Virgohopen är ett galaxkluster i riktning mot
Jungfruns stjärnbild. På ett avstånd av 55 miljoner ljusår finns här ca 2000
galaxer varav en av de största galaxerna i universum som vi vet om finns, M87.
Det är i Virgohopens galaxer det har hittats galaxer
där all form av stjärnbildning avslutats. Dessa galaxer kommer efterhand som
stjärnornas liv slocknar att släckas ut då inga nya stjärnor bildas.
Varför detta sker är en fråga astronomer önskar svar
på. Det första kanadensiskt ledda stora projekt vilka använt världens ledande teleskop Alma teleskopet hoppas
kunna svara på detta. Arbetsnamnet på projektet är Virgo.
Det är vad som saknas i galaxen som får galaxen att
sluta producera nya stjärnor. Gas, damm mm.
Galaxer i Virgo-klustret har observerats utifrån
nästan varje våglängd i det elektromagnetiska spektrumet (t. ex. radio, optisk
och ultraviolett ljus), men observationer av alla slag av gas därute inte kan
sökas med de instrument som är tillgängliga i dag får forskningen fortsätta efter hand som nya känsligare
instrument kommer som kan svara på frågor vi ännu inte kan få svar på. Svaret
på varför galaxer dör ut därute?
Det vi kan tänka på (min anm) är att allt har ett
slut även galaxer.
Vad man kan fråga sig är vad som sker när alla
galaxers stjärnor har slocknat?
Bilden är från vikipedia och visar Virgohopen.
Tabbys star förundrade för några år sedan världen då
det upptäcktes att denna stjärnas ljus oförklarligt dämpades och ökade
kontinuerligt. Misstanken blev att något regelbundet skymde stjärnans ljus för
att ta solenergi från denna. Teorin om att det var en superintelligens som
fanns på någon av planeterna här och som använde solenergi för sin
energiförsörjning.
Men nya rön visar att förklaringar kan finnas av
andra slag och troligast är det svepande stoftmoln av damm och gas som sveper
runt stjärnan.
I en ny studie av Edward Schmidt, astrofysiker vid University of
Nebraska-Lincoln beskriver han hur han upptäckt mer än ett dussin stjärnor som liksom
Boyajian stjärna (Tabbys star) har en
dimmereffekt. Schmidt fann dessa då han letade efter motsvarigheter till
Boyajians stjärna med hjälp av programvara som sökte efter analoga ljusfenomen
från omkring 14000000 objekt med varierande ljusstyrka som övervakas i Northern
Sky-variabeln Survey från april 1999 till mars 2000.
Han följde upp lovande kandidater genom att
undersöka deras långsiktiga beteende, med hjälp av data från all-Sky´s
automatiserade undersökning efter supernovor och här uteslöts källor vars
dimming kan orsakas av konventionella förklaringar som en förmörkelse av följeslagare
som en stjärna eller vissa inneboende variationer i ljusstyrka.
Schmidt identifierade då 21 stjärnor som visade
ovanliga ljusfenomen av dimmerslag. Dessa 21 stjärnor kunde sedan uppdelas i
två slag.
15 av dem hade samma långsamma ljusreglering som
Tabbys star medan resterande 6 var betydligt snabbare i sina ljusregleringar.
"Det som förvånade mig mest var de stjärnor som
hade så många dips de som jag kallade" snabba Dippers ", säger
Schmidt. "Jag förväntade mig mer enstaka dopp som Boyajians stjärna."
Jag (min anm) anser att oberoende av om en stjärna
har snabba ljuseffektfenomen eller långsamma är förklaringen dammoln. Men vad
så kommer fram är att dessa ljuseffekter från stjärnor är ovanliga fenomen.
Bild från Nasa som visar hur ljuset kan dämpas över
Tabbys star eller som den även kallas KIC 8462852 eller Boyajian's Star.
No-hair teoremet säger att svarta hål bara har tre
definierande egenskaper. Det är en teori med utgångspunkt från Einsteins fältekvationer. Nu har detta teorem testats i en ny analys första gången någonsin
utifrån mätresultat av gravitationsvågor. Mätningen gjordes från Maximiliano ISI vid Massachusetts Institute med kollegor i New York och Kalifornien då de tittade
på vad som skedde när två svarta hål slogs samman. Detta händelseförlopp skedde
1300000 000 ljusår bort i riktning mot Jungfruns stjärnbild och händelsen har
fått beteckningen GW150914.
Sammanslagningen resulterade i att det efteråt blev
ett enda svart hål med en storlek av 62 solar av vår sols storlek.
Nu kunde man se genom de mätningar som gjordes att No-hair teorem stämde och med detta Einsteins
fältekvationer. Detta visar att enbart tre slag av händelser sker vid eller med
svarta hål.
Det behövs 1. En Massa , 2.En Elektrisk laddning , 3. Rörelsemängdsmoment. Dessa tre är allt som sker och alltid i denna följd likr en klocka utan som det
verkar möjligheter att ändra i följd eller till tillägg av någon annan energi
eller slag av fysik.
Åter visar sig Einstein ha haft rätt.
Bilden visar ett exempel på rörelsemängdsmoment. Gyroskopet
vilket förblir upprätt medan det spinner på grund av sitt rörelsemängdsmoment.
I december 2017 och i mars 2018 släppte The New York
Times tre videor de fått tillgång till som amerikanska flottans piloter tagit på några oidentifierade
flygande föremål. Farkoster vilka åkte i höga hastigheter tiotusentals meter
över jorden, utan som man kunde se, vingar motorer eller synliga tecken på
framdrivning.
Var det flygande tefat (se bild genom länken ) eller högteknologiska
drönare? Piloterna hade ingen aning och enligt ett uttalande nyligen från Navy
Intelligence tjänstemän, inte heller de eller den amerikanska regeringen.
Men det var ett misstag att allmänheten skulle se
dessa tagningar. De släpptes av misstag. I dag vill de militära myndigheterna i USA att vi ska glömma dessa bilder.
Det är ju aldrig bra att sprida till allmänheten att
främmande farkoster rör sig däruppe som inte kan förklaras var anledningen till att det skulle hemlighållas.
Vad det kan ha varit är (enligt mig, min anm.) högteknologiska drönare som
spionerar eller visar upp sig för att se om de kan bli upptäckta. Det kunde
även vara asteroider, rymdskräp eller gasmoln i högre atmosfären på väg ner för förbränning.
Kanske klotblixtrar eller andra optiska fenomen. Men
Ufo i form av utomjordiska farkoster tror jag inte på.
Bilden är en vacker fantasibild
Ännu ett mysterium har dykt upp i universum.
Ett
rymdbaserat röntgenobservatorium - NASAs NuSTAR upptäckte vad astronomer beskriver
som en grön klump eller bubbla i galaxen NGC 6946, alias Fireworks Galaxy vilken
finns i riktning mot stjärnbilden Cepheus. Den gröna bubblan dök upp och
försvann under en 10-dagarsperiod. Det är ovanligt att ett himmelsföremål dyker
upp och sedan försvinner igen under en så kort tidsperiod.
Objektet (den gröna klumpen eller bubblan) fick
etiketten ULX-4, eftersom det var den fjärde ULX - ultraluminösa röntgenkällan
som upptäckts i galaxen NGC 6946. Dock var tidigare upptäckta röntgenkällor här
inte så kortlivade och inte heller grönfärgade.
NuSTARs huvudsakliga uppgift vid upptäckten var att
studera en supernova i galaxen som framträder som en ljusblågrön fläck längst
upp till höger i bilden som medföljer artikeln i länken här.
Den mystiska gröna bubblan låg närmare galaxens
centrum i bilden sammanfallande med en av galaxens spiralarmar.
Objektet är förmodligen inte en supernova då dess
sken var snabbt övergående såvida inte något dammoln plötsligt skymde det. Annars
kan misstanken (enligt mig min anm) finnas då supernovan nämnd ovan är i en
något grön nyans. Fenomenet hade först setts av NuSTAR och senare befanns det
ha försvunnit av NASA: s Chandra röntgenobservatorium.
En av de viktigaste frågorna just nu är vad objektet
var och hur det kunde uppkomma och försvinna så snabbt.
En möjlighet är att det är ett svart hål (eller som
jag nämner ovan plötsligt skymdes) . Enligt svart hål teorin kom det grönaktiga
ljuset från ett svart hål som konsumerade ett annat föremål, kanske en stjärna.
ULX-4 kan
också vara en neutronstjärna där magnetfältbarriären blinkade till i ett
dammoln. Men allt är teorier ingen vet vad som sågs.
Jag (min anm) misstänker även att det kan ha varit
ett tekniskt fel eller ljusfenomen från NASAs NuSTAR som detekterats) eller på
vägen till galaxen). Ett fenomen som sedan upphörde och förklarar varför NASA:
s Chandra röntgenobservatorium sedan inget såg eller upptäckte. Det fanns kanske
inget att upptäckta därute utan fenomenet hade med NASAs NuSTARs teknikproblem
att göra.
Bild från vikipedia på den omtalade galaxen där
fenomenet sågs.
Bilder av porlande, mörkt fläckade ormliknande
sanddyner nära mars nordpol i ett fantasieggande mönster liknande smältande
chokladdippad glass har tagits av den europeisk-ryska rymdfarkosten ExoMarsTrace Gas Orbiter (TGO).
Under marsvintern täcks i polarområdena av ett tunt
lager av koldioxid vilken omvandlas till ånga under marsvåren.
Bilden här som medföljer artikeln l
visar hur mönstret som uppkommer ser ut.
Europeiska rymdorganisationens (ESA) tjänstemän beskrev
utifrån bilden, som togs under mars vår att det sker en avfrostning nerifrån
och upp och att gas då fångas upp mellan
isen och sanden. Då isen därefter spricker släpps ånga ut som bär med sig sand och
då bildas mörka fläckar och ränder enligt ovan (se länk). Nog är det ett
fantastiskt och unikt mönster.
Bilden ovan visar inte vad som beskrivs ovan.
Anledningen är att inga fria bilder finns att hitta som får publiceras. Däremot
kan man se vad som menas i länken ovan från space.com.
På West Virginia University har forskare varit
envolverade i upptäckten av den mest massiva neutronstjärnan som hittills
upptäckts genom Green bank Telescope i Pocahontas County.
Neutronstjärnan som kallas J0740 + 6620, är en snabbt snurrande Pulsar som rymmer 2,17 gånger
massan av solens i vårt solsystem vilken i sin tur är 333 000 gånger massan av
jorden. J0740 + 6620 är endast 20-30 kilometer i diameter. Detta närmar sig
gränserna för hur massiv och kompakt ett enda objekt kan bli utan kollapsa som ett
svart hål.
Neutronstjärnor är de komprimerade resterna av
massiva stjärnor vilket är ett av de slut en stjärna kan få ett annat slut är
supernovor.
Supernovor är slutet när gigantiska stjärnor dör och
deras kärnor kollapsar och protoner och elektroner smälter in i varandra för
att bilda neutroner.
För att förstå massan av neutronstjärnan ovan skulle
en storlek av denna som en sockerbit väga 10000000 ton här på jorden eller
ungefär samma som hela den mänskliga befolkningen.
Det är nästintill omöjligt att förstå eller föreställa
sig en tyngd (massa) av detta slag för människans hjärna. Genom att studera
denna stjärna vilken även är en pulsar kan man komma ett steg närmre fysikens
gränser på var maxigränsen för massa och densitet är. Om nu en sådan gräns
finns.
Bilden är från wikipedia och visar en modell av neutronstjärna.
Vem minns inte asteroiden Oumuamua?
NU är nästa interstellära objekt på väg. Denna gång
en komet från någonstans utanför vårt solsystem. Kanske en komet från ett helt
annat solsystem.
Kan vi bli lika fundersamma över detta objekt som
över Oumuamua vilkens cigarrform och hastiga besök i vårt solsystem gjorde att
en undersökning av detta objekt nästan omöjliggjordes. Dess överraskande
uppdykande fick många att anse att det var en kamouflerad utomjordisk farkost.
Vad det var vet ingen säkert ännu idag.
Kan detta vara en komet som har ett samband med Oumuamuas
besök? Ingen vet. Kanske de kommer från samma område därute och kanske fler är
på väg och många oupptäckta redan passerat oss. Objekt vilka kommer från en
plats där något en gång hänt. Objekt kanske med främmande liv ombord på flykt.
Allt är egentligen möjligt. Men troligen är det bara en komet av ordinärt slag
som sveper igenom vårt solsystem likt Oumuamua troligen var en helt banlig
asteroid med en ovanlig form.
Men ännu är objektet som nu kommer för långt bort
för att vi ska se dess form.
Det är den första interstellära kometen vi hittat
och dess namn har blivit Comet C/2019 Q4.
Bild från wikimedia som visar dess bana i vårt solsystem
Io är i storleksordning den tredje största av
Jupiters månar.
Utöver det är Io den mest vulkaniskt aktiva kroppen
i solsystemet och teoretiskt har många ansett att det under dess yta finna en
ocean av magma.
Forskarna har
trott att magnetiska fälts variationer runt Io, vilket bekräftats ske genom
mätningar för några år sedan av NASA: s Galileo rymdfarkoster ansetts ha som
orsak interaktioner mellan Io:s magmaocean under ytan och gasjättens (Jupiters)
magnetfält.
Men ny forskning tyder på att samma variationer kan
orsakas av interaktioner mellan Jupiters magnetfält och Io:s vulkanstörda
atmosfär. En magmaocean på Io kan finnas men är inte nödvändig i förklaringssyfte
för de magnetsiska fältens förändringsbenägenhet.
Den forskning vilken publicerades 2011 visade på en
mycket tunnare atmosfär än efterföljande observationer visat. Tidigare ansågs
en tjockare atmosfär vara viktig i förklaringsammanhang.
"Vi inser nu att en tjock atmosfär och
magnetfält från en magmaocean inte behövs för att förklara samma data," säger
Aljona Blocker, en forskare vid Tysklands universitet i Köln och den ledande
författaren på studien.
Forskarna
fann att de förändringar som genereras av atmosfärens interaktion med plasman
är tillräckligt för att förklara de mätningar som gjorts av Galileo. Plasma
vilken kommer från den vulkaniska aktiviteten. Utkast av magma i atmosfären
visade på en starkare effekt på det
magnetiska fältet som omger månen när det kom från platser bortom ekvatorn medan utkast vid ekvatorn orsakade mycket svagare förändringar.
Det är fortfarande möjligt att en magmaocean
existerar men den är i så fall inte en absolut förutsättning för skeendena i
magnetfälten runt Io.
Lite nya rön (min anm) kanske inte så spännande men
allt nytt om solsystemet är en pusselbit i förståelsen av vad verkligheten som
vi upplever den som människor är eller kan tolkas som.
Nu har man funnit en planet där vatten bevisats finns.
Tidigare har dock många planeter hittats där man kan misstänka att vatten kan
finnas. Men det är skillnad på misstanke eller konstaterande.
K2-18B har planetens namn blivit. En planet nästan
dubbelt så stor och åtta gånger så massiv som Jorden 110 ljusår bort i riktning
mot stjärnbilden Lejonet. Den upptäcktes
2015 av NASA: s Kepler rymdteleskop. Dess moderstjärna är en röd dvärgstjärna.
K2-18B är den
enda planeten som kretsar kring en stjärna i ett annat solsystem än vårt där
man upptäckt vatten och planeten ligger även i den zon runt sin sol vilken kan
ge livsvänlig temperatur. Mycket återstår dock som är okänt om Exoplaneten
K2-18 b. Forskarna betonade att planeten kan vara stenig med en livsvänlig
atmosfär eller en "vattenvärld" täckt mestadels eller helt av vatten.
Likväl är K2-18b en av de bästa kandidaterna att
vara en värld för utomjordiskt främmande liv som vi vet om säger forskare
Angelos Tsiaras vid University College London som är en av upptäckarna.
K2-18 b har en omloppsperiod på 33 jorddagar runt sin
sol vilket innebär att ett år på K2-18 b motsvarar ungefär en månad på jorden.
Det finns många frågor att besvara om planeten.
Finns det liv ex? Forskarna tror att de ska kunna svara på några av de många
frågor som har uppstått om planeten, dess atmosfär och dess potentiella
beboelighet med NASA: s James webb rymdteleskop som om allt går i lås ska lanseras
under 2021.
Jag (min anm) ser med spänning fram emot vad man kan
utröna med James Webb teleskopet. Vad kan vi mer upptäcka därute? Ingen vet i
dag.
Bilden är från Vikipedia och är en konstnärs tolkning av K2-18b (blå)
som kretsar runt den röd dvärgstjärnan K2-18 ytterligare ses exoplaneten K2-18c.
Astronomer hoppas snart finna en signal som har
färdats genom universum i 12 miljarder ljusår. En signal eller syn som visar
sken från den tid då de första stjärnorna bildades efter BigBang.
Detta arbete och denna förhoppning presenteras snart
(ev är det gjort när detta läses) i en rapport i Astrophysical Journal av ett
team som leds av Dr. Nichole Barry från Australiens University of Melbourne och
Arc Centre of Excellenc.
MWA (se nedan) som startade sin drift under 2013, byggdes
specifikt för att upptäcka elektromagnetisk strålning som avges av den vätgas
som fanns i universum under den period då en soppa av protoner och neutroner flöt
runt i universum efter det att universum började svalna efter Big Bang.
Så småningom började väteatomer att klumpa ihop sig
för att bilda stjärnor. De allra första stjärnorna bildades. För att förstå
detta skede bör vi finna ljus eller vågor av andra slag från denna tid.
”Det är oerhört viktigt för vår förståelse av
astrofysik och kosmologi", förklarar Dr. Barr" Den signal som vi
letar efter är 12 miljarder år
gammal," förklarar ASTRO 3-D medlem och medförfattare till ovan rapport
docent Cathryn Trott, från internationella centrum för radioastronomiforskning
vid Curtin University i Western Australia.
"Det är ett svagt sken (eller signal) som söks
och det finns en hel del galaxer mellan den och oss. De kommer i vägen och gör
det mycket svårt att extrahera den information vi är ute efter. ”säger hon.
Enligt mig (min anm) kommer säkert signalen,
våglängden eller ljuset att hittas eller det man tror är detta. Men det kan
även bli fel i så motto att det man finner på vägen fått signalen att
förfalskas från hur den en gång sändes ut i händelseskedet för miljarder ljus
sedan. Risken är även att feltolka en signal som något annat än det man tror
sig hittat.
Bilden är på ovannämnda MWA (Murchison Widefield
Array) i Australien där forskningen pågår.
Carnegie institution for Science med huvudkontor i
Washington, D.C. hade en tävling ute bland skolor där man kunde föreslå namn på
fem av de 12 månar som man hittade under 2018 runt Jupiter.
S/2017 J4 är nu Pandia.
S/2018 J1 är nu Ersa.
S/2003 J5 är nu Eirene.
S/2003 J3 är nu Eupheme.
S/2003 J15 är nu Philophrosyne.
Bild från NASA på Jupiter med några av dess i dag
funna 79 månar.
Titan är Saturnus största måne och den näst största
månen i solsystem endast Jupiters måne Ganymedes är större. Titan är dock den
enda månen i vårt solsystem med en tät atmosfär.
Utöver detta meddelade NASA den 27 juli 2006 att man
funnit sjöar av kolväten vid Titans norra polarregioner och i mars 2007
meddelades det att rymdfarkosten "Cassinis" rymdsond Huygens tagit
bilder på sjöliknande vätske- och kolvätefyllda områden på Titans nordpol. Nasa
har numera planer på att skicka upp en ubåtsliknande rymdfarkost som kan
utforska den sjöaktiga miljön på Titan.
Det är metan
och etan-kolväten som beter sig som vätskor i Titans iskalla klimat. Hur några av de mindre sjöarna uppkommit (sjöar
av några mils storlek) är enligt en ny teori att fickor av flytande kväve i
Titans skorpa värmts underifrån och blivit explosiv gas som blåst ut kratrar
som sedan fyllts med flytande metan. Denna nya teori förklarar varför några av
de mindre sjöarna nära Titans Nordpolen visas ha mycket branta klippväggar likt
torn något som annars skulle vara svårt att förklara utifrån hur mindre sjöar
bildats på Jorden. På Jorden är det sprickor av vittringar såkallade karst som
många sjöar av mindre bildats av.
Forskningen om fenomenet där denna slussats kommit
om Titand mindre sjöar kommer från ett internationellt team av forskare ledda
av Giuseppe Mitri av Italiens G. d'Annunzio University. "Dessa sjöar med
branta kanter, vallar och upphöjda klippor är eller kan vara från en period i
Titans historia när det fanns flytande kväve på ytan och i skorpan",
konstaterade Mitri. Även lokaliserad uppvärmning skulle ha varit tillräckligt
för att omvandla flytande kväve till ånga och orsaka denna att expandera snabbt
och blåsa ut en krater utifrån en explosion.
Jag funderar på om dessa händelser i dag enbart är
historia eller de ännu kan ske så (min anm). Om den slussats man dragit ovan är
riktig om sjöarnas bakgrund. Om så och det kan hända igen och händer numera bör
framtida astronauter vara försiktiga med vad de har i närområdet när de landat
på Titan. En explosion i närområdet av en landningsplats vill ingen vara med
om.
I en nyligen utgiven rapport visas den troliga
platsen på Mars där två på jorden hittade asteroider haft sitt ursprung. Dessa
två asteroiders sammansättning kan visa vad som en gång hänt på Mars.
Den äldre av de två stenarna vilka kommit från Mars
misstänks ha bildats under påverkan utlöst av kokande vatten som integrerat med
mineral . Om vi visste vilken specifik del av Marsytan som dessa meteoriter kom
från kunde vi undersöka vad som hänt på den ytan för att förklara vad vi ser i
meteoriterna med en mycket högre grad av säkerhet, vilket gör vår förståelse av
Mars historia --- " säger Daly planetarisk forskare vid University of
Glasgow i Skottland.
De två meteoriter som kommit från Mars den varav ena
från ett meteoritregn av 40 stenar som föll från himlen nära Nakhla i Egypten i
1911. (Meteoriter med liknande kompositioner kallas sedan dess nakhilites) En av
ovan undersökte man i Indiana i 1931 medan en meteorit hittades i 2003 i
Antarktis.
Tidigare forskning föreslog att nakhilites
ursprungligen var vulkaniska bergarter från Mars som kristalliserats från Magma
och lämnade Mars dargningskraft för 1300000000 till 1400000000 år sedan.
I en ny uppsats som beskriver deras arbete säger
forskarna att en kosmisk inverkan på Mars för cirka 630000000 år sedan
genererade chockvågor som deformerade mikroskopiska strukturer inom dessa
stenar. Samtidigt föreslog de att den extraordinära värmen från effekterna
smält permafrost under ytan av mars skickade kokande vatten upp som en varm
källa att reagera med mineraler inom dessa stenar.
Dessa fynd tyder på att dessa nakhilites kan ha sitt
ursprung från en mycket specifik del av Mars för ca 11 000 000 år nära en forntida
krater som förändrade berget själv.
"Om vi kunde identifiera källan (kratern) på
mars där dessa nakhlite meteoriter kom från skulle vi ha det geologiska
sammanhanget för dessa meteoriter och kunna använda detta för att tolka data
från Rovers och satelliter som studerar mars." Säger Daly.
För min del låter det spännande (min anm). Men jag
hittar inget som bevisar eller säger hur man kommit till resultatet att dessa
så kallade Nakhlite-meteoriter kommer från just Mars. Vilka bevis finns av
detta? Jag kan inte svara på det.
Fri bild på Antarktis
där berget Elbrus ses i bakgrunden.
Astronomer har upptäckt ett sällsynt mönster av
röntgenskurar som kommer från ett neutronstjärna ca 16300 ljusår bort. Stjärnan
finns i ett stjärnsystem med
beteckningen MAXI J1621 − 501.
Forskarna beskriver fenomenet i en rapport
Det är ett binärt system strålningen kommer från där
det finns både en vanlig stjärna och antingen en neutronstjärna eller ett svart
hål. Både neutronstjärnor och svarta hål kan skapa oförutsägbara röntgenmönster
då de absorberar materia från sina följeslagare i form av stjärnor men på olika
sätt.
Röntgenstrålar kommer från termonukleära explosioner
på neutronstjärnors yttre hölje. Något som orsakar att atomer smälter på de
yttersta delarna av neutronstjärnan och frigör enorma energier som vanligtvis
bara finns djupt inne stjärnorna (liksom i kärnorna av kraftfulla vätebomber).
En del av denna energi utsöndras då som röntgenstrålning.
Röntgenutbrotten från Maxi J1621 − 501 kommer från
termonukleära explosioner på ytan av neutronstjärnan med dess termonukleära
explosioner. Detta i en upprepning av ca var 78;e dag.
Källan till mönstret är okänt. Forskarna har bara
hittat omkring 30 andra röntgenkällutsläpp hittills alla med samma 78 dagars
rytm. Men troligen är den så kallade vanliga stjärnan (framgår inte om det är
en röd eller gul stjärna) betydelsefull för händelseförloppet.
Läs mer om denna ännu inte helt förstådda händelsekedja
och ytterligare några kännetecken på händelseförloppet på ovan länk.
Bild ut i universum mot det svarta hålet i
vintergatans centrum.
SETI är en organisation från vilken det söks spår från
utomjordisk intelligens. Man söker i andra solsystem efter tecken av elektromagnetiska
våglängder från optiska till radiosignaler. Inget som tyder på aliens har ännu
hittats.
Nu har vissa forskare kommit med idén att söka i
vårt närområde. Söka efter tecken av övervakningsutrustning i eller på mindre
jordnära asteroider etc vilka har banor nära jorden och som följer jordens
bana.
Dessa kan ha varit (eller är) platser för utomjordisk intelligens (ETI) för
att observera jorden under hela vårt förflutna (och även nutid). De objekt som
är intressantast och ännu ej undersökta är objekt som närmar sig jorden mycket nära varje år på
avstånd mycket kortare än avståndet till månen. De har samma omloppstid som
jorden.
Dessa jordnära objekt är perfekta platser för att övervaka
vår värld från ett säkert naturligt objekt.
Dessa objekt därute har föga studerats av astronomer
och inte alls av SETI eller radarobservationer. James Benford en av SETI:S
astronomer har föreslagit både passiva och aktiva observationer av dem som
möjliga platser för utomjordiska intelligensers sonder som kan vara forntida. Benford anser
att vi bör observera dem både i det elektromagnetiska spektrumet av mikrovågor,
ljus, och radar. Men även besöka dem med
sonder.
Det mest attraktiva målet är "jordens ständiga
följeslagare" 2016 HO3, den minsta, närmaste och mest stabila (kända) asteroiden
i jordens närhet. Att ta sig dit från jordens omloppsbana kräver inte större ansträngning
av ekonomi och bränsle i jämförelse med andra projekt. Kina har meddelat att de kommer att skicka en
sond till 2016 HO3 inom en snar framtid.
Det är enligt mig spännande men kan det ge något
intressant i utbyte av ET-karaktär. Jag tvivlar. Vi får bara hoppas att Kina
inte har planer av annat slag vid besöket som exempelvis att placera någon form
av övervakningsutrustning här. Asteroiden är perfekt för detta.
Sedan ska vi se övervakningsidén från vår tids
samhälle. Vi är överhopade av hot av mobiltelefonövervakning, hackers på nätet
och mycket annat av detta slag. Mer än tidigare generationer ens kunde drömma
om. Utifrån detta präglande av vår tid är det inte konstigt att en del ser
risker av att vi kan vara övervakade från andra civilisationer därute.
Fri bild från vikimedia ovan på 2016 HO3 men jag är inte imponerad av dessa bana. Det
är enbart under en kort fas detta objekt ligger nära Jorden. Tvekar än mer nu
över att någon skulle använda denna asteroid för övervakning. Vid övervakning
tror jag mer man ska söka mycket mindre objekt vilka hela tiden likt satelliter
följer Jordens bana dygnet runt.
1951 hittades i Wedderburn Victoria Australien en
meteorit. Idag finns den då citronstora 210 gram stora stenen på museum i
Wedderburn i en mindre upplaga.
Sedan dess har stenen nämligen delats i skivor
och undersökts över hela världen av forskare.
Underökningarnas syfte har varit att förstå vad den
är gjord av och varifrån den kom.
Förvåningen var stor då man inuti stenen fann ett
aldrig tidigare skådat utomjordigt mineral. Ett mineral som inte finns
naturligt på jorden.
Förra året 2018 genomförde forskare vid California
Institute of Technology den senaste av studien av stenmineralet. Med hjälp av
en elektronstråle, mikroskop och elektronsond, analyserade de en bit av stenen
och hittade då detta mineral för första gången.
Mineralet består av ett ovanligt mönster av järn och
kolatomer. Man tror nu att Wedderburn meteoriten som den kallas troligen kom
från en bit av en asteroid på dennas färd förbi jorden en gång. Meteoriten är
sannolikt en del av de splittrade
resterna av en liten planet som kolliderat med andra himlakroppar i det tidiga
solsystemets bildande anser forskarna. Det ovanliga mineralet är mineralet
edscottite
och kan ha bildats när nickel-rika järn meteoriter likt
Wedderburn-meteoriten sakta kyls ned
säger Ma en av forskarna som fann ämnet.
"Varje mineral har sin egen historia att
berätta," säger Ma. "Varje nytt utomjordiskt mineral representerar en
distinkt formation från en miljö och kan ge insikter i processer som är aktiva
i ex nebulosor, på asteroider, månen eller mars." Ma och hans team hoppas
att analysera andra meteoriter för att kontrollera om de kan hitta fler som innehåller
edscottite.
Så var den gåtan troligen löst. Någon konstruktion
av aliens var det inte utan naturligt mineral utifrån händelser därute i kosmos
barndom.
Bild från Wikimedia på en helt annan meteorit detta
då ovannämnda inte finns som fri bild att publicera. För att se denna följ
artikellänkar ovan. Murnpeowie meteoriten är det på bilden en järnrik meteorit
även den funnen i Australien.
Steve (Strong Thermal Emission Velocity Enhancement)
kallas ett atmosfäriskt optiskt fenomen som framträder som ett ljuslila lysande
band som kan sträcka sig 100 mil upp i atmosfären. Ett fenomen vilket tidigare beskrivits
som en speciell form av polarsken men numera anses ha andra fysikaliska
orsaker.
Forskarna har studerat partiklarna i samband med
STEVE i årtionden men först nyligen har de bevittnat fenomenet direkt i skyn. I
somras har en forskargrupp ledd från University of Calgary där en forskare med
namnet D.M. Gillies bekräftade att STEVE trots sitt färgstarka utseende inte är
en typ av Aurora utan ett helt unikt fenomen.
Teamet fastställde att det gröna skenet som visas som
STEVE orsakas av partikel nederbörd som uppstår när energirika partiklar som
elektroner, protoner, neutroner och joner accelereras genom atmosfären. Detta ger
dessa färgade ränder av en typ av sken som är mycket likt ett typisk norrsken.
Men eftersom STEVE har ett helt annat spektrum är
STEVE i en kategori av fenomen som inte hör samman med norrsken.
Laget fann att STEVE inte orsakas av
partikelkollisioner i atmosfären utan snarare någon form av varma atmosfäriska
utsläpp.
Forskarna kommer att fortsätta att studera STEVE. Vad
det är exakt och vad som orsakar det vet man inte. Men att förstå STEVE är mer
än bara en viktig vetenskaplig strävan. Fenomen i atmosfären kan störa
radiokommunikation mellan rymdskepp och jorden så att förstå detta märkliga fenomen
kan ha omedelbara, praktiska tillämpningar.
Själv kan tänka mig att fenomenet har med utsläpp av
växthusgaser alternativt något annat utsläpp av något slag i industrialismens tidevarv
att göra (min anm).
Bilden ovan är en fri bild från vikipedia på STEVE Foto
av Steve tagen den 17 augusti 2015 i Little Bow Resort, i Kanada.
Efter att med hjälp av observationer från Fermit-teleskopetav gammastrålning avslöjades 2010 tidigare okända funktioner i vår galax som
sträcker sig halvvägs över skyn. Namnet på detta fenomen blev Fermi bubblorefter teleskopet från vilket de upptäcktes. Bubblorna spänner över en räckvidd
av 50000 ljusår enligt ovan bild.
Det har antagits eller teoretiskt ansetts att det
kan vara gammastrålar av högenergislag som interagerar med gas och damm som ger
denna bubbelform. Bubblorna kan vara relaterade till frisläppandet av stora
mängder energi som släpps ut från det supermassiva svarta hålet i centrum av
Vintergatan.
Vi vet att det från andra galaxers svarta hål där stora mängder
materia matas in kan resultera i höga energistrålningseffekter. Men inga bubblor har kunnat detekteras i andra
galaxer utifrån sådana händelser. Men det kan bero på att vi har svårt att se
dessa på grund av avståndet.
Senast har IceCube array i Antarktis rapporterat 10 fynd
av höga energiutkast av neutriner från
bubblorna, vilket leder några astrofysiker att spekulera om att något slags av subatomära
interaktioner är på gång.
Detta gör att vi idag ser på Fermi bubblorna som än mer mystiska än tidigare. Teorier finns nu om att det kanske inte har med det
svarta hålet i galaxens centrum (enligt ovan) att göra utan kan exempelvis ha
sitt ursprung från en stjärna som vandrade för nära det svarta hålet och
strimlats, kastats ut och genom gravitation bildat bubblornas form.
Men det är även det enbart en teori. Det enda som är
säkert är att bubblorna existerar, är stora och att vi inte förstår varför
eller vad de visar.
Fri Bild på Fermi bubbles från NASA
En astronom på en planet långt därute skulle se
Jorden och Venus som tvillinglika planeter där liv skulle kunna finnas.
Men detta tolkande skulle vara helt galet då Venus
yta har en temperatur av ca 470C.
Venus har en atmosfär mättad med koldioxid med
svavelsyramoln i skyn vilket gör Venus mycket olik Jorden och nästintill
omöjlig att besöka då den är som en ugn.
Något i det förflutna förändrade förhållandena på
Venus vilken kunde varit en lika livsvänlig planet som Jorden och kanske en
gång även var det.
Ett troligt scenario är att den en gång hade oceaner likt på
Jorden men då solen åldrades och växte fick det till följd att Venus låg i en
zon där dennas värme skapade en växthuseffekt. Ytan av i dag på Venus är enligt
beräkningar 700 000 000 år. Hur ytan var de miljarder år innan som
planeten existerade vet vi inte men omöjligt är det inte att hav fanns och landytor
dä liv kunde finnas.
När solen
växte sig varmare och ljusare (en naturlig följd av åldrande) steg temperaturen
på Venus och så småningom förgasades alla eventuella hav. Med allt mer
vattenånga i atmosfären kom planeten in i ett skenande växthusstadie som det
inte kunde återhämta sig från. Planetens inre hjälpte till med att producera
magma som vällde ut som voluminösa lavaflöden (likt det även gjorde på jorden) och
växhuseffekten gjorde att Venus än snabbare blev ungstempererad. Faktum är att
den genomsnittliga ytans ålder på Venus av idag är mycket yngre än de flera miljarder år gamla
ytorna på Mars, Jorden och Merkurius.
Men i övrigt
kan Venus kan knappast skilja sig så mycket i ålder mot sina övriga närliggande
grannplaneter. Den tidigaste ytan innan kaoset vet vi inget om. Vi vet mindre om Venus än vi gör om de andra planeterna
i det inre solsystemet vilket gör att besök här skulle vara spännande. Men att
sända mätutrustning ner i ugnsvärme är svårt då den ska fungera ett tag och
även kunna komma tillbaks hel eller sända ut genom en orolig atmosfär.
Till exempel behövs radar för att genomborra de
ogenomskinliga svavelsyramolnen för att kunna se ytan och även tåla
svavaelsyrahalten. Det är mycket knepigare än de enkelt synliga ytorna och
tillgängliga ytorna på månen eller Merkurius. Den höga yttemperaturen 470
grader Celsius innebär att konventionell elektronik inte klarar mer än ett par
timmar. Det är långt ifrån hur länge elektronik kan vara igång på Mars där Roversbilarna
kan verka i mer än ett decennium.
Jag tror dock att ny teknik kommer att lösa
problemet snart. Men vad vi kan finna nere på Venus av intresse tvivlar jag på.
Allt är hetta av ett slag som med säkerhet utplånat alla rester av en tidigare
era på Venus (min anm).
Bilden föreställer hur ytan troligast ser ut under molnen.
I Barlangibergen i OutBack i västra Australien finns
en plats som visar spåren efter en
krater, Yarrabubba crater. I denna krater tog och mejslade en gång
ursprungsbefolkningen under många sekel (troligen tusentals år) stenar till
skarpa verktyg.
Nu har
geologer lagt till en ny historia till dessa stenars ursprung genom att visa
att de uppstod för 2 229 000 000 år sedan, när en asteroid kraschade in i vår
planet. Fyndet gör Yarrabubba Crater ett 70 kilometer brett ärr i bergsområdet till
Jordens äldsta spår av en kollision med en asteroid.
Forskarna har tidigare antagit att vulkanutbrott avslutade
istiden som fanns den gången och vilken täckte hela planeten. Men Erickson geokronolog
vid NASA: s Johnson Space Center i Houston, Texas och hans kollegor spekulerar
i att Yarrabubba kan ha hjälpt till att tina denna istid snabbbare än vad som
annars skulle skett.
De modellerade effekten av en 7 kilometer bred
asteroid som slog ner i ett istäcke med tjockleken 2-5 km. De fann att effekten
då kunde ha blivit att damm spridits tusentals kilometer.
Effekten av detta damm skulle då blivit ett mörkt dammlager på isen. Mörk is
vilken smälte fortare genom att värme absorberas lättare i mörkt färgade
områden än vanlig is.
Det skulle
också enligt beräkningar ha skickat en halv biljon ton värmd ånga ut i
stratosfären och resulterat i mer vattenånga där än vad som numera finns där.
Andrey Bekker,
en geolog vid UC Riverside tvivlar dock på att vattenångan skulle ha bestått
under de århundraden som behövdes för att tina jorden. "Jag är inte
övertygad om att det skulle kunna göra det här jobbet", säger han.
Christian Koeberl, en Impact expert och generaldirektör för Natural History
Museum i Wien anser därför att effekterna av kratern nedslag måste undersökas
ytterligare av paleoclimate forskare.
Jag (min anm) tolkar det som att utöver denna
asteroids nedslag behövdes något mer. Det finns ju redan. Nedslaget och många
vulkanutbrott jorden runt är mitt svar. Det ena utesluter inte det andra båda
behövdes för att det skulle ske under den tidsrymd det tinades upp en världsis.
I annat fall hade det tagit längre tid.
Fri Bild på Barlangi Rock området i Australien där kratern finns.
Sedan 2013 har det europeiska rymdorganet Gaia haft uppdraget
att göra en inventering av Vintergatan med målet att katalogisera mer än 1 000
000 000 stjärnor.
Med hjälp av nya data som släpptes under april 2018
på exakta mätningar av stjärnor katalogiserade ytterligare 550000000 stjärnor.
På grund av detta kan astronomer nu visa mer korrekt hur vintergatans form är.
För oss amatörer kan natthimlen se ut som ett
slumpmässigt stänk av stjärnor. Men astronomers mätningar (vi kan ej se
vintergatan utifrån utan enbart konstruera en karta utifrån mätningar av stjärnformationers läge och form utan att se helheten)
visar nu att i vissa regioner av vår galax har stjärnorna klumpats ihop i liknande
formationer som markformationer på jorden i form av bäckar, vågor, valv och bergåsar. Tektonisk aktivitet skapar (skapade) jordens former.
Men forskarna är inte säkra på vad som skapat liknande stjärnformationer i
Vintergatan.
För min del (min anm.) funderar jag på om vi inte tolkar det vi
ser däruppe utifrån vad vi se på jorden. Tänk på att vi ser alla slag av
figurer i molnformationer etc. Hjärnan tolkar utefter kända ting vi känner
igen.
Teorier finns om att dessa formationer ovan där har
skett under påverkan utanför Vintergatan. Men även av effekter inne i
Vintergatan. Forskarna fokuserade sig på en serie av åtta åsar i Vintergatan
som vikts upp tillsammans med varandra likt en bergskedja.
En teori om vad som skett här är att gas förflyttat
en del av Vintergatans stjärnor då en utifrån kommande galax krockade med
Vintergatan. Men det är en teori. En teori som skulle kunna besvara en del
formationer i Vintergatan.
Men med många stjärnor kvar att katalogisera kan nya
frågor och teorier dyka upp.
Något säkert svar finns inte på hur Vintergatans
form bildats.
Bild från jorden och vikipedia på berg i Colorado i
USA.