Hur en galax ser ut vet vi inte, Osynlig materia finns som vi inte kan se (ej att förväxla med mörk materia).

När du ser en galax i universum genom ett teleskop eller i bilder tagna av observatorier ser du vad du tror är en hel galax och hur den ser ut. Men det är fel.


Forskare har upptäckt att ca hälften av galaxens materia är osynlig. Men förväxla inte detta med mörk materia som är något helt annat.


Här handlar det om massa (vanliga atomer) i galaxens halosken. Gasen i denna.


 En grupp astronomer från UC Santa Barbara Professor Crystal Martin och doktorand Stephanie Ho har nu släppt en rapport som visar hur dessa glorior samverkar med galaxer. I studien som publicerats i The Astrophysical Journal visar de att en galax inte alls är så skinande som vi tror. Mycket av den syns inte med våra ögon.


Detta är kontentan av dagens inlägg. Insikten och tanken på att det vi inte ser alltid är det som finns.

Teegarden's Star solsystemet där två spännande planeter hittats.

Två tidigare oupptäckta jordliknande planeter har hittats i vårt närområde gömda i mörkret runt den ljussvaga röda dvärgstjärnan Teegardens star 12,5 ljusår bort.


Forskare säger att detta har gjort att vi inte hittat denna stjärnas planeter tidigare. Det är en av de minsta och mest nedtonade kända stjärnorna och därmed svår att upptäcka fast den finns relativt nära oss.


2003 såg man på stjärnan men inget som visade att den hade planeter kunde då ses. Idag vet vi däremot (med de idag mer avancerade instrumentens hjälp) att det finns två planeter runt den i den för stjärnan beboeliga zonen. Här finns kanske vatten på dessa stenplaneter och möjligheten för liv att ha utvecklats.


Det är en lugn plats utan våldsamma solstormar och andra våldsamma naturskeenden. Planeterna ses även som de hittills funna mest liknande Jorden.


Storlekarna är ungefär likartade avståndet till sin sol gör att det bör vara rätt lika temperatur där som här. Därav misstanken att det kan finnas liv och troligen säkert vatten. Vatten verkar finnas överallt på alla planeter o asteroider i någon form så här bör hav finnas och floder flyta.


En spännande plats. Säker möjlig att kolonisera om nu inte dessa planeter redan har civilisationer.

Bilden visar stjärnan men området är mörkt och det är svårt att se.

Avancerade sökningar ska göras efter radiosignaler från universum

Två rapporter har publicerats i astrovetenskapliga tidskrifter om de senaste tre årens sökande efter intelligenta signaler från Vintergatans solsystem. Signaler i form av radiosignaler och optiska signaler.


Detta sökande representerar den största upplagan av SETIprogrammets data i historien inom området. Avancerade observationer har gjorts av ett urval av 1702 närliggande stjärnor (inom ca 160 ljusår från jorden) av radioteleskopet (GBT) i West Virginia och CSIRO'S Parkes radioteleskop i Australien.


I projektet ingår även MeerKAT teleskopet i Sydafrika vilket kan skanna igenom miljarder av radiokanaler i sökandet efter signaler som är alltför smala och väldefinierade för att komma från naturliga processer. Majoriteten av de upptäckta radiosignalerna hittills kommer dock från vår egen mänskliga teknik.


Men det har nu utarbetats två nya tekniker för att filtrera bort dessa störande signaler i jakten på potentiella källor därute i sökandet som kan jämföras med sökandet av ”en nål i en höstack” av signaturer från en eventuella existerande utomjordiska intelligensers radiotrafik.


 Syftet är att kartlägga en miljon närliggande stjärnor och även sökande i 100 närliggande galaxer på ett brett utbud av radio- och optiska band.

Bilden är på Vintergatan där signalspaningen görs.

En ny fysik kan vara på väg med sysftet att förstå verkligheten

Paradigmskiften inom fysiken och vetenskap har skett flera gånger genom historien. Detta har skett då den standard vetenskapstänkandet och accepterandet av kunskap möter nya frågor med svar som inte kan passa in i det vetandet man arbetar med. Ett paradigmskifte som till slut skedde var när det blev accepterat att det man kunde se men inte trodde på blev en sanning då vetenskapen accepterade bevis på att Jorden kretsade runt solen och inte tvärtom.


När för många bevis på att den accepterade vetenskapen inte stämmer så kallade anomalier uppstår fler och fler då kan ett paradigmskifte ske. Men det tar tid och motarbetas länge man försöker få nya rön att passa in på vilka sätt som helst i den redan accepterade vetenskapen först under en längre tid.


Nu kan vi vara i ett sådant läge igen. Det börjar finnas för mycket vi inte kan få att passa in i den fysik vi arbetar inom i dag. Nya rön visar att en ny fysik behövs snart. Idéer om vad denna innebär finns men motarbetningen är stor.


Det är inom partikelfysiken en uppgradering visar på att en uppgradering behövs. Fysiker säger att vissa partiklar, krafter och skeenden inte passar in i standardmodellen.

Bara om alla grundläggande reaktioner mellan universums subatomära partiklar ser likadana ut när de är vänt runt i en spegel skulle det passa in men så är inte fallet. Regler inom fysiken av idag följs inte av dessa.


Även krafter och partiklarna i kvantvärlden är regelbrytare. För något mer om området se denna länk. 

Mysteriet med solens 11 åriga cykler kan vara löst

Var 11:e år går solen in i ett betydligt större solfläcks och solflammstadie. Det är då problem kan uppstå med datorer eller andra elektroniska eller elektriska uppkopplingar.


 Efter det lugnar solen ner sig igen. Det är nästan så regelbunden aktivitet att man kan se det som ett urverk.


Nu har forskare kommit på en lösning för varför så sker och så regelbundet.

”Det är en förvånansvärt hög regelbundenhet och en fullständig parallellitet med planeterna under loppet av undersökta 90 cykler”, sade fysiker Frank Stefani av Helmholtz-Zentrum Dresden-Rossendorf i Tyskland i ett uttalande.


Fast solsystemets planeter är mycket mindre än solen kan vissa av dem påverka solens magnetfält. Detta säger forskarna är det som styr den solens 11- årscykel säger forskare om ämnet i Tyskland.


Planeterna Venus, jorden och Jupiter agerar med små gravitationella  effekter tillsammans på solen vart 11:år vilket ger solen ovanstående effekt. Det är samma effekt som månen ger Jorden och vilket här resulterar i ebb och flod.


Laget har spårat effekten på solen tillbaka till och under 1000 år av solcykler åren mellan år 1000 och 2009 då samma konstellation av de tre ovanstående planeterna gett en sammanbindande effekt vart 11:år av solhändelser.


De hittade en imponerande stark koppling mellan detta. ”Allt tyder på en klockad process”.


Vad teamet hittade är att tidvattenkrafterna på solen är starkast när jorden, Venus och Jupiter ligger i linje vilket sker varje 11.07 år. Det är då soleruptionerna och solflammorna ökar med störningar på elektronik på Jorden.


Detta ger oss möjlighet att hålla koll på när vi kan förvänta oss denna effekt som kan vara mer eller mindre stark per gång men alltid inträffar regelbundet som en klocka.

Molnen på Mars har inte samma ursprung som på jorden

Ny forskning tyder på att små meteorer vilka i antal tillsammans har en vikt av 2-3 ton varje dag sveper in i Mars atmosfär och stoftmässigt är anledningen till Mars moln. Ett skeende ca 65 km ovan Mars yta.



Upptäckten hjälper till att lösa mysteriet med hur moln växer i den mellersta atmosfären och hur klimatet är och en gång var på Mars ändå sedan floderna rann över dess yta.


På jorden fastnar i stigande vattenmolekyler små korn av havssalt eller damm i  luften tills de bildar den vita stripor synliga från marken som är moln och efterhand blir allt större tills tyngden av dem resulterar i regn. På Mars saknas detta kretslopp av vatten och havssalt existerar inte. Däremot finns kolsyreismoln i atmosfären på Mars med damm som virvlat upp från marken och damm från  från alla de små meteorer som kraschat in i atmosfären.


Moln finns av skilda slag och Mars moln är inte av samma slag som jordens. 


Bilden visar Mars dammiga yta med hjulspår efter rymdbilens färd där den 9 februari 2014.

På dvärgplaneten Ceres finns ett högt berg bestående av fruset vatten och lera

Ceres är en dvärgplanet i asteroidbältet mellan Jupiter och Mars vars storlek är cirka 100 mil i diameter. Denna dvärgplanet uppmärksammades mycket då rymdfarkosten Dawn fotograferade denna vid överflygning under 2015.


Vem minns inte de lysande platser som den gången upptäcktes på denna och satte fantasin i rörelse över hela världen. Men till slut förstods som saltavlagringar som blänkte i det svaga solljuset.


Ceres är en plats där man ännu har mycket att undersöka. Här finns den underliga vulkaniska toppen Ahuna Mons med en höjd av 4000 meter se bild.


Forskare från German Aerospace Center (DLR) har nu listat ut hur denna märkliga funktion bildats.  Efter mätning av Ceres på gravitationen på Ceres och studier av strukturen säger forskare att vulkanen skapades när en bubbla av lermineral, salt, vatten och sten genom vulkanutbrott kom upp till ytan.

Under ytan antas denna blandning finnas i form av bubblor men det är finns inget sätt att se dessa förmodade bubblor i Ceres inre vilka kan komma upp.


Ceres är en spännande plats och den största dvärgplaneten i asteroidbältet. Den upptäcktes den 1 januari 1801 av prästen och astronomen Giuseppe Piazzi vilken verkade i Palermo.

En liten galax med ett överraskande litet svart hål i centrum

När ett team av astronomer mätte det svarta hålet i mitten av dvärggalaxen NGC 4395 vilken finns 14 miljoner ljusår bort i riktning mot stjärnbilden Jakthundarna blev förvåningen stor.


Deras beräkningar utefter erfarenhet av svarta hål i en galax visade sig inte stämma här. Det svarta hålet här var 40 gånger mindre än man antaget.  Men likväl hade det fortfarande 10 000 gånger massan av vår sol något man beräknat det skulle ha.

Nu måste man vara mindre självsäkra på vad som finns i dvärggalaxers centrum. Man vet inte ens säkert om alla dvärggalaxer har ett svart hål i centrum.


All erfarenhet visar dock (ännu) att det finns ett supermassivt svart hål i mitten av varje galax som är lika stor som eller större än Vintergatan. Men vi kan inte ännu med säkerhet såga om samma sak gäller alla dvärggalaxer (kanske vi ska vara försiktiga med att säga så om större galaxer också min anm.)


Gallo heter en av medförfattarna till en rapport där ovanstående beskrivs och som publicerades nyligen i tidskriften nature astronomy.  Hon säger att ha data på storleken av mindre svarta hål kanske kan hjälpa till att förklara mysteriet med hur några av de stora supermassiva svart hålen verkar ha en uppförstorad effekt av den galax där de finns. Ju större galax desto större svart hål. Kanske finns ett samband med detta. Men varför?


Bilden är på ovannämnda galax.

Kan järnasteroiden Psyche vara kärnan av en splittrad planet

I Asteroidbältet mellan Mars och Jupiter finns asteroiden Psyche med en massa av 22 miljarder kilo vilket gör 0,03%  massa jämfört med månens. Dess storlek är 280×230×190 km. Det är den elfte mest massiva kända asteroiden i solsystemet. De största i asteroidbältet är Ceres och Vesta vilka består av sten och is. Psyche är däremot det i särklass största kända objektet av nästan ren metall.
  

Asteroidbältet kan vara resterna av en eller flera planeter som kolliderat med varandra och splittrats. Den metalliska kärna som finns i planeter och vilken Psyche består av kan vara bevis på att denna asteroid är resterna av eller är en krossad planets kärna.


Rymdorganisationen Nasa planerar att det den 31 jan 2026 ska anlända en farkost till Psyche och de då ska undersöka denna asteroid. Kanske vi då kan få svaret på om det är en planets kärnrester vi har här. Kanske vi även sedan då kan få svar på när det isåfall skedde och om två planeter krockade bör det finnas även en kärna från denna.
Bilden ovan är på Psyche.

Saltvatten av samma slag som i Jordens hav finns på månen Europa

Jupiters måne Europa är en främmande istäckt värld med underjordiskt hav. Nu har det upptäckts att det finns natriumklorid här (vanligt bordsalt). Vilket gör att havet under ytan är ett saltvattenhav.


Det är därmed möjligt för havslevande fiskar likt våra på jorden att leva här. Om det finns liv där vet vi inte men chansen finns.

Möjligheten att en gång plantera in fisk från jordens hav i detta hav ökar och även växter.


Upptäckten av natriumklorid på Europa ökar denna möjlighet markant. Vi har hittat salt i isen på Europa och då bör det även kunna finnas i havet under isen och därmed saltvatten. Men bevis för detta är i nuläget inte möjligt.


Det var rymdteleskopet Hubble som bevisade att det fanns en gul yta och detta visade en kemisk signal som representerade bordssalt.
  

Mike Brown, rapportmedförfattare och Richard och Barbara Rosenberg Professorer i planetärastronomi vid California Institute of Technology var de som kom fram till resultatet och nyligen publicerad rapporten om upptäckten.


”Nog vore det en fördel om det visade sig att det stämde. Havsvattnet kanske inte har liv i dag på Europa men vi skulle kunna odla fisk där till föda för kommande kolonisationer på månarna vid Jupiter. Ja även för proviantering för resor längre ut” min åsikt. 


Bild naturtrogen bild av ytan på månen Europa.

Lite om vita hål i förhållande till svarta hål

Ett vitt hål är (enligt text i vikipedia) i den allmänna relativitetsteorin en hypotetisk region i rumtiden som inte kan nås från utsidan, även om materia och ljus kan undkomma det. I denna mening är det motsatsen till ett svart hål, som bara kan nås från utsidan, och från vilket ingenting (inklusive ljus) kan undkomma.


Vita hål uppträder i teorin om eviga svarta hål. Härjämte har en svart hål-region i framtiden ett vitt hål-region i sitt förflutna, som en lösning till Einsteins fältekvationer. 

Emellertid finns inte denna region för svarta hål som har bildats genom en gravitationskollaps och det finns inte heller några kända fysikaliska processer genom vilka ett vitt hål kan bildas. Inget vitt hål har någonsin observerats.


Liksom svarta hål har vita hål egenskaper som massa, laddning och rörelseenergi. De drar materia till sig men föremål som faller in mot ett vitt hål skulle aldrig nå det vita hålets antihorisont.


Tänk dig ett gravitationsfält utan en yta. Tyngdaccelerationen är störst på ytan av någon kropp, vilken som helst. Då svarta hål saknar en yta, ökar tyngdaccelerationen exponentiellt, men når aldrig ett värde då det inte finns någon ansedd yta i en singularitet.



Allmän relativitetsteori beskriver vita hål i teori men ingen vet om de kan bildas i verkligheten. Ett svart hål bildas när en stjärna kollapsar till en liten volym men går allt baklänges är det ett vitt hål. Konstigt ja jag har själv svårt att förstå.


Även om stora vita hål bildades skulle de förmodligen försvinna snart. Varje utgående fråga skulle kollidera med frågan om omloppsbanan och systemet skulle kollapsa till ett svart hål. 


”Ett långlivat vita hål, tror jag, är mycket osannolikt”, sade Hal Haggard, teoretisk fysiker vid Bard College i New York. De ses dela maskhåls korta öden om nu dessa finns.


Ända sedan Stephen Hawking på 1970-talet insåg att svarta hål läcker energi har fysiker debatterat hur enheterna eventuellt kunde skrumpna ihop och dö. Om ett svart hål dunstar bort vad händer då? Ingen vet. Allmänna relativitetsteorin brukar låta informationen och kvantmekaniken förbjuda dess borttagning. Men om så likväl kan ske föds då ett kortlivat vitt hål?


Läs mer om fenomenet på medföljande länkar. Det är ett svårt och tankeväckande experiment och kan tolkas olika. Jag tolkar det på mitt vis så gott jag förstått det enligt ovan och frågan ovan. Svar har jag inte.

En stor mängd metallfragment ligger begravd under sydpolen på månen.

Forskare har upptäckt en struktur som väger 2,18 miljarder kilo och sträcker sig 300 kilometer djupt ner under månens sydpol. Troligen har en asteroid bildat formationen.


I denna struktur finns under ytan mörka metallfragment av en storlek som kan jämföras med, i omfång, som lika stort som ön Hawaii. En oväntat stor massa säger huvudförfattare Peter B. James på Baylor University i en rapport om ämnet publicerat i The journal Advancing Earth and Space Science. 


En spännande och fantasifull upptäckt. Men troligast är det fragment av en stor metallrik asteroid som en gång för länge sedan sjönk ner i månens då porösare yta.

En gång small det ordentligt på asteroiden Vesta

Vesta är den fjärde asteroid som upptäcktes vilket skedde 1807 i Bremen av H.W. Olbers (läkare och astronom) . Den är den näst största asteroiden i asteroidbältet med måtten 578×560×458 kilometer.


Rymdsonden Dawn vilken sköts upp den 27 september 2007 med uppdraget att undersöka asteroiden Vesta och dvärgplaneten Ceres tog de första bilderna av Vesta som släpptes 3 maj 2011, se en bild ovan på en av dessa.


En massiv kollision påverkade djupt Vesta en gång och av denna fick den sin form. Nu har forskare gett ut en ny rapport av beräkningar av detta skeende. Det är forskare från Tokyo Institute of Technology, Japans National Institute of Polar Research och ETH Zürich, Schweiz.


Det  fördjupar vår förståelse av en protoplanet som Vesta ses som. Vesta  bildades för drygt 4,5 miljarder år sedan. Redan då för  4,525.4 miljoner år sedan för att vara korrekt enligt nya beräkningar skedde kollisionen.


Vesta har en yta, mantel och en metallisk kärna, likt jorden har.

Bilden ovan är som sagts ovan av Vesta och kommer från NASA.

Sökning efter en tung saknad Higginspartikel på gång.

De flesta känner till  Higgsbosonen (Higgs partikel). Partikeln vilken förutsades existera av Peter Higgs (nobelpristagare 2013). Higgs partikel ingår i partikelfysikens standardmodell Och till slut hittades i partikelacceleratorns sökande i Bern.
  

Vid ett seminarium vid CERN i början av juli 2012 tillkännagav talespersonen Fabiola Gianotti att man sannolikt upptäckt Higgs partikel.


Denna partikel är en bit av ett fält som genomsyrar allt i rumtiden; den interagerar med många partiklar, som elektroner och kvarkar och ger dessa partiklar massa därav smeknamnet Guds partikel.


Men den Higgspartikel som hittades 2012 var förvånansvärt lätt. Enligt uppskattningar borde den ha varit mycket tyngre. Detta öppnar därför upp en intressant fråga: Var detta det enda storleksslaget av en  Higgsbosonen? Finns det fler som flyter runt däruteute och gör sina egna saker? Finns större storlekar (kanske mindre med min anm,) undrar ett team av forskare vid Cern där partikelacceleratorn som upptäckte Higgsbosonen finns.


Om den tunga Higgspartikeln existerar behöver vi konfigurera om vår förståelse av Standardmodellen för partikelfysik med att det finns mycket mer att för oss att upptäcka.

Och inom komplexa interaktioner kan det vara en ledtråd till att vi kan förstå mer om den spöklika neutrinopartikeln som vi ser som den mest vanliga i universum men utan elektrisk laddning.


För mer om detta ämne fälj medföljande länkar i inlägget.


Bilden är på Peter Higgs nobelpristagaren forskaren som var pionjär inom forskningen om partikeln vilken fått hans namn.

Supernovor i det förgångna tvingade fram människan som upprättgående

Supernovaexplosioner i yttre rymden för miljoner (ett flertal inträffade då) år sedan kan ha utlöst en kedjereaktion som resulterat i den brända jordens skogar här på jorden och varit anledningen till att våra förfäder började gå upprätt istället för fyrfota klättrande i trädens kronor efter mat.


Skog fanns det gått om innan katastrofen och även skydd uppe i träden. Men efter skogsbränder i ökat antal blev stäppen utbredd i östra Afrika varifrån människan först uppstod.


Maten fanns nu att på marknivå under åtskillig tid och skydden i högt gräs. Att då kunna springa med två ben blev en fördel och människan började därför i överlevnadssyfte från rovdjur efterhand att ställa sig upp som tvåfoting. Den gren som klarade detta av människosläktet tog över. Den gren som inte klarade det åts upp av vilddjuren efterhand.


Detta är kontentan i teorin av en ny rapport från University of Kansas. I rapporten nämns om hur det var för ca 2,6 miljoner år sedan. Tiden då Jorden supernovors effekter nådde Jorden och atmosfären  bombarderades på jorden med effekterna av relativt nära supernovors explosioner som resulterade i galaktiska ”Cosmic-ray jonisering innebärande bland annat att den kosmiska strålningen av atomära och subatomära partiklar rört sig genom universum i hastigheter nära ljusets. Det var mest protoner och de kan ha haftoförklarligt stor kinetisk energi mycket större än vad man kan åstadkomma i partikelacceleratorer.



Effekten bör ha resulterat i skogsbränder och ha bidragit till övergången från skog till savann i nordöstra Afrika.


”Det är tänkt att det redan fanns vissa tendens för hominiderna att gå på två ben, redan innan denna händelse. Men de var främst anpassade för att klättra runt i träden. Efter denna omvandling av terrängen från skog  till savann, skulle de mycket oftare behöva gå från ett träd till ett annat över gräsmark och bli bättre på att gå uppresta. De kunde se över toppar av gräs och se sig om efter rovdjur. Det kan vara denna omvandling till savann som bidragit till den moderna människan som upprättgående varelse.


Bild från vikipedia på Resterna efter Keplers supernova, SN 1604.Denna finns belägen 20000 ljusår bort i riktning mot stjärnbilden Ormbäraren.

En mystisk radiovågsväg upptäckt mellan två galaxer.

Mellan galaxerna finns plasma och damm, gas och asteroider. En och annan vilsen stjärna och planet.


Ett team av astronomer har upptäckt en tråd av radiovågor mellan två långsamt kolliderande galaxhopar en ström av laddade elektroner som sträcker sig 10 miljoner ljusår. En egentligen fysisk omöjlighet men likväl sann.


Det är mellan galaxerna Abell 0399 och Abell 0401 (galaxerna finns ca 900 miljoner ljusår bort) forskarna upptäckte denna stora bro av radiovågor av laddade partiklar.

Upptäckten är publicerad den publicerad 7 juni i tidskriften Science.


Teoretiskt kan det vara ett svagt men turbulent magnetfält som sträcker sig från den ena galaxhopen till nästa som resulterar som en mystisk partikelaccelerator som sparkar elektroner 10 gånger längre än de vanligtvis skulle fysiskt kunna göra  utan hjälp.


 ”Det är ett mycket svagt magnetfält, ca 1 miljon gånger [svagare] än jordens”, säger forskaren Govoni i en video medföljer studien.


Men hon och hennes kolleger anser att det är starkt nog för att släppa ut vågor och därmed ha resulterat i denna elektronmotorväg av radiovågor.


Lite fantasifullt kan man tänka sig att det är en radiovågsväg mellan två civilisationer i galaxerna. Men det är bara tankar.

Vid resa bakåt i tiden stöter vi kanske på problem.

Vad skulle hända dig om du åkte tillbaka i tiden och dödade din egen farfar? Skulle du försvinna i tomma intet då och framtiden förändras? Men om så vem dödade då din farfar?


En modell med fotoner avslöjar att kvantmekaniken kan lösa dilemmat — och även kvantkryptering.


 Tidsresor är enligt teorin i dag möjliga både framåt och bakåt enligt relativitetsteorin där svarta hål används för ändamålet.


I denna teori beskrivs gravitation som en skevhet i rumtiden av energi och materia. Ett extremt kraftfullt gravitationsfält som produceras av ett snurrande svart hål kan i princip göra att rumtiden böjer sig tillbaka in i sig själv. Detta skulle skapa en ”sluten tidskurva”, eller en loop som kan passeras för att resa båkåt i tiden.


Då det gäller paradoxen att resa tillbaks i tiden och döda sin farfar”farfar paradoxen”, ett hypotetiskt scenario där någon använder en CTC en sluten tidskurva enligt ovan för att resa tillbaka i tiden att mörda sin egen farfar och därmed förhindra sin egen senare födelse. Men det behöver för den skull inte innebära att denne försvinner i ingenting och aldrig har existerat.


Vid korsningen av en CTC i syfte att döda sin förfader går  en grundläggande partikel tillbaka i tiden för att vända om till en partikel av annat slag än en människa. Om partikeln gör detta vänder denna tillbaks igenom CTC och inget har hänt.


I det här fallet finns det ingen förhand deterministiska säkerhet till var partikeln hamnande endast en fördelning av sannolikheter. Att partikeln i detta fall människans kommer in ena änden av en CTC och måste dyka upp i andra änden med identiska egenskaper är ingen garanti. Därför är en partikel som avges genom det svarta hålet med en sannolikhet av hälften skulle ange CTC och kom ut i andra änden att vända växeln med en sannolikhet på en halv vilket ger flera möjligheter av ett förlopp enligt en teori och då skulle mordet enbart ha 50 % sannolikhet att lyckas. Men om det lyckas var sker det då och var och hur har det påverkat framtiden och vilken framtid?

Resonemanget är helt i linje med de kända lagarna av kvantmekanik.


För mer om detta resonemang följ länken


Nog är verkligheten annorlunda än den vi en gång lärde oss i skolan.

Alla galaxer utom en avlägsnar sig från oss och vår hemgalax Vintergatan.

Spiralgalaxen Messier 90 finns ungefär 60 miljoner ljusår från Vintergatan. Den är unik då den rör sig mot oss. Något ingen, vad vi sett, annan av de oräkneliga miljarders miljarder galaxer gör i det snabbt expanderande universumet gör. Alla galaxer rör sig från varandra och oss men just denna rör sig mot oss eller om vi ser det så vi rör oss mot denna. Om någon annan galax däruppe rör sig mot någon annan galax däruppe är även möjligt men något exempel på detta vet jag inte.


Messier 90 finns i riktning mot stjärnbilden Jungfrun (Virgo) och är en del av Virgo-hopen. En grupp av mer än 1200 galaxer. Astronomer anser att Messier 90:s bana sannolikt beror på klustrets stora massa accelererar galaxerna inom klustret till höga hastigheter och skickar vissa på annorlunda banor istället för att hopen och enstaka expanderar till ett allt större universums utvidgning.


Messier 90 kommer mot oss enligt uttalande från astronomer vilka analyserat bilder från Hubbleteleskopet. Messier 90 närmar sig oss just nu som vi ser det men det kan ändras över tid inget säger att galaxen kommer fram till oss någonsin.


Messier 90, går snabbare än klustret som helhet.


Bilden är på Messier 90.

Två planeter bildas just nu vid stjärnan PDS 70.

Astronomer har fotograferat två planeter under konstruktion kretsande runt stjärnan PDS 70 vilken finns ca 370 ljusår från jorden, rapporteras i en ny rapport.


PDS 70 är det andra multiplanetsystem där en händelse av detta slag sker just nu från vår händelsehorisont sett. Den första vi upptäckte var vid stjärnan HR 8799.  Men i solsystemet HR 8799 är planeterna nästintill färdigbildade medan de i PDS 70 fortfarande växer till sig i en skiva av gas och stoft runt stjärnan.


Detta är den första otvetydiga upptäckten av ett bildande av ett två-planetsystem säger medförfattare Julien Girardvid  Space Telescope Science Institute i Baltimore i den publicerade rapporten.


Stjärnan PDS 70 är enbart ca 6 miljoner år gammal. Den disk där skeendet pågår sträcker sig från ca 3 till 6 miljarder kilometer från stjärnan.


Det var 2018 astronomer upptäckte en gasjätte i denna disk som fick namnet PDS 70b nära innerkanten 3,2 miljarder km från moderstjärnan PDS 70 vilket motsvarar ungefär avståndet mellan Uranus och solen i vårt solsystem.
  

Gasplaneten PDS 70b uppskattas som fyra till 17 gånger mer massiv än Jupiter. Samtidigt upptäcktes ytterligare en planetbildning 5,3 miljarder km från stjärnan vilken fått beteckningen PDS 70c vilkens avstånd till PDS 70 kan jämföras med avståndet från vår sol till Neptunus även PDS 70c är en gasjätte.


Bilden föreställer den protoplanetära skivan PDS 70 med planet PDS 70b  i bildande (höger).

Det mystiska blinkandet på månen.

Det blixtrar och utöver det ses ljusfenomen av skilda slag från månens yta.


Forskare önskar förstå vad som orsakar dessa fenomen. Helst innan på landstigningen på månen 2024. Önskan är stor om att veta vad man landar på och vad man kan förvänta sig på ytan. Det är inte ett kort besök som planeras som den gången Apollobesättningar landade på ytan med start 1969 och avslut 1972 (Apollo 11- 17) .

Med ett nytt teleskop vill professor Kenedi Hakan av rymdteknik vid Julius-Maximilians-Universitat Würzburg (JMU) i Bayern, Tyskland komma till botten med dessa fenomen.


Ljusfenomenen sker flera gånger i veckan. Ibland är det bara korta ljusblixtar som uppstår ibland längre perioder av ljus. Utöver det sker det att vissa ytor mörknar under en period.


Blixtar kan uppstå när elektriskt laddade partiklar av solvinden reagerar med måndamm. Seismisk aktivitet observeras också på månen och då kan gaser komma upp och svepa över ytan vilket kan reflektera ljuset från solen under korta intervaller, säger Kenedi Hakan. Men det är i teorin.


 Han tillägger även att vi i framtiden troligen kommer att bryta sällsynta metaller på månen. När den dagen kommer bör vi förstå vad som sker på månen så vi inte överaskas av faror av skilda slag. 


Själv anser jag (min anm) inte vi med säkerhet vet om dessa metaller finns som vi behöver eller ser oss behöva dem i framtiden till ex smartphones eller batterier. Detta då ingen vet om vi i framtiden kommer att behöva dessa metaller andra lösningar kan komma för smartphones eller om vi överhuvudtaget använder dessa ting då.

Utrustning snart på väg (2021) till månen för användning 2024.

För första gången sedan 1970-talet planerar nu Förenta staterna att skicka utrustning till  månen. President Donald Trump har accelererat tidsplanen för att sätta människor på månen till 2024. Utrustning kommer att landsättas i juli 2021 i Oceanous Procellarum (Stormarnas hav) en mörk yta på månen synlig från jorden. 


En besättning kommer att landa 2024 enligt NASA om allt går som planerat.


Den amerikanska Rymdstyrelsen har valt det amerikanska företag Astrobotic, för tillverkning av utrustning och Orbit för  instrument och annan vetenskaplig utrustning som en del av programmet som ingår i programmet Artemis. 



Bild på Stormarnas hav på månen där utrustningen ska sättas ner, (inringade området).

Två vita dvärgstjärnors krasch fick följande resultat

Stjärnan ser ut som en disig nebulosa (det finns många slag av nebulosor se mer om detta här) och finns i stjärnbilden Cassiopeia ca10 000 ljusår från jorden. Astronomer ser denna stjärna som att den  har kommit tillbaka från de döda.


Stjärnan visar inga tecken på att innehålla väte eller helium. De lättaste beståndsdelarna i universum och den slutgiltiga källan till bränsle för kärnreaktioner i stjärnor.


Trots detta lyser denna stjärna tiotusentals gånger ljusare än solen och här finns en stjärnvind som verkar ha styrkan av två stjärnor. 


Sådana fall är extremt sällsynta”, påstår en av författarna till en ny rapport om ämnet Götz Gräfener, astronom vid Argelander Institutet för astronomi (AIfA) vid universitetet i Bonn i Tyskland. ”Det finns förmodligen inte ens halvt dussin sådana objekt i Vintergatan och detta är ett av dem”. Vi antar att två vita dvärgar bildade fenomenet för många miljarder år sedan”,  säger en av  medförfattarna Norbert Langer på AIfA, i ett uttalande. ”De cirklade runt varandra och detta  skapade  en ovanlig snedvridning av rumtiden genom gravitationsvågor”. säger Langer.


Ett ovanligt fenomen av resultatet av två vita dvärgars 

krock och sammanblandning en gång för länge sedan.


Bild från Hubbleteleskopet som visar  Captures the Ghost of Cassiopeia.

NGTS-4b, eller ”The Forbidden Planet” en spännande upptäckt 920 ljusår bort

Forbidden Planet eller NGTS-4b finns i närområdet av stjärnbilden Duvan vid sin sol som kallas NGTS-4 belägen cirka 920 ljusår från jorden.


Planeten är så kallad superjord innebärande betydligt större än Jorden. Neptusstorlek i detta fall.


Den cirklar runt sin stjärna på 1,3 jorddagar och är ungefär 20 gånger massan och 3 gånger radien av jorden i storlek. Det verkar också finnas en atmosfär på planeten. Atmosfären förvånar forskarna då den ligger så nära sin sol att detta inte borde vara möjligt. En atmosfär på detta korta avstånd från sin sol borde ha försvunnit för länge sedan eller aldrig uppkommit.


 Forskarna anser dock att planeten har atmosfär på grund av att den ursprungligt inte bildats där den finns nu utan vandrat in mot solen. Det skulle då kunna ge teorin att atmosfären från början varit än tjockare men att den nu tunnas ut likt den gjort på Mars hos oss.


Mars hade säkert likt jorden haft tjockare atmosfär och rinnande vatten på ytan än i dag om inte dess mindre storlek gjort det svårare att behålla detta efter hand som tiden gått.

Ovanstående planet är dock stor betydligt större än jorden så här kan det ta tid att bli av med atmosfär och eventuellt vatten även vid ett så kort avstånd från sin sol.

Men hur det än förhåller sig är atmosfär här bekräftad.


Bild från Vikipedia visande dess läge vid sin sol i förhållande till Merkurius vid vår sol. En illustration av detta.

Ensamma dubbelstjärnor av ett antal av 30 har hittills hittats svävande i tomrum mellan galaxer.

Dubbelstjärnesystem är inte ovanliga i galaxerna. Men ibland händer saker i dessa system som gör att de kastas ut från galaxen vari de finns och blir ensamma dubbelstjärnesystem mellan galaxerna i tomrummet.


Ensamma solsystem som till ett antal, hittills av 30 styck, hittats därute.

Men troligen finns många fler. Tecken på röntgenkällor mellan galaxerna därute visar på att dessa finns därute finns i ett antal av minst 200 stycken. Men avståndet till dessa är så stort att det inte kan bevisas som dubbelstjärnkällor.


Ett upptäckt av 30 st och konstaterat finns på ett avstånd från oss på 62 ljusår.

Detta enligt en studie publicerad 2 maj i The Astrophysical Journal sparkades detta par ut från en dvärggalax då den ena stjärnan kollapsade till en neutronstjärna.


Ytterligare exempel kan läsas om här bland annat ett i riktning mot stjärnbilden Ugnen. 


Som jag skrivit om tidigare. Det finns mycket att upptäcka ovan oss.


Bild från Vikipedia på en av de galaxer som finns i detta galaxkluster som är stjärnbilden Ugnen. Spiralgalaxen NGC 1097.

I det yttre av solsystemet finns Wirtanen med stora vattenlager och på Mars har nyligen en sjö bekräftats.

I slutet av förra året studerade Nasas flygande observatorium Sofia kometen Wirtanen när den i december befann sig som närmst jorden. Data från detta tillfälle visade att kometen innehåller vatten vars sammansättning liknar den i haven på jorden.


 – Vi har upptäckt en enorm reservoar av jordlikt vatten i de yttre delarna av solsystemet säger Darek Lis, forskare vid Nasas Jet Propulsion Laboratory.


Vatten var avgörande för uppkomsten av liv på Jorden och vi vill inte bara förstå hur jordens vatten uppstod – utan även om den här processen skulle kunna fungera på samma sätt för andra planetsystem säger han efter denna spännande upptäckt.

 Asteroider likt den ovan är huvudmisstänkta i hur vattnet en gång kom till Jorden. För min del tycker jag det är långsökt. Om vatten är så vanligt i asteroider bör det även ha varit vanligt i planeter i tidendernas begynnelse. I annat fall är det konstigt och vi ska veta att vi inget vet om hur vatten en gång kom till och varför.



Utöver detta har  forskare nyligen upptäckt en sjö under den marsianska polarisen. Det är det första fyndet av flytande vatten på planeten och genom detta fynd ökar möjligheterna att hitta utomjordiskt liv.


Sjön är av ungefär samma storlek som Hjälmaren i Västmanland Sveriges fjärde största sjö i storleksordning.


Det är under södra polarisen den underjordiska sjön på Mars finns.  Upptäckten, som publicerats i Science gjordes med radarvågor från den europeiska rymdfarkosten Mars Express som cirklar i bana runt Mars sedan december 2003.


Anna Neubeck, astrobiolog vid Stockholms universitet, menar att upptäckten visar att Mars fortfarande är högintressant för dem som forskar om liv i rymden.


Bild tagen den 12 dec 2018 på kometen Wirtanen (från Vikipedia).

En kamp mellan kometer och stora planeter pågår just nu därute i universum

Gigantiska planeter och kometer kämpar i detta ögonblick från vår synvinkel och tid runt skivan i HD 163296. En ung stjärna ca 400 ljusår från oss. 


Kampen pågår i skivorna runt stjärnan. Skivorna vilka består av gas och stoft vilket  omger unga stjärnor där planeter föds. Dammet i skivorna ger det byggmaterial som planeter börjar sin tillväxt i. Damm som efterhand försvinner. 


Sedan de första bilderna av liknande stjärnor bland unga stjärnor har ALMA-teleskopetets  upptäckter  lärt oss mycket om dessahändelser vid unga stjärnor.


 Det är ett samspel av gravitation och gas och damm som bildar nya planeter.


Forskning inom området pågår bland annat vid The Institute for Space Astrophysics and Planetary Science (IAPS) of the Italian National Institute of Astrophysics (INAF). Här har en forskare med namnet Diego Turrini  beskrivit fenomenet i en nyligen framlagd rapport.


Bilden är en illustration på skivan runt den unga stjärnan HD 163296

Unik is på månen Titan

Tritons atmosfär är 70000 gånger mindre tät än jordens och består av kväve, metan och kolmonoxid. Tritons yta verkar (vi vet inte säkert) bestå av två olika typer av terräng bestående av flyktiga isar varav en av vatten och koldioxidis.  Astronomer har med hjälp av Gemini Observatory utforskat Neptunus största måne Triton och för första gången även observerat is av kolmonoxid och kväve.


 Upptäckten gav även en inblick i hur denna flyktiga blandning kan transportera material över månens yta via gejsrar, utlösa säsongsbetonade atmosfäriska förändringar och ge en uppfattning av villkoren på andra avlägsna, isiga världar.


En hopkoppling av två vanliga molekyler kolmonoxid (CO) och kväve (N2) är en ovanlig is.


I jordens atmosfär finns även kolmonoxid och kvävemolekyler som gaser men på jorden inte som is. På jorden är molekylärt kväve den vanligaste gasen i den luft vi andas och kolmonoxid en sällsynt förorening som kan vara dödlig att andas in koncentrerad.


Tritons gejsrar sågs först av Voyager 2 under 1989. Idag är denna farkost tillsammans med Voyager 1 på väg  i interstellära rymden då de lämnat vårt solsystem. En händelse som skedde den 5 nov 2018 för Voyager 2 och för Voyager 1 i augusti 2012.


Bild från Vikipedia, visande Triton, fotograferad av Voyager 2 den 25 augusti 1989.