Asteroiden Bennu överraskar med än mer än att den är täckt av stenbumlingar

Den 17 mars beskrev jag här på bloggen problemet med att finna en landningsplats på den stenbemängda ytan på asteroiden Bennu. Nasa Sökte även allmänhetens hjälp med att hitta en säker plats för verktyget som skulle landa och ta provet.


Tanken är att hitta en yta att landa på för att ta ett prov med farkosten OSIRIS-Rex stendammsugare av ytan på asteroiden. Med utgångspunkt från observationer gjorda från jorden ansågs att ytan bestod av mindre sten. Men på plats har det visat sig att Bennu är täckt av mer än 200 stora stenbumlingar vilka ställer till problem vid en landning.



Osiris-Rex måste ha en landningsarea med en diameter på 50 meter, och munstycket kan bara hantera stenar som är några centimeter stora. Men inget sådant utrymme har hittats och därför hoppas man av hjälp av allmänheten med att tolka kartmaterial för att finna en möjlig landningsplats.



Men Bennu  överraskar än mer då den med jämna mellanrum skjuter ut plymer av små partiklar. Första gången man såg detta var i januari och i februari upprepades processen ytterligare tio gånger.


– Det här är en av de största överraskningarna under min vetenskapliga karriär. Vi ser att Bennu regelbundet skjuter iväg material ut i yttre rymden, säger Dante Lauretta vid University of Arizona i Tucson forskaren som lett studierna av asteroiden och publicerat en rapport och Bennu i den vetenskapliga tidskriften Science.


Bennu är en aktiv asteroid. Strax efter att Osiris-Rex la sig i sin omloppsbana var Bennus bana som närmast solen. Plymerna kan därför vara fruset vatten som förångas eller eventuellt gaser.


Men vad som utlöser detta puffande är en gåta som ännu inte har något svar. Något slag av geologisk aktivitet bör det dock vara.


Stoftet skjuts ut i hastigheter som ligger mellan några centimeter och tre meter per sekund. En del av partiklarna blir sedan kvar i omloppsbana runt Bennu.


Bennu är unik något liknande har aldrig tidigare setts ske från en asteroid. Förklaring önskas.

Bilden är på Bennu. 

Lyssna på tonerna från Jordens magnetfält

Jorden omsluts av ett magnetfält. Den yttre gränsen av fältet kallas för magnetopausen och är vårt första skydd mot solens högenergiska partiklar från solen och rymden. 
Jordens skyddande magnetfält gör att livet på vår planet skyddas mot farlig kosmisk strålning.


Nu har forskare lyckats bekräfta en teori som säger att magnetfältet beter sig likt en trumma.


Forskare har länge misstänkt att magnetfältet är i svängningar och nu har en grupp forskare från England, USA och Österrike funnit bevis för att detta stämmer.


De har även lyckats göra svängningarna till ljudvågor vilket gör det möjligt att lyssna på hur magnetfältet låter.


Lyssna här. Det är intressant att höra detta ljud.



Bild från wikipedia med följande text: Skillnaden i orientering mellan den magnetiska (Nm) och geografiska (Ng) nordpolen

Ytterligare ett misslyckande har inträffat i att upptäcka meteorer i tid. Läs vad som hände i dec 2018 över Berings hav.

Men först en annan uppmärksammad händelse. Bilderna från Tjeljabinsk 2013 var en kuslig påminnelse om hur vi kan överraskas av tämligen stora objekt som tar sig nära markytan (se bild ovan). Denna Meteorit tros ha haft en diameter på 17 meter och vägt 10 000 ton innan den bröts sönder i atmosfären. Då den exploderade på 30-50 km höjd över staden Tjeljabinsk uppstod en energi på cirka 500 kiloton. Glasrutor i stort antal exploderade och många blev skadade av glassplitter. Men det kunde blivit värre. Meteoriten kom utan förvarning.


Sedan dess har det byggts upp effektivare meteorvarningssystem. Skyn övervakas.

Men detta fungerar inte optimalt. Det har hänt igen. En meteor kom utan förvarning den 18 december 2018 in i en brant  sjugraders vinkel med en hastighet på 32 km/s.

 Meteoriten exploderade 25,6 km över Berings hav utanför Kamtjatka vid Rysslands östliga spets. Eldbollen släppte loss 173 kiloton energi vilket kan jämföras med atombomben över Hiroshima under andra världskriget som hade en styrka av över 20 kiloton.


Då denna explosion skedde över öppet vatten kan det förklara varför ingen på marken noterade smällen när den inträffade. I dagsläget verkar det vara USA:s militära satelliter som såg händelsen och meddelade flygvapnet vilka i sin tur meddelade NASA. Nasa med sina övervakningssystem av rymden missade därmed händelsen men de blev informerade av U.S. Air Force om att deras militära satelliter hade noterat något ovanligt.


Sådana händelser (anser jag) vilka först efter att de skett rapporteras är kusliga då vi kan se det som att det kan komma något däruppifrån utan förvarning.


2018 firade Nasas program för att spåra Neo:s (near earth objekts) 20-årsjubileum. 2005 genomfördes en rejäl uppgradering på tekniksidan, detta i samband med att Kongressen gav myndigheten målsättningen att 90 procent av alla Neos ned till 140 meter i storlek skulle kunna upptäckas till år 2020.


Hittills har Nasa upptäckt över 18 000 objekt, med ett snitt på 40 i veckan. Men stenbumlingar lik ovan vilka är under 140 i diameter är eller kan bli livsfarliga de med så även dessa bör kunna upptäckas.


 Ännu överraskas vi av stora objekt. Jag undrar om de två nämnda meteorerna ovan kan tillhöra en grupp av flera likartade med banor som gör att det kommer att ske igen i ovanstående område


Kanske det hänt många gånger utan att vi upptäckt det. Kanske man ska räkna in Tunguska-händelsen i denna eventuella svärm som jag funderar över kan finnas.


 Det är ju norra halvklotets yttersta områden som drabbats i dessa händelser. Kanske mindre objekt far in ofta men osynliga då det är befolkningsfattiga områden.


Bilden ovan är på explosionen 2013 över staden Tjeljabinsk.

En Magnetar långt därute i universum har vaknat till liv efter tiotals års tystnad.

En magnetar är en neutronstjärna med ett mycket starkt magnetfält. Ca 1000 gånger starkare än vad neutronstjärnor vanligtvis sänder ut. Vi vet dock ännu inte mycket om magnetarer.


En grupp av astronomer ledda av Lina Levin vid universitetet i Manchester i Storbritannien har som uppgift att regelbundet med ett radioteleskop studera pulsaren XTE J1810 – 197 vilken finns i riktning mot stjärnbilden Skytten.


Den är en av endast hittills kända 23 magnetarer och en av fyra radiostrålningmagnetarer som någonsin upptäckts. Upptäcktsåret var 2004 för ovanstående. Men i slutet av 2008 slutade den mystiskt nog att sända ut radiovågor. Magnetfältet blev lugnt. Något som man inte uppmärksammat ska ha skett hos andra magnetarer där hela tiden ett magnetfält existerar.


Nu mer än ett decennium senare visar det sig att astronomernas koll på densamma givit resultat. Den har börjat uppföra sig som en magnetar igen. Strålning och magnetfält existerar i hög dos igen.


 Det var den 8dec. 2018, XTE J1810 – 197 vaknade.  Astronomer har länge ansett magnetarer innehålla magnetfält mer än en miljon gånger mer intensiva än typiska neutronstjärnors och mer än en KVADRILJON gånger mer kraftfulla än Jordens.

Men ingen förstår varför XTE J1810 – 197's radiostrålning gick till vila eller varför det nu vaknade igen.


Vi ska även komma ihåg att magnetarer är bland de sällsyntaste och minst förstådda objekten därute.


XTE J1810 – 197 nystart började med blixtrar av radiostrålning och magnetism men har nu stabiliserats och kan ses som normalt beteende utifrån hur andra magnetarer uppför sig.


Ser man på bilden ovan ser det ut som en vanlig magnets rörelseschema. Men det är en illustration så helt säkert på om denna visar sanningen om radiostrålningsmagentarer  (däremot troligen av hur den vanligaste magnetaren fungerar)  finns inte. Och den visar ingen förklaring till varför magnetarer finns och än mindre varför ovanstående XTE J1810 – 197 uppfört sig som den gjort. 

Jag misstänker att XTE J1810 – 197 tillhör en liten grupp av magnetarer (4 hittills upptäckta som ger radiovågor) vilka vi förstår än mindre än de som ger elektromagnetism enbart. Därmed är det mycket möjligt att de övriga tre kända av ovanstående radiostrålningskällmagnetarer även de kan stanna av under en tid för att sedan plötsligt komma igång igen.


Genom länken här kan du läsa mer om magnetarer och se namn på ett antal som hittills upptäckts och det år detta skedde. 

Bilden ovan är en illustration på hur man tänker sig att det starka magnetfältet sprids ut från neutronstjärnor (magnetarer).

Ett överraskande resultat av vilken planet som ligger närmst Jorden.

I alla konstellationer visas på bild att på ena sidan mot solen från Jorden ligger Venus på den andra från Jorden och solen Mars.


Vi har lärt oss att närmast Jorden med undantag för månen finns som planet Venus och i motsatt riktning Mars.


Men det är fel. Det är Merkurius som kommer närmst Jorden. Merkurius ligger bortanför Venus och är den planet som ligger närmst solen.


Hur nu Merkurius kan vara den planet som likväl kommer närmst Jorden kan man förstå vid läsning från denna artikel.


Bilden visar den blå Jorden med en skymt av Mars till höger och till vänster närmst Jorden den heta Venus och längst till vänster den planet som ligger närmst Jorden Merkurius.

Ultima Thules form förvånar forskare. Men jag undrar om den är så konstig.

Asteroiden Ultima Thule ute i Kuiperbältet vilken New Horizon flög förbi den 1 januari 2019 utforskas genom de data som sändes tillbaks till Jorden  och avslöjar långsamt sina hemligheter.


Data New Horizons har skickat hem sedan förbiflygning av Ultima Thule (officiellt benämnd 2014 MU69) analyseras fortlöpande och lär forskare mer om utveckling, geologi och sammansättningen av denna fornlämning från solsystemets bildande.

 Dennas märkliga form är den största överraskningen hittills av förbiflygning. ”Vi har aldrig sett något liknande någonstans i solsystemet”, sade New Horizons Principal Investigator Alan Stern, för Southwest Research Institute, Boulder, Colorado.


Eftersom asteroiden är så välbevarad erbjuder Ultima Thule vår hittills tydligaste fornlämning till den tid då planetsystemen bildades.


Ultima Thules två lober har troligen en gång kretsat runt varandra, som många så kallade binära världar i Kuiperbältet, tills något sammanförde dem i en ”mild” fusion. Färg och sammansättning visar genom data från New Horizon att Ultima Thule liknar många andra föremål som hittats i regionen av Kuiperbältet.


Men någon helt säker idé på hur formen bildats har forskare inte. 


Ett tips till astronomerna från min sida är att jag ser lösningen på Ultima Thules form till följande. Om man tänker sig att det vid solsystemets bildande var heta rundformade stenblock som for omkring och då två mindre träffade varandra i låg hastighet fastnade de vid varandra genom dess hetta och svalnade efterhand, Där av uppkom formen. Två-blockformen misstänker jag kan vara vanligare än man tror ute bland Kuiperbältets mindre asteroider vilka finns i ett antal som man anser av 70000 st.

NASA försöker skapa annorlunda atmosfärer för att se om dessa kan innehålla livsformer.

Forskare vid NASA: s Jet Propulsion Laboratory i Pasadena, Kalifornien, mixtrar med olika atmosfärblandningar för att finna möjliga atmosfärer på heta planeter.


 Utgångspunkten är atmosfärer i blandningar av kolmonoxid och väte.


Dessa planeter som kallas ”heta Jupitrar” är gasjättar som kretsar väldigt nära sin sol till skillnad från någon av planeterna i vårt solsystem. Medan jorden tar 365 dagar att kretsa kring solen tar heta Jupitrar mindre än 10 dagar på sig runt sin sol. Deras närhet till en stjärna (sin sol) betyder att temperaturen på ytan kan variera från 530 till 2800C grader.


Men även i denna temperatur kan en atmosfär finnas (dock knappast liv tycker jag) . Vilken blandning denna atmosfär då har för att existera på planeten experimenteras nu ut. Vi ska komma ihåg att merparten av materia och grundämnen smälter i dessa temperaturer.


Varför vill då forskare veta om en viss sorts atmosfär kan finnas här? Som jag tolkar det är det för att förstå mer av vad de ser på dessa jätteplaneter och ta hänsyn till de effekter en atmosfär ger när planeten studeras. Man vill helt enkelt veta vad man ser där nere i hettan för att tolka resultaten utifrån planeternas rörelser och innehåll. Men jag har även förstått att de även kan tänka sig livsformer i denna atmosfär. Men jag är själv övertygad troende på att det inte är möjligt. 


Bild på vår egen Jupiter men som sådan enbart lik de heta jupiterlika exoplaneterna därute enbart i storlek.

Två stora stjärnor ligger betydligt närmre varandra därute än det går att förklara

Ett internationellt team lett från universitetet i Leeds har bestämt avståndet mellan de massiva unga stjärnorna PDS 27 och PDS 37. 

Dessa finns 4,5 miljarder km från varandra eller på ungefär samma avstånd från varandra som Jorden och Neptunus.


Studien av dessa stjärnor har beskrivits av Dr Evgenia Koumpia, från institutionen för fysik och astronomi vid Leeds universitet hon säger att: ”detta är en mycket spännande upptäckt,  hur dessa binära system har bildats  är en  ganska kontroversiell fråga där flera teorier har lagts fram".


 PDS 27 är minst 10 gånger mer massiv än vår sol och systemet finns ca 8000 ljusår bort. För att se stjärngrannen PDS 37 använde teamet den högsta upplösningen som tillhandahålls av PIONIER instrumentet på Europeiska Sydobservatoriets mycket stora Telescope Interferometer (VLTI). Instrumentet kombinerar ljusstrålar från fyra teleskop, som alla är 8,2 meter i diameter och detta ger en effekt i styrka som ett enda teleskop med en diameter på 130 m.


Massiva stjärnor utöva betydande inflytande på sin kosmiska omgivning. Deras stjärnvindar, energi och de supernovaexplosioner som de genererar i sin tur en gång kan påverka bildandet av andra stjärnor och galaxer.


Hur dessa system bildas finns det flera teorier om. För att läsa lite om detta se denna sida.


Jag funderar på hur vi haft det här på Jorden om vi överhuvudtaget skulle kunnat finnas till om en betydligt större sol än vår varit där vår sol är och en ytterligare sol legat vid banan för Neptunus.


Bild våra solsystems planeter för att visa var en ytterligare sol skulle finnas om vi levt under två solar likt ovan solsystem. Vi är tredje planeten från solen. Neptunus den lilla planet längst bort åt höger.

Nya förvånande upptäckter har upptäckts i banor runt Merkurius och Venus.

Två upptäckter har ökat vår förståelse av det inre av solsystemet.


Merkurius har visat sig ha ett dammoln i bana runt sig något man tidigare inte trott skulle kunna vara möjligt då planeten ligger så nära solen. Solen borde genom sin elektromagnetiska strålning ha blåst bort damm. Men se det stämmer inte. Dammolnet finns.


Det har även upptäckts en mindre samling av asteroider i bana runt Venus.

”Det inte är varje dag det upptäckts något nytt i det inre av solsystemet”, säger Marc Kuchner, medförfattare till rapporten om upptäckten.


Även en amerikansk astrofysiker vid NASA: s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland uttalar sig men då om Merkuriusupptäckten då han säger att vi trodde att Merkurius till skillnad från Jorden eller Venus är för liten och ligger för nära  solen för att fånga in och behålla  damm i en bana runt sig, säger Guillermo Stenborg, vilken är solforskarande vetenskapsman vid Naval Research Laboratory i Washington, D.C.


– Det förväntades att solens vind och magnetiska krafter skulle blåsa bort överflödigt damm i området runt Merkurius”. Det är däremot inte så konstigt att denna lilla asteroidkoloni runt Venus varit oupptäckt tills nu då dess omloppsbana vid Venus ligger i riktning mot solen som bländar teleskopen och man har inte aktivt sökt efter asteroider i denna riktning.


Jag själv undrar om det finns mer i riktning mot solen vilket vi inte upptäckt på grund av att vi inte sökt efter detta och solens bländande sken döljer mindre objekt.


Bild från vänster och närmst solen Merkurius sedan Venus, Jorden och Mars storleksmässigt.

Orange stjärnor klassificerade som K-typ är intressanta i sökandet efter planetsystem där liv kan existera.

Aldebaran är den ljusstarkaste stjärnan i riktning mot stjärnbilden Oxen 65 ljusår bort. Den är ett exempel på en K-stjärna.  Forskare säger nu i en ny studie att K stjärnor är mer lämpliga för  exoplaneter där liv kan ha uppstått än andra typer av stjärnor.


Vår sol är en G-stjärna med relativt mycket utsläpp elektromagnetisk stålnings. Men likväl har tillräcklig livszon om sig för att vi har kan leva på Jordens smala band av livsbälteszon. Men det var mycket som skulle stämma utöver rätt plats från solen även skyddsbälten (atmosfärskikt) som skyddade mot strålning. På något vis stämde allt för att vi skulle kunna bli till och Jorden bli en överfull planet av livsformer.


 Vår sol är hetare än en K-sol. Beteckningar på solar finns av beteckningarna O,A,B,F,G,K,M,L,T för mer information om dessa spektralgrupper  se länk här. 


Om liv finns utanför Jorden tyder mycket på att  vi har störst chans att finna detta på planeter runt en orange stjärna. En  K-stjärna. K stjärnor är betydligt större men svalare än solen (se bild ovan på storleksförhållandet solen och Aldebaran).


Som forskare nyligen beskrivits det i Astrophysical Journal har K stjärnor flera fördelar. De existerar länge vilket ger omgivande planeter gott om tid för utveckling av liv. K stjärnor har mindre elektromagnetisk turbulens och ger mindre strålning av farligt slag till planeter runt dessa. Här passar det med andra ord bättre att bygga upp ett digitalt uppkopplat samhälle än på Jorden där solstormar kan slå ut all elektronik.


Men det finns riktigt ruskiga stjärnor också. De stora mer frekventa solstormar som produceras av M stjärnor exempelvis kan skala bort atmosfären från de inre planeterna.


Syre och metan kan vara svårt att upptäcka  tusentals ljusår bort. Men de modeller som skapats av Arney och hennes kollegor och beskrivs i den publicerade rapporten visade att syre-metan biosignatures skulle vara mer lätta att finna i atmosfären från  exoplaneter i K stjärnsystem.


”På en planet runt en K stjärna kommer inte syret att förstöra metanet så snabbt som ex på planeter med mer farlig instrålning från sin sol. Istället byggs  en  atmosfär enklare upp på en planet med en K-stjärna som sin sol”, sade Arney. ”Detta eftersom K stjärnans ultravioletta ljus inte genereras så starkt att reaktiva syreföreningar förstör metan lika lätt som i all den strålning som går ner i atmosfären från solar som vår sol och Jorden skulle fått dessa problem utan sina skyddsbälten (atmosfärskikt) runt denna. 


För min del tycker jag att det borde koncentreras på att söka liv eller syre utifrån denna undersökning först och främst  runt solar klassificerade som K-stjärnor.


Bild:  Storleksjämförelse mellan Aldebaran och vår egen sol.

Spökliknande toner hörs från en galaxklunga därute. Hör ljudet genom medföljande länk nedan.

Galaxhopar finns i skilda formationer i ett stort antal i universum

NASA: s Hubbleteleskop har fotograferat många hopar av dessa galaxer.


 En galaxhop RXC J0142.9 + 4438 på ett avstånd av 4 miljarder ljusår bort är en vilken innehåller tusentals galaxer som hålls samman genom gravitation. Varje galax är dessutom en plats för otaliga stjärnor. 


Se bild på denna genom länken här där även en film med ljud finns från hur galaxhopen spelar.


  Bilden togs 13 aug. 2018 av med Hubblesteleskopet och visar området som beskrivs höras ovan. 

Troligen flyter miljarder ensamma planeter (kanske vissa med månar) runt dolda mellan solsystemen eller långt ute i solsystem

Det beräknas att det finns miljarder exoplaneter i vår galax. Planeter runt andra solsystem.


Men utöver det finns det lösdrivande planeter mellan solsystemen därute. Svåra att upptäcka men ett beräknat antal av dessa är även det miljarder. Planeter vilka inte infångats av någon stjärna och därmed inte ingår i något solsystem. Kalla mörka världar där kanske vi kan räkna in planet 9 långt därutanför Pluto (fast den ska räknas in även som ingående i vårt solsystems ytterkant)  om nu denna finns.


Några har redan hittats och tidigare i år har astronomer vid universitetet i Leiden i Nederländerna där resultaten publicerats i en ny studie där man antyder att det kan finnas 50 miljarder fritt flytande planeter i vår galax Vintergatan.  Rapporten publicerades den 14 februari i journal Astronomy and Astrophysics.


Hur man kan få detta antal av planeter är utifrån datorsimuleringar av 1500 stjärnor i Trapezium en stjärnhop i Orionnebulosan. I den simuleringen de gjorde ingick 2522 planeter som kretsar kring 500 stjärnor inom Trapezium klustret i Orionnebulosan 1300 ljusår bort. Resultatet de fick fram var att 357 av dem skulle blivit fritt flytande planeter inom de första 11 miljoner åren av deras utveckling.


Troligen finns många planeter i tomrummen mellan stjärnorna därute. Svåra att upptäcka. Men hur många bör vi vara försiktiga med att ge antalet av utifrån simuleringar per dator. Kanske de är miljarder. Kanske enbart något tusental. Ingen vet.


Bild från NASA som visar hur en fritt flytande planet kan se ut.

Den beboeliga livszonen ökar där det existerar två eller tre solar.

Planetsystem där det kan finnas liv är en smal zon runt en sol. I en sådan zon finns Jorden runt solen. 


När solsystem blev till var det en turbulent tid och det innebar inte alltid att ett solsystem med en sol och medföljande planeter bildades. Ibland uppstod två eller tre solsystem. Solsystem där två eller tre stjärnor la sig i relativt närhet till varandra. Så kallade tre eller dubbelstjärnsystem.


Nu har astronomer vid University of Sheffield hittat en positivitet där så har skett. En modell som utvecklats under grundutbildningsprogrammet av studenten Bethany Wootton och Royal Astronomical Societys Dorothy Hodgkin med kollegan Dr. Richard Parker har räknat ut att den beboeliga zonen  runt en stjärna eller regionen runt en stjärna där temperaturen tillåter flytande vatten att existera ökar markant i dubbel eller trippelstjärnsystem.



Forskarna upptäckte att ett möte med en förbigående tredje stjärna kan pressa paret i ett dubbelstjärnsystem samman och expandera den beboeliga zonen. Resultaten visas i en ny rapport i tidskriften Royal Astronomical Society.


Den beboeliga zonen, som ibland kallas 'Guldlock zonen' där temperaturen inte är för varm eller kall tros vara avgörande för utvecklingen av livet på en planet. Om en planet ligger utanför denna zon är bildandet av de komplexa molekyler som behövs för liv mindre sannolika.


Själv ser jag detta som möjligt om solarna i dessa system inte har för udda banor så att det istället omöjliggör en livszon överhuvudtaget om de kretsar om varandra i udda banor där en presumtiv livszon ibland blir för kall och ibland för varm och gör en  livszon omöjlig.

Se Hayabusa2 ta ett prov på asteroiden Ryugu

Den 21 februari 2019 avslutades den japanska farkosten Hayabusa2 uppdrag då den tog ett prov på asteroiden Ryugu. 


Händelsen kan ses på en video här.

Nasa söker allmänhetens hjälp för att kartlägga asteroiden Bennu.

Ditt uppdrag är att klicka på de stenblock som du ser i en detaljerad bild på Bennus yta.

Uppdragets mål är att finna plats att styra NASAS OSIRIS-REx ner till ytan för att där ta prov på asteroiden. Farkosten finns just nu i omloppsbana över denna sedan december 2018.


Teamet vilket ansvarar för rymdfarkosten har bara sex veckor på sig att med allmänhetens hjälp att med hjälp av en högupplöst karta av Bennus yta  att välja var man ska landa och ta  ett prov. 

Exakt lanseringsdatum för projektet beror på hur lång tid det tar OSIRIS-REx team att sammanställa detaljerade högupplösta bilder på stenblock och analys av dessa för att finna en bra plats att ta prov på utan att riskera en katastrof vid landningen. Katastrof i form av att farkosten välter eller fastnar i något av alla de stenblock som ytan är full av.


Allmänhetens hjälp är viktigt eftersom Bennu har visat sig vara ett mer komplicerat mål än forskarna trodde innan man kom hit i december.


Det finns gott om farliga platser. En lös sten enbart 21 centimeter i diameter kan effektivt täppa till provtagningsinstrumentets mekanism. Apparaten fungerar genom att blåsa tryckluft på ytan och tryckluft kan om det riktas fel få effekten av att sten kan studsa in i mekanismen och täppa till denna.


Det är därför OSIRIS-REx team behöver hjälp för att finna en säker plats för landning och provtagning. Skulle de själva göra detta skulle det bli dyrt och ta lång tid. Allmänheten är gratisarbetande. Jag vet inte varför tiden är knapp för detta men kan tänka mig det har med energitillgång för farkosten.


Arbetetsom kallas  CosmoQuest (instrumenet för analys av bilder)  volontärer hjälper OSIRIS-REx laget studera storleksfördelningen av stenblock genom exempelvis och hur ljusa eller mörka de är enligt skuggor, dess form och om de ser ostabila ut.


Läs mer om projektet här. 

Osynliga svarta hål finns i stor mängd därute

Astronomer har upptäckt ett dolt svart hål genom dess effekter i ett interstellärt gasmoln. Detta svarta hål är ett av  troligen över 100 miljoner svarta hål som enligt forskare finns någonstans i vår galax. Upptäckten ovan som bevisade existensen av ett dolt svart hål resulterade i en ny metod för att söka efter andra dolda svarta hål och ska hjälpa oss att förstå tillväxten och utvecklingen av svarta hål överhuvudtaget.


Svarta hål är objekt med sådan stark gravitation, att allt, inklusive ljuset, sugs in i detta och ej  har möjlighet att reflekteras ut. Inget ljus kan ses komma ut från svarta hål. Det finns en väg in för ljus men ingen ut. Då svarta hål inte avger ljus måste astronomer sluta sig till dess existens från dess effekter på andra objekt. Sedan tidigare vet vi att ett svart hål finns i Vintergatans centrum med namnet Sagittarius A.


Svarta hål är supermassiva svarta hål innehållande  miljoner gånger mer massa än solen. Astronomerna anser i dag att små svarta hål kan sammanfogas och gradvis växa till stora svarta hål. Men ingen har någonsin hittat ett mellanstort stort svart hål. Ett svart hål med en massa hundratals eller tusentals gånger solens massa.


Men kanske detta är ett. En forskargrupp ledd av Shunya Takekawa vid nationella astronomiska observatoriet i Japan märkte något i gasmolnet  HCN – 0,009 – 0,044 centrala delar. Molnet finns  25000 ljusår från jorden i stjärnbilden Skytten. 


De använde ALMA (Atacama Large Millimeter/submillimeter Array) för att utföra högupplösta observationer av molnet och fann effekter av att det virvlade runt ett osynligt massivt objekt.


Takekawa säger utifrån denna upptäckt att detaljerad kinematisk analys visade att en enorm massa 30000 gånger kompaktare än solen var koncentrerat i en region mycket mindre i storlek än vårt solsystem. Detta och avsaknaden av observerade objekt på  platsen antyder starkt att det finns ett mindre men massivt svart hål här.


Man kan undra anser jag om det däremot genom denna upptäckt kan dras slutsatsen att det kan finnas 100 miljoner mindre svarta hål i galaxen vilka ej hittats ännu. Jag tror antalet är överdrivet stort.


Bild från Wikipedia på Sagittarius A vår galax centrala stora svarta hål (mitten) med två inringade ljusreflektioner från en nylig explosion.

Lutande exoplanetsbanor kan vara en effekt av ett okänt slag

I snart ett decennium har  astronomer försökt att förstå varför så många planeter som hittats runt andra solsystem har en udda konfiguration i betydelsen av att deras banor verkar har skjutits åt sidan av en robust men okänd mekanism.


Forskare från Yale university säger att de nu har ett möjligt svar. Svaret innebär att planeternas poler lutar men frågan är varför?  NASA: s Kepler teleskop visade att ca 30 % av stjärnor lika vår sol har ”Superjordar”. Så kallade superjordars storlekar är någonstans mellan jorden och Neptunus och nästan runda med banor runt sin sol som tar färre än 100 dagar. Det innebär korta årscykler.


Det finns självfallet planeter av andra storlekar också och med andra banor och även planeter runt andra slag av stjärnor än gula.


Men superjordar är en beteckning på likartade exoplaneter. Dock ligger de så nära sin sol att det knappast kan finnas liv här utan de bör i flera fall ses som gasplaneter.


Då det handlar om lutning av banorna kan det kanske vara polernas lutning av en anledning vi inte förstår. En kraft vi ännu inte förstår som påverkar. Inget säger dock om denna banlutning enbart handlar om de så kallade superjordarnas. Iså fall kan närheten till solen och dess storlek och densitet har betydelse för varför denna banlutning finns (min anm). Mindre exoplaneter är även svåra att upptäcka.


Men jag undrar ändå om det inte från vår position enbart är ett optiskt fenomen vi ser på grund av avstånd och spegling.

Bilden har inget direkt samband med texten ovan. Men jag tycker den vacker. Det är mörka moln i Carinanebulosan.

Att förgöra hotande asteroider kan vara svårare än vi antaget tidigare

Förslag har ofta varit att om det kommer en asteroid på livsfarlig kurs mot  Jorden kan vi som sista åtgärd spränga den innan den når Jorden.


 Men inkommande asteroider kan vara svårare att bryta itu än forskare tidigare trott konstateras i en Johns Hopkins-studie utifrån en studie med datorsimulering bestående av fakta om stenars strukturer simulerade kollisioner med asteroider kontra sprängmedel.


Vi brukar tro att ju större ett föremål är desto lättare kan det brytas då dessa bör ha större brister (sprickbildning) än mindre föremål. Men fann att asteroider är starkare än vi tänkte oss och kräver mer energi för att fullständigt krossas än vi ansåg tidigare ”, säger Charles El Mir, en Ph.D  på Johns Hopkins universitetets Institution för maskinteknik och studiens huvudförfattare.


Vår fråga var hur mycket energi det går åt för att förstöra en asteroid och bryta den i bitar? säger El Mir.


Resultatet av datorsimuleringen blev att i den första fasen då asteroiden träffas bildas miljontals sprickor och denna då krusas över hela asteroiden, delar av asteroiden flödar lik sand och en krater skapas.


I denna fas undersöktes enskilda sprickor och visade då på övergripande mönster för hur dessa sprickor sprids. Det visade sig att hela asteroiden inte bryts ner av effekterna vilket man tidigare trott. Istället hade påverkandet resulterat i att asteroiden fick en stor skadad kärna som sedan utövade en stark dragningskraft på fragmenten som i övrigt fanns kvar. Dessa drogs in mot kärnan.


Forskarna fann att slutresultatet av denna inverkan inte var att fragment låg löst kringspridda i omgivningen och asteroiden krossats utan istället drogs in mot kärnan och istället fick  asteroiden att få en betydande styrka eftersom den inte hade knäckts. Detta indikerar att mer energi behövs för att förstöra asteroider än man tidigare ansett. Samtidigt var skadade fragment nu omfördelade över den stora kärnan.


Själv tror jag det behövs minst en kärnsprängning för att klara av en asteroid något som kanske inte är helt bra då avfallet från strålningsskadat material sedan kan sväva därute eller falla in mot eller ner på Jorden i mindre fragment. Men miljövänligare laddningar av den styrka som behövs den gången det kommer att behövas finns inte med dagens teknik.

Solskydd finns på vissa platser på månen

Vissa platser på månens yta uppvisar ett svagt mönster av mörkare och ljusare virvlar. I dag vet man vad detta beror på. Det är solens effekter av strålar av laddade partiklar den så kallade solvinden som träffar månens yta.


På Jorden avleder jordens naturliga magnetfält stor mängd av solvindens  partiklar och den farliga ultravioletta strålningen. Men månen har ett svagare magnetfält och månens yta tar emot betydligt mer farlig strålning på ytan vilket innebär en stor fara även för människan som vistas på månens yta.


Månen har inte ett heltäckande magnetfält som skyddar ytan vilket Jorden har. Men nu har NASA gått ut med en kommuniké där man däremot förklarar att vissa avsnitt av månen likväl har ett ytskydd mot strålning. Små lokala magnetiserade stenar vid månens yta vilka skapat lokala magnetfält där solens strålning studsar bort från dessa ytor.
  

”Magnetfälten i vissa regioner [av månen] agerar lokalt som en magnetisk solkräm”, säger Andrew Poppe, en forskare vid University of California, Berkeley. En annan forskare där säger  i ett uttalande att dessa små ”bubblor” av skydd avleder viss del av den skadliga solvindens partiklar vilka når månens yta.


De platser där solvinden studsar är de platser där man ser ljusa virvlar på ytan  avskärmade områden mot de märkbart mörkare omgivningarna där skyddet av ytan är noll.


Forskarna hoppas att resultaten kan användas för att skydda astronauter från de skadliga effekterna av strålning under framtida uppdrag till månen. Här kan man ta material för att bygga strålsäkrare skydd för människan.


Även om månens jordskorpas magnetiska fält inte är helt tillräcklig även på dessa fält kan det vara lättare på dessa fält att skapa konstgjorda extra skydd och då bör byggnader eller kolonier byggas under denna yta. Alternativt av dessa magnetiskt skyddande stenar.


Se bild där man skymtar små ljusa partier där solvinden inte når ner under ytan utan studsar bort till stor del.

Skillnaden mellan asteroidbältet och Kuiperbältet

Asteroidbältet finns i form av en ring runt solen mellan planeterna Mars och Jupiter. Bältet innehåller ca 60000 asteroider med relativt väl kända banor. Största asteroiderna är Ceres, Pallas, Juno och Vesta upptäckta mellan 1801 och 1807 och vilka räknas som småplaneter. 


Asteroider från bältet kommer ibland in  i jordens bana. En större asteroid kan ställa till med katastrof för mänskligheten om den kolliderar med oss. Sannolikheten för detta är dock väldigt liten men den existerar.


Kuiperbältet finns bortom Neptunus bana och här ingår bland annat Pluto bland ca 70000 transneptunska objekt av i första hand asteroider men även dvärgplaneter.


Kuiperbältet är helt annorlunda än asteroidbältet säger Kelsi Singer vilken arbetar på Southwest Research Institute (SwRI) in Boulder, Colorado där man studerar foton tagna av NASA's New Horizons rymdskepp då detta flög förbi Pluto i juli 2015.


Det är inte lika oroligt med störningar resulterande i banbyten etc eller har varit lika oroligt i detta bälte som i asteroidbältet. Detta utifrån analys av Pluto och dess största måne Charons yta vilka inte har så många kratrar som månens yta eller Jorden under sitt lager av växter o mull ex.


Men vi behöver komma till Kuiperbältet med fler farkoster för att förstå det mer och dess rörelser säger Singer.


New Horizon vilken nyligen flög förbi asteroiden  Ultima Thule efter sitt Plutobesök  kan nog besöka fler asteroider därute och ge än mer kunskap om fler objekt därute då farkosten är i fullt trim ännu säger Singer.


Hittills har hon och hennes kollegor hittat förvånansvärt få kratrar mindre än 13 kilometer i diameter på Pluto vilket tyder på en uttalad brist kratrar av mindre format på Pluto och dess månar. 


Av någon anledning har det varit lugnare i detta bälte än i asteroidbältet vid solsystemets bildande.


Själv misstänker jag det beror på avståndet till solen vilken kan ha haft betydelse för oroligheterna i asteroidbältet (min anm).


Bilden är från Wikipedia och visar den som jag tycker spännande månen Charon.

NASA anser att det kommer att hittas liv på Mars

Något få att NASA går ut med att påstå att det kommer att hittas liv på Mars. Ett påstående de knappast skulle gå ut med utan anledning eller som en förhoppning (anser jag).


Forskarvärlden skannar rymden med syfte att hitta platser med förhållanden där organismer kan existera. En del intressanta exoplaneter har hittats men avståndet gör det svårt att veta om det finns liv här.


Nasa har en rad pågående projekt och tror att vårt eget solsystem med all sannolikhet kommer visa sig ha utomjordiskt liv.


Opportunity rover (rymdbilen)  på Mars är utom drift numera men under sin livstid avslöjade denna att Mars är en betydligt mer aktiv och en intressant plats än vad forskarna tidigare trott.


Nu påstår Nasa att de är på god väg att hitta utomjordiskt liv på Mars. Det hävdar bland annat Jim Bridenstine utsedd till Nasa Administrator av president Trump.


En hel rad av observationer från Mars har påvisat en stor sannolikhet för att liv en gång har funnits på planeten eller rent av fortfarande finns där påstår Bridenstine.  De byggstenar som behövs för att skapa komplexa organiska molekyler finns på Mars och under ytan finns det för liv livsviktiga vattnet.


Själv anser jag att allt detta sammantaget inget bevisar mer än att allt för livsmöjligheter finns på Mars men inget visar att liv existerar.

Detta är Oorts moln

Oorts moln är ett vidsträckt moln av kometer som omger hela solsystemet. Det är rester från solsystemets bildande i form kometer. Oorts kometmoln är ungefär mellan några tusen och minst 50 000 astronomiska enheter (AE) från solen (ca 0,8 ljusår i omfång). 

Flertalet av de kometer vi ser eller har sett från Jorden kommer från  Oorts kometmoln som av någon anledning störts i sin bana och fallit in mot det inre av solsystemet.


Detta är förklaringen till att det fortfarande dyker upp okända som kända kometer trots att de förångas snabbt när de kommer för nära solen vilket de gör efterhand som de som kommit nära denna i sina banor. Men alla har inte en bana så de kommer i riskzonen för solen utan kommer tillbaks som exempelvis Halleys komet som besöker vårt närområde vart 76:e år. Senast det skedde var 1986.


 Oorts moln antas vara en tjock bubbla av isigt skräp från solsystemets bildande som omger vårt solsystem.


Vi vet inte exakt var det börjar och slutar. Det kan finnas hundratals miljarder kanske biljoner isiga kroppar i Oorts moln. När något stör en av dessa i sin bana runt solsystemet får denna ibland en banändring som får den att ta en ny kurs och ibland till närheten av oss och solen.


Två exempel är kometen C/2012 S1 (ISON) vilken i sin bana utplånades när den kom närma solen i nov 2013 och C/2013 A1 Siding Spring. ISON som rönte nästan samma öde i oktober 2014. Den förstördes inte helt utan var nära att krocka med Mars men slutade med en banändring som får den att först efter  cirka 740.000 år åter komma in i vårt närområde igen.


Oorts moln fick sitt namn efter en nederländsk astronom Jan Oort som förutspådde dess existens i 1950.


Bilden är från Wikipedia  och är på Halleys komet då den syntes senast 1986.

Mörk energis expandering gör att kosmos fördubblas i storelek vart 10:e miljard år. Men det kan hända något mer och skrämmande också.

Vid Big Bang inträffade efter en trilliondels  av en sekund en expansion av en punkt där all materia som finns fanns vilket skapade det universum där vi och allt annat finns. En expansion som ännu ökar i hastighet, så kan man sammanfatta vad kosmolog Alan Guth på M.I.T  beskriver det. 


Expansionstakten visar matematiskt att universums storlek ökar hela tiden och matematiskt kan beräknas ha ökat (ökar) till det dubbla vart tio:e miljards år.


Ännu ses ingen minskning av denna ökning av expansionstakten som man antar beror på den energi som är 75 % av all energi och som kallas den mystiska mörka energin på grund av att vi ännu inte kunnat bevisa dess existens mer än i beräkningar. 


 Frågan är om det finns ett slut eller en motsatt kraft som får allt att implodera till en punkt igen en gång i framtiden. Ingen vet och inget i dagens paradigm visar på att detta ska ske.


Men likt energi och materia skapas ingen ny sådan därför bör den mörka energin tunnas ut efter hand som universum utvidgas precis som materian gör så vi får allt längre avstånd mellan galaxerna.


Men det är en rimlighetsförklaring eller teori som inte kan bevisas då det gäller expansionstaktens framtida minskningsmöjlighet. Kanske mörk energi och mörk materia (kanske det är samma sak min fundering) inte följer vår materia eller vår energis fysiska lagar.


Ingen vet vad mörk energi är.


Men om mörk energi är tillfällig och en dag stängs av kan en implosion av universum ske. Det skulle innebära att allt plötsligt försvinner och kanske åter dras samman till en punkt igen. Men inget visar att så kan eller ska ske med den kunskap vi i dag har.


Men en tolkning gjord av forskare av resultat som samlats in är att mörk energi inte är konstant trots allt utan förändras över tiden och blir tätare och därmed starkare.  Om denna modell är riktig kommer den mörka energin att vara i en särskilt virulent och osannolik form kallad fantomenergi. Dess existens skulle innebära att saker kan förlora energi, fysikern. Robert Caldwell, Dartmouth har kallat detta ”dåliga nyheter”.


Han menar att eftersom universum expanderar, skulle tryck från fantomenergin växa gränslöst och så småningom övervinna gravitation och slita sönder atomerna och hela universum.


Men det finns inget som visar att detta ska ske. Men det är en teori som skulle kunna vara möjlig som händelsekedja. Så vi ska inte bortse den.