van Allen-bältena är områden i Jordens magnetosfär
där elektroner och joner (främst protoner) med hög energi fångas in av Jordens
magnetfält. Genom att dessa fångas in blir effekten skydd för Jordens liv men
stor risk för elektroniken ombord på rymdfarkoster som färdas genom bältena. Se
bild ovan på hur de ser ut. Detta är illa nog vid raketuppskjutningar där man försöker få
satelliter borta från dessa områden i möjligaste mån. Man vet var i bältena
denna farliga strålning är som störst. Men ännu mycket värre med strålning är
det vid Jupiter och risken var stor för de farkoster som var där vilket var 9 st mellan 1973-2016.
Vid ett samarbete mellan forskare i Japan, USA och
Ryssland har nu hittats en än farligare plats i van Allenbältena. En het
fläck i jordens strålnings bälte där mördarelektroner (ett passande namn på
dessa) uppstår vilka kan orsaka allvarliga anomalier i satelliter i dess väg. Konstaterandet,
publicerades i tidskriften The journal Geophysical Research Letters och
arbetets resultat ska hjälpa forskarna att mer exakt ge en prognos när dessa mördarelektroner kan
bildas (relativistiska) och var. De uppstår på vissa platser (och existerar under en pesriod) men varför
vet vi inte säkert.
Forskarna har känt till att elektroner i Van Allenbältena
interagerar med ultralåga frekvenser av plasmavågor med en effekt som är lika
med ljusets hastighet. Men det har inte varit klart när eller var dessa elektroner börjar accelerera.
För att få mer insikt om elektronerna analyserade
professor Miyoshi och hans kollegor data från den 30 mars 2017, av ARASE Satellite
och Van Allen PROBE. Van Allensonden identifierade karakteristiska tecken på en
interaktion mellan ultralåga frekvensvågor och energirika elektroner. På
motsatt sida vid samma tidpunkt identifierade ARASE Satellite
högenergielektron-signaturer men inga ultralåga frekvensvågor.
Mätningarna indikerar att interaktionen mellan
elektroner och vågor är begränsad men att mördarelektroner sedan fortsätter att
färdas på en östlig väg runt jordens magnetosfär.
Van allenbältena skyddar oss från farlig strålning
men (min anm.) skyddar ironiskt även rymden från jordiska farkoster. Men
människan klarar att kringgå det skyddet och det visas av att vi är igenom och
däruppe med farkoster.
Bilden från vikipedia visar hur van Allenbältena ser ut runt Jorden illustrativt.
Nu är det igång igen efter ett års problem.
Grävningen i Mars sand.
Det var för ca ett år sedan Mars insighy lander
vägrade gräva i sanden på Mars. Tiden sedan dess har gått åt för att från
jorden lösa problemet.
Något som ingen visste om det var möjligt.
Men nu är det löst. Senast visade det att
grävverktyget lyckats få ner en sond på större djup än 32 mm (3,2 cm) vilket
var så långt ner den kom den 21 nov 2018
innan den vägrade fortsätta. Men den 16
dec i år 2019 löste det sig och verktyget kom ner till 400mm (40 cm).
Sondens mätverktyg är avsedd för att mäta rörelser i
Mars skorpa då det gäller jordbävningar.
Vi får hoppas instrumenten fungerar nu och inte
plötsligt vägrar samarbeta med jordens vetenskapsmän och kvinnor igen.
Bild: Från Nasa där det grävs på Mars.
ISS rymdstation har vuxit till storleken av en
fotbollsplan. Nu har förslaget kommit från de rymdorganisationer som samarbetar
här att förlänga dess livstid fram till 2030.
Europeiska datorer har tyst hållit denna station på
plats sedan 1998 samtidigt som den efterhand har byggts ut med allt fler
sektioner genom åren.
För att läsa lite om allt detta arbete och teknisk
information i korthet följ denna länk
Det (enligt mig) intressantaste i dagens inlägg som
jag vill visa är hur stor stationen är. Jag visste inte själv detta utan
överraskades av uppgiften.
Men jag anser även att den ska fortsätta existera
att bygga nytt är kapitalförstörelse. Här finns erfarenhet och kan man bygga
till och ta bort likt ett Lego i jätteformat kan stationen säkert existera än
längre än till 2030.
Fri bild från Nasa på Internationella rymdstationen.
120 till 300 kilometer I atmosfären på Mars har nu rörelserna
i denna mäts upp. Det gjordes med insamlad data från ett instrument i en
rymdfarkost som ursprungligen inte är avsedd att samla vindmätningar.
Under 2016 föreslog forskaren Mehdi Benna med
kollegor att Mars Atmosphere och volatile EvolutioN (MAVEN). En projektgrupp
inom detta på distans skulle medverka i ett nytt projekt med MAVEN för att
använda dess naturgas- och jon-masspektrometer (NGIMS) instrument i ett unikt
experiment. De ville se om delar av instrumentet som normalt var stillastående
kunde "svänga fram och tillbaka som en vindrutetorkare tillräckligt
snabbt" för att göra det möjligt för verktyget att samla in en ny typ av
data.
MAVEN projektgrupp var dock ovilliga att genomföra
de ändringar Benna och hans kollegor begärt. Trots allt hade MAVEN och NGIMS
kretsat kring Mars sedan 2013 och fungerade ganska bra för att samla in
information om sammansättningen av mars atmosfären. Att söka vindriktningar med
instrumenten visste man inte om det gick och skulle man förändra något kanske instrumenten
inte längre fungerade för fortsatt
användning till vad instrumenten var avsedda för.
Benna och hans kollegor hävdade dock att detta
projekt skulle samla in nya typer av viktig data som skulle ge ny förståelse av
den övre atmosfären på Mars och hjälpa oss att bättre förstå planetariska
klimat.
Benna som arbetar vid NASA Goddard Space Flight
Center med UMBC Center for Space Sciences Technology (CSST) hade tidigare kommit
med en idé som kan ses som vindrutetorkaridé för att samla in information om
globala cirkulationsmönster i Jordens övre atmosfär. Under detta arbete slog det honom att MAVEN och NGIMS skulle kunna
göra samma sak på Mars då dessa instrument var likartade till de han använt på
Jorden.
De fick till slut tillåtelse och arbetet på Mars
satte fart och resulterade nyligen i en rapport i samarbete med Yuni Lee även denne
från UMBC: s CSST, och kollegor från University of Michigan, George Mason
University och NASA.
Rapporten är baserad på data som samlats in två
dagar per månad i två år från 2016 till 2018. Vissa resultat bekräftade vad man
redan antaget de skulle visa medan andra blev stora överraskningar. "Det
uppfriskande är att de mönster som vi observerade i den övre atmosfären matchar
globalt vad man skulle förutsäga från modeller", säger Benna.
"Fysiken fungerar."
Sammantaget var de genomsnittliga
cirkulationsmönstren från säsong till säsong mycket stabila på mars. Detta är
som att säga att på den östra kusten av Förenta staterna under hela året har vädersystem
som flyter från väst till öst på ett förutsägbart sätt. Men så förutsägbart är
vindar och väder inte på Jorden.
En överraskning kom när laget analyserade kortare
variationer av vindar i den övre atmosfären. "På mars är den
genomsnittliga cirkulationen stadig men om du tar en ögonblicksbild vid en
given tidpunkt, märks likväl att vindarna är mycket varierande,"säger Benna.
För att förstå varför det är så behövs mer mätningar. Stadiga förutsägbara
vindar vilka likväl inom detta är varierande.
En andra överraskning var att vinden hundratals
kilometer över planetens yta fortfarande innehöll information om landformar
nedan som berg, raviner och dalar. Då luftmassan flyter över dessa funktioner,
" skapas vågmönster i atmosfären som flyter upp till den övre
atmosfären" och kan upptäckas av MAVEN och NGIMS, säger Benna. "På
jorden ser vi samma sorts vågor, men inte på så höga höjder. Det var den stora
överraskningen, att dessa kan gå upp till 280 kilometer hög. "
Benna och kollegor har två hypoteser för varför
vågorna, som kallas "ortografiska vågor,"finns så högt upp i Mars
atmosfär. Det kan bero på att atmosfären på Mars är mycket tunnare än den är på
jorden vilket får till resultat, att vågorna färdas längre obehindrat likt
ringar som färdas längre i vatten än i dy.
Dessutom är den genomsnittliga skillnaden mellan
geografiska toppar och dalar mycket större på Mars än på jorden. Det är inte
ovanligt att bergen är 20 kilometer höga på Mars medan Mount Everest är knappt nio
kilometer högt och övriga berg på Jorden betydligt lägre.
Säkert (min anm.) ger högre berg effekter längre upp
i atmosfären än lägre som på Jorden. Säkert är den bromsande effekten även
lägre på rörelser i en tunnare atmosfär. Att sedan Mars har högre berg än
Jorden beror på lägre erosion av vind och regn.
Bild från vikimedia på ytan på Mars då NASA: s Curiosity Mars Rover kör över
en sanddyn på Mars den 9 februari, 2014.
Den djupaste punkten på jorden har identifierats i
östra Antarktis under Denman Glacier.
Denna av is fyllda kanjon når 3,5 km under havsnivån.
Endast ute i havet finns större djup ner i berggrunden.
Upptäckten illustreras i en ny karta över Antarktis
som avslöjar formen av landskapet under istäcket.
För att se denna karta arbetad fram av bland annat Dr
Emma Smith från Alfred Wegener Institute i Tyskland följ denna länk. Här finns
text, bild och film på hur det ser ut under isen.
Själv (min anm.) ser jag det som mycket intressant
att få veta vad som döljer sig under isen. Tänk att en gång var dessa ytor
täckta av växt och djurliv. Det var mycket landmassa med mycket vikar och
sjösystem. Men jag undrar hur mycket av dessa landområden som skulle finnas
kvar om all is smälte? Kanske skulle de täckas av en stigande havsyta.
Bild från pånågra av Antarktis innevånare.
Hur bildandet av solsystemet kom till vet vi inte
mer än i form av ej bevisade teorier. Men ledtrådar finns överallt i form av olika
storlekar av planeter, asteroidbältet mellan Jupiter och Mars, Kuiperbältet där
Pluto ingår och Oorts kometmoln utöver
det finns dvärgplaneter i Kuiperbältet och asteroidbältet och sist men inte
minst om vi undantar alla stenar som flyger runt mellan planeter, månar och
däremellan.
Vi ska inte heller glömma att planeterna fram till
och med Mars är stenplaneter därefter kommer fyra gasjättar för att därefter en
hop stenplaneter i form av dvärgplaneter, asteroider och kometer finns.
Frågan man ställer sig är hur kom allt till och är
det möjligt att någon form av katastrof som kollision mellan två jätteplaneter
är förklaringen till asteroidbältet? Möjligt säger forskare i dag. I så fall
kan resterna vara en del av asteroidbältet men även någon av dess dvärgplaneter
som ingår i bältet eller kanske (min anm) Mars.
Kan vi genom
datorsimuleringar en dag se om rörelserna i asteroidbältet om vi kör detta
bakåt genom miljarder år se dettas ursprung? Möjligt.
Men det kan (min anm.) även vara möjligt att gränsen
mellan gasplaneter och stenplaneter är förklaringen till att det finns ett
asteroidbälte mellan Jupiter och Mars. Det kan även vara anledningen till det
asteroidbälte där Pluto ingår i med namnet Kuiperbältet som ligger bortom sista
gasplaneten Neptunus.
Det kan vara en naturlig avslutning och början av ett
solsystem där gasplaneter finns. Men det är en teori från mig personligen och
jag har ingen fortsättningen på den då jag inte heller förstår hur solsystemet
kom till eller för den delen universum och liv.
Fri bild från NASA ovan som bra visar hur bältet ser ut liggande mellan Mars och Jupiter.
Den 18 december 2019 sände Europeiska
rymdorganisationen (ESA) CHaracterising Exoplanets Satellite (Cheops)
rymdteleskop ut i rymden från Europas S paceport i Kourou, Franska Guyana,
ombord på en Soyuz Launcher.
Detta telekop
kommer att ytterligare utvidga sökandet efter exoplaneter som var ett av ämnena
i årets Nobel pris i fysik. Didier Queloz, en av Nobelpristagarna, är
ordförande för CHEOPS Science team.
Med deltagande av den tyska flygindustrin kommer
CHEOPS att bestämma radier och densitet av ett stort antal exoplaneter och undersöka
vilka av dem som kan ha en atmosfär. Förutom att tillhandahålla maskinvara
ombord kommer DLR att bidra med sin omfattande expertis inom dataanalys.
Rymdteleskopet kommer att undersöka exoplaneter. Rymdteleskopet kommer att
studera flera hundra ljusa stjärnor där planetens omloppsbana redan har
upptäckts av andra teleskop. Dessa
inkluderar Next-Generation TRANSIT survey (NGTS) teleskop system i Chile och
NASA: s Transiting Exoplanet survey satellite (Tess) all-Sky Survey mission.
CHEOPS kommer att mäta mycket små förändringar i
skenbar ljusstyrka som uppstår när en planet korsar sin sols skiva vilket
kallas en "transitering". "Vi kan beskriva denna fluktuation i
ljusstyrka som en" mini Stellar Eclipse", som transiterande exoplanet
minskar intensiteten av ljuset från stjärnan för en kort tid förklarar,"
Juan Cabrera Perez, chef för extrasolar planeter och atmosfärer avdelning vid
DLR Institute of Planetary Research. "Denna fluktuation kan mätas och
analyseras – ett område där vi kan bidra med lämpliga verktyg och mångårig
erfarenhet."
Uppdraget kommer att fokusera på stjärnor som
kretsar kring planeter med storlekar som sträcker sig mellan jordens och
Neptunus – med andra ord planeter med diametrar på ca 10000 till 50000
kilometer.
Bild från vikipedia av Konstnärs
illustration av Cheops Space Observatory ser ut som den verkliga finns inte fri att i bild f publicera.
Forskare har upptäckt gigantiska moln av kolgas som
spänner över en radie av 30 000 ljusår runt unga galaxer, Detta är den första
bekräftelsen på att kolatomer producerades inuti stjärnor i det tidiga
universum och spreds sig bortom dessa.
Inga teoretiska studier har förutspått sådana enorma
kol-moln virlande runt växande galaxer. Upptäckten ger frågor om vår nuvarande
förståelse av kosmisk evolution. Upptäckten är radiosignaler från koljoner i
galaxer från 1 miljard år efter Big Bang", säger Seiji Fujimoto f.d.
doktorand vid universitet i Tokyo och huvudförfattare till forskningsrapporten.
Kol och syre fanns inte i universum tiden efter
BigBang. Det bildades senare genom kärnklyvningar inuti stjärnor. Men det är
inte förstått hur dessa element spreds över hela universum. Astronomer har
tidigare funnit tunga element inuti mindre galaxer men inte bortom dessa.
"De gasformiga kolmolnen är nästan fem gånger
större än fördelningen av stjärnor i galaxerna som observerats med
rymdteleskopet Hubble," förklarar Masami Ouchi professor vid universitetet
i Tokyo och National Astronomical Observatory of Japan. "Vi såg diffusa
men stora moln som flyter i ett kolsvart universum."
Forskargruppen konstaterar att teoretiska modeller
för närvarande inte kan förklara så stora kolmoln runt unga galaxer vilket
förmodligen indikerar att en del nya fysiska processer måste införlivas vid
kosmologiska simuleringar.
Teamet använder ALMA -teleskopet i Chile och andra
teleskop runt om i världen för att ytterligare utforska konsekvenserna av
upptäckten för galaktiska utflöden och kolrika glorior runt galaxer.
Jag (min anm.) anser att vi inte kan eller kommer
att förstå hur allt hänger ihop. Om det nu finns ett absolut svar. Men säkert
kan dessa kolmoln förstås i kommande teorier som nu kommer att tänkas ut och
tilläggas i vårt nuvarande vetande utan allt för stora förändringar i det
paradigm vi lever under.
Bild från wikimedia på en del av ALMA teleskopen.
Ett projekt vilket leds av ett internationellt team
av forskare använder offentligt tillgängliga data med bilder av himlen som går
tillbaks till 1950-talet för att försöka upptäcka och analysera objekt som har
försvunnit över tiden. Objekt som en gång fotograferades men som inte finns där
nu. Stjärnor vilka verkar ha försvunnit spårlöst.
"Om vi hittar en försvunnen stjärna eller en
stjärna som visas ur ingenstans skulle det vara en intressant upptäckt som
säkerligen skulle behöva förklaras med ny astrofysik utöver den vi känner till
i dag", säger projektledare Beatriz Villarroel, Stockholms universitet och
Instituto de Astrofísica de Canarias, Spanien.
När en stjärna dör genomgår den antingen mycket
långsamma förändringar och blir till slut en vit dvärg eller försvinner den i en
plötslig ljusexplosion dvs. Supernova som sedan kan ses. En försvinnande
stjärna kan vara ett exempel på ett "omöjligt fenomen" som kan
hänföras antingen till nya astrofysikaliska fenomen eller till utomjordisk
aktivitet.
Faktum är att den enda icke-ETI (extra-terrestrial
Intelligence) förklaring till en försvinnande stjärna skulle vara ytterst
sällsynta händelser som kallas "misslyckade supernovor". En
misslyckad supernova är teoretiskt möjligt och innebär att en mycket massiv
stjärna kollapsar in i ett svart hål utan någon synlig explosion.
Andra fysiska indikatorer är ETI-aktivitet som
författarna söker efter är tecken på röda interstellära kommunikations lasrar
och Dyson-sfärer. En Dyson Sphere är en hypotetisk gigantisk struktur som omger
en stjärna för att utnyttja dess energi.
Jag föredrar förklaringen (min anm) misslyckad
supernova eller reflex på okularet vid fotograferingen.
Bild från
Nya bilder har publicerats av ars största måne Phobos.
Bilderna är tagna den 17 november av rymdfarkosten Mars express och visar bland
annat Stickney crater. Se bilder här.
Det är europeiska rymdfarkosten Mars Express vilken
ligger i omloppsbana runt Mars som den 17 november i år Passerade över Mars
måne Phobos på ett avstånd av 2 400 kilometer som tob bilderna i ett antal av
41 stycken.
Här visas kratrar, märken på ytan av skilda slag som
långa fåror och repor . "Bilderna visar Phobos från ett antal vinklar där månen
ses roterande och sakta försvinner in i mörker igen, Tydligt synlig är ett
antal formationer. En är Stickney Crater, som tar upp nästan hälften av Phobos med
en storlek av 26 km diameter.
Rymdfarkosten har på bilderna även fångat fåror i
ytan och man hoppas nu förstå hur dessa bildats) eller bildas).
Rymdfarkosten kommer att få sin nästa chans att
fånga bilder av Phobos i direkt solljuset i april och september 2020.
Intressant att se skarpa bilder därifrån se ovan från
länken jag tipsar om.
Bild På Phobos från wikimedia. OBS denna är ej ny då
ingen fri bild att publicera finns.
I ett antal av ca 30000 dokument har rapporter och
Ufo-iakttagelser donerats till University of Manitoba i Kanada.
Bland annat finns här ett dokument om närkontakt
från 1967.
Kan man då tro på sanningshalten i UFO-iakttagelser?
Säkert är många bluff eller misstolkningar av naturliga fenomen av slaget
reflexer, klotblixtrar eller synvillor.
Men säkert är många även svåra att förfalska. Men vi
ska veta att forskare vilka verkligen önskar bevis på liv från andra platser
än Jorden ännu inte har ett enda bevis på detta.
Att tror att myndigheter skulle dölja något sådant
är bara dumt att tro. Visst om hemliga testflygningar av militära flygplan görs
då döljs det om allmänheten rapporterar det. Men det är en säkerhetsfråga för
en militärmakt.
Avstånd i rymden gör att det knappast går att besöka
eller få besök av eventuella grannar däruppe. Det är min fasta övertygelse.
Bild från
En meteor exploderade över den australiensiska
öknen den 17 oktober i år kan ha varit en minimåne tror forskare numera.
Ibland kommer som vi vet föremål från rymden riktigt
nära jorden men dras inte direkt in av vår planets tyngdkraft. De snurrar en
kort tid runt planeten innan de antingen
dras in i atmosfären eller kastas tillbaka ut i rymden av centrifugalkraften. Dessa objekt kallas
tillfälligt fångade orbitrar (TCOs) men även naturliga jordsatelliter eller
minimånar.
I en undersökning av data från Australiens Desert
Fireball Network (DFN) vilket är ett nätverk av kameror i Australien med syfte
att hitta objekt som kommer jordnära och brinner upp i atmosfären har en grupp
forskare identifierat vad de anser var en minimåne eller ett eldklot.
Detta är andra gången som forskare har identifierat
en TCO som flammar genom atmosfären innan den träffar marken. Första säkra obdervationen skedde när forskarna undersökte
data om eldklotet med namnet DN160822_03, anser forskarna att den exploderade
över den australiska öknen den 22 augusti 2016.
Genom att studera objekt som
detta kan forskare bättre förstå hur vi kan förhindra att objekt kommer nära
Jorden och hur vi lättare kan komma åt dessa objekt och de resurser de kan ha.
2006 observerade forskare även då en minimåne som kretsade runt jorden. Objektet,
som heter 2006 RH120 sågs genom ett teleskop som kretsade runt planeten.
Objektet kretsade om jorden i cirka 11 månader innan det skakade sig fri från
jordens tyngdkraft och kastades tillbaka ut i rymden. Det föll aldrig ner på jorden.
Dessutom har en annan minimåne ev ett eldklot observerats. Detta upptäcktes av ett team som drev ett kameranätverk i
Europa under 2014. Vart detta blev av är osäkert och det är ej namngivit.
Bild från som illustrerar hur det kan se ut vid en
explosion av ovannämnda slag.
Astronomer har upptäckt ett svart hål av enorm
dimension. Det är 40000 000000 gånger solens massa eller ungefär två
tredjedelar av massan av alla stjärnor i hela Vintergatan. Det gigantiska
svarta hålet finns i en galax 700 miljoner ljusår från oss i riktning mot
stjärnbilden Cassiopeja och har troligen bildats genom kollisioner av minst
åtta mindre galaxer. Holm 15A är dess
namn och det är en enorm elliptisk galax i mitten av ett kluster av galaxer som
kallas Abell 85.
Ett team av astronomer fångade en ögonblicksbild av
Holm 15A:s stjärnor i omloppsbana runt galaxens centrala svarta hål och skapade
en modell för att beräkna det svarta hålets massa. Författarna till den nya
studien fann att Holm 15a är en enormt stor galax i mitten av ett galaxkluster
som måste ha bildats efter en sammanslagning av två redan stora elliptiska
galaxer. Det betyder att Holm 15A troligen bildades genom en kombination av
åtta mindre spiralgalaxer för miljarder år sedan.
Kan (min anm.) ett svart hål av denna storlek
existera? Det verkar så. Men risken att det är mätfel utifrån en synvilla i
form av reflexer eller ljusböjning finns på dessa avstånd där vi inte kan veta
vad som finns mellan källan och oss.
Bild ovan från på hur ett svart hål ska ses. Svarta hål är
tredimensionella.
Kina har byggt världens största radioteleskop vilket
snart är klart för drift efter tre års tester.
Teleskopet finns i södra Kina i Guizhou-provinsen.
China Central Television (CCTV) rapporterar att
hittills har upptäckts och identifierats 99 snabbt snurrande neutronstjärnor så
kallade pulsarer varav 30 som är särskilt snabbroterande.
Men teleskopet ska även användas i sökandet efter
tecken på liv på främmande planeter. Tecken i form av radiovågssändningar ej
orsakade av naturliga källor som vi känner dem.
Låt oss (min anm.) hoppas att det de finner tolkas
rätt så vi inte får tag i källor som på grund av okunskap tolkas som källor
från civila ursprung på en främmande planet. Inte heller källor som vi råkat få
att fastna som kommer från vårt eget solsystem eller planet.
Felmarginalen i tolkning blir stor men för den skull
ska vi inte avstå från sökande. Säkert finner man nya rön av skilda slag som
ökar mänsklighetens vetande.
Bild från vikipedia på det ovan nämnda teleskopet
under dess uppbyggnad.
Allt som sker eller har skett lämnar spår efter sig.
Så även i universum.
Med anläggningar som laser interferometer
gravitations-Wave Observatory (Ligo) och Virgo kan vi nu upptäcka de starkaste av de gravitationsvågor från händelser i
universum när de sveper över oss.
Gravitationsvågor lämnar bakom sig ett minne i
form av en permanent böjning i rum - tiden när de passerar och vi är nu på
gränsen till att kunna upptäcka det också vilket gör att vi kan öka förståelse
av händelser som skett. Gravitationsvågor agerar ringformigt från sin källa.
Dessa ringar härstammar från nästan alla typer
av rörelse men eftersom gravitationen är så svag det är den svagaste kraften är
det endast de svagaste gravitationsvågorna som kan upptäckas med instrument här
på jorden.
Just nu pressas och sträcks du och jag ut av
gravitationsvågor från våldsamma händelser miljarder ljusår bort. Gravitation
är en knepig sak och gravitationsvågor är en källa till nya gravitationsvågor
som blir en källa till nya gravitationsvågor, som blir en källa till nya
gravitationsvågor och så vidare. Varje ny generation av vågor är svagare än den
senaste men effekten byggs upp i vad forskarna kallar ”ett rymd-tid minne"
-en permanent snedvridning av rymd-tid vilken finns kvar från en övergående
gravitations våg.
Kan vi mäta detta kan vi gå bakåt i tiden (min anm)
och förstå mer om vad som sker och skett.
Men så känsliga instrument tvekar jag kan byggas
såvida vi inte kan förstå en gravitationsvåg utifrån determinism och den vägen
gå bakåt i skeende likväl som framåt,
Fri bild av fundersamt slag ovan från
Hoag`s object är en unik ringformad galax 100 000
ljusår tvärsöver och något större än Vintergatan. Avståndet från oss är
600000000 ljusår. I en nyligen tagn bild av Hoag`s object av Hubble rymdteleskop har en geofysiker
Benoit Blanco observerat en ljus ring av miljarder blå stjärnor vilka bildar en
perfekt cirkel runt en mycket mindre och tätare sfär av rödaktiga stjärnor i den mörka klyftan mellan stjärnornas
cirklar. Om detta är två cirklar av stjärnor vet inte forskarna.
Ringgalaxer
står för mindre än 0,1% av alla kända galaxer så de är inte de enklaste
objekten att studera och jämföra med varandra. Hoag vilken namngivit Hoag`s
object föreslog själv att galaxens märkliga ringformation var en optisk
illusion som orsakats av gravitationseffekt (en effekt som uppstår när extremt
hög massa av objekt böja och förstora ljus). Senare studier med bättre teleskop
motbevisade denna idé.
En annan populär hypotes påstår att Hoag`s object en gång var en diskformad galax men en
kollision med en granngalax slet ett hål genom diskens centrum. Om en sådan
kollision inträffade under de senaste 300 00 000 åren borde astronomer genom
radioteleskop ha kunnat se några av de nedfall som var rester från detta. Inga
sådana bevis har hittats.
Om det skett en kosmisk krasch i kärnan av Hoag
objekt har det hänt för så länge sedan att alla bevis har sopats bort. Med bara
en handfull andra kända ringgalaxer finns att studera (ingen av dem visar så perfekt symmetriska ringar som i denna). Hoag`s
object är ett mysterium.
För min del ser jag Hoag`s object som ett vackert
objekt (min anm) men lutar starkt åt den senare teorin om dess bakgrund att en
kollision för mycket länge sedan skett emellan två galaxer och det för så länge
sedan att inga spår av denna kan ses i vår tid.
Bild från vikipedia på ringgalaxen Hoag`s object
Under hundratals miljoner år efter BigBang var
rymden tom inget fanns mer än mörker och en dimma av väteatomer vilka kom till
ca 400 000 år efter att BigBang skett.
Teleskop runt om i världen försöker fånga en glimt
av det Primalväte (känt som neutralt väte) som då fanns för att lokalisera det
ögonblick då den mörka tiden slutligen var över och de första galaxerna bildas.
Ett team av forskare i Australien har med hjälp av the
Murchison Widefield Array (MWA) radio telescope kommit närmare att hitta dem än
någonsin tidigare. En energi som från
det tidiga universum som var så stark att varje atom med sina elektroner slets
bort vilket gav en positiv laddning. De första av dessa atomer var positivt
laddade vätejoner. Under hundratusentals år svalande universum och expanderade
tillräckligt för att dessa vätejoner skulle få sina elektroner och bli
neutrala. Dessa neutrala väteatomer tros vara det dominerande inslaget i den
kosmiska mörka (tiden efter de första 400 000 åren).
Så småningom, när tillräckligt många av dem klumpat
ihop sig till granulat bildades de första stjärnorna.
Men då universum har expanderat under de senaste
12000000 00 åren har dessa våglängder sträckts ut och gör att det är svårt att
se så långt tillbaks i tiden.
Författarna
till den nya studien uppskattade att neutral vätgas våglängd har sträckt till
ca 2 meter och det är den signalen de sökte på himlen när de använde MWA.
Tecken tyder på att de kan vara detta på spåren enligt dem själva.
Själv anser jag (min anm) det tveksamt att det går
att säkert se så långt tillbaks i tiden och dra säkra slutsatser. Tecken på att
de hittat något, men vad, kan man dock tänka sig.
Bild från vikipedia på en bit av universum med
stjärnor och galaxer.
Stjärnorna därute kan ibland vara kometers
banändrare. Det kan och har enligt en del forskare resulterat i att kometers
banor ändrats. De har fått fart ut från sitt solsystem när de rundat sin sol
och vissa har fått en riktning mot oss.
Interstellära kometer har dykt upp den senaste och
första vi upptäckt är Comet 2i/Borisov (vilket även är den första vi lyckats
upptäcka). Gravitationen då kometer dansar rumt sin stjärn därute kan spåras
och ses som färdändring för en viss komet. Många av de kometer vi har i Oorts kometmoln
vilka är kometer som tar hundratals år på sig att runda solen i sina banor kan
ha kastats hit från främmande solar och fastnat i banor i Oorts kometmoln.
Detta moln omger vårt solsystem och är ett kometmoln.
För första gången har en polsk grupp identifierat
två närliggande stjärnor som verkar ha plockat upp kometer ändrat dess banor
och fått de kometerna att ta kurs mot oss där de kanske kommer att fastna i
Oorts moln.
Astronomer fann stjärnorna efter att ha studerat
rörelserna från över 600 stjärnor inom 13 ljusår från solen. Det är inga
vanliga händelser. Vi ska veta att merparten av objekt i Oorts kometmoln är
rester från när vårt solsystem bildades.
Oorts moln sträcker sig från 66 gånger avståndet från
Neptunus till 14 900 000 000 000 kilometer bort från solen. Astronomer tror att
Oorts moln är en reservoar för kometer som tar mer än 200 år på sig att kretsa
runt solen. Comet Hale-Bopp, som har en 2 500-årig omloppsbana, är en av de
mest kända kometerna.
"Jag
tror att det i allmänhet är svårt att associera en viss komets ursprung med en viss stjärna", säger Coryn
Bailer-Jones, en astronom vid Max Planck Institute for astronomy i Tyskland som
inte var inblandad i den nya studien.
Det behövs säkert mer fördjupande data (min anm) för
att någorlunda spåra en viss komets ursprung. Det bör även spåras om händelser
av kometutkastning från stjärnor kan ses och att de instrument som används för
detta sökande är tillförlitliga och inte ser eller misstolkar andra sken
däruppe.
Men likt Comet2i/Borisov som i dagarna besöker oss från interstellära rymden kan den
första asteroid från den interstellära rymden (rymden utanför vårt
solsystem) Oumuamua ha fått sin kurs
med hjälp av en sol i universum. Detta objekts form är inte en komets utan en
stor stenskärvas troligen efter en krasch mellan två större objekt.
Bild fritt foto från
När NASA: s
James webbteleskop lanseras 2021 kommer en av dess uppdrag vara att bli studiet av exoplaneter.
Bland de
mest intressanta undersökningarna blir om en mindre stenig exoplanet som kretsar
kring en röd dvärgstjärna kan hålla kvar en atmosfär. I en serie av fyra uppsatser i Astrophysical
journal ger en grupp astronomer idén till en ny metod att använda teleskopet till för detta slag av undersökning.
Idén att mäta planetens temperatur då den passerar bakom sin stjärna och sedan temperaturen då den kommer tillbaka framför stjärnan.
Astronomer
är särskilt intresserade av exoplaneter som kretsar kring röda dvärgstjärnor. . Dessa stjärnor är mindre och svalare än vår sol och är de
vanligaste typerna av stjärnor i vår galax. Dessutom är en röda dvärgstjärnor små och en
planet som passerar framför den blockerar en större del av stjärnans ljus än om
stjärnan var större som ex vår sol. Detta gör att planeter som kretsar kring en
röd dvärg är lättare att upptäcka.
Röda dvärgar producerar också mycket mindre
värme än vår sol så för att ha beboeliga temperaturer måste en planet behöva omloppsbanan ganska nära en röd dvärgstjärna.
I själva verket måste den för att kunna ha flytande vatten befinna sig närmre
sin sol än vår Merkurius gör vår sol för att finnas i den beboeliga zonen av en röd dvärgstjärna.
Detta gör att planeten oftare rundar sin sol och
även att alltid samma sida vänds mot denna. De förväntas vara tidsmässigt låsta
vilket innebär att de har en permanent dagsida och likaså permanent nattsida.
Det gör att vi alltid ser nattsidan förutom när den rundar sim sol då får vi
under en stund se dagsidan.
"När det finns en atmosfär kommer det att
sänka temperaturen på dagsidan mot om atmosfär saknas på den steniga och
klippiga ytan. Genom mätningar kan vi då göra slutledningar av om atmosfär
finns eller inte. Vi kan räkna ut vad en klippig yta ska ha för temperatur
matematiskt.
Det är bara att hoppas att denna idé för
undersökning kan fungera så det inte blir fel slutledningar efter mätningarna
(min anm). Det finns alltid osäkerhet med alla slag av forskningsuppgifter
något man kanske förbigår ibland.
Bild från vikipedia på Proxima Centauri solsystemets
närmaste grannstjärna i rymden (4,2 ljusår bort) är en röd dvärg.
En vit dvärg kallas en stjärna som varit normalstor
men kollapsat till en dvärgstjärna efter att den gjort slut på sitt
kärnbränsle. En typisk vit dvärg har en radie som är 1 procent av solens men
grovt räknat samma massa. Detta motsvarar en täthet på cirka 1 ton per
kubikcentimeter.
Om cirka fem miljarder år kommer solen ha förbrukat det mesta av sitt väte. I nästa stadium
har förbränningen sker en heliumfusion då
solen blir en röd jätte genom att svälla
upp i storlek och sluka Merkurius, Venus och Jorden. När kärnbränslet är
förbrukat kollapsar solen slutligen till en vit dvärg, med en radie som är 1
procent av solens ursprungliga storlek enligt ovan beskrivning.
Nu har för första gången astronomer upptäckt bevis på
existensen av en planet som kretsar kring en vit dvärgstjärna. En planet av
Neptunus storlek. Dvärgstjärnan är WDJ0914 + 1914 och befinner sig ca 1 500
ljusår bort i riktning mot stjärnbilden kräftan.
"Denna stjärna har en planet som vi inte kan se
direkt”, sägs i en rapport av Boris Gänsicke från University of Warwick i ett
pressmeddelande. "Men eftersom stjärnan är het ser vi hur det avdunstar atmosfär
från planeten."
Den vita dvärgens hetta sänder en ström av förångat
material bort från planeten med en hastighet av cirka 260000000 ton per dag. Även
om den vita dvärgen inte längre genomgår nukleär fusion som ex. solen betyder dess kvardröjande värme att det
fortfarande blåser ut en hetta från denna av 25000 Celsius. Det är ungefär fem
gånger varmare än vad vår sol sänder ut från sin yta.
Dvärgstjärnan svalnar dock efterhand till en nivå
som stoppar att planetens atmosfär mm avdunstar. Tiden till dess beräknas till 350000000
år och då har planetens massa mot nu minskat med endast 0,04 Neptunus massa. Vi
beräknar enligt Neptunus massa då planeten är av ungefär samma storlek som
denna.
Eftersom jätten planet ligger så nära den vita
dvärgen säger forskarna att den borde ha förstörts under stjärnens röda
jättefas. "Denna upptäckt är bevis på något vi de senaste två decennierna
hade växande bevis för att planetsystem överlever in i sin sols vita dvärgskede",
säger Gänsicke.
Jag ( min anm.)
misstänker att det är en gasplanet som överlevt inte en stenplanet men som sagt
det är en misstanke. Jag kan även tänka mig att någon eller några stenplaneter
har slukats vid processen av röd jättestadiet likt Venus, Merkurius Jorden och
Mars en gång kommer att göra när vår sol försvinner i en röd jättefas. Kanske
om det nu finns liv däruppe en civilisation eller amöbavärld försvann däruppe
en gång vid ovanstående katastrof.
Men även våra gasplaneter och planerna bortaför
dessa kommer att finnas kvar när solen blivit en vit dvärg.
Bild från vikipedia på stjärnan Sirius A (mitten)
och den vita dvärgen Sirius B (nedanför till vänster). Bilden tagen av
Hubbleteleskopet.
Forskarna
har länge trott att planeter endast bildas från bitar av damm som från skivor
runt en ung stjärna och att dessa så kallade protoplanetära skivor sedan blir till
planeter som exempelvis jorden eller Jupiter mm. Resterna efter detta skeende
förblir damm, asteroider eller kometer.
Men ny forskning visar att även tusentals
planeter kan ha bildats och ha sina banor runt svarta hål. Inte i närområdet då
skulle de hamna i hålet och förintas. Säkert har så skett många gånger för
planeter, stjärnor och övrigt.
Nej för att
ha en bana runt ett svart hål bör avståndet till detta vara ca 10 ljusår,
enligt matematiska beräkningar, i annat fall dras planeten obönhörligt över tid
in i det svarta hålet.
Beräkningar
visar att tiotusentals planeter med 10 gånger Jordens massa skulle kunna finnas
runt 10 ljusår från ett svart hål, säger Eiichiro Kokubo, professor vid
National Astronomical Observatory of Japan som studerar hur planeter bildas.
Jag (min
anm) anser att detta säkert kan vara möjligt och troligen är det. Men att det
kan vara svårt att bevisa med nuvarande teleskop.
Bild: av det svarta hålet i galaxen M87, från Event
Horizon Telescope.
I utkanten av vårt solsystem rasar en våldsam strid
mellan solvinden och kosmisk strålning från yttre rymden. NASA: s Voyager 2 har
nu passerat genom denna frontlinje och befinner sig tillsammans med Voyager 1
(vilken befinner sig än längre ut i en annan riktning) i den interstellära
rymden mellan solsystemen i vår Vintergata.
Solvinden sprider sig från vår sol
i alla riktningar genom vårt solsystem och det skapar en bubbla av energi som
omger hela vårt solsystem. Vid kanten av denna bubbla kolliderar solvinden
slutligen med kraftfulla kosmiska strålar från den interstellära rymden. Där
finns i kollisionszonen en tjock vägg av plasma kallad heliopause. Denna
kosmiska gräns av vårt solsystem finns ca 120 gånger längre bort från solen än
jorden gör.
Den strålning solen här möter och späder ut med sin
strålning kommer från avlägsna stjärnor
och himmelska explosioner (supernovor). Voyager 2 kunde oberört ta sig igenom heliopausen
vilket tog ungefär en dag. Men forskarna upptäckte att plasmabarriären var
betydligt varmare och tjockare än tidigare studier uppskattat. Men barriären
upptäcktes även vara en effektiv fysisk sköld mellan vårt solsystem och den interstellära
rymden.
Tänk (min anm.) vad allt verkar tillrättalagt för
att vi och vår planet ska vara beboelig. Vi har ju balans för liv på planeten.
Skyddande höljen i form av bälten runt den och nu ser det ut som om även ett
första skydd mot den farliga strålningen från rymden redan finns där vårt
solsystem börjar.
Enligt
studiens medförfattare Edward Stone, en astronom vid California Institute of
Technology som har arbetat med Voyager programmet sedan det lanserades i 1977
stoppar denna sköld cirka 70% av kosmisk
strålning från att bryta sig in i vårt solsystem.
"Heliopausen är kontaktytan där två vindar
kolliderar, vinden från solen och vinden från rymden, som kommer från Supernovor
som exploderade för länge sedan." "Bara ca 30 % av vad som
finns utanför bubblan kan komma in." Den varma, laddade vinden som skyddar vårt
solsystem kanske inte är ett perfekt skydd men som Voyager 2 bekräftade, är det
en del av vad som skiljer vårt kosmiska hem från vildsint vildmark i rymden.
För detta (kanske) borde vi vara tacksamma.
Bild på den guldskiva som fanns i två ex och vilka
ett sändes med Voyager 1 och en med Voyager 2 och vars farkoster sedan mitten
av 1970 talet nu båda är utanför vårt solsystem med sin hälsningsskiva till ev
upphittare därute.
Bild från vikimedia ovan.
Se denna medföljande länk där en förteckning finns
på intressanta händelser i universum det närmsta året.
Det finns något varje månad. Men säkert kommer det
även att ske eller ses mer. Skeenden eller besök vi dag inget vet något om.
Bild från vikipedia på riktningen var meteoritsvärmen Kvadrantiderna
kan ses som första spännande objekt på natthimlen under 2020. Det sker den 3-4
januari.