Galileo är ett system för satellitnavigering som
utvecklats på uppdrag av Europeiska unionen (EU) och Europeiska
rymdorganisationen (ESA). Systemet innehåller 26 satelliter och togs i bruk i december 2016 men är ännu
inte fullt utbyggt. Galileo är kompatibelt med de tidigare systemen GPS och
Glonass (ryska GPS) på så sätt att samma chips även kan användas för att ta
emot Galileo-signaler.
Galileo ska
möjliggöra positionsbestämning med meterprecision för vanliga användare över
hela jordklotet och millimeterprecision för avancerade användare som till
exempel myndigheter och byggbolag.
Systemet består i dag av 26 satelliter men det
planeras för ytterligare tolv stycken.
Systemet fick problem den 12 juli med 22 av satelliterna
vilket resulterade i att det inte gick att visa gps för smartphone eller
liknande system i Europa eller ge data
överhuvudtaget.
Men nu fungerar det igen efter att systemen kom
igång fullt ut den 18 juli igen.
Dock drabbades inte de fyra satelliter vilka har
betydelse för sök och räddningstjänsterna. Sök- och räddningstjänster används
för att lokalisera och hjälpa människor i akuta situationer, exempelvis på
havet eller i avlägsna, bergiga områden. Dessa var inte påverkade och förblev fyllt
operativa.
Störningarna påverkade olika element på
kontrollcentraler i Fucino (Italien) och webbplatsen DLR i Oberpfaffenhofen.
Ett team av experter från Galileo Service operatör
ledda från Spaceopal GmbH, arbetade så snabbt som möjligt och i nära samarbete
med Europeiska GNSS byrån (GSA), samt de industriella markinfrastrukturnas
leverantörer tillsammans med den Europeiska rymdorganisationen (ESA) för att
rätta felet. På grund av den höga tekniska komplexiteten i systemet tog dessa
ansträngningar flera dagar innan tjänsterna återupptogs den 18 juli 2019.
Det visar hur sårbart vårt samhälle är med den nya
teknik vi använder i dag. En fientlig makt från Jorden eller om en främmande
makt från rymden skulle vilja slå ut jordens kommunikation vore det en bagatell
då dagens teknik är inte bara är sårbar utan jämförelsevis mer sårbar är all
annan teknik som tidigare använts på Jorden.
Om rymdvarelser (skulle finnas och vara fientliga)
skulle de säkert ironisera över hur sårbart samhälle vi byggt upp här på
Jorden.
Bild De 27 Galileo-satelliternas konfiguration. Bild
från wikipedia.
Indiens rymdfarkost Chandrayaan-2 är nu på väg till
månen. Resan längd blir sammanlagt sju veckor att jämföra med Apollo 11 vilken
tog 4 dagar på sig för att nå månen. Skillnaden är att Appolo använde raketer
av mycket kraftfullare slag och på dennas uppdrag var även människor ombord.
Chandrayaan-2 är mindre och obemannad och ska även
tillbringa en tid runt Jorden innan den fortsätter mot månen.
Det är Indian Space Research Organisation (ISRO),
som övervakar uppdraget. Enligt uppdragets nya schema efter en försening kommer
att Chandrayaan-2 att tillbringa 23 dagar kretsande kring jorden och gradvis
höja sig från jorden varje gång den kommer på ena sidan av sin elliptiska bana
runt jorden.
I mitten av augusti, kommer farkosten att slutföra en rad manövrar och lämna jordomloppet och påbörja färden till månen vilken den
ska nå den första veckan i september. Väl på plats släpper Chandrayaan-2 ifrån
sig månlandaren Vikram som sedan kommer att sjunka ner till månens yta och om
allt går enligt planerna ska månbilen Pragyan några timmar senare släppas ut från
månlandaren.
Allt sker på månens sydpol. Ett område på månen som
forskare är mycket intresserade av då här finns ett tunt lager is i kratrars
skuggor. Uppdraget är att kartlägga och analysera denna is.
Ett nog så spännande och viktigt uppdrag. Detta med
anledning av att vi vid framtida kolonisering av månen (om den sker) är viktigt
att veta hur vattenförsörjningen ska gå till. Om det finns drickbart vatten på
månen underlättar det mycket.
Bild från vikimedia på modell av den medföljande
månbilen
Jordklotets kärna läcker. Inte att förväxla med manteln som är flytande och varifrån magma och lava kommer ut i vulkaner och är
utgångsplatsen för plattornas rörelser och jordbävningar.
En ny studie visar att den innersta delen av
planeten kärnan som i första hand innehåller järn och nickel men även andra
metaller läcker. Läcker volframisotop 182 och 184.
Läcker till i
manteln plymer, av vilket en del så
småningom når jordytan.
Fynd tyder läckage av isotoperna har skett till
manteln under de senaste 2,5 miljarder åren, säger forskarna i The
Conversation, en webbplats där forskare skriver om sin forskning för
allmänheten.
Detta kemiska utbyte mellan kärnan och mantelns
plymer kunde upptäcktas i havets basalt och har sitt ursprung från plymer i
manteln säger forskarna i studien.
Men denna skillnad i volfram från ickeläckage är
mycket liten volfram-182:s sammansättning i mantel och kärna förväntades skilja
sig med endast ca 200 delar per miljon (ppm). ”Färre än fem laboratorier i
världen kan göra denna typ av analys som visar detta”, skrev forskarna i The
Conversation.
Beloppet för volfram i de bergarter som undersöktes
avslöjade en läcka från kärnan. Under Jordens livstid fanns det en stor
förändring i W-182-till-W-184 förhållandet i jordens mantel fann forskarna.
Konstigt nog har jordens äldsta bergarter högre W-182-till-W-184 förhållande än
de flesta senare bildade stenar.
”Förändringen i förhållandet 182W/184W av manteln
anger att volfram från kärnan har läckt in i manteln under lång tid”, skrev
forskarna i The Conversation.
Jorden är ca 4,5 miljarder år gammal. Jordens äldsta
stenar från manteln från vulkanutbrott hade dock inte några betydande
förändringar av volfram isotoper. Detta tyder på att från 4,3 miljarder fram till
2,7 miljarder år sedan, det var lite eller inget utbyte av material från kärnan
till den övre manteln säger forskarna.
Men under de senaste 2,5 miljarder åren har volfram
isotoperna sammansättningen i manteln förändrats avsevärt. Varför hände detta?
Ingen kan med säkerhet säga detta. Min uppfattning
(min anm) är att det tagit så lång tid från Jordens kärnas skapelse till det
att volfram kunde läckas ut. Det behövdes en transporttid kanske från det
innersta av kärnan till dess yttersta delar innan läckage kunde ske.
Bild från Vikipedia
Innan vi går in på dagens ämne vill jag åter en gång
visa att nu har det hänt igen. En överraskande asteroid kom in mellan månen och
jorden utan att vi först upptäckt den. Det var under torsdagen den 25 juli det
skedde.
Asteroiden har fått namnet 2019 OK och passerade mellan jorden och månens omloppsbana på ett
avstånd av 73 000 kilometer.
Asteroiden kom in mot jorden från solens riktning vilket försenade dess upptäckt till bara ett par
dagar innan den passerade. Vid kollision med jorden hade den utplånat en hel stad, enligt forskare. Storleken av den var ca 50-130 i diameter och dess hastighet 24 km i sekunden.
Den hade om den träffat oss haft en kraft av ca 30 gånger större än atombomben i Hiroshima, säger Alan Duffy, docent i
astrofysik vid Swinburne University till The Sydney Morning Herald. Åter visar
det hur usel koll vi har på närområdet av vårt närområde av rymden (min anm).
Men nu till dagens huvudämne.
Med hjälp av jordens mest kraftfulla radioteleskop
har astronomer gjort de första observationerna av en skiva gas och stoft runt
en mindre sol. En skiva av detta slag bör även en gång varit utgångspunkten till Jupiters
månar.
De flesta slag av planetbildning sker på detta vis
men skeendet är enbart av en längd av 10 miljoner år. Det innebär att det var 4
miljarder år sedan en skiva av detta slag fanns i vårt solsystem.
I tidskriften Astrophysical Journal Letters har publicerats
historien om planet PDS 70 c som just nu tillsammans med PDS 70b bildas i en
gasskiva runt stjärnan PDS 70, 370 ljusår bort från oss i riktning mot
stjärnbilden Kentauren.
Med hjälp av det
stora 66-antenner Atacama Large
Millimeter/submillimeter Array (ALMA-telekopet) i Chile har Rice University
astronomen Andrea Isella med kollegor undersökt detta solsystem med millimeterbandet av radiosignaler.
Detta visade förekomsten av stoftkorn i hela det stjärnsystem där PDS 70 c och
dess systerplanet, PDS 70 b håller på att bildas.
Stjärnan där detta sker är PDS 70 en dvärgstjärna
ungefär av tre fjärdedelar av massan av solen i vårt solsystem. Båda dess
planeter (PDS 70 b och PDS 70 c) är 5 - 10 gånger större än Jupiter och den innersta
av dem (mot dess sol) PDS 70 b, kretsar ca 1,8 miljarder miles (amerikanska miles)
från stjärnan vilket motsvarar ca 2870 km och det är ungefär avståndet från solen
till Uranus i vårt solsystem. PDS 70 c är en miljard miles (amerikanska miles) längre ut och har
storleken av ungefär Neptunus hos oss. Både PDS 70 b och PDS 70 c är
gasplaneter.
Ännu en kunskap är inhämtad och kan fortsatt studeras av astronomer i förståelsen av hur
vårt solsystems planeter en gång bildades och då kanske i första hand dess
gasplaneters Jupiter, Saturnus, Uranaus och Neptunus. Kanske dessas stora antal
av månar sedan till viss del bildades från en gas och dammskivor runt dessa
planeter.
Bild från vikipedia på skeendet som omtalas ovan.
Mauna Kea är en inaktiv vulkan och det högsta berget
på Hawaii, 4 207 meter över havsytan. Här finns sedan tidigare 13 observatorier på toppen av berget som sysselsätter cirka 500 personer. Många upptäckter har
gjorts här bland annat var det här som den interstellära asteroiden Oumuamua
upptäcktes och namngavs med ett hawaiianskt namn. Luften och klarheten här är
gör platsen till en av de bästa i världen för observationer av rymden. Mycket
arbete görs här för att lära mer om svarta hål mm.
Nu har Hawaii: s guvernör utfärdat en
nödproklamation då protester sker över byggandet av ett nytt trettio meter
stort teleskopet på berget. Protesterna riktas över att berget av vissa ses som
heligt och ett teleskop på den plats där det nu ska byggas stör de avlidnas
andar enligt de troende på ön.
Polisen har arresterat 33 demonstranter nyligen men
de släpptes nästan omedelbart enligt Dan Dennison, talesman för Hawaii
Department of Land and Natural Resources.
Infödda Hawaiiaer ser toppen som en helig plats.
Vördade förfäder är begravda där och platsen ses som en plats där människor kan
komma in i himmelen.
Astronomer värderar
dock platsen som en bland de bästa i världen för att fånga en tydlig glimt av
ursprunget till universum. Teleskopet som ska byggas ska ha mycket känsliga
instrument som behöver bli omhändertagna dagligen av besättningar av tekniker
som går upp på berget varje dag för att underhålla systemen.
Vägen upp till observatorierna som redan finns här är
nu tillfälligt osäker på grund av demonstrationerna och stängd av myndigheterna
men ska öppnas upp igen så snart situationen tillåter.
”Allas säkerhet på berget, observatoriepersonal,
lag verkställighet och demonstranterna är av största vikt för oss”, säger Jessica
Dempsey, den biträdande direktören för observatoriet i East Asian.
Vi får hoppas situationen nu löses och att teleskopet
kan byggas då det är svårt eller kanske omöjligt att finna en ersättningsplats
på Jorden för anläggningen (min anm).
Bilden är på det i inlägget nämnda heliga berget
Mauna Kea på Hawai.
Barnard 68 är ett molekylmoln vilket finns i
riktning mot stjärnbilden Ormbäraren inom vår egen galax på ett avstånd av
ungefär 400 ljusår bort. Den amerikanske astronomen Edward Emerson Barnard kallade
det en mörk nebulosa. En mörk nebulosa ett mörkt moln som skymmer bakomliggande
stjärnor.
Trots denna ogenomskinlighet av Barnard 68 av synliga
våglängder har Very Large Telescope på Cerro Paranal avslöjat förekomsten av ca
3700 blockerade ljuspunkter bakom molnet varav några 1000 kan ses på infraröda
våglängder.
Genom noggranna mätningar av graden av förmörkelse
resulterade detta i en fint samplade och korrekt kartläggning av
dammdistribution inifrån molnet.
Herschel rymdobservatorium har lyckats tränga in i
molnet och bakom detta för därför förstår vi mer nu om detta.
– Vad vi faktiskt mäter är förvrängningen i
positionerna av galaxer runt moln av detta slag, säger Seshadri Nadathur,
forskare vid University of Portsmouth i Storbritannien och huvudförfattare till
en rapport om ämnet. ”Det spännande med
håligheter i rymden är att de är regioner kring vilket vi kan mycket exakt se modeller
av galaxrörelser”. Av ny data framgår fås fram nytt i dessa tidigare
missuppfattat tomma områden. För att försöka förstå resonemanget se följande länk
I resonemanget finns även tankar om mörk energi.
Själv tvekar jag till om det finns mörk energi.
Istället tror jag att detta som kallas mörk energi är vanlig energi som är i
ett tillstånd vi inte ännu förstår och genom detta gett upphov till fantasin om
ett okänt helt annorlunda mystiskt energislag.
Jag anser även att mörk materia även det om den
finns enbart är ett tillstånd av vanlig materia vi ännu inte förstår eller
kunnat detektera då vi inte vet hur det uppstått från vanlig materia.
Bilden är från vikipedia och visar Barnard 68
Asteroid 2006 QV89 är ett litet objekt, 20 till 50
meter i diameter och på väg i sin bana till jordens närområde. Men en orolig
astronomkår som ett tag förlorade kontakten med objektet har nu beräknat att
det enbart finns en mycket liten risk enbart 1 till 7000:del risk för nedslag på
jorden den 9 September 2019, dagen då den är som närmst.
ESA (Europeiska sydobservatoriet) har nu visat att asteroid 2006 QV89 den är ofarlig för oss under sin färd denna gång. Men
oroligheten fanns då de förlorade kontakten med objektet efter tio dagar den
gången den först upptäcktes.
Objektet upptäcktes första gången i augusti 2006 och då observerades det bara under
tio dagar. Efter den tionde dagen kunde det inte hittas, Först i år 2019 fann
man det igen. Uträkningen 2006 att risken för kollision i år med jorden var 1
till 7000 visade sig ännu i vår tid stämma.
Asteroider i
denna lilla storlek är svåra att hitta och svåra att behålla kontakten med om
man nu inte hela tiden följer dem sekund för sekund. Men vi får hoppas något
slag av automatisk avsökning av universum kan hitta dem alla eller så många som
möjligt och hålla kontroll på var de är och vad de gör i sina banor på deras
väg och vilken vissa tar eller har mot oss. Det är mer övervakningsutrustning
som behövs för detta. Men om vi kan finna alla objekts möjliga farofyllda
färder är tveksamt.
Bilden visar mycket pedagogiskt hur asteroidbältet ser ut varifrån flertalet objekt kommer från eller
kommit från. Undantag, kometer vilka kan komma betydligt längre bort från.
Utöver det finns interstellära objekt som kan komma då och då.
Den gången månprogrammet var i gång trodde vi lekmän
och unga då att detta var början på koloniseringen av rymden. Inte att det fick
ett abrupt slut med landstigningen på månen i december 1972 och att allt som
återstod av rymdframtid var rymdstationer med personalombyte då och då.
Fyrtio år senare har inget fortfarande skett. Månen
ligger där den ligger ensam och utan besök. Mars diskuteras bli besökt av
människor långt fram i tiden.
Varför hände inget efter 1972 av människobesök på
månen???
NASA administrator
Jim Bridenstine har nu gett en förklaring till varför USA slutade med bemannade månbesök och nu avvaktat i över 40
år med besöken.
"Det fanns och finns en teknisk risk då och nu
i att fortsätta med besöken och då finns
det en politisk risk. Vi skulle vara på månen just nu om det inte var för den politiska
risken. Vi skulle även ha varit på Mars i dag, uppriktigt sagt, men den politiska
risken är för stor"
Jag (min anm) är att jag antar han menar att
presidenten som ska ge klartecken för ett så dyrt program inte vågar detta
sedan Kennedys dagar. Detta då kostnaden är enorm i dollar och det vid en
teknisk katastrof däruppe skulle varit en risk att ex en demokratisk president
då skulle fått avgå genom ett sådant kostsamt misslyckande.
Bridenstine säger till CBS News."Jag talar om finansiering,-----"
Under 1990-talet och början av
2000-talet gjordes ansträngningar att gå tillbaka till månen och vidare till
Mars. Men det kostade för mycket pengar, säger han. Vi vill gå tillbaka till
månen på ett hållbart sätt med andra ord att stanna inte bara för ett enstaka besök.
Men vi vill också hålla ögonen på vad som är President Trumps mål? Vad är hans
vision? Vill han exempelvis ha en amerikansk flagga på Mars.
Min (anm,) nog är skulle det vara intressant med ett
snart besök på Mars. Men det ena utesluter inte det andra. Månens kolonisering
och ett första besök på Mars. Fast visst kostar det. Jag anser att det var fel
att hålla upp i fyrtio år då det gäller månkolonisering och början till
Marsbesök. Varför inte byggt en rymdstation på månen istället för en bit ovan
Jorden?
Mitt tips är att Triump först och främst önskar mänskligt
besök på Mars med amerikanska flaggan där, Han vill likt John Kennedy som
bestämde att månen skulle besökas innan 1960-talets slut troligen gärna ge
order om att Mars ska besökas senast ett visst år.
Bild på när Eugene Cerman kör månbil. Han blev den
sista att besöka månen under apolloprogrammet under den sista månlandning i dec
1972 under expeditionen Apollo 17.
Ju längre bort från oss en galax är desto snabbare avlägsnar
den från oss (expanderar) .
(Man kan man förklara det med ballongtanken (min anm)? Min idé att det är samma
sak med en ballongs utvidgning ju större den blir desto större och snabbare
utvidgning av den sker.
Hubbleteleskopet har nu åter mätt expansionen
utifrån Hubbles konstant med en ny utgångspunkt av mätpunkt.
Bakgrunden för Hubbles konstant är från 1924 då meddelade den amerikanske astronomen Edwin Hubble (vars namn namngivet
Hubbleteleskopet) att han upptäckt galaxer utanför Vintergatan med hjälp av det
då nya kraftfulla Hookerteleskopet utanför
Los Angeles.
Genom att mäta avståndet till dessa galaxer insåg
han att ju längre bort en galax är desto snabbare verkar den avlägsna sig från
oss. Detta bevisade att universum expanderar i alla riktningar. Men i större
hastighet ju längre från oss ett objekt är. Det var en stor överraskning för
astronomer då och det även för Albert Einstein som förutspått ett välbalanserat,
statiskt universum.
Expansionstakten är grunden för hubble-konstanten.
Det är ett värde som ger ledtrådar till
ursprung, ålder, utveckling och framtida öde för universum.
Under nära ett århundrade har astronomer arbetat
minutiöst med att exakt mäta dess utvidgning, ålder och avstånd med Hubbles konstant. Innan Hubble Space Telescope
lanserades 1990, var universums ålder tänkt ligga mellan 10 och 20 miljarder
år, baserat på olika uppskattningar av Hubbles konstant. I dag anses det enligt
de senaste mätningarna med Planckteleskopet, från 2013 vara13,798±0,037
miljarder år.
Astronomer har nu gjort en ny mätning av hur snabbtt
universum expanderar och för detta använt en helt annan typ av stjärna som
utgångspunkt än tidigare men Hubbles konstant använd fortfarande som
mätkonstant.
Den
reviderade mätning, som kommer från NASA: s Hubbleteleskop kan leda till en ny
tolkning av universums grundläggande egenskaper.
Forskare har under nästan ett århundrade vetat att
universum expanderar vilket innebär att avståndet mellan galaxerna i universum
blir allt mer omfattande varje sekund. Men exakt hur snabbt har sökts länge
genom uträkning av Hubble konstant. Men ett säkert värde har inte kunnat ges.
Professor Wendy Freedman och kollegor vid University
of Chicago har nu gjort arbetat utefter en ny mätningsmetod för expansionstakten av universums
utvidgning med hjälp Hubbletelskopet, Hubbles konstant och en ny utgångspunkt.
Eventuellt
behövs nu enligt dessa forskare en ny modell för den underliggande fysiken av universum för att förklara resultatet.
Freedman och hennes team meddelade att de vid den nya
mätningen av Hubbles konstant använt en typ av stjärna som tidigare inte
använts vid detta slag av mätning.
En röd jätte.
Deras nya observationer gjorda
med Hubbletelekopet indikerar att expansionstakten av universum i närområdet är strax under
70 kilometer per sekund per megaparsec (km/s/Mpc). (ju längre bort vi mäter stiger värdet på expasionstakten) En parsec motsvarar 3.26
ljusårs avstånd. En rapport om resultatet av deras undersökning är antagen för
publicering i Astrophysical Journal.
För min del anser jag att min ballongteori håller
men säkert behövs omtolkningar av dagens fysik. Det finns mycket motsägningar
och undringar i många resultat i den fysiska forskningen.
Bild på Hubbleteleskopet från vilket så mycket nya
rön kommit oss till godo som är intresserade av universum och verkligheten
utanför vårt planethem Jorden. Bilden
från vikipedia.
I interstellära rymden ska det enligt den teori vi
arbetar efter om verkligheten finnas mycket järn. Men forskare har upptäckt
endast låga mängder av det hittills. Mycket järn är bundet i manteln i Jorden
och troligast i alla nadra planeter men det saknas järn i alla fall.
Nu, en ny studie visat järn troligen inte saknas men
är dolt därute.
En grupp forskare föreslår nu att interstellärt järn
kombinerat med en viss typ av en kolkedja av molekyler kallat ” iron
pseudocarbynes” döljer järnet i sig. Detta genom att dessa ” ironpseudocarbynes”
visar samma signatur som kolmolekyler (och inte visar på sitt järninnehåll) vid forskarnas mätningar enligt ett uttalande
från Arizona State University (ASU).
Dessa torn av kosmiskt stoft och gas utgör bland
annat delar av Örnnebulosan.
I den extremt kalla temperaturen av interstellära
rymden, kan kolkedjor kondensera på järnkluster av damm och bilda dessa ”
iron
pseudocarbynes”. Under miljarder år skulle järn ha kombinerats med kol till ”
iron
pseudocarbynes” och bli dolt i dessa kolkedjors täckning och blandning.
Tarakeshar och hans team av forskarkolleger undersökte
strukturen och egenskaperna hos dessa molekyler i labbet. De använde infraröd
spektroskopi för att titta på molekylens spektrum eller mönster av ljus och kom
då fram till att detta kan vara förklaringen till det saknade järnet i rymden.
Detta genom att efter experimentet förstå att järn döljs i dess kolkedjor.
Bild från vikipedia visande Örnnebulosan som omtalas
ovan.
Den analys som nu kommit fram genom Junos uppdrag vid
Jupiter visar att norrskenet på Jupiter drivs med växelström inte likström som
uppstår vid Jordens norrsken vilket ibland stör elproduktionen här. Det är även
likström solen slungar ut.
För att mer förstå vad som sker här på Jorden vid
kraftiga solutbrott och hur likström ställer till det följ denna länk,
Jupiter är en den största planeten i solsystemet och
har en aurora med en strålande effekt på 100 terawatt, eller 100 miljarder
kilowatt. Det är den ljusaste auroran i vårt solsystem. Likt jordens norrsken
är Jupiters centrerat kring polerna. Norrskenet drivs av ett system av
elektriska strömmar vilka löper genom gasjättens magnetosfär.
”' Jupiters elektriska nuvarande system drivs av
stor centrifugalkraft i Jupiters snabbt roterande magnetosfär” Joachim Saur,
forskare vid universitetet i Köln sade i ett pressmeddelande följande. ”På
grund av Jupiters snabba rotation där en dag på Jupiter varar endast tio timmar
flyttar sig centrifugalkraften i den joniserade gasen i Jupiters magnetfält och
genererar elektriska strömmar”.
Junos instrument (Rymdsonden Juno besökte Jupiter
under juli 2016) användes för att mäta de direkta elektriska ström som löper
genom Jupiters magnetosfär. Analysen av Junos insamlade data visade att ström
riktas längs gasjättens magnetiska fältlinjer med en styrka som uppgick till 50
miljoner ampere.
Här var växelström den ström som bildades i motsatt
till vad som sker på Jorden.
Kunde denna styrka användas av oss hade det varit
eller kommer att bli en stor elkälla den gången vi eventuellt koloniserar eller
har stationer på månar vid Jupiter. På dessa kan vi inte använda sol eller
vindkraft. Men el finns i otroliga mängder vid Jupiter om vi skulle kunna hämta
denna vid dess poler till månarna när vi en gång kommer dit. Hur det ska gå
till kan man undra men jag ser inte det som omöjligt med någon slags överföring
av elkraften dock självklart inte med ledningar av fast material.
Jupiter blir kanske en gång ett tankställe för
elkraft vid fortsatta färder längre ut i solsystemet.
Vi såg inte meteoren som flög in och exploderade
över Tjeljabinsk i Ryssland den 15 februari 2013 förrän den kom in i atmosfären
och exploderade. Ingen dog som ett
direkt resultat av explosionen men många sakades av glassplitter efter
tryckvågen.
Nästa gång kanske det blir
värre. Även från kända asteroider existerar risken att de kan kollidera med
jorden de närmsta hundra åren. För okända vet vi inget då de just är okända.
För närvarande finns det sex kända asteroider med
minst 0,1% chans att krascha med jorden
innan det 23: e århundradet. En katastrof uppifrån har hänt förr historiskt och
överraskande och kan ske igen. Därför behövs övervakning över vårt närområde.
Vi har exempelvis en asteroid som kallas 2019 LF6 vilken gör ett varv runt solen varje 151;e dag. Den har tidigare upptäckts och då haft
ett annat namn men nu återupptäckts och förhoppningsvis ska vi nu inte förlora
kontakten med den igen.
Denna är ett exempel på asteroid vi kan vara orolig
över. Asteroider vi vet finns men som vi förlorar kontakten med.
Det finns ett hundratal jordnära asteroider vilka vi hoppas få kontroll över då det gäller deras rörelser. Möjligheten är stor att
vi får detta. Men sedan finns det ett okänt antal asteroider av skilda
storlekar som då och då som helt okända objekt dyker upp och ibland inte ses
förrän de drämmer in i jordens atmosfär.
Det är problem och skrämmande. Frågan är om vi
någonsin kan få full kontroll på rymden i vårt närområde?
Bild Explosionen av meteoren över Tjeljabinsk.
Spiralgalaxen NGC 3147 finns 130 miljoner ljusår
bort i riktning mot stjärnbilden Draken. Här har astronomer upptäckt virvlande
gas nära det svarta hål som finns i galaxens centrum. Ett svart hål med en vikt av
ungefär 250 miljoner gånger massan av
vår sol.
Intressant är att gasmassan runt hålet är så djupt
inbäddat i det svarta hålets gravitationsfält men likväl inte försvinner in i
hålet. Det är en unik demonstration av Einsteins relativitetsteori.
Det är Hubbleteleskopet som hittat fenomenet. Det är
en gåta är att gasmassan finns där utifrån nuvarande astronomiska teorier. Men det
erbjuder en unik möjlighet att testa Albert Einsteins teorier relativitetsteorier.
Allmän relativitetsteori beskriver gravitationen som krökning av rymden och
speciell relativitetsteori beskriver förhållandet mellan tid och rum.
”Vi har aldrig sett effekterna av både allmänna och
speciella relativitetsteorin i synligt ljus med denna klarhet”, sade Marco
Chiaberge av Europeiska rymdorganisationen, och Space Telescope Science
Institute och Johns Hopkins University, Baltimore, Maryland, en av medlemmarna
i teamet som bakom Hubble-studien.
Disken är så djupt inbäddade i det svarta hålets
intensiva gravitationsfält att ljuset från gasmassan ändras helt enligt
Einsteins teorier. Relativitetsteorin ger astronomer en unik blick på de
dynamiska processerna nära ett svart hål.
Vad detta kommer att ge för besked får framtida
forskning om fenomenet visa. Det intressanta nu är att detta fenomen finns och
att det visar att vi ännu har mycket mer att försöka förstå då det gäller vad
universum är och vad det fungerar som. Det visar även att Einsteins teorier
ännu en gång bekräftas.
Bilden är från vikipedia tagen av Hubbleteleskopet
och visar galax NGC 3147.
När Neil Armstrong satte sin fot på månen den 21
juli 1969 som den första människan någonsin inträffade ett historiskt ögonblick i tid och rum. Det var första gången en människa satt sin fot
på en annan kropp i vårt solsystem.
Femtio år senare diskuterar nu experter hur man
bevarar mänsklighetens första steg bortom jorden.
Kan en nationalpark på månen vara lösningen där
Armstrongs fotavtryck kan bevaras för nyfikna framtida turister? Andra platser i området är flaggan som astronauterna
satte på månen då. Troligen blekt i dag på grund av den hårda ultravioletta
strålningen från solen.
Andra platser finns även att bevara från första
spåren efter månlandaren mm.
Går vi vidare finns även första månbilen på Mars.
Landningsspåren från den första landningen där.
Frågan om vi ska minnesskydda dessa platser och fler
kan säkert nämnas. Jag anser att vi ska detta. Det är viktigt att för
eventuella framtida människor och kanske turister bevara dessa platser så inga
marodörer i framtiden förstör dem.
Det finns ju alltid risk för att historieförfalskare
förstör platserna annars och sedan påstår att de aldrig ägt rum. Redan nu finns
historieförfalskare som påstår att månlandningen aldrig ägt rum, jorden är
platt och att judeutrotningen aldrig skett.
Det är farligt med sådana förfalskningsläror och att
människor lyckats övertygas om sådana sjuka villoläror.
Bild: Buzz Aldrin andremannen vid den första
månlandningen vid landningsplatsen på månen den 21 juli 1969. Obs:
månlandningen skedde den 20 20:17:39
UTC juli men det var den 21 juli 02:56 UTC 1969 det första
steget togs på månen.
Om du ser upp på södra stjärnhimlen i veckan kommer du
att se ett mönster av stjärnor som kan tolkas som ett flygplan (alternativt
örn) som flyger i södergående riktning. Just denna veckan ses stjärnbilden ut
som ett flygplan.
Likheten med flygplan är enligt många mer slående än
en örn. Men den gången stjärnbilden fick sitt namn fanns inga flygplan så
stjärntydarna tydde det som en örn.
I denna stjärnbild Örnen ser man en linje av tre
stjärnor. Denna trio är ibland kallad ” Aquilafamiljen (Örnen)” eller ”axeln av
Aquila”.
De består av en svagt lysande stjärna, en medelstarkt
lysande och den mellersta överlägset ljusaste stjärnan: en gulvit med namnetAltair,
den 12: e ljusstarkaste stjärnan på himlen.
Altair ligger bredvid Alpha Centauri, Sirius och Procyon, vår närmaste
granne bland de ljusstarkaste stjärnorna på bara 16,7 ljusår bort.
Altair roterar kring sin axel. Vår sol tar ungefär
25 dagar för ett varv runt sin axel. Altair tar bara 9 timmar!
Bild på stjärnbilden ovan.
Från Pentagon (USA;s försvarsdepartement) har en önskan framförts om samtal för idéer till
byggande av en mindre autonom militär rymdstation.
En lösning för att bygga och sända upp en fritt
flygande station. Lösningen måste vara kapabel att stödja behövt utrymme,
montering, mikrogravitation experimenterande, logistik och lagring,
tillverkning, utbildning, test och utvärdering på plats för nyttolaster och
andra funktioner.
Storleken bör vara högst 35 kubikfot vilket räcker
för experimenterande utrymme. Stationen blir däremot inte är lämplig för
mänsklig närvaro ombord.
Materialet i stationen ska bidra till låg
omloppsbana runt jorden och stationen ska vara redo för flygning två år efter att
en entreprenör är vald.
Men än så länge är allt på idéstadiet berättar överste
Steve Bulow på försvarsdepartementet.
Jag kan inte se några problem själv (min anm) till
att inte detta projekt snart kan eller kommer att realiseras.
Bilden ovan är en Flygbild över Pentagon, med USA:s
huvudstad Washington, D.C. i bakgrunden. (från vikipedia)
NASA: s Hubble och Spitzer rymdteleskop har upptäckt
en planet varifrån gas sprids ut i rymden.
Planeten finns runt den röda dvärgstjärnan GJ 3470 i
riktning mot stjärnbilden kräftan och har fått beteckningen Gliese 3470 b (GJ
3470 b). Den är nästan 13 gånger större än jorden och i storlek mer jämförbar
med Neptunus som är 17 gånger större än jorden.
Forskare förutspådde vid upptäckten av GJ 3470b att den skulle ha en atmosfär innehållande syre och kolföreningar
samma element som är roten till vattenånga och metangas som observerats på
Neptunus. Men det hittades en atmosfär
som har en sammansättning av väte och helium likt solen har.
Björn Benneke, huvudförfattare av den nya forskningsrapporten
om solsystem GJ 3470 och astronom vid universitetet i Montreal har tidigare upptäckt många mycket större exoplaneter som
kretsar väldigt nära sina solar kända som ”heta Jupitrar” (obs i vårt solsystem
finns inte heta jupitrar) Namnet jupitrar kommer från att de är stora som vår
Jupiter i vårt solsystem men ligger mycket närmre sin sol och därmed är
betydligt hetare.
Men denna planet är annorlunda. Många forskare
misstänker dock att Jupiterlika planeter bildas längre ut i sina respektive solsystem
innan du migrerar in mot sin sols närområde.
Det är emellertid inte fallet för GJ 3470 b.
Planeten har sannolikt bildats där den finns nu mycket nära en röd dvärg
stjärna som är ungefär hälften så stor som vår egen sol.
Planeten började
förmodligen som en torr klippa vilken efterhand plockade upp väte och helium från gasdisken som
omger den röda dvärgstjärna som är centrum i detta solsystem. Därefter bildades
efterhand gashöljet och det blev en gasplanet. Något som kanske även kunde
skett med Merkurius om denna legat än närmre solen.
Bilden är en illustration av hur GJ 3470 b kan se
ut framför sin sol.
Planetologist Elizabeth Tuttle fick den 26 juni ett
samtal från Nasa. Samtalet var ett klartecken till henne om att hennes projekt att skicka en drönare till
Titan Saturnus största måne var godkänt. Kostnaden för projektet är beräknat
till ungefär en miljard dollar.
Men först 2026 kommer drönaren att sändas iväg och
kommer fram för att börja sitt uppdrag (att undersöka Titan) först 2034.
Elizabeth Tuttle
är utbildad vid MIT (Massachusetts Institute of Technology) och University of
Arizona berättar att hon minns de första flyktiga bilderna av Titan tagna av
rymdteleskopet Hubble under 1990-talet. Hon var då bland de första att få se närbilder
av Titan tagna 2004 av Cassinisonden som då var framme efter en sju år lång
resa.
”Det kommer inte att kännas som en lång tid. Det
kommer att gå mycket snabbt”, säger ”Elisabeth” Tuttle, i dag 52 år och verksam
som planetologist vid Johns Hopkins universitet där hon arbetar vid Applied
Physics Laboratory, ett forskningscentrum utanför Washington som sysselsätter
7.000 personer.
Jag hoppas (min anm) jag får uppleva den dag
resultatet på denna spännande ges.
Bilden är från NASA och visar Titan. Man ser tydligt hur molntäckt månen är och även dess atmosfärtjocklek i kanten (det blå). Drönaren som nämns ovan är
ej färdigbyggd men en modell på hur den kan se ut visas om man följer länken i
inlägget.
Ingenjörer på
NASA:s Jet Propulsion Laboratory i Pasadena i Kalifornien, har installerat
SuperCam Mast enheten på Mars 2020 rover. Detta nya instrumentets kamera, laser och spektrometrar
kan kemiskt identifiera minerals innehåll av en pennas storlek på ett avstånd
av 20 meter.
SuperCam är nästa generations version av
instrumentet ChemCam vilket i dag finns på NASA:s Mars rover (rymdbilarna). Super
Cam har tagits fram gemensamt av USA, Frankrike och Spanien. När nu Frankrike
levererat den sista delen av maskinvaran, integreras instrumentet fullt ut på Mars
2020 rover (rymdbilen som ska sändas upp 2021 och nu byggs) från den 25 juni
2019 i alla rymdfarkoster.
SuperCam var
en djärv och ambitiös idé för ett avancerat instrument som nu förverkligats”,
sade Sylvestre Maurice, den SuperCam biträdande projektledare vid Institut de
Recherche en Astrophysique et Planétologie i Toulouse, Frankrike.
”Medan det fortfarande är en lång väg kvar i tid
innan det kan användas på Mars då Mars 2020 rover landar. Forskare kommer att
använda SuperCam för att undersöka Mars sten och jord i sökndet efter organiska
föreningar som kan relateras till tidigare liv på Mars.
Mars 2020 kommer att starta från Cape Canaveral Air
Force Station i Florida i juli 2020. Den kommer att landa i Jezero Crater den 18 Feb., 2021.
NASA ska även använda Mars 2020 fordonen till andra
uppdrag inklusive till månen. NASA planerar att etablera en hållbar mänsklig
närvaro på och runt månen 2028 genom NASAS Artemis.
Om du vill skicka ditt namn till Mars och få ett
diplom som bevisar att det kommer med NASAS Mars 2020 rover kan du göra det
fram till 30 september 2019. Lägg till ditt namn i listan och få en souvenir ett boardingkort till Mars.
Bilden visar hur Mars 2020 rover kommer att arbeta (från vikipedia).
Det kan finnas en exotisk form av mörk energi dold i
universum. Alternativt en tidig form av mörk energi från tiden vid BigBang.
En form som kan förklara det tidiga universums
expansion. Kanske denna form är lösningen på den accelererande expansionen av
universum redan vid BigBang och det då inte behövs en ny fysik ( som
diskuterats för att förklara skeendet då) för att förklara vad som skedde då.
Med nuvarande fysik finns mysterier vi inte kunnat
lösa.
Denna så kallade tidiga mörka energi kan har funnits
i universums barndom och sedan försvunnit. Själv kan jag tänka mig att den
omvandlades till den mörka energi vi anser finns i dag och vilken är 72% av
universums innehåll.
Mörk energi är den okända, mystiska formen av energi
som genomsyrar allt och vilken är den troliga förklaringen till universums
ökande expansion.
Men under de senaste två decennierna har forskare som studerar universums accelererande
expansion hittat två mycket olika energier. Genom att studera
bakgrundsstrålningen från supernovor och pulsarer har man förstått att det inte
var så stor expansion av universum i början.
Det verkar ha skett något senare tidsmässigt som
ökat expansionen av universum och i dag ökar denna expansion hela tiden.
I en nyligen publicerad rapport i tidskriften Physical
Review Letters, föreslås att den tidiga formen av mörk energi kan vara den
saknade pusselbiten som förändrat universums tidiga expansionstakt. Framtida
högupplösta observationer av bakgrundsstrålningen skulle kunna visa om tidig
mörk energi verkligen existerade i det unga universum och om denna ändrat form
eller helt enkelt uppstod senare.
”Det finns många modeller på marknaden (teorier) som
kunde producera [tidig mörk energi]”, säger Vivian Poulin, huvudförfattare av rapporten.
Hon är forskare vid Laboratoire Univers et de Montpellier, en division vid det
franska nationella centrumet för Vetenskaplig forskning i Frankrike Live
Science och tillägger ”Det som vi
föreslagit är inspirerat av strängteorin”.
Själv anser jag (min anm) att expansionen av
universum kan förklaras av ballongmodellen. När man blåser upp en ballong ökar
den snabbare i storlek ju större den blir.
En liten bit av en meteorit hittad på Antarktis har
undersökts med mikroskop. Meteoriten visade sig ha dammstora korn insprängda i
materialet äldre än vår sol. Solens ålder och med det solsystemets är 4,6 miljarder år. Universums över 13 miljarder år.
En gång måste detta damm slungats runt i området där
vår sol och vårt solsystem vår plats i universum skulle uppkomma. Damm från för
länge sedan novaexploderande solar som kollapsat kanske miljarder år tidigare
än vi fick vår sol.
Detta damm består
av kolrikt material (rött) och syrerikt material (blått) sannolikt bildat i en stjärnexplosion
resulterande i en nova.
Arbetet med undersökning
av meteoriten gjordes av Heather Roper på University of Arizona.
Detta antika damm är endast 1/25 000 tum vilket är
mycket litet men kunde berätta en sak
eller två om ursprunget för vårt solsystem, säger forskarna i en rapport från
den 29 April i tidskriften Natur
astronomi.
Vid novabildande utbyts energi mellan en vanlig
stjärna och en vit dvärg. En stjärna blir efter explosionen en vit dvärg efter
att en stjärna har bränt bort det mesta av sitt kärnbränsle (vår sols slut blir
däremot uppsvällande och kollaps till en vit dvärg, det finns ingen vanlig
stjärna som därefter finns i vårt närområde så att en nova kan uppstå här). Vid
denna explosion slungas materia ut i rymden.
Detta är ursprunget till LAP-149 som dammet benämns.
Var explosionen skett kan vi inte veta då det kommer från någonstans från
(okänd riktning) i den interstellära rymden.
Bilden är på Antaktis där meteoriten hittats på isen. (från vikipedia)