Meteorit smällde genom taket på hundkoja

3 april 2019 punkterades taket på en hundkoja av en liten meteorit. En mteorit där lera vara en av ingredienserna. Hunden skadades ej.


Meteoriten var en bit av en lerrik meteorit som kraschade över staden Aguas Zarcas på Costa Rica. Lerrika meteoriter är vetenskapligt intressanta då de är vattenrika.


Men även sårbara då regn kan orsaka att denna typ av meteorit faller sönder snabbt. Därför var forskarna entusiasm stor över meteoriten som föll här och de fragment de även fann av denna i närområdet. Vid inträdet i jordatmosfären hade dess storlek varit ungefär som en tvättmaskins men det var mindre bitar av den när den sönderfallit.

Se medföljande länk där en artikel beskriver vad som skedde.


Dessa meteoriter bildades en gång i en miljö fri från liv och sedan bevarades de  i kylan och rymdens vakuum vid solsystemets början för ca  4,56 miljarder år sedan.


 Eftersom Aguas Zarcas meteoriten var ett karbonat, bestod den mestadels av lera Garvie en av forskare av densamma beskrev den som en lerboll. Högt lerinnehåll innebär att forskare skall kunna använda dessa meteoriter för  att bättre förstå hur människor en dag ska få ut vatten ur asteroider däruppe att omvandla till drickbart vatten eller raketbränsle i framtiden.


Dessa vetenskapligt intressanta meteoriter bör även innehålla spår av information om de tidigaste solsystemet när alla dessa kosmiska delar först bildades.


De kan ge spår av hur vatten kom till jorden. För min del skulle det även vara intressant att veta hur vatten kom in i dessa fragment. Hur vattnet kom till.

ATLAS-detektorn upptäckte Higginspartikeln nu hoppas man att den ska kunna visa beviset för mörk materia

ATLAS detektorn söker partiklar på Genève-baserade Stora Hadron Collider (LHC) och är mest känd för att ha upptäckt Higgsbosonen 2012. Nu är den på gång med att jaga ännu mer exotiska partiklar — inklusive”Supersymmetriska” partiklar eller partner partiklar som bygger upp alla kända partiklarna i universum. Om supersymmetri finns kan några av dessa partiklar förklara den osynliga mörka materian vilken troligast finns spridd över vårt universum.


Överallt i universum ses galaxer och sammanhållningen av galaxer anses visa att något håller samman dem. Något vi misstänker finns därute och vi har gett detta mystiska benämningen mörk materia. Något för oss osynligt och det är detta ATLAS söker nu.


Ingen av de enligt vår fysik kända partiklarna kan förklara sammanhållningen av galaxerna. Så de flesta fysiker antar att det finns något annat där ute, något slags partikel (eller partiklar) som vi aldrig sett och sökandet efter detta är igång.


I detta bör enligt mig även sökas det som benämns mörk energi. Men vem vet det kanske är samma sak som mörk materia.


Bilden från Vikipedia i detta fall Malströmsgalaxen

Dvärgplaneten Haumeas rings beståndsdelar okänt

Haumea är en dvärgplanet i Kuiperbältet med ungefär en tredjedel av Plutos massa. Haumea upptäcktes 2004 och har två månar Hiʻiaka och Namaka.


 Den fotbollsformade dvärgplaneten omges av en nästan perfekt cirkulär ring av partiklar och ses som det mest avlägsna ringomslutna objektet i solsystemet.


Haumea's ring är för svag för att ses från jorden därför har astronomer sökt andra vägar för att försöka röna ut vad ringen består av. Man utgår från de ”nästan” säkra bevis på dess existens som visas i skenet från en bakomliggande stjärnas ljus då Haumea passerade inom dettas sken på sin färd 2017. Stjärnan URAT1 533-182543.


I en ny studie har forskare vid São Paulo Research Foundation i Brasilien utrett ringens storlek, form och andra egenskaper genom att simulera Haumea´s närområde genom datoranalys.


Genom att simulera ringens partiklar i olika konstellationer runt dvärgplaneten och beräkna vilket scenario som skulle göra ringen mest stabil kunde forskarna dra slutsatser om ringens troliga kvaliteter utan att någonsin titta på den direkt.


Men även om astronomerna har ganska solida bevis på att Haumea har en ring har ingen faktiskt observerat ringen direkt. Hauema är för avlägsen och liten för att ses från ett markbaserat teleskop och inga rymdfarkoster har någonsin flugit förbi Haumea för att ta bilder av objektet.


Dvärgplaneten är säkert likt alla objekt däruppe intressant att besöka. Varje besök på en ny asteroid eller planet har gett överraskande nya rön. Men att komma till just detta objekt är för närvarande inte inplanerat.
  

Bilden är från Vikipedia och visar hur man anser det ser ut vid Haumea. Ingen vet säkert då ingen farkost varit i närheten av denna dvärgplanet långt därute i Kuiperbältet bortanför Pluto.

Underjordiskt hav på Pluto

Ett hav verkar skvalpa under på den isiga ytan av dvärgplaneten Pluto.


Ett skikt av gas finns troligen under ytan vilket isolerar havet så att detta ej kommer upp till ytan och avdunstar ut i rymden. Något som kan vara vanligt bland planeter i universum där inte ett en atmosfär likt på Jorden håller kvar vattnet.


”Detta kan innebära att det finns mer hav i universum än man tidigare trott och att förekomsten av utomjordiskt liv blir mer troligt”, säger huvudförfattaren till en rapport om ämnet från Shunichi Kamata, Hokkaido University i Japan.


I detta fall antas att Plutos underjordiska hav finnas i vänstra loben av den hjärtformiga formation. Området som kallas Sputnik Planitia.  Detta hav antas vara upp till 1000 km stort och bestå av smält kväveis.


Observationer av NASA: s New Horizon sonden visade att Sputnik Planitia är justerad med Plutos tidvattenaxel längs med vilken dragningskraften från den största månen Charon, är kraftfull.


Ovan ytan på Pluto där havet finns är kväveis.


Hav av skilda slag kan mycket väl vara möjliga på många exoplaneter. Men innebär därmed knappast att liv per automatik därmed är mer troligt därute (min anm). Det finns inget bevis på det endast möjlighet.
  

Bilden är på Sputnik Planitia området på Pluto.

En planets överlevnadsstrategi

De flesta stjärnor och även vår egen sol kommer en dag att få slut på sitt bränsle, krympa och bli en vit dvärg. Men innan dess sprängs dess yttre lager bort och solen sväller upp och slukar många objekt i sitt närområde.


Detta skeende sker överallt i universum i alla solsystem förr eller senare.

Men nu har forskare kommit fram till att planeter med stark täthet klarar sig. Då uppsvällandet av solen dras tillbaks och den vita dvärgen blir resultatet är dessa kvar.

Däremot är planeter av mindra densitet upplösta stora som små.


De gravitationella krafterna som utövas under katastrofen på någon planet i faraozonområdet blir intensiv och kan potentiellt dra dem till nya banor och  även trycka dem lite längre ut i deras solsystem.


För mer kunskap om detta skeende se medföljande länk där det förklaras. Ovan är enbart kortfattat.


Bilden är på Enceladus. En av Saturnus månar med en viskositet av nära snö och därmed ett objekt som skulle upplösas helt vid ett uppsvällande av vår sol om uppsvällandet kom så långt ut.

Aluminium har hittats för första gången runt en ung stjärna

Genom att använda data från ALMA-teleskopet har forskare för första gången upptäckt en aluminiumbärande molekyl runt en ung stjärna.


 Aluminium finns rikt inneslutna i meteoriter och är några av de äldsta fasta föremålen som bildades i solsystemens barndom. Men aluminiumets bildande och processen och scenen för hur det gick till är fortfarande höljd i historiens dunkel.


Upptäckten av aluminiumoxid runt en ung stjärna är en viktig möjlighet att studera det tidiga bildandet av hur processen av meteoriter och planeter som jorden kom till och varifrån aluminium kom.


Shogo Tachibana, professor vid University of Tokyo/Japan Aerospace Exploration Agency (JAXA), och hans team analyserade ALMA (Atacama Large Millimeter/submillimeter Array) data från en källa i riktning mot stjärnbilden Orion.

En ung protostjärna. En protostjärna är ett förstadium i en stjärnas utveckling då moln av väte, helium och rymdstoft kontraheras innan stjärnan når den så kallade huvudserien (vilket slag av stjärna den blir).


Bilden är på en protostjärna tagit av Spitzerteleskopet i nära infrarött ljus.(vikipedia)

Asteroid 1999 KW passerar oss i dag.

En stor dubbelasteroid kommer att passera jordens i närhet på ett säkert avstånd i dag den 25 maj 2019. Det är en asteroid med måttet på ca 1,5 km med en följeslagare eller måne som är ca 0,5 km i diameter.


Asteroiden och dess måne kommer att ge ett bra tillfälle för både professionella och amatörastronomer att iaktta den. Amatörastronomer kommer att kunna följa den under ett par dagar nu. Dock inte på nordligaste delen av norra halvklotet.


För att veta om just du kan se den kan du kolla detta genom denna länk där du kan se var du befinner dig och om du därifrån kan se asteroiderna.



Ett intressant faktum är även att efter Asteroiden1999 KW4 som den heter kommer ingen känd asteroid att närma sig vår planet förrän 2027.


Men det kan ju komma oförutsedda asteroider. Vi har inte full koll på solsystemets asteroider. Många är ännu okända och dyker upp oväntat.


Bilden är en datorsimulering på hur ovanstående dubbelasteroid ser ut på sin vandring.

Något mystiskt stansade ett hål rakt igenom vår Vintergata.

Det har upptäckts att ett stort hål har stansats ut rätt igenom Vintergatan. Ett hål med en storlek på mellan 35-65 ljusår vilket kan eventuellt misstänkas som om en klotformig dvärggalax farit rakt igenom och sopat bort allt i sin väg. Men det verkar inte vara förklaringen då det inte finns spår efter  denna.


Inga teleskop har lyckats upptäcka vad som orsakat hålet (tomrummet)  men det verkar existera eller ha existerat något därute som gjort det. Hålformationen finns.

Misstanken är också att en kulformad mörk materiaklump orskata det på sin väg. (Då bör det vara en mycket tät klump anser jag min Anm).


”Det är en tät kula av något”, säger Ana Bonaca, en forskare vid Harvard-Smithsonian Center for Astrophysics, som upptäckt bevis för fenomenets realitet.


Bonacas bevis för händelsen och hålet presenterades den 15 April på en  konferens anordnad av American Physical Society i Denver. Det är inte ett hål utan en serie av hål i Vintergatans längsta arm, GD-1 sades det.


Fenomen som detta är troligen minnen av stjärnor som rört sig tillsammans genom galaxen med ursprung från en krasch mellan Vintergatan och en dvärggalax.


Stjärnorna i GD-1 är i sig resterna av en ”klotformig stjärnhop” som störtade ner i Vintergatan för länge sedan och sedan sträcktes ut i en lång rad bildade galaxarmen.

Från dessa dvärggalaxer kan vi även ha fått extra svarta hål så möjligtvis finns ej ännu upptäckta svarta hål av mindre format därute. Mindre i förhållande till det stora som finns i centrum av Vintergatan.


Men då inget svart hål ses existera i närheten av de hål genom galaxen som upptäckts anses förklaringen inte vara en dvärggalaxkollision utan något annat och misstanken riktas därför mot en klump svart materias framfart.

Detta betyder inte att objektet är definitivt eller 100%, helt av mörk materia, säger Bonaca.

”Det kan vara att det är en lysande objekt som gick bort någonstans, och det gömmer sig någonstans i galaxen. Men det verkar osannolikt, delvis på grund av själva omfattningen av objektet”. Tillägger hon.


” Men det är svårt att helt utesluta delvis eftersom forskarna inte vet hur snabbt det rörde vid islaget. (Det kan ha rört sig mycket snabbt men inte riktigt lika tungt som förväntat. En mörk materia kula i full fart eller en långsammare men mycket massiv som en slags mörk hammare säger Bonaca.


Frågan eller påståendena har inga svar. Det enda vi säkert vet är att något hänt.

Själv tror jag på en kompakt dvärggalax framfart en gång. Men som sagt ingen vet och något vi alla vet är dock att vi vet mycket lite om universum och dess uppträdandens förklaringar. Men jag tror svaret är enklare än att dra in mörk materia teori i det hela.

Universum minns varje rörelse som skett i tid och rum.

Universum har ”minne” och  kan ”komma ihåg” gravitationsvågor lång tid efter att de har passerat. 


Det är kontentan i en artikel publicerad den 25 april i The journal Physical Review D.

Dessa ”minnen”  forskarna utgår från kallas ”ihållande gravitationella observerbara vågor” och ska vara ännu svagare än de gravitationsvågor som vi först nyligen lyckats mäta upp.


Observera att artikeln grundas på en teori inte på att dessa svaga vågor detekterats. Teoretiskt verkar det stämma men att finna spår i mätbar form är något som troligen aldrig kan göras och absolut inte med dagens mätmöjligheter.


 Dessa vågor anses komma från massiva händelser för exempel som när svarta hål och neutronstjärnor kolliderar långt där ute i rymden. När de då når jorden är vågorna knappt märkbara och deras långsiktiga effekter är än mindre uppenbara.


Men de bör finnas och ses som vågor som är minnen av särskilt stora händelser långt därute som kanske skett miljarder ljusår bort.


Skulle vi mot all förmodan kunna mäta dessa och se var de kom ifrån kunde vi lära oss än mer om universums förflutna och dess början och nuvarande stadium. Vi vet ju inte mycket om nuvarande universum då allt vi ser är vad som skett många ljusår bort ibland miljarder år bort i förfluten tid.

Vattnet på Mars försvinner ut i rymden genom ett stort hål i atmosfären

Ett team av forskare från Ryssland och Tyskland har upptäckt att det finns ett hål i atmosfären på Mars. Studien om detta fenomen har nyligen publicerats i Geophysical Research Letters.


Hålet finns där hela tiden utan öppnas en gång vart annat år. Något som kanske alltid skett och kan förklara varför Mars som en gång var en planet med floder och hav nu är nästan tom på vatten. Av det vatten i form av vattenånga som stiger uppåt dessa år kommer en del att falla tillbaks vid polerna därav den is som ännu finns här.

Det är genom datorsimuleringar resultatet kom fram.


Ser vi på Jorden och då det är sommar på norra likväl som södra halvklotet är skedet ganska likartat.


Men det är inte fallet på Mars då planetens omloppsbana är mycket mer excentriskare än jordens är det betydligt närmre till solen på dess södra halvklot under sommaren (vilket händer vartannat jordår). Somrarna på den delen av Mars är därför mycket varmare än somrar på det norra halvklotet på Mars.


När detta händer enligt forskarnas datorsimuleringar (sommar på södra halvklotet) öppnas ett fönster i Mars mellersta atmosfär på mellan 60 och 90 kilometers höjd. Detta tillåter då vattenånga att passera och fly upp i den övre atmosfären och ut i rymden. Vid andra tillfällen stänger bristen på solljus vattnets kretslopp nästan helt. Vid norra halvklotets sommar sker inte motsvarande process här. Men processen från södra halvklotets sommar kan vara en del av historien om hur det en gång vattenrika Mars förlorade sitt vatten enligt dessa forskare.


Jag undrar dock varför Mars en gång blev vattenrik med sjöar och floder? Hade Mars en gång en helt annorlunda bana runt solen mer lik Jordens likriktade och därför lika årstidsskiftning av sommar på både norra och södra halvklotet? Vad hände då med Mars bana så den blev oregelbunden och fick ovanstående vattenförluster att uppkomma? Jag kan inte tro att oregelbundenheten alltid funnits då det borde ha resulterat i att Mars aldrig och under en lång tid var vattenrik.

En krasch i Vintergatan som resulterade i många nya stjärnor

Ett team av forskare har analyserat data från rymdteleskopet Gaia som upptäckt att en extrem stjärnbildningsexplosion inträffade i Vintergatan för mellan två och tre miljarder år sedan. Processen antas ha resulterat i mer än 50 % av de stjärnor som vi idag ser som disketten av Vintergatan.


Laget där upptäckten gjordes hade som projektledare forskare på Institutet för kosmos och vetenskaper på Barcelonas universitet (ICCUB, UB-IEEC) och Besançon astronomiska observatorie. Studien har publicerats i tidskriften Astronomy & Astrophysics.


I studien beskrivs en kollision mellan vår galax Vintergatan och en annan  ej idag existerande för 2 -3 miljarder år sedan vilkens effekt kan ha orsakat en snabb period av stjärnbildning och skapat över hälften stjärnorna i den Vintergatans diskettform.

Rytmen av stjärnbildning i Vintergatan har som drivkraft gas. Gas som bör minska långsamt och kontinuerligt tills alla befintliga gaser är slut.


 Mer än 400 forskare och ingenjörer från runt om i Europa ingår i konsortiet som ansvarade för förberedelse och godkännande av dessa nu publicerade data. Luri (en av dem)  berättar: ”Deras kollektiva arbete förde det internationella vetenskapliga samfundet till en release som fick oss att tänka på många existerande scenarier till ursprunget och utvecklingen av vår galax”.


Gaias (farkosten har varit i drift däruppe sedan 2013) data har använts till nästan alla områden inom astrofysik – alltifrån senaste upptäckterna av stjärnhopar, nya asteroider, till bekräftandet av stjärnors extragalaktiska ursprung i vår galax och till beräkningen av Vintergatans massa.


Gaia har gett mycket ny kunskap om vår verklighet (min anm).

Bilden är från Vikipedia och visar rymdteleskopet som omtalas ovan Gaia.

Ett tidigare okänt vattenkretslopp upptäckt på Mars

Ungefär vartannat jordår är det sommar på södra halvklotet på Mars under denna tid kan det ske att ett område i ovan får vattenånga effektivt att stiga från den nedre till den övre atmosfären.


Därifrån fortsätter vattenångan till Nordpolen. På vägen sönderfaller vattenångan till viss del och försvinner i sina beståndsdelar väte och syre medan en del faller tillbaks som vattenånga nära nord- och sydpolen.


Forskare från Moskva Institutet för fysik och teknik och Max Planck-institutet i Tyskland där man forskar om solsystemet beskriver detta vattenkretslopp på Mars i en nyligen publicerad artikel i Geophysical Research Letters.


Genom datorsimuleringar har de visat hur vattenånga övervinner hinder av kall luft i den mellersta atmosfären i Mars och når högre luftlager. Detta kan bidra till att förstå varför Mars till skillnad från jorden har förlorat det mesta av sitt vatten. 


För miljarder år sedan var Mars en planet rik på vatten med floder och även en ocean. Sedan dess har vår närliggande planet förändrats dramatiskt idag finns bara små mängder fruset vatten kvar i marken. I atmosfären förekommer vattenånga endast som spår av detta.


”När det är sommar på södra halvklotet, vid vissa tider på dagen kan vattenånga stiga lokalt med varmare luftmassor och nå den övre atmosfären”, säger Paul Hartogh från MPS.


 I den övre atmosfärens skikt bär luftströmmar gasen längs longituderna till Nordpolen, där det kyls ner och sjunker igen. Dock kan en del av vattenångan försvinna under påverkan av solstrålning, vattenmolekylerna upplöses och väte flyr ut i rymden.


Nog hade det varit spännande att ha sett Mars under den tid den hade haft mycket vatten och floder. Undrar om liv hade uppstått i någon form då och vad som förundrar mest är varför Mars blev en planet med mycket floder och sjöar för att sedan missta allt igen?


Bild, nordpolen på Mars.

I Stora Karlavagnen finns en främmande stjärna från? (ingen vet)

En stjärna i Stora  Karlavagnen (stora björn) har upptäckts vara en intergalaktiskt främmande stjärna enligt en nyligen genomförd analys av dess spektrum. Främmande,  innebärande att den inte från början hört hemma i Vintergatan.



Stjärnans ovanliga kemi är till skillnad från alla kända stjärnor i Vintergatan olik dessa istället är dess sammansättning mer gemensam med stjärnorna i närliggande dvärggalaxer.


Forskarna misstänker att stjärnan som har beteckningen J1124 + 4535 (se film av den här) har sitt ursprung i en dvärggalax som kolliderade med Vintergatan för mycket länge sedan.


 Stjärnan har låg halt av metaller som magnesium men har oväntat höga nivåer av de tunga elementen som ex europium. Ett förhållande som är unikt i jämförelse med andra stjärnor i Vintergatan.


Det finns flera dvärggalaxer i närområdet av Vintergatan och en av dem Stora Magellanska molnet är på en framtida kollisionskurs med Vintergatan.


Men vad som förundrar mig i ovanstående förklaring är varför det endast hittats en stjärna i området som är udda om en dvärggalax med likartade stjärnor kraschat med Vintergatan. Fler borde funnits i närområdet om en galax kraschat in. För inte kan väl denna stjärna varit en udda stjärna även i den eventuella dvärggalax som kraschat in i Vintergatan en gång (om nu detta enligt teorin hänt).


Jag tror istället att denna stjärna är eller var en ensamvandrande stjärna fån en plats långt därute som ensam drogs in i Vintergatans famn.


Forskningen ovan är från 2015 då Fiber spektroskopiska teleskop (LAMOST) i Kina först gjorde upptäckten. För högre upplösning togs sedan bilder 2017 av Subaru Telescope i Japan rapporterade nu  forskare den 29 April 2019 i tidskriften The journal Nature Astronomy.


Bilden är på gamla Uppsalas kyrka med Stora Karlavagnen över kyrkan. Jag föredrar att kalla Lilla Björn för Lilla Karlavagnen därav kallar jag det många kallar Karlavagnen för Stora Karlavagnen. Båda är lika en vagn men mest lik är den lilla karlavagnen.

Det finns vattenvärldar däruppe i rymden

De flesta exoplaneter med en storlek  mellan jordens och Neptunus anses i dag vara planeter med mycket vatten på sina ytor. Vattenvärldar som dessa ses som vanliga runt många solar (men saknas i vårt eget solsystem) och dessa innehåller tusentals gånger mer vatten än vad jorden gör.


Forskare har genom datorsimuleringar upptäckt detta förhållande (från början ansåg man dessa vara gasplaneter men det var fel) vilket innebär att dessa exoplaneter är minst till  25% och eventuellt mer än 50%, flytande eller fryst vattenmassa. (Jorden har däremot endast 0.02% vattenvikt.)


Under de senaste 20 åren har astronomer bekräftat förekomsten av tusentals exoplaneter (planeter runt andra stjärnor). NASA: s nyligen avslocknade Kepler rymdfarkost upptäckte 2 702 bekräftade exoplaneter och flera tusen fler troliga exoplaneter därute.


Många exoplaneter är ganska olika planeterna i vårt solsystem. Till exempel så kallade Superjordar vilka har diametrar upp till dubbelt så stora som jorden eller som de kallas ”sub-Neptune” världar upp till två till fyra gånger större än jorden. (Neptunus diameter är ungefär fyra gånger Jordens).


Tidigare forskning föreslog att så kallade sub Neptunes  eller superjordar var antingen gasdvärgplaneter med stenkärnor omgivna av gas rikt på väte och helium eller vattenvärldar med stora mängder flytande och fryst vatten förutom sten och gas.


För att undersöka vilket använde forskare datorsimuleringar av planetarisk tillväxt för att se vilka scenarier som bäst kan förklara massa och diametrar av dessa hittills upptäckta exoplaneter. Att veta massan och diametern på en planet kan hjälpa astronomer till att uppskatta dess genomsnittliga täthet (densitet) och datorsimuleringar av planetarisk tillväxt kan sedan hjälpa till att avslöja huruvida kompositioner av gas, sten, is eller vatten bäst kan förklara dessa tätheter. Svaret blev att det finns många vattenvärldar däruppe bland stjärnorna.


Bilden visar ingen vattenvärld utan Neptunus i vårt eget solsystem. Blå som vatten men en gasplanet.

Flera analyser visar att mörk materia måste finnas.

Mörk materia anses vara det 90 procent av materien i universum består av.


Men dess existens har visats endast indirekt och är ifrågasatt som existerande. (själv tillhör jag de som misstänker att den inte finns utan är feltänkt utifrån det paradigm inom fysiken vi ser som sann i dag, min anm.)


 Nu har dock ny forskning som bedrivs av SISSA tagit bort de senaste tvivlen  av förekomsten av mörk materia (enligt dessa forskare)  inom galaxer. Denna nya forskning ska motbevisa de empiriska relationerna vilka  stöder  alternativa teorier.

Studien har publicerats i Astrophysical Journal och visar nya insikter om förståelsen av mörk materia och dess förhållande med vanlig materia.


-Vi har studerat förhållandet mellan den  totala acceleration och dess vanliga komponent i 106 galaxer och fått olika resultat från de som hade observerats tidigare ”, förklarar Paolo Salucci, professor i astrofysik vid SISSA och en av forskningens författare. ”Det här inte bara visar det empiriska sambandet vilket tidigare beskrivits som att det inte existerar mörk materia utan tar bort detta tvivel på existensen av mörk materia i galaxer. Läs mer om rapporten här.


Tyvärr måste jag likväl säga att jag tvivlar på mörk materias existens i den form man tror den finns dock är det någon form av energi kanske mörk energi som får universums expansionstakt att accelerera (min anm).


Bilden från vikipedia visar även en annan procentsats än texten i artikeln vilket jag har svårt att ta till mig. Bildens text: Universums sammansättning enligt en analys av data från WMAP. 

Den första upptäckten av klotformiga stjärnhopar i en galaxskiva

En internationell studie utförd med OSIRIS instrumentet från Gran Telescopio Canarias (GTC) har upptäckt att det i  spiralgalaxen Messier 106 finns ett system av klotformiga stjärnhopar. Stjärnhoparna ligger  i ett mönster av en  linje utmed skivan i galaxen och roterar med samma hastighet som denna.


Formationen har funnits sedan 11,5 miljarder år tillbaks och är från tiden efter Big Bang.


Resultaten av undersökningen om detta fenomen publicerades i The Astrophysical Journal. Gunnel Mayya en av forskarna vid  Instituto Nacional , Óptica y Electrónica (INAOE är en av rapportförfattarna till upptäckten.


Observationerna med GTC och OSIRIS var avgörande för framgången till studien då objekten är  långt borta så behövdes exponeringar av mer än en timme med det största optiska infraröda teleskopen i världen för att kunna extrahera relevant information från spektret av fenomenet. De klotformiga stjärnhoparna är kluster av mellan hundratusen och en miljon stjärnor, vars komponenter  alla har ungefär samma ålder och har liknande kemisk sammansättning. De är som  sagt ovan mycket gamla objekt bildades för cirka 11 500 miljoner år sedan, 2.300 miljoner år efter Big Bang. 


Bilden från vikipedia på observationsteleskopet OSIRIS.


Ännu en spännande upptäckt har kunnat fotograferas med nya avancerade instrument kan man se det som.

Blå jättestjärnor är vackra objekt med ett kort liv.

Blå superjättar är stjärnor med ett kort intensivt liv. Detta gör att de är sällsynta och svåra att studera.


 Ett internationellt team lett av KU Leuven använder det senaste av NASA:s  rymdteleskopsdata för att studera dessa stjärnors ljud med ursprung från dessa stjärnors  innanmäte och upptäckte att nästan alla blå superjättar skimmrar i ljusstyrka på grund av att vågorna på deras yta  ger ljudvågor. 

Dagens Teleskop kan nämligen numera se långt ut i universum och astronomer har numera möjlighet  att höra ljud inuti stjärnorna. Nya rymdteleskop göra det möjligt för astronomer att se vågor som har sitt ursprung i det  inre av stjärnorna. Detta gör det möjligt att studera dessa stjärnor med en liknande teknik till den seismologer använder.


De blå jättestjärnorna har ett kort liv och exploderar till slut som en supernova. Innan de exploderar kan ses som metallfabriker då det här i dess inre  produceras de flesta kemiska ämnen förutom helium. Innan NASA Kepler/K2 och TESS rymdteleskop fanns hade enbart några blå superjättar som varierar i ljusstyrka varit kända”,.


”Fram till nutid hade vi inte sett de vågor som finns  på ytan av blå jättestjärnor som orsakar skimrande och tindrande yta  säger Bowman (KU Leuven).


En händelse som kan ses som lämplig till utgångspunkt till visan ”blinka lilla stjärna där”. 



Bild från Vikipedia på den blå jättestjärnan Alcyone är den ljusstarkaste stjärnan i stjärnbilden Plejaderna.

Forskare misstänker att stora mängder av Jordens vatten kommer från asteroider.

Forskare på Arizona State University har nyligen hittat vatten i fragment från en asteroid som kallas Itokawa. Denna upptäckt ger en antydan om att även andra asteroider kan ha haft samma sammansättning när dessa en gång föll ner på Jorden. Vattnet som fanns inbakad i ovanstående asteroid finns i  poröst pyroxenmineral. 


Proverna togs på asteroiden Itokawa när  japanska sonden Hayabusa tog ett prov på denna nyligen. Jag har tidigare skrivit om detta uppdrag på bloggen så det bör vara väl känt. 



För ytterligare fakta inom denna forskning, har NASA planerat ett uppdrag innebärande att samla in prover från asteroiden Bennu sommaren 2020 och föra dessa tillbaka till jorden 2023. 


Låt se vad det ger. Jag är skeptisk till åsikten att vatten kommit från rymden. Om så, varifrån kom då vattnet från början till dessa asteroider? Inget förklaras från ursprunget om vattnets tillblivelse i detta.


Bild asteroiden Bennu.

Mystisk isformation på månen Titan

Titan är Saturnus största måne och den näst största månen i solsystemet efter Jupiters måne Ganymedes vilken är störst. 


Forskare har nu hittat isblock vilka ligger i en långsmal sträcka över nästan hälften av Titans omkrets. Dessa isblock av vattenis var inget man trodde fanns. Vilken geologisk effekt som ligger bakom detta vet man inte.


 Forskningen och upptäckten baseras på data som samlats in av NASA: s rymdsond Cassini som tillbringade 13 år av sin färd med att studera Saturnus och dess månar. Farkosten gjorde mer än 100 förbiflygningar över Titan Innan den kraschade ner i Saturnus i september 2017.



Månen Titan har en tjock, kväverik atmosfär och vätskor mestadels av etan och metan vilka har egna kretslopp och regnar ner på dess yta (men även något vatten) och fyller sjöar och hav.



”Tanken är att försöka få en global känsla av vad fördelningen av isen på ytan är jämfört med mängden organiska ämnen på ytan' ”, berättar författaren Caitlin Griffith, i en rapport. Hon är planetforskare vid University of Arizona, Griffith. 

Hon är ännu inte säker på vad den massiva linjen av is (av vatten) kommer av för händelser i det förflutna. ”Det är en stor funktion som berättar något om det sätt som Titan var tidigare, men vi inte vet riktigt vad”, sa hon. ”Jag tror just nu det i grunden säger oss att det är komplicerat att hitta svaret då ytan själv är  ganska komplicerat uppbyggd”.


Nog finns det många mysterier kvar däruppe som vi önskar svar på säger jag själv som skriver denna blogg.

UFO rapporter ska sparas igen men inget visas upp för allmänheten.

UFO betyder på svenska oidentifierade flygande föremål. Många ser dessa rspporter som besök av varelser från rymdens djup.


Den amerikanska marinen gör inte detta. Men planerar nu att inrätta ett officiellt rapporteringssystem för att undersöka och övervaka rapporter från och till piloter vilka rapporterat om oidentifierade flygande objekt (UFO).


Men de rapporter som kommer in blir inte offentliga.


Biträdande chef för Naval Operations Politico för informationskrigföring, berättade för The Washington Post att det har varit ett antal rapporter av obehörig eller oidentifierade  farkoster över olika militär-kontrollerade områden och luftutrymmen under de senaste åren.  Marinen och [US Air Force] tar dessa rapporter på allvar och undersöker varje rapport.


Själv anser jag som även ovanstående gör se länk som medföljer här att det handlar om provokativ överflygning eller spionage från stater som kanske  Ryssland och knappast är aliens.

Bilden är en fantasi på UFO- överflygning.

En kollision mellan två stjärnor för en halv miljard år sedan

Ett internationellt team av forskare från bland annat The Australian National University (ANU) har upptäckt två stjärnors kollision för omkring 500 miljoner år sedan.


Upptäckten kommer bara några veckor efter återstarten av det känsligaste vetenskapliga instrument som någonsin byggts. Det avancerade Laser Interferometer gravitations-wave Observatory (LIGO) vilket finns i USA och består av dubbla detektorer.


Det är två neutronstjärnors kollision vi nu kan se. En händelse ca en halv miljard ljusår bort och lika många år sedan.
  

Neutronstjärnor har en radie av 15 kilometer och är två gånger massan av vår sol.

Med det avancerade instrument som upptäckte denna historiska händelse förväntar astronomer att upptäcka gravitationsvågor från fler än mer omvälvande händelser därute.  Händelser vi aldrig har haft möjlighet att upptäcka tidigare. Kanske händelser som när ett svart hål sväljer en neutronstjärna och exploderande stjärnor på mycket långt avstånd i tid och rum vilka producerar mycket svaga signaler mm.


Ju mer avancerade instrument vi avsöker universum med desto mer kan vi hitta och desto mer frågor uppstår.


Bild från vikipedia på En arm av LIGO-interferometern som är en del av instrumentet som användes ovan.

En meteorits nedslagseffekt på månen den 21 jan. 2019.

21 januari 2019, fullmånen hade gått helt in i jordens skugga enbart sekunder senare efter den totala skuggfasen av månförmörkelsen slog en meteorit ner på månens yta.


Den orsakade en kort men ljus blixt och de som såg detta var amatörastronomer över norra halvklotet. Professionella astronomer uppmärksammade det inte förrän de månader senare började studera bilder tagna av en hop av åtta teleskop i södra Spanien.

Det team av forskare vilka sedan studerat bilderna tror sig nu veta hur hårt månen fick ta emot smällen. Meteoriten bör enligt beräkningar ha haft storleken av  30 till 60 centimeter och kraschat ner på månen i en hastighet 61 000 km/h.


Effekten resulterade i en krater på ca 15 meter i diameter. Genom att studera blixten av denna krasch i flera olika våglängder av ljus beräknas dess temperatur vid nedslaget ha varit ca 5 400C och dess vikt ca 45 kg. Energin som frisläpptes beräknas till ca 1500 kg.


Att upptäcka en så ovanlig händelse som ett nedslag på månen under en total månförmörkelse är unikt. Kanske vi aldrig upptäckt denna om inte amatörforskare slagit larm om vad de sett och därmed uppmärksammat astronomer om händelsen och fått dessa att agera.


 Men samtidigt är det en varningssignal för de bemannade månbesättningar som ska landa på månen i framtiden. Skydd måste finnas och spårning efter kommande objekt uppifrån annars kan fruktansvärda olyckor ske.


Det finns ingen skyddande atmosfär över månen som Jorden har. På Jorden brinner mindre objekt upp på sin nedfärd i atmosfären och träffar inte ytan.


På månen är det fritt fall i hög hastighet även av små objekt uppifrån.

I sista delen 2020-talet kommer sex asteroider att svepa förbi nära Jorden.

Under det sena 2020-talet med början sommaren 2017 och två år framåt besöks vårt närområde av sex asteroider. Ingen dock så närgången att krasch riskeras med Jorden om nu inga drastiska kursändringar sker.


Tre av dem kommer att vara synliga med kikare. En av dem Apophis (se bild ovan) kommer att vara synlig för blotta ögat.


 Den största asteroiden kommer som den första av dessa sommaren 2027. Asteroiden 1990 MU vilken har en storlek av 2,8 kilometers diameter. Två asteroider i serien kommer närmare jorden än månens avstånd till oss.



Uppgifterna om dessa förbiflygningar vilka kommer att ge bra tillfällen för både forskare och allmänhet att se dem presenterades den 30 april 2019 vid International Academy of Aeronautics' Planetary Defense Conference i College Park, Maryland av Lance Benner, radarspecialist vid NASA's Jet Propulsion Laboratory i California.

Det blir nog uppmärksammade händelser av många.


Bilden är på omnämnda asteroiden Adophis.

Asteroid 2019HS2 tog en ny kurs och kom närmre Jorden den 28 april 2019 än väntat.

En asteroid med namnet 2019 HS2 med en diameter av ca 13-30 meter, tillräckligt stor för att ge omfattande skador om den kraschat på Jorden kom in i närområdet till Jorden.


Det var den 28 april 2019 den svepte förbi oss i närområdet och under denna färd plötsligt ändrade riktning och kom närmre Jorden än väntat. Detta fick NASA att hålla ögonen på den så den inte ändrade kurs igen till direktträff med oss. Något som inte skedde som vi vet.


Den kom som närmst tidigt på morgonen amerikansk tid på ett avstånd från oss av 43450 km vilket i rymdsammanhang är nära.


Det motsvarar avståndet mellan Jorden och månen 5,5 gånger.

Allt gick väl denna gång.


Bilden visar Jorden och månen och kan ge en inblick i avståndet det handlar om alltså 5,5 gånger längre ut från oss än avståndet månen och Jorden på bilden. Om skalan stämmer vet jag inte men vi kan nog anta den är ungefärligt rätt.

Stephen Hawkings teori om svarta hål har fått en spricka.

En av Stephen Hawkings mest kända teorier den om mörk materia verkar inte stämma. Teorin säger att mörk materia är en för oss osynlig massa av mycket små svarta hål uppkomna genom BigBang.


Svarta hål av en storlek på ca en proton.  Dessa små svarta hål skulle vara svåra att se men ska ännu utöva en stor dragningskraft på andra objekt. (själv har svårt för att då se anledningen till universums accelererande expansion, min anm.)


Med den avancerade Den Hyper Suprime-Cam (HSC) en digital kamera på Subaru, teleskopet på Hawaii borde med kamerans bildteknik som kan ta en bild av hela Andromedagalaxen (den närmaste galaxen till vår egen) ge tecken från dessa små svarta hål som borde finnas i oändligt antal.


Masahiro Takada och hans team vid Kavli-Institutet för fysik och matematik i Japan använde denna kamera för att söka efter dessa  svarta hål. Resultatet blev nedslående och publicerades i tidskriften Nature astronomy. Dessa små svarta hål borde genom deras kraftfulla gravitationella fält ge tecken av  böjning av ljus – ett fenomen som kallat mikrolinsing. Men inget sådant upptäcktes. 


Takada och hans team tog ca 200 bilder av Andromedagalaxen över en tid av 7 timmar en klar natt. De hittade bara en potentiell mikrolinsinghändelse. Takada säger att de borde ha sett cirka 1000 mikrolinsingsignaler om Hawkings teori skulle bisa sig stämma.


– Mikrolinsning är den gyllene standarden för att påvisa svarta hål säger fysiker Simeon Bird vilken forskar om svarta hål vid University of California, Riverside. Bird var inte involverad i ovanstående forskning. Men uttalar sig om resultatet med följande ordgenom att påstå  ”Detta arbete utesluter inte att dessa svarta hål existerar och är mörk materia.


Jag misstänker dock att denna forskare inte vill förfalska något av Hawkings teorier förrän det finns absoluta bevis på att de inte stämmer. Det skulle göra att mycket v den utbildning som nu görs på universiteten då måste förändras i grunden.

2017 övade NASA på hur armageddon skulle förhindras. Övningsobjekt, asteroid 2012 TC4.

En Katastrofövning realiserades för ett tag sedan där även Vita huset var involverad skedde under hösten 2017. I övningen beskrevs en snar katastrof som skulle drabba hela planeten.  En asteroid på kollisionskurs med Jorden.


Övningsobjektet man använde var den då besökande i närområdet asteroiden 2012TC4.



– Vi visste att denna inte var ett hot. Vi ville att det skulle vara en övning, men TC4 var en bra kandidat ”, säger Michael Kelley, en NASA-forskare inom området och medförfattare till rapporten som beskrev övning.


Läs mer om övningen här. Övningar av detta slag behövs då en katastrof från ovan kan dyka upp vilken dag som helst.


Bild från vikipedia på en radarbild på 2012 TC4.