat många asteroider som gör.
Dessa små asteroider är enbart ca 1 km i diameter
och därmed svårupptäckta och säkert i vissa fall farliga genom sin plötsliga närhet
till Jorden. Ovanstående är dock inte just nu farlig för oss.
Den är knappt tillräckligt ljus för att upptäckas
under den korta period som den kommer nära jorden”, sa Tom Prince, Ira S. Bowen
Professor i fysik vid Caltech.
För att ha något hopp om att hitta sådana objekt
måste himlen skannas mycket ofta. ZTF undersökningar heter dessa
undersökningsmetoder för detta ändamål vilka visar hela
norra stjärnhimlen under tre nätter. Undersökningstäckgraden är per täckning i en enda exponering, ungefär två
hundra och trettio gånger storleken på fullmånen. 2019 AQ3.
Bild på banan för asteroiden 2019 AQ3
Bilder som NASA: s New Horizons tog av
asteroiden Ultima Thule när den svepte förbi 1 januari i år visade en
snögubbsliknande asteroid.
Men bilder tagna i en annan vinkel vid
förbipasserandet har nu analyserats och visar att snögubbsformen inte stämmer
helt utan att formen är betydligt plattare än en rund snögubbe. Se medföljandelänk här.
De nya
bilderna ger ny kunskap objekt därute bortanför Pluto. Det har aldrig tidigare setts något liknande detta som kretsar runt solen formmässigt som Ultima Thule. De nysläppta bilderna har tvingat fram ett
nytänkande. New Horizon tog de nu släppta bilderna ca 10 minuter efter de första och på ett avstånd av
5 494 8,862 kilometer från asteroiden.
De nya vyerna fångade från en annan vinkel än de
snögubbeliknande bilderna och visar
Ultima Thules disposition mot ett antal stjärnor i bakgrunden.
Något stämmer inte i vår syn på universum. Åtminstone utifrån allt fysiker
hittills har kunskap om. Stjärnor, galaxer, svarta hål och alla de andra
himlakropparna rusar ifrån varandra i allt snabbare takt över tid. Mätningar visar
att universum expanderar och att denna expandering accelererar. Den är högre
efterhand som tiden går.
Det borde inte vara fallet enligt forskarna istället
borde den avstanna efter hand efter Big Bang.
Om forskningens mätningar genom ett värde som kallas
Hubbles konstant är korrekta innebär det att den nuvarande modellen saknar en
avgörande fysik vi ännu inte förstår.
Något konstigt vilket kan ses som mörk
energi för att förklara hur universum gick från en liten tät och varm fläck av
plasma till det vidsträckta vi ser idag. Forskare har kallat det kall mörk
materia och modellen med mörk energi och materia kallas (LCDM) modellen.
Modellen har dock begränsningar. Mörk materia utövar
dragningskraft men avger inget ljus och mörk energi, verkar till att motarbeta
gravitation i modellen.
Men det förklarar inte varför universum expanderar snabbare nu än i början av sin
tillblivelse. Det betyder att antingen LCDM modellen är fel eller de mätningar
av expansionstakten som hittills gjorts är fel.
Forskare har nu använt flera andra nya metoder för
att mäta expansionstakten men resultatet blir de samma. Det innebär att det
inte är mättekniska fel som visar expansionstaktens ökning utan att det
verkligen sker säger Adam Riess, nobelpristagare och forskare vid Space
Telescope Science Institute och vid Johns Hopkins University.
– Jag tror
att det finns något riktigt intressant som händer men vi inte förstår,
berättar Riess.
Vi får hoppas vi kan få ett svar. Det kan bli ett
svar som överraskar och får vår världsbild att skaka i grunden. Men ingen vet.
Reiss verkar öppen för vilket svar som helst och förhoppningen är att andra
forskare inte heller konservativt håller fast vid den syn och teori man har
idag enligt ovan och på alla sätt försöker få all kunskapsinhämtning på alla
omöjliga vis att pass in i denna.
De två stora planeterna bortanför Saturnus har bara
besökts en gång av en rymdsond. NASA: s
Voyager 2 vilken kretsade över Uranus 1986 och Neptunus 1989.
Under sin årliga rutinkontroll av vädret av
solsystemets yttre planeter har NASA: s Hubbleteleskop avslöjat en ny mystiskt
mörk storm på Neptunus. Den sedan tidigare upptäckta långlivade stormen runt
den norra polarregionen på Uranus fortsätter även den.
Liksom jorden har Uranus och Neptunus säsonger vilka anledningen till stormarna i deras atmosfärer. Men säsongerna är mycket längre
där än på jorden, De spänner över decennier snarare än månader som på Jorden.
Både Uranus och Neptunus klassificeras som gasplaneter
med en isig atmosfär. Ingen av dem har
en fast yta utan snarare mantlar av väte och helium omgivna av en vattenrik
interiör troligast virad runt den steniga
kärnan. Atmosfären innehåller metan vilken absorberar rött ljus men tillåter
blå-grönt ljus för att sprida tillbaka ut i rymden vilket ger planeterna en
cyan-nyans.
Att analysera vädret på dessa världar kommer att
hjälpa forskarna att bättre förstå mångfalden och likheter av atmosfärer på
solsystemet planeter inklusive jorden.
Ännu finns mycket att förstå och upptäcka även i
vårt eget solsystem.
Bild 1 Voyager 2. Bild 2 Uranus och Neptunus.
Asteroid 2013 RV9 svepte förbi vårt närområde den 6
febr i år utan större intresse från media. Därav vet få om att det skedde
(inklusive mig). Avståndet mellan Asteroiden och jorden var som närmast omkring
6,842,740 km vilket är en närmare än
under de senaste sex gånger den farit förbi oss under det senaste decenniet.
Asteroiden sveper relativt ofta runt vår planet då
den är ett jordnära objekt. I närhet av det slaget ovan eller än närmre kommer
den 2022, 2023 och 2024 i närtid. Senast den var i relativt närområde till
Jorden var 2003 och 2004.
Storleken på
RV9 uppskattas till ca 51m till 110m i diameter. Det övre intervallet av
asteroidens storlek innebär högre än Frihetsgudinnan (93m) eller fem av Sfinxen vid Giza vilken är ca 20
m i diameter.
Dragon 2 har lanserats för ett obemannat uppdrag
till den internationella rymdstationen (ISS) den 2 mars.
Detta bekräftas av NASA i dagarna. Från början var färden planerad ske den 9 februari. Men sköts sedan upp till 16
februari och senare den 23 februari. Ett sista lanseringsdatum var planerad
till första halvan av mars. Nu ser det ut att bli den 2 mars.
Den ska docka med den internationella rymdstationen
ISS. Vi får se om det blir av denna gång. Läs mer om Dragonprojektet här.
Bild illustration på farkosten.
Universum består av materia och allt vi ser består
av materia. Det är konstigt men få ser det så. Flertalet ser det som fullt
naturligt.
I teorin bör det nämligen även finnas stora mängder
av antimateria. Antimateria och materia är faktiskt materia men med motsatta
laddningar.
Bild: Partiklar från vänster
uppifrån och ner: elektron, proton, neutron. Antipartiklar från höger uppifrån
och ner: positron, antiproton, antineutron.
Men förvånande nog finns det knappt någon
antimateria i det universum vi känner till av stjärnor och galaxer.
– Vi är här eftersom det finns mer materia än
antimateria i universum, säger Professor Jens Oluf Andersen vid norska
University of Science and Technology's (NTNU) Institutionen för fysik.
Denna obalans mellan materia och antimateria är anledningen
till att allt vi ser med våra ögon och att vi finns.
Men vi förstår inte varför denna obalans finns. Båda
slagen bildades vid BigBang. När
antimateria och materia träffas blir resultatet ett ljus och inget annat
därefter finns inget kvar efter denna sammanstötning. Universum skulle aldrig
blivit till om det varit jämvikt av de skilda materiaformerna då de säkert utplånat varandra då. Men allt skulle även kunnat bestå av enbart antimateria.
Med tanke på lika mängder materia och antimateria,
skulle ingenting förbli kvar när reaktionen på detta blivit ljus. Detta är ett av de största olösta problemen i fysik, säger Andersen. Varför det inte blev så. Standardmodellen av
fysik innehåller alla de partiklar som vi känner till.
Den senast bevisade partikeln, Higgsbosonen upptäcktes
2012 vid CERN, säger Andersen. Med denna upptäckt föll en viktig pusselbit på
plats. Men inte den sista.
Kvarkar är bland naturens minsta byggstenar. Ett
tidigt överskott av kvarkar i förhållande till antikvarkar fortplantades så
större enheter bildades och med det nästan enbart atomer av materia och mycket lite atomer av antimateria.
Men Andersen nöjer sig inte med denna förklaring.
– Vi är fortfarande inte tillfredsställda med denna
slutsats eftersom det inte säger mycket.
Följdfrågan blir: Varför var blev det så från
början? Varför kvarkar initialt blev fler än antikvarkar?
Kanske vi kan se det som (min idé) att det fanns ett
universum innan vårt vilket av någon anledning innehöll mest antimateria. Men
detta universum förintades av att det drogs samman till en punkt efter
miljarder års expansion och därefter blev upphov till BigBang.
Det BigBang som
blev vårt universum med sin expansion. I denna explosion förintades
antimaterauniversumets sista punkt och expanderade som ett nytt men nu som ett
med nästan enbart materia. Eller om vi så vill kvarkar då antikvarkarna i
föregående universum krossats i en implosion som resulterade till ett slut när
smärtgränsen för denna resulterade i ett nytt BigBang.
Bild; här visar skillnaden på överst expansion och
underst implosion
Kinas Chang'e 4 rymdfarkost har landat på månens baksida
någon ingen annan farkost gjort tidigare.
Det visade sig att temperaturen på baksidan av månen
är -190C vilket är densamma som under månnatten på framsidan vilket är lägre än
det som mättes upp av besättningen från Apolloprogrammet.
”Det är förmodligen på grund av skillnaden i månens materialsammansättning mellan de två sidorna av
månen. ”Men vi behöver fortfarande mer noggrann analys”, sade Zhang från Kina
Academy of Space Technology.
En måndag är som 14 dagar på jorden, och natten lika
lång. Chang'e 4 sonden gick i viloläge under månnatten på grund av solenergibrist
till sina solpaneler.
Temperaturerna varierar enormt mellan dag och natt
på månen. Kinesiska forskare hade tidigare, inga uppgifter om exakt hur kallt
det kunde vara.
Landaren var utrustad med en isotop termoelektrisk
cell och dussintals temperaturinsamlare för att mäta temperaturen på ytan av
månen under månnatten.
Det som förundrar är att temperaturen sjunker till
lika låg nivå på månens framsida vid dess månnatt som den är på månens baksida
vilkens sida aldrig vänder sig mot solen.
Nybildade stjärnor i Stora Magellanska molnet har fotograferats
med MUSE-instrumentet (Multi Unit Spectroscopic Exprorer) ett instrument i ESO:s Very Large
Telescope. Den relativt låga stofthalten i Stora Magellanska molnet gjorde det
möjligt för MUSE att avslöja detaljer i synligt ljus. I en så kallad HII-region (uttalas "h två" och är ett
interstellärt moln) en födelseplats för nya stjärnor.
Stora Magellanska molnet är en satellitgalax till
Vintergatan bäst synlig från södra stjärnhimlen från Sverige kan det inte ses. Galaxen
finns 160 000 ljusår från oss. HII-regionens läge i Stora Magellanska
molnet gör att vi kan studera galaxen utan svårighet.
HII-regioner är som sagt interstellära moln av
joniserat väte. De är födelseplatser för nya stjärnor som
joniserar i den omgivande gasen och får den att lysa. N180 B som regionen kallas
får sitt säregna utseende av denna enorma bubbla av joniserad vätgas omgiven av
fyra mindre moln av vätgas.
Djupt inne i gasmolnet har MUSE hittat en jetstråle
som avges av en mycket ung stjärna med 12 gånger solens massa. Jetstrålen går
under beteckningen Herbig-Haro 1177 (HH 1177. Här kan du se en film om hur det ser ut därute.
Då unga stjärnor oftast göms inuti massiva moln av
skymmande stoft har en jetstråle av detta slag aldrig tidigare kunnat
observeras bortom Vintergatan. Detta på grund av den relativt stoftfria
interstellära rymden i Stora Magellanska molnet som gjort det möjligt att
studera HH 1177 i synliga våglängder. Jetstrålens längd är ca 33 ljusår vilket
gör den till den längsta i sitt slag som hittills observerats.
HH 1177ger kunskap om stjärnors tidiga liv. Jetstrålen är
starkt kollimerad innebärande att strålen inte blir bredare när den rör sig
bort från stjärnan utan håller sig väl samlad. Jetstrålar likt denna är
kopplade till insamlingsskivor runt nyfödda stjärnor och visar hur
de drar till sig materia från omgivningen.
Astronomerna
har funnit att både lätta och tunga nybildade stjärnor ger upphov till
kollimerade jetstrålar likt HH 1177. Det indikerar att massiva stjärnor
troligast även kan bildas på samma sätt som sina mindre massiva stjärnor som i detta fall.
Bild: Hubble teleskopet har tagit denna bild av det område som nämns ovan M180B.
Whirlpool Galaxy eller som den heter på svenska
Malströmsgalaxen, M51 eller NGC 5194 är en spiralgalax betecknad SC (stavgalax)
belägen i stjärnbilden Jakthundarna. Stavgalaxer karakteriseras av ett öppet
spiralarmsmönster med en liten centralregion. Avståndet till M51 är mellan
25 och 45 miljoner ljusår. Diametern på den är 65 000 ljusår och dess ålder beräknas
till cirka 10 miljarder år.
Tre nyligen gjorda observatorier avslöjar M51 som en
galax med stora stjärnbildningsprocesser och där en stjärna just nu ses hålla
på med att avsluta sitt liv. Detta kan ses i en ny video från Space Telescope
Science Institute. Institutet har använt rymdteleskopet bland annat Hubbleteleskopet.
Filmen visar galaxen under skilda slag av våglängdsobservationer.
I synligt ljus (Hubble), infrarött ljus (Spitzer Space Telescope) och röntgen
(Chandra X-Ray Observatory). Filmen visar därmed olika våglängder av den
övergripande strukturen av galaxen.
Bild från 2005 från Hubbleteleskopet som visar
detaljer av damm vid kärnan av M51.
Fantasieggande bild anser jag.
Stora mängder av gratismaterial finns att söka i för
den rymdintresserade i världens första
helt öppna planetarium vilket invigdes i
april 2018. Härifrån har ESO:s Supernova planetarium och besökscenter spridit
information om universum till mer än 55 000 astronomiskt intresserade.
Nu har ESO gjort hela sitt digitala material
tillgängligt online utan kostnad för alla. I materialet finns högupplösta
foton, filmer, informativa texter och planetariematerial och även en digital
version av den astronomiska utställningen.
ESO Supernova planetarium och besökscenter är därmed
världens första helt öppna planetarium för allmänheten.
För att använda det läs mer här.
I Universum kan ses oräkneliga stjärnor och galaxers
ljus. Ibland döljs ljusen från ett objekt av ett annat objekt. Det kan vara
anledningen till att följande dvärggalax aldrig upptäckts tidigare fast den
finns i relativ närhet till oss.
Upptäckten gjordes nyligen av astronomer vilka
använde Hubbleteleskopet till att fotografera den klotformiga stjärnhopen NGC6752 (finns 13 000 ljusår bort i Vintergatan i riktning mot stjärnbilden Påfågeln).
Under denna fotografering avslöjade Hubble:s en
aldrig tidigare upptäckt dvärggalax befinnande sig långt bakom klustrets. En dvärggalax
ca 30 miljoner ljusårs bort (cirka 2 300 gånger längre bort än stjärnklustret
NGC 6752).
Dvärgalaxen mäter endast omkring 3000 ljusår i sin
största utsträckning (knappt 1/30th diametern på Vintergatan) och dess ljus är
ungefär tusen gånger svagare än Vintergatans.
Den är ca 13 miljarder år gammal och ligger isolerad
därute från Vintergatan vilket från tidernas början resulterat i ingen interaktion
alls med andra galaxer. Dvärggalaxen är därmed den astronomiska motsvarigheten
till ett levande fossil från det tidigaste skedet av universums existens. Dess namn har blivit Bedin
1.
Bild på stjärnhimlen där den hittills okända
dvärggalaxen hittades. Bild nedan på en påfågel att jämföra med stjärnbilden påfågeln ovan. Nog kan man se viss likhet med uppfällda fjädrar och en bit av stjärnhimlen tycker jag.
Ca 500 000 bitar skräp cirkulerar runt Jorden
enligt NASA och ca 50000 av de största av dessa har en känd bana enligt NASA och US Department of Defense. Varje år faller mellan 200 och 400 bitar av
rymdskrot in i Jordens atmosfär. Nästan allt av detta brinner upp innan
nedslag på Jorden.
Nu har ett bisarrt objekt hittats bland skräpblandningen som kretsar kring Jorden. Objektet påminner om en tom soppåse. Det rör sig runt Jorden i en elliptisk bana. Som närmst Jorden kommer den ca 600 km och som längst
från oss ca 539 km.
Objektet har fått namnet A10bMLz och verkar vara ett
lätt objekt troligast från en raketuppskjutning.
Enligt observatorier från Haleakala (ATLAS-HKO)
observatoriet i Hawaii vilket var först att identifiera objektet är det inte
farligt för oss men det ser konstigt ut. Det är ljust skimrande och lätt att se. Dess
vikt är enligt vad man kommit fram till ca 1 kg.
Mest troligt anses det vara en metallfolie från en
raketuppskjutning.
Men ingen vet säkert.
Bild på skräp runt Jorden.
För första gången har astronomer upptäckt
en 1.3 km i radie stor kropp i utkanten av solsystemet. Upptäckten finns i
Kuiperbältet och misstanken att objekt av denna storlek skulle finnas där var
mycket stor.
De har antagits finnas därute sedan mer än 70 år.
Dessa objekt agerade som ett viktigt steg i planetbildandeprocessen då
solsystemet var nytt. Det är objekt av sten, damm, och gas slogs
samman och växte till sig.
Kuiperbältet är en samling av små himlakroppar som
ligger bortom Neptunus omloppsbana. Här beräknas finnas ca 70000 objekt av
skilda storlekar i form av asteroider, kometer och dvärgplaneter. Ska vi räkna
in antalet små objekt av det nu hittade kan säkert antalet ökas stort.
Världsledande teleskop, som Subaru teleskopet kan inte
observera objekt av denna lilla storlek direkt. Däremot har en forskargrupp ledd av Ko Arimatsu vid
nationella astronomiska observatoriet i Japan använt en teknik som kallas
ockultation vilket innebär övervakning av ett stort antal stjärnor för att leta
efter skuggan av ett objekt som passerar
framför en av dem.
The Organized Autotelescopes for Serendipitous Event Survey
(OASES) team placerade två små 28 cm teleskop på taket av Miyako open-air
skolan på Miyakojima-shi, Okinawa Prefecture, Miyako Island i Japan, och
övervakade cirka 2000 stjärnor i totalt 60 timmar.
Vid analyseringen av de data som blev resultatet
fann teamet en händelse vilken överensstämmer med att ett litet objekt rörelse en stjärnas ljus. Mätningar visade att ett objekt med storleken av 1.3
km hittats i Kupierbältet. Upptäckten stöder teorin att det troligen finns
stora mängder av dessa mindre stenbumlingar och att det var objekt av denna storlek
som slöts samman vid sammanstötningar och var början till skapandet av
planeter.
Troligen var de hetare då och av den anledningen kunde de slutas
samman. Idag skulle krockar mellan två sådana iskalla objekt sönderdelas.
Arimatsu säger, ”Detta är en verklig seger för vårt
lilla projekt. Vårt team hade mindre än 0,3 procent av budgeten för vad stora internationella
projekt arbetar med. Vi hade ännu inte tillräckligt med pengar för att bygga en
andra kupol för att skydda våra andra teleskop! Men vi lyckades ändå göra en
upptäckt som inte gjorts av de stora projektens avancerade teleskop. Nu när vi
vet att våra system fungerar kommer vi att undersöka Kuiperbältet mer i detalj.
”Vi har också siktet inställt på att finna objekt som ännu är oupptäckta i Oorts
moln”.
Oorts moln är objekt av samma slag som i
Kuiperbältet men vilket finns i det moln av objekt av skilda storlekar som finns
från solen och ut mot Neptunus bana. I detta moln finns miljarder kometer enligt
vad man bedömer i dag.
Bild Oorts moln och Kuiperbältet.
Jordens magnetfält är absolut nödvändigt för att
skydda oss mot farlig ultraviolett- och kosmisk strålning från rymden men det var
ytterst svagt för 565 miljoner (mer om livet då här) år sedan,
enligt en ny studie. Läs mer om skydden här.
Forskarna bakom studien anser att skyddsbarriärerna var
nära kollaps vid den tidpunkten då de höll på att bildas till dagens nivå. Hade skydden kollapsat
hade jorden saknat skydd mot strålningen från solen.
I nutiden består den innersta delen av jorden av en
solid kärna av järn. Men det har inte alltid varit så. Under lång tid var
kärnan flytande och magnetfältet svagare. Först när kärnan stelnade blev
magnetfältet kraftfullare.
Kärnans stelnande var viktigt för att bygga upp de i
atmosfärens högre skikts skyddssfärer. Hade kärnan inte stelnat i tid hade det
skydd som finns ovan oss aldrig funnits. Vid senare stelning hade inget
tillräckligt skydd byggts upp och liv som vi känner det på Jorden omöjliggjorts.
Forskarna, som publicerat sina rön i Nature
Geoscience, drar slutsatsen att kärnan blev fast mycket sent i planetens
historia. Troligen stelnade den i grevens tid strax innan magnetfältet
utplånats helt och hållet att döma av studien.
Genom analyser av magnetismen i kristaller i olika
bergarter och mineraler som formades för 565 miljoner år sedan i östra Quebec i
Kanada, upptäckte forskarna att magnetfältet varit svagt vid den
tidpunkten. Som tur var undveks dock kollapsen och när den inre kärnan stelnat var även magnetfältet starkare.
För livet på jorden var detta av stor
betydelse. Utan fältet skulle strålningen från solen blivit för stark för livets
möjlighet. Förutom detta skyddas vi mot solvinden vilken består av laddade
partiklar som strömmar ut från solen vilket utan skyddet annars hade kunnat
leda till att jorden även förlorat delar av sin atmosfär.
Bild Jorden
År 1971 landade Apollo 14:s månlandare på månen och
besättningen tog med sig sten och grus tillbaka till Jorden.
Vid undersökningar på Jorden visade sig en sten vara
4,1 miljarder år och ha samma sammansättning som stenar på Jorden. Det blev därför bevisat att denna sten ursprungligen kommit från Jorden.
Man kunde även förstå att den försvann från
Jorden redan för cirka fyra miljarder år sedan. Forskningen om stenen har
gjorts vid Naturhistoriska riksmuseet, i
samarbete med den amerikanska rymdstyrelsen Nasa med flera forskare i andra
flera länder.
En orsak till att stenen lämnat Jorden och på sin
färd sedan hamnat på månen är troligen att för 4 miljarder år sedan var
solsystemet relativt nytt och jorden träffades under denna tid av många
meteoriter och asteroider.
Troligast är då att stenen slungats ut från Jorden
under en sådan kollision och sedan fångats in av månens dragningskraft. Vi ska komma ihåg att månen under den tiden fanns tre gånger närmare
jorden än i dag. Men det innebär även att nedslaget på Jorden måste varit
kraftigt för att sten ska kunna ha lämnat Jordens dragningskraft.
Det bör även ha varit fler liknande händelser eller
att just denna händelse var mycket kraftig och mycket sten försvann från
Jorden.
Det bör även finnas mycket fler stenar från Jorden
på månen och även i solsystemet runt Jorden. Att enbart en sten från Jorden skulle funnits på månen och
att astronauter skulle tagit just denna med tillbaks till Jorden är otroligt
osannolikt. Det skulle vara en chans på ja inte vet jag på hur många stenar där
finns på månen.
Bilden är på Apollos 14:S besättning Alan Shepard,
befälhavare, Stuart A. Roosa, kommandomodulpilot och Edgar D. Mitchell,
månlandarpilot.
En teori om hur månen bildades är att den uppkom ur
en kollision mellan Jorden och en annan himlakropp.
Detta ska ha skett för över 4,4 miljarder år sedan
då en planet av ungefär samma storlek som Mars slog ner på en primitiv jord och resultatet blir ett utslag vilket resulterar i vår måne i en permanent bana runt vår planet.
Men en ny studie finner att denna händelse kunde ha
haft en mycket större inverkan än man tidigare trott. Den planet som krockade
med Jorden kunde också ha haft med sig
kol, kväve och svavel vilket är ingredienser till liv. Denna teori beskrevs av
forskare i en rapport den 23 januari 2019 i journalen Science Advances.
Jorden kan ha kolliderat med många olika typer av
planeter”, berättade Grewal Live Science. Kan en av dessa planeter ha gett upphov
till den blandning av silikat till Jorden i korrekta proportioner och element för livets början?
Om någon kollision av detta slag skett skulle de två planetariska
kärnornas mantlar slagits ihop.
Denna teori om krocken och som gett Jorden
ingredienser till liv kan vara sann. Men jag förstå inte varför det i de flesta
teorier om hur livets ingredienser uppstått på Jorden anses ha kommit till Jorden utifrån här i form en krock med en planet, eller i många andra teorier från kometer eller asteroider
utifrån.
Varför ses det inte som troligt att det är Jorden
som är den plats som från början haft dessa ingredienser och inte som i nästan
alla teorier utom religiösa planterats med ingredienser utifrån och att krockarna
av andra objekt utifrån inte haft någon betydelse alls för livets uppkomst?
Kanske till och med krockar av asteroider, kometer eller planeter med Jorden
försenat livet på Jorden.
Vi ser ju att massutrotningar i senare skede av
Jordens historia skett ex den kända katastrofen av ett nedslag i Mexiko för ca
65 miljoner år sedan vilket blev slutet på dinosauriernas tid på Jorden.