Meteoriter som kraschade ned på jorden för miljoner år sedan innehåller socker säger forskare vilket enligt dessa ökar sanningshalten i teorin om att
asteroider kan ha tagit med sig livet till jorden.
Ett internationellt team av forskare hittade dessa "bio-essentiella" sockerarter i meteoriter, biologiskt viktiga
föreningar enligt pressmeddelandet från NASA.
Asteroider
kretsar runt solen i stora mängder och när de slår ner på jorden i form av
mindre format kallas de meteoriter. Teoretiskt anses att kemiska reaktioner
inom asteroider kan skapa några av de livsviktiga elementen för liv.
Forskarna fann sockerarter som arabinos och xylos i meteoriterna - men det viktigaste fyndet var dock ribos. Ribos spelar en viktig roll i vår mänskliga biologi. Det finns i våra RNA-molekyler
(ribonukleinsyra) och levererar meddelanden från vårt DNA för att hjälpa till
att bygga proteiner i våra kroppar.
"Det är anmärkningsvärt att en så bräcklig
molekyl som ribos kunde detekteras i sådant gammalt material," sade Jason
Dworkin från NASA, en medförfattare till studien, i pressmeddelandet.
Upptäckten av ribos antyder även att RNA utvecklades
före DNA vilket ger forskarna en tydligare bild av hur livet kan ha bildats. DNA har länge betraktats som "mallen för
livet" - men RNA-molekyler har fler förmågor, som att replikera utan hjälp
av andra molekyler. Denna förmåga i kombination
med det faktum att forskare ännu inte hittat socker i DNA i meteoriter stöder
teorin att "RNA samordnade livets maskineri före DNA."Forskningen ger
det första direkta beviset på ribos i rymden och leveransen av socker till
jorden”, sade Yoshihiro Furukawa från Japans Tohoku universitet,
huvudförfattare till rapporten. "Det utomjordiska sockret kan ha bidragit
till bildandet av RNA på jorden som sedan ledde till livets ursprung."
Naturligtvis finns möjligheten att meteoriterna
hade förorenats av livet på jorden - men tester visade bevis på att detta är
osannolikt och att sockret förmodligen kom från rymden sägs i rapporten.
För min del (min anm) anser jag att sockret
förorenat meteoriten under tidens gång och ursprungligen kommer från jorden där
detta då redan fanns eller kom att finnas. Den dag man undersöker en meteorit i
dess rätta miljö i rymden och finner socker då blir det en annan sak och en
betydligt intressantare upptäckt.
I detta fall ovan ser jag forskningen som en vilja
att bekräfta den teori som säger att livet kom från asteroider.
Den första kartan som visar geologin på Saturnus
största måne Titan är nu klar. Här avslöjas en dynamisk värld av sanddyner,
sjöar, slätter, kratrar och övrig terräng.
Titan är det enda objektet i vårt solsystem förutom
jorden som man vet har en vätska på ytan. Men till skillnad mot jorden där
sjöar och hav i form av vatten regnar ner från moln och fyller sjöar och hav består
regnen på Titan inte av vatten utan av etan och metan. Något som enbart kan
regna ner som vätskor eller vara flytande där kyla råder av större slag än på
jorden. I Titans fall ca -180C.
"Titan har en aktiv metan-baserad hydrologisk
cykel (ett kretslopp likt vi har på jorden med vattnets kretslopp min anm) som
har format ett komplext geologiskt landskap vilket gör ytan till en av de mest
geologiskt skiftande i solsystemet”, säger Rosaly Lopes, geolog vid NASA: s Jet
Propulsion Laboratory i Pasadena, Kalifornien och ledande till den forskning
som användes för att utveckla kartan.
Lopes team använde data från NASA: s uppdrag med Cassini,
som fungerade mellan 2004 och 2017 och gjorde mer än 120 överflygningar över Titan.
"Cassini-uppdraget avslöjade att Titan är en geologiskt aktiv värld där
kolvätena metan och etan har den roll som vatten har på jorden", säger
Williams, en av de andra forskarna. "Dessa kolväten regnar ner på ytan,
rinner i vattendrag och floder, ansamlas i sjöar och hav och avdunstar till
atmosfären. Det är en ganska häpnadsväckande värld! "
Ja det är en spännande värld (min anm) dit vi en
gång bör sände en farkost för att på plats lära mer om dess yta och hav.
Bild från vikipedia på Titan.
Jupiters måne Europa verkar likt konstaterade
Saturnus måne Enceladus ha gejsrar där vattenånga sprutar upp.
Men det är först nu bevis kommit på detta. Till
skillnad mot Enceladus regelbundet aktiva gejsrar som kan jämföras med Islands
är Europas spontant aktiva på platser som ej kan förutses.
NASA: s rymdteleskop Hubble har upptäckt indirekta
bevis på sådana plymer som utgår från Europa vilken under sin yta tros hysa en
stor saltvattenocean. Forskarna upptäckte nyligen en plym vattenånga direkt för
första gången genom Hubbleteleskopet vilket de beskriver i en ny rapport.
"Väsentliga kemiska element (kol, väte,
syre, kväve, fosfor och svavel) och energikällor är två av tre krav för livet
och finns över hela solsystemet. Men den tredje, flytande vatten är något svårare
att hitta bortom jorden, "säger rapportförfattare
Lucas Paganini, vetenskapsman vid NASA: s Goddard Space Flight Center i
Greenbelt, Maryland, och American University i Washington, D.C., i ett
uttalande."Vi har ännu inte upptäckt flytande vatten direkt men vi har
hittat det näst bästa vatten i gejserform," säger Paganinil.
Paganini och hans kollegor använde W.M. Keck
Observatory på Hawaii. Forskarna observerade månen Europa under17 nätter, från
februari 2016 till maj 2017. Under en av dessa nätter den 26 april fick de en
stark signal som visade på vattenånga i form av en karakteristisk våglängd som
detta ger. Forskarna tror att källan till detta vatten var ett gejserutbrott
som har sin källa i havet under månens yta (som antas finnas) eller från en
reservoar av smält is inom Europas isiga yta.
Det blir allt tydligare att Europas vattenkaskader
är sporadiska och ej förutsägbara. I detta avseende är de mycket olika de
ständiga gejserutbrotten från sydpolen på
Saturnus isiga måne Enceladus där alltid någon av dess mer än 100 kraftfulla
gejsrar sprutar upp vatten liksom ex gejsrarna på Island här på jorden.
Nog(min anm) är det spännande om vi kan komma ner i
vattnet på dessa månar och söka efter liv om nu detta finns där eller det är
enbart vatten framtidens forskning få
visa sanningen om haven.
Bild från vikimedia där en illustratör visar hur det kan se ut på Europas ytan med Jupiter ovan och
vattenkaskad.
Astrofysiker har nu upptäckt en annan aspekt av
rörelsemönster i vårt solsystem. Det handlar om två av Neptunus inre månar. Naiad
och Thalassa vilka rusar runt Neptunus i vad NASA-forskare kallar en
"undvikande dans".
Jämfört med Thalassa lutas Naiads bana cirka fem grader
och den tillbringar hälften av sin tid ovanför Thalassa och hälften nedan Naids
bana (se hur här).
"Vi ser detta upprepande mönster som en
resonans", säger fysiker Marina Brozovic , NASA Jet Propulsion Laboratory.
De två små månarnas banor ligger bara cirka 1 850 kilometer från varandra men
de är perfekt tidsinställda och koreograferade för att undvika kollision.
Naiad tar sju timmar på sig att kretsa runt Neptunus
medan Thalassa tar sju och en halv.
Om du var stationerad på Thalassa, skulle du se
Naiad passera över och under i ett mönster som skulle upprepas sig var fjärde
slinga då Naiad under denna sveper över sin granne. Forskarna säger att dessa
manövrar håller banorna stabila.
Teamet använde för denna slutsats data som samlats
in mellan 1981 och 2016 från teleskop på jorden och från Voyager 2 som under sept 1989 passerade Neptunus och även Hubbleteleskopet
har varit inblandat i undersökningen av att avgöra hur Naiad och Thalassa tar
sig runt Neptunus.
Dessa månar är två av Neptunus 14 månar och ingår i
de sju så kallade inre månarna.
Alla banor oberoende av hur underliga de kan synas
däruppe runt en planet eller sol (min anm) är stabila och balanserade enligt
min uppfattning. De balanseras automatiskt utefter gravitationen där de finns
om detta inte är möjligt sker genom samma gravitation kollisioner mellan
kropparna eller nedstörtning mot en annan kropp.
Bilden är från vikipedia på en av de nämnda månarna
här Thalassa bilden tagen av Voyager vid dess besök vid Neptunus 1989.
NASA: s neutron Star Interior Composition Explorer
(NICER) teleskop på den internationella rymdstationen ISS upptäckte en plötslig
spikrak röntgenstråle ca 10:04 den 20 aug. Störningen orsakades av en massiv termonukleär
blixt från ytan av en pulsar. En pulsar är resterna av en stjärna som för länge
sedan exploderade som en supernova. Röntgenskuren är den starkaste Nicer hittills
upptäckt från någon pulsar.
Den kom från ett objekt som heter SAX J 1808.4-3658, (eller J1808). Observationerna avslöjade många fenomen som aldrig har setts från
en enda explosion. Explosionen har astronomer klassificerat som en typ I X-ray
burst. Den energi som sprutades ut under 20 sekunder var i samma storlek som
solen utstrålar under ca 10 dagar.
Upptäckten av detta utbrott kommer att
hjälpa astronomer finjustera sin förståelse av de fysiska processer som driver
de termonukleära skov av detta slag från pulsarer.
Pulsars kan snurra snabbt och vara värdar för
röntgen hotspots vid sina magnetiska poler. När objektet snurrar sveper det
över de heta fläckarna över vår siktlinje och producerar regelbundet pulser av
hög energi strålning.
J1808 ligger ca 11 000 ljusår bort mot stjärnbilden
skytten. Det snurrar i en hastighet av 401 varv varje sekund och är en del av
ett binärt system. Dess följeslagare är en brun dvärg. Ett objekt som är större
än en gigantisk planet men för liten för att vara en stjärna. En stadig ström
av vätgas strömmar från följeslagaren i riktning mot neutronstjärnan, och den
ackumuleras där i en stor lagringsstruktur som kallas en diskanhopning.
Nog händer det ting därute som vi inte förstår ännu
(min anm). Universum är inte stilla allt kan ske. Ingen vet på förhand vad.
Bilden från vikipedia vilken visar en Principiell
funktionsskiss av en pulsar där strålning lämnar denna i två smala knippen och
sveper ut i universum.
För första gången har forskare mätt
säsongsvariationerna i de gaser som fyller luften direkt ovanför ytan av en
krater på Mars. Resultatet blev intressant då det gällde syre. Denna gas beter
sig på ett sätt som forskarna hittills inte kan förklara utifrån hittills kända
kemiska processer.
Under loppet av tre marsår (ca 6 jordår) visade ett
instrument i provets analysresultat på mars (SAM) Portable Chemistry Lab vilket
finns i rymdbilen Curiosity att sammansättning av kväve och argon följer ett
förutsägbart säsongsmönster under året, växande och avtagande i koncentration från
en krater under hela året i förhållande till hur mycket CO2 som finns i luften.
Forskarna förväntade att även syre skulle göra det samma. Men det gjorde det
inte.
Istället visade det sig att syrehalten i luften steg
under våren och sommaren med så mycket som 30 %, och sedan sjönk tillbaka till
nivåer som förutsågs.
Detta mönster upprepades varje vår även om mängden
syre till atmosfären varierade vilket innebär att något producerar syre och
sedan förbrukar det.
Den enda tidigare rymdfarkost med instrument som kunnat
mäta sammansättningen av marsluften nära marken var NASA: s Viking som anlände till
Mars 1976.
Experimenten med Viking täckte dock bara några Marsdagar så det
kunde inte avslöja de olika gasernas säsongsbetingade mönster. De nya
SAM-mätningarna är de första som gör det. SAM-teamet kommer att fortsätta att
mäta atmosfäriska gaser så att forskarna kan samla in mer detaljerade uppgifter
under varje säsong framåt. Under tiden ska Melissa Trainer en av forskarna och hennes team hoppas att andra
marsexperter kommer att arbeta för att lösa syre mysterium.
"Det här är första gången vi ser detta
intressanta beteende upprepas år för år som vi inte förstår helt och fullt”,
säger hon. "För mig är detta en
öppen uppmaning till alla smarta människor där ute som är intresserade av
detta: se vad du kan komma med som förklaring,” tillägger hon.
Jag (min anm) ser det som spännande vad som
producerar och förbrukar syret på Mars. Något är det men vad en biologisk eller
en kemisk process? Ingen vet i dag. Men vi ska även förstå det med att
upptäckten kommer från en krater varför just detta och är det en unik krater?
Bild från NASA på Mars yta.
När de första människorna anses ha börjat gå på två
ben (för ca 6 miljoner år sedan) hände
något i centrum av Vintergatan. I området där det svarta hålet finns kom en
stjärna för nära detta men slukades inte. Istället fick den en stöt så den med
en hastighet av 6000000 km/t flög iväg bort från hålet.
Ännu i dag fortsätter den sin färd vilken innebär
att den nu färdats igenom galaxen och är på väg att slungas ut ur galaxen och bli
en ensamvandrande stjärna mellan galaxerna i tomheten därute. Den blir ett
intergalaktiskt solsystem om nu planeter finns med denna sol känd som S5-HVS.
Upptäckten är gjord av en grupp forskare ledda av
Sergey Koposov från Carnegie Mellon
University's McWilliams Center for
Cosmology. Stjärnan kan ses i riktning mot
stjärnbilden Tranan. Stjärnan sågs av forskare färdas relativt nära jorden (29
000 ljusår bort) i en hastighet av ca 10 gånger snabbare än de flesta stjärnors rörelser i vår galax färd inom galaxen. Hastigheten på den upptäckta stjärnan är så
hög att den oundvikligen kommer att lämna galaxen och aldrig återvända,"
säger Douglas Boubert forskare vid universitetet i Oxford och en medförfattare
till studien om stjärnan.
Stjärnan upptäcktes med observationer från
anglo-australiska teleskopet (AAT), ett teleskop med 3,9 meters vidd och
Europeiska rymdorganisationens Gaia Satellite. Upptäckten gjordes som en del av
Southern Stellar Stream spektroskopiska Survey (S5), ett samarbete mellan
astronomer från Chile, USA, Storbritannien och Australien.
Bild av människans resning till tvåbensgående som nämns ovan.
Forskare har upptäckt att det finns vissa mikrober
som finner elektricitet mycket näringsriktig. Dessa elektronätande mikrober är överraskande
nog mycket vanliga. Forskarna har hittar dem på många olika platser.
Dessa mikrober (mikroskopiska organismer som
bakterier, protozoer och svampar) har ingen mun, så de behöver ett annat för sätt
att få sitt bränsle i sina kroppar. I en ny studie, publicerad den 5:e november
2019, i tidskriften MBIO, visas hur sådana mikrober drar in elektroner direkt
från en elektronkälla.
Arpita Bose är en biolog på Washington University och en
av författarna till studien. Hon säger att den naturligt förekommande stammen
av en bakterie som kallas Rhodopseudomonas palustris tie-1 bygger en kanal för
att acceptera elektroner över dess yttre membran.
Enligt forskning förlitar sig
bakterierna på en järninnehållande hjälparmolekyl som kallas en Deca-heme
cytokrom c. Genom att bearbeta detta protein bildar TIE-1 en viktig bro till en
elektronkälla och äter (tankar skulle jag vilja kalla det) elektricitet.
Förmågan hos dessa mikrober att ta upp elektroner
från ämnen som metalloxider kallas extracellulära elektronupptag kan hjälpa
mikrober att överleva under näringsknappa förhållanden. Vissa slag av bakterier
kan därmed leva på elektricitet.
Studien syfte var att undersöka hur de drar
elektroner genom sina yttre membran för att få energi.
Det är en intressant studie som kan ge idéen att
(min anm) det kan finnas planeter däruppe där mikrober lever av strålning,
elektriska kraftfält etc.
Bild på en elektrisk urladdning
Rymdteleskopet Hubble har nyligen fångat en bild av
ett ovanligt (?) rymdfenomen från Galaxen Sunburst arc (se bild här) ca elva
miljarder ljusår bort från jorden. Denna galax reflekteras 12 gånger i Hubbles
lins på sin väg mot oss.
Anledningen till detta fenomen kallas
gravitationslins. På sin väg mot oss har galaxens sken passerat en galaxhop 4,6
miljarder ljusår från jorden. Galaxhopen innebär en stark gravitationseffekt på
ljuset vilket får ljus som kommer bakifrån att böjas.
Detta leder både till att ljuset från Sunburst arc
går i en båge och även förstärks i form av reflektion därav den udda bild
Hubbleteleskopet tog.
Det mycket känsliga Hubbleteleskopet fångade fyra
galaxbågar, som innehåller sammanlagt minst tolv reflektioner som man kan se på
bilden.
Jag (min anm) undrar hur många falska foton av hur
verkligheten ser ut, egentligen, därute i Kosmos, har från skilda teleskop
tagits som äkta? Säkert många. Risken i detta vilket blir ej upptäckta
felkällor gör att avstånd till en galax, dess läge och spektralklass och kanske
även felkällor som ej existerande exoplaneter katalogiseras som äkta.
Bild från vikimedia på Hubbletelekopet vilket gett
oss så mycket kunskap om universum.
Under den första tiden efter BigBang växte universum
från en nästan oändligt liten punkt till nästan en octillion (det är en etta följt
av 27 nollor) gånger i storlek under mindre än en trilliondel av en sekund.
Denna inflationsperiod följdes av en mer gradvis,
men våldsam, period av expansion vi känner som Big Bang. Big Bang blev ett
otroligt varmt eldklot av fundamentala partiklar såsom protoner, neutroner och
elektroner vilka efterhand svalnade och bildade de atomer, stjärnor och galaxer
vi ser idag. Expansionen fortsatte dock och gör så än i dag.
För min del (min anm) undrar jag om en teori
finns om hur allt kunde skapas i full expansion likt det gör än i dag som utvidgning
i ett intet fungerande atomer som tillsammans bildar och bildat allt inklusive
människan? Vi ser att det gör så men hur kan det fungera, vad är det som
fungerar, vad sker egentligen?
Big Bang-teorin, som beskriver den kosmiska
inflationen är fortfarande den mest utbredda förklaringen av hur vårt
universum började. Men forskarna är fortfarande förbryllade över hur denna
expansion hänger ihop.
För att lösa denna kosmiska gåta har ett team av
forskare vid Kenyon College, Massachusetts Institute of Technology (MIT) och i Nederländerna
vid Leiden University simulerat den
kritiska övergången mellan kosmisk inflation och Big Bang. En period de
kallar" återuppvärmningen. "När universum expanderade i en blixt av en
sekund under kosmisk inflation var alla befintliga händelser utspridda i en
kall och tom plats men något saknas, den varma soppa av partiklar som behövs
för att tända Big Bang. Under återuppvärmningsperioden tros energin som driver
inflationen förfalla till partiklar, säger Rachel Nguyen, doktorand i fysik vid
University of Illinois och huvudförfattare till studien.
Men frågan kvarstår något (min anm) stämmer inte vad
skedde egentligen? Varför? Hur? Allt är en gåta utan säkra svar men full av
teorier.
Bild från hur det kan hasett ut vid Big Bang från
Dr Rhawn Joseph är en forskare som i dagarna
publicerat en rapport i Nature/springer journal. I Rapporten har han
besvarat frågan om det finns liv på andra planeter. Svaret är "Ja, det
finns liv på andra världar. Men våra grannplaneter är inte mänskligt
välkomnande förutom att svampar kan finnas på ytan av Mars och i atmosfären på Venus".
Livet på Venus är möjligt. Dussintals forskare tror
det, inklusive den berömde astronomen Carl Sagan (1934-1996) och astrobiolog David Grinspoon, som föreslog för nästan tjugo
år sedan att liv kan finnas i molnen och på ytan av Venus. En annan vetenskapsman
Dr Dirk Schulze-Makuch instämmer och har hävdat att livet kan ha överförts från
jorden till Venus och även till Mars inkapslat i meteorer som kastas ut från
vår planet. Svampar är överlevare vid en sådan färd.
Forskare ger exempel på hur svampar har koloniserat
de mest ogästvänliga miljöer på jorden inklusive de mycket radioaktiva väggarna
i det skadade kärnkraftverket i Tjernobyl. Svampar förökar sig även inom den
internationella rymdstationen ISS trots upprepade ansträngningar att utrota dem.
För mer uppgifter om vilka forskare som uttalat sig
i dagarna och tidigare och mer information om varför man anser liv på Venus
möjligt följ denna länk.
Själv kan jag tänka mig att svampporer kan ha åkt i
väg till Venus från Jorden som det nämns ovan. Men om de överlevt i Venus
atmosfär och inte förintats vill jag låta vara osagt. Jag tvekar. Då det gäller
sökandet efter liv har vi betydligt intressantare månar i vårt solsystem är vad
planeterna Mars och Venus är.
Bild Venus som denna planet ser ut. Gårdagens bild
var på hur man kan se den värmemässigt vid ytan. Ovan är från rymden. Bild från
vikipedia.
Forskare och ingenjörer vid den indiska
Rymdforskningsorganisationen (ISRO) har planer på att sända en farkost till
Venus. En kostnad som de hoppas få hjälp med och godkännande av från den indiska
regeringen.
Rymdfarkosten för uppdraget kan enligt ISRO konstrueras
på bara några år och ska ha med sig 16 instrument. Dessa inkluderar
instrument inriktade på övervakning av moln, identifiera blixtnedslag, studera
airglow över planeten och mäta de högt laddade plasmapartiklar
som passerar Venus från solen. Men att även för studier av planetens atmosfär
och jonosfär liksom av hur Venus interagerar med den omgivande miljön.
”Det viktigaste målet är dock att kartlägga Venus
yta," säger Nigar Shaji, en av ISRO:s vetenskapsmän.
Enligt Shaji kan som nämnts ovan farkosten byggas på kort tid.
Förutom ovanstående mätningar ska även undersökningar göras
vid vulkaner som är aktiva.
Planerna är enligt mig (min anm) realiserbara och
all kunskap denna resa kan ge är intressant. Så jag önskar dem lycka till i
sina planer på ISRO.
Bilden kommer från denna länk där mycket intressant
finns att läsa om Venus. Så kan Venus yta se ut.
Både transitmetoden (att observera skuggan av en
planet då den passerar sin sol) och wobble method (att leta efter störningar i
form av vinglande av solen i ett system på grund av en närliggande planets
störning) har använts för att
identifiera tusentals exoplaneter i letandet efter en jordliknande planet.
"I denna exoplanet-jakt har teleskopet TESSi dentifierat mer än 1200 planeter som stenplaneter med möjligt liv varav 29 av dessa
av astronomer har bekräftats som mycket intressanta. TESS förväntas att
identifiera mellan 10000 och 15000 exoplanetkandidater före 2025.
Andra teleskop och byråer bidrar också till sökandet
efter jordliknande planeter. TRAPPIST systemet vilket Hubble har funnit är
ett av de mest intressanta. Flera intressanta planeter finns här runt en röd
dvärgstjärna.
"Fram
till 2030 förväntas Europeiska rymdorganisationens Gaia och PLATO hitta
ytterligare 20000-35000 planeter. Gaia kommer att leta med wobble method medan
PLATO kommer att söka med transitmetoden likt Tess gör. " säger Benjamin
Rackham (MIT, Massachusetts Institute of Technology).
Benjamin Rackham och Daniel apai (University of
Arizona) är medlemmar i planetjaktprojektet Eden, som också stöder Tess arbete.
”Vi använder teleskop på marken och i rymden för att hitta exoplaneter för att
förstå deras egenskaper och potential för att hysa liv. " säger Rackham.
Två projekt finns i sökandet efter jordliknande planeter runt
närliggande röda dvärgar. SPECULOOS-teamet installerade fyra robotteleskop i
Atacamaöknen – och ett på norra halvklotet. Project Eden använder nio teleskop i Arizona, Italien,
Spanien och Taiwan för att följa röda dvärgstjärnor kontinuerligt.
SPECULOOS och EDEN teleskopen har mycket större än
linser än TESS och kan därför hitta planeter runt stjärnor för svaga för TESS
att studera.
Jakten pågår (min anm) vad som kommer att finnas att
hitta därute får framtiden utvisa. Vi får bara hoppas att det vi hittar inte
feltolkas.
Bild från vikipedia på TESS.
HR 5183 är en sol,
103 ljusår bort i riktning mot jungfruns stjärnbild. Denna sol är ljusstarkare på natthimlen än planeten
Venus men mindre från vår synvinkel sett. Vid denna sol upptäcktes under året
en intressant exoplanet, HR 5183b.
HR 5183b
har minst tre gånger massan av Jupiter. Gasplaneten Jupiter är vårt solsystems
mest massiva och största värld. HR 5183b har en mycket excentrisk omloppsbana.
Om den funnits i vårt solsystem skulle dess bana varit närmare solen än Jupiters
för att sedan i sin bana svänga utåt igen bortom Neptunus omloppsbana.
En ny studie ledd av astronomen Stephen Kane vid
University of California Riverside visar till skillnad mot tidigare antaganden
att det likväl kan finnas någon jordliknande planet som inte störs i detta
solsystem. Det bör finnas en smal remsa i den beboeliga zonen där en sådan kan
finnas utan att störas av HR 5183b
ovanligt vida bana.
Det är en intressant teori. Det är också spännande
att inse vad levande varelser på en sådan planet skulle se på sin natthimmel.
HR 5813b, den excentriska jätten tar nästan 75 år på sig i sin bana runt sin
sol. Men det ögonblick då denna jätte äntligen svänger förbi sin mindre granne
skulle vara en hisnande upplevelse för livet på denna eventuellt bebodda
jordliknande planet där.
När HR
5183b kommer som närmast den eventuella jordliknande planeten skulle den
vara ca 15 gånger ljusare än Venus ses när den är som närmast Jorden.
HR 5183b skulle dominera
natthimlen i solsystemet.
En spännande tanke (min anm) om nu någon skulle
kunna uppleva detta. Ingen vet om denna jordliknande planet finns därute eller
om den skulle finnas har en livsform som skulle ha glädje av en syn av detta
slag.
Bild: från vikipedia på var man kan söka solsystemet
HR5813.
Ett internationellt team av professionella och
amatörastronomer som inkluderar bland annat Alex Lobel, astronom vid Royal
Observatory i Belgien, har fastställt i detalj hur temperaturen hos fyra gula jättestjärnor (de kallas gula hyperjättar) ökar från 4 000 grader till 8 000 grader och tillbaka igen inom några
decennier. De har publicerat sina fynd i den professionella tidskriften journal
Astronomy and Astrophysics.
Forskarna analyserade ljuset från fyra gula
hyperjättar som har observerats under de senaste 100 åren. En gul jätte är en stjärna
av spektraltyp A-K. Gula jättar är sällsynta stjärnor flertalet är blå. Gula
jättar har många gånger större massa än solen, ofta 20 - 60 solmassor och är
500000 gånger ljusare.
Atmosfären på solen på dessa stjärnor kan vara så
stor att om de ersatte vår sol skulle de sträcka bortom omloppsbanan för
Jupiter.
Vid ett visst ögonblick sker rörelser i hela
atmosfären på dessa solar. Det resulterar i snabb nedkylning en
självaccelererande process uppstår då där elektroner fäster sig vidvätejoner
och joniseringsenergi frigörs. Detta
kyler då atmosfären ännu mer. Resultatet blir kylning från 8 000C grader
till 4 000C grader och tar två år.
Sedan börjar cykeln igen (temperaturen stiger) från
början och resultatet har blivit en något mindre massiv jättestjärna då
solmassa försvunnit ut. Stjärnor av detta ovanliga slag slutar som supernovor
anser många forskare i dag.
Under forskningen upptäckte astronomer också att en
av de fyra studerade jättarna inte var lika stor som man tidigare mätt. Denna
finns i HR 5171-systemet som består av tre stjärnor och har beteckningen HR
5171A. Denna är enligt ny mätning närmre oss än de två andra i detta system. HR
5171-systemet finns i riktning mot stjärnbilden Kentauren.
Kanske de här regelbundna temperaturskillnaderna (min
anm.) även kan ha betydelse för om planeter här kan hysa liv? Kanske, vi ska låta
bli att koncentrera oss på sökning av exoplaneter med liv i (i första hand) vid
dessa solar likt vi bör göra med de röda stjärnsystem vi beskrev i går.
Bild; Vinkeldiametern på HR 5171A har publicerats
tre gånger med mätningar från mycket stora teleskop Konstnärens intryck av HR
5171 och dess följeslagare stjärna visas på bilden.
Livet behöver förmodligen (enligt vår erfarenhet)
vatten, kol, och tillräckligt med ljus och värme för att uppkomma och överleva.
På en planet där det ska utvecklas behöver gravitationen inte vara för stor
(innebärande att planeten inte är för stor) och en atmosfär är även behövlig.
Men i en ny studie föreslås även att komet och
asteroidnedslag inte får vara i hur stor mångfald som helst.
När ett stort objekt slår ner på en planet kan två
saker hända: materialet från objektet som slår ner trycker iväg en del av
atmosfären ut i rymden enligt astronom Mark Wyatt vid University of Cambridge.
I verkligt jättelika effekter likt den som bildade
jordens måne ger det än värre effekter på atmosfären. Men en viss mängd nedslag
(dock ej av mycket stora format) klarar liv och atmosfär av att utvecklas under.
Om en planet är för liten klarar den mindre och är
den stor har liv svårt att uppstå under en för stor gravitation.
Storleksmässigt är jorden bäst och avståndet till en sol viktigt. Vår sol är en
bra stjärnklass för planeter där liv kan uppstå.
Vid röda dvärgstjärnor är liv bara möjligt om
planeten ligger lika nära sin sol som Merkurius gör vår sol. Vid en sådan
stjärna finns mycket asteroider och kometer som kretsar runt i hög hastighet
och risken för nedslag på planeten är stor. Asteroider och kometer kretsar runt
omkring i mycket höga hastigheter och kraschar mer ofta då ner på en eventuell
planet.
"Högre hastighet och nedslag ger stora negativa
effekter på en planets atmosfär," säger Wyatt.
Det är dåliga nyheter för livet i planetsystem vid
röda stjärnor.
Vid dessa solar dras kometer och asteroider inte
lika lätt in i solen eller skickas i omloppsbana därifrån utan här kan de
stanna eller öka hastigheten. Området i närområdet blir då riskabelt för
planeter här och för att liv ska finnas i dessa solsystem måste det utvecklas
på planeter som ligger mycket nära sin sol. Av den anledningen kanske vi inte
ska koncentrera oss på livssökning i dessa solsystem i första hand.
Bild från vikipedia med illustration av vad en dvärgstjärna är.
Allt vi tror oss veta om universums form kan vara
fel. Kanske är universum platt som ett lakan eller böjt som en massiv uppblåst
ballong. Enligt en ny studie ser det ut som om ballongteorin är falsk.
Om universum är krökt eller i form av ett platt
lakan har betydelse. I ett slutet universum med dess krökning får det som
konsekvens att om man reser rakt fram kommer man till slut tillbaks till samma
plats igen ungefär som om du reser rakt fram på jorden. Med skillnaden att i
ett krökt universum måste du resa snabbare än expansionen (vilkens enligt
mätningar hastighet ökar hela tiden) annars
kommer du inte tillbaks.
Kosmologer kallar denna idé "det slutna
universum." Den har funnits ett tag (uppblåsbara ballongteorin kan man
kalla den, viken jag min anm egentligen tror på) men passar inte med befintliga
teorier i dag om hur universum fungerar. Så den har i stort sett avvisats till
förmån för en "platt universum" som sträcker sig utan gräns i alla
riktningar och inte slingrar runt sig själv.
Nu har en anomali i data från den noggrannaste
mätning någonsin av CMB (Kosmisk bakgrundsstrålning på svenska) visat solida (men inte
helt övertygande) bevis på att universum är stängt trots allt, enligt
författarna till en rapport på University of Manchester kosmolog Eleonora di
Valentino, Sapienza Universitetet i Rom kosmolog Alessandro Melchiorri och
Johns Hopkins University kosmolog Joseph Silk.
Skillnaden
mellan ett slutet och öppet universum är lite som skillnaden mellan en sträckt plåtplatta
och en uppblåst ballong, berättade Melchiorri. I båda fallen expanderar universum.
När ballongen blåses upp (universum expanderar i ett slutet universum) kommer varje
punkt på dess yta längre bort från alla andra punkter medan ballongens krökning
får geometrin i denna rörelse komplicerad.
"Detta innebär till exempel att om du har två
fotoner och de färdas parallellt i ett slutet universum, kommer de [så
småningom] träffas," säger Melchiorri.
I ett öppet, platt universum kommer fotoner i samma
bana som ovan att ostört resa längs sina parallella kurser utan att någonsin
interagera."Jag vill inte säga att jag tror på ett slutet universum,"
säger Melchiorri. "Jag är neutral. Jag skulle säga, låt oss vänta på data på
vad de nya uppgifterna kommer att säga. Vad jag tror är att det finns en
diskrepans nu, att vi måste vara försiktiga och försöka hitta vad som
producerar denna avvikelse."
En avvikelse
som visar att något inte stämmer med båda teorierna (min anm). Själv tror jag
på ett slutet universum.
Bild från vikimedia som ska illustrera hur det tidiga universum kan ha sett ut.
En helt ny klass av svarta hål kan finnas i
universum och dessa kan vara mycket mindre än vad forskare tidigare hittat.
Svarta hål i sig är massiva himlakroppar som slukar
allt som kommer för nära inte ens ljuset kan undkomma ett svart håls
gravitation. Sökandet efter svarta hål stora som små pågår med syftet att
förstå mer om hur universum fungerar.
Svarta hål är kvarlevan av vad som en gång var
massiva stjärnor som genomgick en explosiv död och slutligen kollapsade in i
sig själva. Den explosiva döden och efterföljande kollapsen av stjärnor kan
bilda två olika objekt. Om den ursprungliga stjärnan är massiv nog kommer denna
explosion att bilda ett svart hål om det är en mycket stor stjärna blir den en
supernova.
Astronomer söker efter svarta hål i vår egen galax
genom att söka den röntgenstrålning som de avger. En grupp forskare undrade om
det kan finnas svarta hål av mindre storlek som inte avger röntgenstrålning i
större mängd och därmed är svårare att finna. Sådana hypotetiska svarta hål
skulle sannolikt då finnas i ett binärt system tillsammans med en annan stjärna.
"Vi är
ganska säkra på att det måste finnas svarta hål i binära system med stjärnor
där ute i galaxerna men de är svåra att hitta," säger Thompson en av de som söker och
tillägger "Det är alltid intressant
att försöka hitta saker som inte kan ses så lätt."
Forskarna kammade igenom data från Apache Point
Observatory Galactic evolution experiment (APOGEE) som hade information om
ljusspektrumet på de olika våglängderna av energi som produceras från 100000
stjärnor i vår galax.
Forskarna upptäckte ett massivt mörkt objekt som
avgav gravitation runt en snabbt roterande jättestjärna ca 10000 ljusår bort på
långt bort i vår galax nära stjärnbilden Kusken. Forskarna uppskattade massan
av detta objekt att vara ca. 3,3 gånger av vår sol vilket är för massivt för
att vara en neutronstjärna men inte massivt nog jämfört med kända svarta hål.
Den mest massiva neutronstjärnan som forskarna
känner till är 2,1 gånger massan av vår sol medan det minst massiva svarta
hålet är ungefär fem till sex gånger massan av vår sol, sade Thompson. Men det
nyfunna objektets lägre massa kan vara 2,6 gånger massan av vår sol vilket är
vad astronomer anser som den övre gränsen för hur massiva neutronstjärnor
teoretiskt kan bli. Något mer massiv än så och neutronstjärnan skulle kollapsa som
ett svart hål.
Så detta mörka, mystiska objekt "kan vara den
mest massiva neutronstjärnan som någonsin setts," precis vid gränsen av dess
möjlighet att kunna existera, sade Thompson. "Jag skulle faktiskt bli ännu
mer upphetsad om det var sant." Men mer sannolikt är den det första av de hypotetiska
men aldrig tidigare upptäckta svarta hål av vi sedan länge letar efter, tillägger
han.
För min del tror jag dock (min anm) att det är en
neutronstjärna och då den största sorten av vad dessa kan vara. Förstår inte
varför det ska tolkas som ett mindre svart hål? Kan det vara för att man så
gärna önskar bevisa existensen av sådana?
Bild från NASA som visar
händelser som kan ske vid ett svart hål.
Dr. Rupke med kollegor från Rhodes College i USA upptäckte
ett joniserat utflöde som sträckte sig 261000 till 326000 kvadratiska ljusår
från en galax som heter SDSS J211824.06 + 001729.4 (Makani är även dess namn).
De analyserade data som samlats in av instrumentet
Keck Cosmic Web Imager, NASA / ESA Hubble Space Telescope och Atacama Large
Millimeter Array (ALMA).
Datan från Keck gjorde det möjligt för forskarna att
särskilja ett snabbt gasformigt utflöde från galaxen som skett för några
miljoner år sedan från ett annat gasutflöde
som hade sitt ursprung hundratals miljoner år tidigare vilkets flöde sedan uttunnats
betydligt.
"Det tidigare utflödet har strömmat långt bort
från galaxen, medan det senaste utflödet inte har gjort detta på grund av
mindre tidsåtgång," sade Dr. Rupke.
Från Hubble fick forskarna bilder av Makanis
stjärnor vilket visade att galaxen är en massiv kompakt galax som uppkommit genom
en sammanslagning av två en gång separata galaxer som dragits samman.
Från ALMA-teleskopet kunde ses att utflödet av gas
innehåller såväl molekyler som enskilda atomer.
Data indikerade att galaxen innehåller både mycket
gamla stjärnor och yngre stjärnor. I dess centrum finns ett svart hål. Något
som vi hittills upptäckt verkar finnas i alla galaxers centrum.
Forskarna anser att Makanis egenskaper och
tidsskalor (då det gäller gasområdena) överensstämmer med teoretiska modeller
av galaktiska vindar (rörelser).
”När det gäller både deras storlek och hastighet är
de två utflödena i överensstämmelse med tidigare händelser i galaxen i tid och
rum. De är också förenliga med teoretiska modeller för hur stora och snabba gasmoln
är om de skapas av stjärndamm (stjärnstoff), ”säger Dr. Alison Coil, en
astronom vid University of California, San Diego.
"Så observationer och teori stämmer bra överens
här."
Timglasformen på Makanis gasmoln påminner starkt om
liknande galaktiska moln i andra galaxer. Men Makanis gasmoln är mycket större
än i andra observerade galaxer.
"Detta innebär att vi kan bekräfta att det
faktiskt rör sig gas från galaxen till regionerna utanför galaxen och denna
sprider sig. " sade Dr. Rupke.
"Och det rör sig om mycket gas åtminstone upp
till 10% av den synliga massan i hela Makani och i hastighet av tusentals mil
per sekund."
Det ser ut som (min anm) om kollisionen en gång av
galaxerna som sedan blev Makani skapade en stor gasmassa eller hade båda
galaxerna mycket stjärnmaterial i sig och det efter kollisionen blev starka
rörelser i denna som resulterat i all denna mängd gas som idag finns utanför
Makani.
Bild från
pixabay på Keck-observatoriet på Hawaii.
Alla verkar numera vara överens om att framtidens
industriproduktion kommer att kräva allt färre mänskliga händer för
tillverkning och montering.
MIT Massachusetts Institute of Technology har
utvecklat en liten robot som rör sig som en mätarlarv. Förhoppningen är att
svärmar av Bill-e som denna robot kallas snabbt ska kunna bygga stora
konstruktioner – från broar till rymdstationer.
Detta istället för att man som i dag gör bygger
enskilda delar på olika ställen för att sedan transportera dem till en plats
för slutmontering. Bill-e ska i stora grupper bygga samman ett gallerverk där
varje enhet i detta kallas för en voxel.
Ordet används exempelvis inom
datorgrafik och beskriver då ett volymelement som utgör en tredimensionell
motsvarighet till en pixel. Bill-e består av två delar med en led emellan och
den tar sig fram på två fötter med ett liknande rörelsemönster som en mätarlarv
rör sig.
Genom att roboten hela tiden står på en specifik del
av gallerverket blir det mycket enkelt för Bill-e att veta exakt var den
befinner sig enheten behöver därför inte ha ett komplicerat system för
positionering.
En framtid av minibyggmästare i form av minirobotar
är den framtid vi kan ana.
Bild från vikipedia på en äkta mätarlarv.
Tusentals små teleskop kommer snart att skanna 35000000
galaxer i sökande efter bevis på mörk energis existens.
Dessa 5 000 mini-teleskop ingår i det spektroskopiska
instrumentet (DESI), som installerats på Mayall-teleskopet vid Kitt Peak National Observatory i Arizona. Astronomer har nyligen avslutat den första
testkörningen av DESI och efter nyår ska det vara i gång för avsökning.
Mörk energi är en osynlig kraft som tros påskynda expansionen
av universum och tros utgöra 68 % av universum. DESI är utformad för att ge
exakta mätningar av graden av expansion av universum.
För att räkna ut hur mycket Universum expanderar mäts
rödförskjutning från galaxerna men även ljus av andra slag vilka delas upp i
spektrum.
Instrumentet är utrustat med spektrografer, som
delar upp ljuset och även mäter rödförskjutning, eller förskjutningen i andra röda
våglängder av ljus från föremål som rör sig bort från oss. DESI kommer att ha
skannat 35000000 galaxer och 2400000 kvasarer om fem år om allt fungerar.
Under de bästa förutsättningarna kan DESI analysera
5000 galaxer var 20:de minut enligt uttalandet. Teleskopen kan även skifta riktning
snabbt. Det tar ungefär 10 sekunder för dessa teleskop som var och en har en
enda fiberoptisk kabel motsvarande bredden på ett mänskligt hårstrå att söka
från en galax till en annan.
Min uppfattning (min anm) är att de inget finner då
jag inte anser att mörk energi finns. Det vi ser som mörk energi är en effekt
av vanlig energi som vi ännu inte förstår troligast en gravitationseffekt som
vi anar (men ännu inte förstår) och är en förklaring till expansionen i
universum.
Fri bild ovan från på vintergatan.