Universum expanderar inte likartat i alla riktningar
samtidigt i allt snabbare takt sedan BigBang vilket tidigare mätresultat visat och som Einsteins allmänna relativitetsteori bekräftar som riktigt.
Expansionshastigheten i universum verkar variera
från plats till plats enligt mätningar som publicerats i en ny rapport. Om det
bekräftas vid vidare undersökningar skulle det tvinga astronomer att omvärdera
hur kosmos är.
"En av pelarna i kosmologin är att universum är
"isotropiskt", vilket betyder expanderar likt i alla
riktningar," sägs i en ny rapport av huvudförfattaren till denna Konstantinos Migkas vid
universitetet i Bonn i Tyskland i ett uttalande. En (minanm.) liknelse för detta är att det expanderar som en ballong som blåses upp.
Migkas tillägger "Vårt arbete visar att
det kan finnas sprickor i den dogmen."Universum har expanderat
kontinuerligt i mer än 13,8 miljarder år, ända sedan Big Bang - och i en
accelererande takt tack vare en mystisk kraft som kallas mörk energi.
Ekvationer baserade på Einsteins allmänna relativitetsteori tyder på att denna
expansion är likartad överallt, säger Migkas.
Observationer av den kosmiska mikrovågsbakgrunden
(CMB), universums bakgrundsstrålning som finns kvar från Big Bang stödjer även denna
uppfattning, tillade han: "CMB verkar vara isotropisk och kosmologer
extrapolerar (gissar mätvärdet på platser som inte det går att mäta på) denna egenskap av det mycket tidiga universum till vår nuvarande
epok är nästan 14 miljarder år senare.
Men det är oklart hur giltig denna extrapolering är,
betonade Migkas och konstaterar att mörk energi har varit den dominerande
faktorn i universums utveckling under de senaste 4 miljarder åren eller så.
Mörk energis "förbryllande natur har ännu inte astrofysiker förstått"
säger Migkas.
"Detta belyser
behovet av att undersöka om dagens universum är isotropiskt eller inte." Vi
lyckades lokalisera en region som verkar expandera långsammare än resten av
universum och en som verkar expandera snabbare!" säger Migkas.
Om de observerade
expansionsskillnaderna är verkliga kan de avslöja spännande nya detaljer om hur
universum fungerar. Till exempel, kanske mörk energi i sig varierar från plats
till plats och därmed expansionen av universum.
"Det skulle vara anmärkningsvärt om mörk energi
befanns ha olika styrkor i olika delar av universum," säger medförfattare Thomas Reiprich, vid
universitetet i Bonn i samma rapport.
Jag är (min anm.) tveksam till de resultat man fått
i undersökningen. Jag kan tänka mig att något mätfel smugit sig in och anser
att nya mätningar oberoende av de som gjorts bör göras på skilda håll och med
skilda instrument och isotropiska värden. Själv anser jag att expansionen bör vara likartad åt alla
håll och av samma ökande hastighet vilket Einstens allmänna relativitetsteori också säger.
Om mörk energi ligger
bakom effekten kan diskuteras. Jag har däremot åsikten att mörk energi är en form av
vanlig energi som vi känner den men i en form vi ännu har svårt att mäta med
våra instrument. Samma anser jag det förhåller sig med mörk materia.
Bild från på del av universum.
En kvasar är en extremt ljusstark och avlägsen aktiv
galaxkärna. Kvasarer avger enorma mängder elektromagnetisk strålning inom hela
spektrumet från radiovågor till gammastrålning. En enda enskild kvasar utstrålar
energi motsvarande flera hundra vanliga galaxer eller mer. För ett sådant
energiflöde krävs en mycket kraftfull energikälla. Förklaringen till denna
närmast outtröttliga energikälla är att kvasarer är aktiva galaxkärnor. Som
sådan är en kvasar ett supermassivt svart hål omgivet av en ackretionsskiva i centrum av en galax.
Kvasarens strålning är ett resultat av att gas som
närmar sig det svarta hålet, hettas upp i denna ackretionsskiva som då ses och avger
energi. Den nu studerade kvasar, som
forskare gett namnet SDSS J135246.37+423923.5, produceras vid ett supermassivt
svart hål som innehåller mer än 8 miljarder gånger massan av vår sol eller ca
2000 gånger massan av det svarta hålet i mitten av vår egen galax enligt de beräkningar
som gjorts.
Kvasaren upptäcktes genom ett projekt som kallas
Sloan Digital Sky Survey där man producerar massiva kartor över universum,
Gemini North teleskopet som ligger i den slocknade vulkanen Maunakea på Hawaii
tog sedan ytterligare en titt på objektet.
"Vi blev chockade - detta är inte en ny kvasar,
men ingen visste hur fantastisk denna var förrän laget fick se den genom Geminis
spektra" säger Karen Leighly
medförfattare och astronom vid University of Oklahoma, i ett uttalande.
Beräkningarna
baserade på denna analys tyder på att detta objekt producerar de mest
kraftfulla kvasarvindar forskarna någonsin har upptäckt. Fenomenet är särskilt
spännande eftersom forskare tror att sådana vindar spelar en nyckelroll i att konstruera
de galaxer som omger strukturen. Forskarna hoppas att denna kvasar inte är den
enda i sitt slag utan att de ska upptäcka fler lika kraftfulla att undersöka
och jämföra med varandra.
Otroliga (min anm) kraftkällor finns därute frågan
är varför de finns och hur de uppkommit.
Bild från vikipedia. Konstnärs rendering av
accretion disk i kvasaren ULAS J1120 + 0641, en mycket avlägsen kvasar vilken
drivs av ett supermassiv svart hål med en massa två miljarder gånger solen.
Den 8 december 2019 sändes Cheops upp till en bana 700
km över jorden från Kourou, Franska Guyana. Cheops är ett ESA:s CH-aracterising ExOPlanet Satellite
projekt.
Dess första
uppdrag är att studera närliggande stjärnor har konstaterade exoplaneter. Målet
är högprecisionsobservationer av dessa planeters storlek när den passerar
framför sin sol.
Fokuseringen i första hand är på de planeter som storleksmässigt
liknar jorden och upp till Neptunus storlek.
Ett av målen var HD 93396, en stor gul stjärna som finns
320 ljusår bort från oss och är något svalare men är tre gånger större än vår
sol. Fokus för observationerna där var KELT-11b, en stor gasformig planet ca 30
% större i storlek än Jupiter som ligger i en bana närmare sin sol än Merkurius
är till vår sol.
Ljuskurvan för denna stjärna visar en tydlig dopp
som orsakas av åtta timmars lång transitering av KELT-11b. Utifrån dessa data
har forskarna bestämt mycket exakt planetens diameter till 181600 km med en
osäkerhetsmarginal strax under 4300 km.
De mätningar som gjorts av Cheops är fem gånger mer
exakta än de som tas från teleskop från jorden förklarar Willy Benz ansvarig
forskare vid Cheops mission consortium, professor i astrofysik vid
universitetet i Bern. " Det ger oss en försmak för vad vi kan uppnå med
Cheops under de kommande månaderna och åren," säger han.
En spännande möjlighet (min anm) till mer exakt
kunskap om exoplaneter därute och enklare kunskapsinhämtning om dessa.
Fri Bild på Cheops som
inlägget handlar om från.
Exoplaneten Kepler-1649c har sin bana runt en röd
dvärgstjärna som ligger 300 ljusår från jorden. Kepler-1649c fullbordar sin
bana på 19,5 jorddagar och den finns i den beboeliga eller livsmöjliga zonen
runt sin sol Kepler-1649. Ett avstånd som
gör att flytande vatten kan existera på ytan på denna planet som är nästintill
av samma storlek som jorden (dock något större 1,06 gånger större vilket är
försumbart).
Då röda dvärgar är små finns den beboeliga
zonen nära dessa. Det gör en planet mer utsatt för starka solutbrott än
vi är på jorden
"Det finns andra exoplaneter som uppskattas
vara likartade jorden i storlek, såsom TRAPPIST-1f och, enligt vissa
beräkningar, Teegarden c", skriver NASA-tjänstemän i samma uttalande. "Andra
kan temperatur likartat på jorden, såsom TRAPPIST-1d och TOI 700d. Men det
finns ingen annan exoplanet som anses vara jämförbar jorden i båda dessa värden.
Värden som båda är viktiga för att stödja livet som vi känner det.
Kepler-1649c verkliga beboelighets utsikter är svåra
att mäta. Astronomer vet ingenting om dess atmosfär och dess sammansättning eller
tätheten av denna vilket har betydelse för dess möjlighet att hysa liv..
Dessutom ger röda dvärgar ofta ifrån sig kraftfulla soleruptioner
oftast sker detta under deras första tid så planeter i sina beboeliga zoner kan ha fått sin atmosfär avskalad relativt snabbt om de har sin plats i denna farozon vid en röd dvärgstjärna.
"Ju mer data vi får och desto mer pekar på uppfattningen att potentiellt beboeliga planeter av jordens storlek så
kallade exoplaneter är vanliga kring denna typ av stjärnor," säger
rapportens huvudförfattare Andrew Vanderburg, forskare vid University of Texas
i Austin i samma uttalande.
"Med röda dvärgar nästan överallt i vår galax
och potentiellt beboeliga och steniga planeter runt dem innebär det att chansen att
en av dem inte är alltför annorlunda jorden." säger
han även.
Jag anser (min anm) att det säkert finns många
planeter därute som vi skulle kunna kolonisera utan större problem om vi kom
dit. Men att det redan finns liv på någon av dem är en helt annan fråga.
Bild illustration från vikipedia på förhållandet
mellan Jorden och Kepler-1649c.
Jorden bombarderas ständigt av naturligt rymdskrot i
form av fragment av kometer och asteroider kallade meteoroider. Det mesta
brinner upp i vår atmosfär men vissa objekt, särskilt de större än några meter
är potentiellt farliga då de kan ge skador om de faller ner på olämpliga
platser på jorden.
Sedan mars 2017 har ESA:s NELIOTA-projekt regelbundet
letat efter "månblixtar" på månen för att ge bättre
förstå mängden små asteroideffekter. Projektet upptäcker blixten av ljus som
produceras när en asteroid kolliderar med månens yta och nyligen upptäcktes det
100: e nedslaget. Månens atmosfär är
försumbar, med en total massa på mindre än 10 ton därför ger små asteroider som
färdas i snabba hastigheter en effekt vilket illustreras av dess kraterrika
yta och även små stenar ger en blixteffekt då det smäller ner på ytan.
När meteoroider eller små asteroider träffar månens
yta i hög hastighet, genererar de en ljusblixt som om den är tillräckligt ljus
är synlig från jordens teleskop. Forskare kan då registrera ljusstyrkan på en blixt för
att uppskatta storleken och massan av objektet som orsakade den och förbättra
vår förståelse för hur ofta liknande objekt kolliderar med jorden. Vanligtvis
skapar asteroider som väger mindre än 100 g och mäter mindre än 5 cm även dessa
observerbara månblixtar. Sten av detta mindre format som kommer in i jordens
atmosfär brinner upp i atmosfären och kallas stjärnfall.
Sedan projektet inleddes har det genomförts totalt
cirka 149 timmars månövervakning och upptäckts 102 månblixtar. Detta tills 15
april då artikeln skrevs. Skulle man statistiskt räkna in alla timmar sedan
2017 och påstå att lika mycket nedslag sker hela tiden blir summan av nedslag
mycket stora.
Man kan (min anm.) undra över hur många nedslag som
upptäckts om detta projekt varit igång dygnet runt.
Bild från på en som jag anser vacker bild på månen
från ett landskap på jorden.
En klassisk nova kallas en stjärna oftast en vit
dvärg som kommer i nära kontakt med en röd jättestjärna och som då under en
period ökar sin ljusstyrka kraftigt. En nova är därmed en plötsligt kortlivad
ljushöjning av en annars diskret stjärna.
Denna ljushöjning uppstår när en ström av väte från
en följeslagare, oftast en röd jättestjärna kommer för nära en vit
dvärgstjärna. "Tack vare en särskilt ljus nova och en lycklig omständighet,
kunde vi samla de bästa chockvågor från en sådan händelse någonsin av synliga
gamma-ray observationer av en nova," säger Elias Aydi, en astronom vid
Michigan State University i East Lansing som ledde ett internationellt team
från 40 institutioner i arbetet med att tolka resultaten. "Den
exceptionella kvaliteten på vår data tillät oss att skilja samtidig strålning
i både optiskt och gamma-ray ljus vilket gav bevis för att chockvågor spelar en
viktig roll för händelseutvecklingen vid
novaexplosioner.
En explosion av detta slag släpper totalt 10000 till
100000 gånger den årliga energiproduktionen av vår sol. Astronomer upptäcker
cirka 10 tidigare ej sedda novor varje år i vår galax. V906 Carinae är namnet på den som här beskrivits.
Under utbrottets första dagar syntes ett tjockt moln
av gas i munkform sett från jorden.
Molnet expanderade utåt med en hastighet av ca 12,2 miljoner km / h)
vilket är jämförbart med den genomsnittliga hastigheten på solvinden.
Därefter skedde ett utflöde ungefär dubbelt så
snabbt som smällde in i det munkformade gasmolnet vilket skapade chockvågor
som avgav gammastrålar och synligt ljus. 20 dagar efter explosionen
skedde ett ännu snabbare utflöde av skräp med en hastighet av 9 miljoner km /
h). Denna kollision skapade nya chockvågor och en ny omgång av gammastrålning
och optiskt ljussken. Utflödena uppstod troligen från kvarvarande
kärnfusionsreaktioner på den vita dvärgens yta.
Bild från vikipedia Teckning av en blivande nova där
den vita dvärgen i samlar massa från den röda jätten. Så bildas en
novaexplosion.
NASA är nu ett steg närmare verkligheten av att
finansiera ett förslag om att bygga ett radioteleskop inuti en krater på månens
baksida. Det föreslagna telekopet skulle vara en kilometer i diameter
vilket gör det till "det största fullskaliga radioteleskopet i solsystemet (innebärande att
det kan söka på alla våglängder).
Projektet kallas Lunar Crater Radio Telescope (LCRT)
och förslaget är en skapelse av Saptarshi
Bandyopadhyay robottekniker vid NASA: s Jet Propulsion Laboratory. LCRT är
fortfarande i "mycket tidiga utvecklingsstadie", säger Bandyopadhyay.
Bandyopadhyay
föreställer sig att bygga LCRT i en krater som mäter cirka tre till fem
kilometer i diameter och teleskopets nätmaskiga byggnadsställningar skulle
kunna levereras och uppföras av väggklättrande robotar, såsom NASA:s
DuAxel-rovers
som skulle kunna bygga på kraterns vertikala
sluttningar.
Detta teleskops fördel är att det undviker alla
radiostörningar som produceras av människor. Det skulle observera universum
utan en slöja av atmosfär. Jordens atmosfär är ganska användbar för att hålla
oss alla vid liv men den blockerar också våglängder av ljus från att nå
markbaserade observatorier inklusive lågfrekventa våglängder som överstiger 10
meter.
"En ultralång våglängd söks lättare på genom
radioteleskop på andra sidan månen. Det är har enorma fördelar jämfört med
jordbaserade teleskop och även över de teleskop som idag finns därute i
omloppsbanor runt jorden," säger Bandyopadhyay.
Jag (min anm.) anser projektet mycket intressant och
i en framtid kan liknande teleskop på Mars eller än längre ut även de vara ännu
intressanta. Ju längre från solen desto bättre. Detta då även solen kan vara en
störningskälla.
Bild från wikimedia på den sida av månen som alltid
är bortvänd från oss.
Ny forskning visar att om du vistas i rymden kan det
förändra din hjärna (och du kanske måste snurras runt för att förhindra det
lite då och då).
Forskare har undersökt hur rymdfärder kan påverka
människans fysiologi och människors hälsa. Till exempel avslöjade en studie
kallad Twins Study en mängd sätt som
vistelse i rymden förändrar våra kroppar och även våra gener. Vi vet sedan
tidigaste rymdfärderna (min anm.) att muskelmassan minskar och astronauter får
muskelsvaghet och har svårt med balansen när de kommit tillbaks till jorden.
Men en ny studie tyder även på att rymdfärder kan
påverka den mänskliga hjärnan på konstiga och ovanliga sätt ex, kan det försämra
astronauters syn under lång tid efter det att de kommit tillbaks.
Medicinska utvärderingar på jorden har visat att
astronauternas synnerver sväller och vissa får näthinneblödning och andra
strukturella förändringar i sina ögon.
Forskare misstänker att dessa synproblem orsakas av
ökat "intrakraniellt tryck", (tryck i huvudet) under rymdfärder.
I en
ny studie ledd av Dr Larry Kramer, en radiolog vid University of Texas Health
Science Center i Houston har forskare funnit bevis för att detta tryck ökar vid
låg gravitation.
I studien utförde teamet MRI (magnetisk
resonanstomografi på hjärnor, en teknik som använder där man använder specialiserade
skannrar för att avbilda delar av kroppen med hjälp av magnetfält) på 11
astronauter (10 män och en kvinna) både före och under vistelsen i rymden och i upp till ett år efter
återkomsten. Dessa MRI bilder visade att med långvarig exponering för
mikrogravitation av hjärnan sväller denna och ryggmärgsvätskan som omger
hjärnan och ryggmärgen ökar i volym.
Hur (min anm.) detta ska motverkas och problemet
lösas innan människan sänds till Mars vet ingen i dag. Konstjord gravitation är
dock en lösning men det innebär med nuvarande kunskap och teknik att resande
får snurras runt lite då och då i hög hastighet för att återbalansera hjärnan och
motverka effekterna av låg gravitation. En metod som knappast är speciellt
trevlig för de som skulle behandlas på detta vis. Hur ofta denna snurrning
skulle behövas och om den även behövs under tiden på Mars vet vi inte idag.
Bild från.
Det mystiska objektet Oumuamua som plötsligt
uppenbarade sig i det inre av solsystemet
i oktober 2017 var det första interstellära objektet som upptäckts (något som
kommit från ett annat solsystem. Teorier om att det var en för något (en asteroid, komet eller främmande rymdfarkost) tog fart men
då det var på väg ut i den interstellära rymden igen när vi såg det kunde vi
inte studera det så väl. Men dess form och konstiga rörelser fascinerade
många.
I dag anser en del forskar att
det förmodligen är ett fragment av en större kropp som revs sönder av
gravitationskrafter under en nära förbiflygning av den stjärna varifrån den kom
och därefter kastades ur solsystemet (såvida den inte även i det solsystemet
var en tillfällig besökande där och hade en ännu äldre historia).
Hypotesen förklarar Oumuamuas udda rörelse och form
också, enligt huvudförfattare Yun Zhang nationalastronomiska observatorier vid
den kinesiska vetenskapsakademin och medförfattare Douglas Lin, en astronom vid
University of California, Santa Cruz.
Oumuamua är mycket långsträckt som en stor
rymdcigarr (och kan vara något tillplattad också).
Astronomer hade aldrig
tidigare sett ett kosmiskt objekt (asteroid) med den form Oumuamua har och dess
udda rörelsemönster. I augusti 2019 upptäckte astronomer ett andra interstellärt
objekt en komet känt som Comet Borisov. Troligen kommer vi att upptäcka än fler
objekt i framtiden som kommer från andra solsystem eller tomrummet däremellan
nu när vi börjat söka efter dessa.
Kanske (min anm) fler objekt är på väg från den
förmodade katastrof som formade Oumuamua om teorin om dess bakgrund ovan
stämmer.
Bild på Oumuamua från vikipedia
2017 tillkännagav ett internationellt team av
astronomer att TRAPPIST-1-systemet (en M-typ röd dvärgstjärna på 40 ljusår från jorden) innehöll inte mindre
än sju steniga planeter. Tre av dessa planeter hittades inom stjärnans beboeliga
zon och att systemet har haft 8 miljarder år att utveckla liv på dessa planeter.
Samtidigt har dock det faktum att dessa planeter
kretsar nära en röd dvärgstjärna gett upphov till tvivel över om dessa tre
planeter skulle kunna upprätthålla en atmosfär eller ha flytande vatten.
Om TRAPPIST-1-systemet har ett eget Kuiperbälte likt
jorden då är det troligt att en liknande process varit inblandad som på jorden.
I detta fall skulle gravitationella störningar ha orsakat att asteroider och
kometer sparkats ut ur bältet som sedan farit mot de sju planeterna och vatten då
kommit med dessa och utfallit på dessa planeter vid nedfall likt det troligen
skett på jorden.
I kombination
med rätt atmosfäriska förhållanden kan de tre planeterna i stjärnans beboeliga
zon (de tre planeterna där) ha fått
tillräckliga mängder vatten på sina ytor för liv kan uppstå.
"Förekomsten av ett bälte (likt Kuiperbältet) indikerar att ett system har en stor reservoar
av flyktiga ämnen och vatten. Denna reservoar av vatten i asteroider och
kometer finns vanligtvis i de kalla regionerna i ett solsystem, Att hitta ett
bälte av kometer är en indikation på att reservoaren med vatten finns.
Så nästa steg är att visa att ett bälte liknande
Kuiperbältet finns därute vid Trappistsystemet.
Bilden från vikipedia är en illustration av
TRAPPIST-1 och de sju planeterna.
I augusti kommer en robotfarkost från NASA att för
första gången någonsin att sjunka ner till ytan av en asteroid och där samla
ett prov för att därefter åter styra tillbaka mot jorden. För att uppnå denna
utmanande bedrift till Bennu som asteroiden heter har OSIRIS-REx (projektets namn och robotens) ett team
utarbetat nya tekniker. Teknik för att landa och ta prov på asteroiden Bennus med dess mikrogravitationmiljö.
Men det behövs mer övning och erfarenhet för att
uppdraget ska kunna gå av stapeln i augusti. Därför flyger rymdfarkosten i
närheten av asteroiden för att testa OSIRIS-REx programmet redan i sommar.
Under hela touchdown sekvensen använder
rymdfarkosten tre separata propellrar för att ta sig ner till asteroidens yta.
Efter en höjd ovan Bennu på125 m där rymdfarkostens position och hastighet
justeras är tredje fasen igång. Denna tredje manöver kallad
"Matchpoint", sker cirka 50 meter från asteroidens yta och placerar
rymdfarkosten på en bana som matchar rotationen av Bennus för att sedan sjunka
ner mot den då inriktade touchdown-platsen. Denna fyra timmars händelse börjar
med att rymdfarkosten lämnar sin omloppsbana på 1 km ovanför asteroiden där farkosten
utökar sin robotprovtagningsarm – Touch-And-Go Sample Acquisition Mechanism
(TAGSAM) – från sin vikta parkerade position vid roboten ut till
provinsamlingskonfigurationen.
Omedelbart därefter tar rymdfarkosten
navigeringsbilder för NFT vägledning. NFT tillåter rymdfarkosten att
självständigt vägleda Bennu ner till ytan genom att jämföra en inbyggd
bildkatalog med realtidtagna navigeringsbilder tagna under nedstigning. När
rymdfarkosten sjunker ner till ytan uppdaterar NFT-systemet och rymdfarkostens
förväntade kontaktpunkt beroende på OSIRIS-REx position i förhållande till
Bennus landmärken. På ytan tas prov och sedan är det meningen att rymdfarkosten
åter ska stiga för att färdas tillbaks till jorden med provet.
Bild från vikipedia på asteroiden Bennu ovan.
Bruna dvärgar har en massa mindre än de lättaste
stjärnorna men större än de tyngsta gasjättarna. Massan är för låg för att
kärnreaktioner av väte i dess centrum skall kunna komma igång (stjärnbildning).
Däremot tros de kunna fusionera deuterium och förbränna litium. De avger svagt
ljus på de synliga våglängderna. De ses som misslyckade stjärnbildningar men
inte så misslyckade att de blivit gasplaneter.
Bruna dvärgar har en övre massgräns på ungefär 75-80
jupitermassor. Den undre gränsen är mer svårdefinierad men ligger vid ungefär
13 jupitermassor.
2MASS J10475385+2124234 är en brun dvärg i
stjärnbilden Lejonet. Den upptäcktes 1999 av Adam J. Burgasser m.fl. och
tillhör den spektrala klassen T6.5; dess position skiftar med 1,7 bågsekunder per
år på grund av sin rörelse.
För första gången har forskare nu mätt vindhastighet
på en brun dvärg. Det är ovanstående bruna dvärg. 2MASS J10475385+2124234 finns 32 ljusår från jorden. Forskarna upptäckte här vindar som rör sig
runt planeten med hastighet av 2.293 km / h. Som jämförelse har Neptunus
atmosfär de snabbaste vindarna i vårt solsystem vindhastigheten är här ca 2000
km / h.
Bruna dvärgar består nästan helt av gas, så
"vind" hänvisar till något lite annorlunda än ex på Neptunus som har
en kärna. De övre skikten av en brun dvärg är där delar av gasen kan röra sig
självständigt. På ett visst djup blir trycket så intensivt att gasen beter sig
som en enda fast boll som ses som objektets inre. När interiören roterar resulterar
det i att det övre skikten av atmosfären blir nästan synkroniserade.
Med en atmosfärisk temperatur på över 600 grader
Celsius utstrålar denna bruna dvärg en betydande mängd infrarött ljus. Mätningen
gjordes med Spitzertelekopet.
Vad som är intressant (min anm.) är att detta är
första gången vindhastigheten mätts på en brun dvärg.
Bild från NASA på storleksförhållande stjärn brun
dvärg gasplanet.
En dvärgstjärna är en stjärna i en storlek som gör
att den i slutfasen av sin existens inte är stor nog för att kollapsa till en
neutronstjärna.
Astronomer har nu hittat ett dvärgstjänesystem som
består av två dvärgar vilket är ett ovanligt system väl värt att undersöka
ytterligare.
De är klassificerade som M-stjärnor (klassificering
enligt spektraltyp) och har beteckningen NGTS J214358.5-380102.
Det nyfunna systemet (redan 2016 sågs det första
gången) visar sig vara det mest excentriska M-dvärgsystem som hittills är känt.
Fyndet beskrivs i en artikel som publicerades den 31 mars i arXiv.org . M dvärgar kan vara avgörande studieobjekt för att förbättra vår förståelse om
grundläggande stjärnparametrar av lågmassestjärnor i par. De förmörkar
regelbundet varandra och ger då möjlighet att studera en i taget under dess
omloppsbana. Det gör det enklare till direkt mätning av massa, radie och
temperatur.
Enligt studien har NGTS J2143-38-systemet en omloppsperiod
på cirka 7,62 dagar och består av två ungefär lika stora stjärnor av
spektraltyp M3. Den primära stjärnan har en radie på ca 0,46 solradier och en
massa på cirka 0,42 solmassor, medan den sekundära stjärnans radie och massa är
cirka 0,41 och 0,45 av solens.
Den elliptiska banans excentricitet NGTS J2143-38
befanns vara 0,323, vilket är ovanligt för M-dvärg som dubbelstjärnor då sådana
system vanligtvis har nästan cirkulära banor. Dessutom gör den uppskattade
excentriciteten att NGTS J2143-38 är det mest excentriska M-dvärg binära system
hittills som är känt och ett av de mest excentriska binärsystem av något slag i
förhållande till sin semi-större axel (cirka 15,62 sol radier).
Astronomerna tillade i rapporten att den höga
excentriciteten och den relativt korta omloppsperioden av NGTS J2143-38 kan
tyda på att ett annat objekt finns i systemet (ytterligare en dvärgstjärna,
brun dvärg eller större planet) . Framtida observationer kan vara avgörande för
att verifiera detta.
Jag har (min anm.) inte lyckats finna var på
himlavalvet detta system finns.
Bild på fenomenet finns inte utan istället visas på
bilden ovan på en något svårtolkad men likväl klassificering av stjärnor.
Den bild det handlar om har bearbetats av en vetenskapsman med
namnet Gerald Eichstädt.
Den togs den 17 februari 2020, kl 9:29 PST (12:29
EST) av Juno då rymdfarkosten utförde sin 25: e nära förbiflygning av Jupiter.
Vid den tidpunkt då bilden togs var rymdfarkosten 25120 kilometer från
planetens molntoppar på en latitud av ca 71 grader norr.
Några anmärkningsvärda saker i denna vy är de långa,
tunna band som löper i mitten av bilden från topp till botten. Juno har
observerat dessa långa streck flera gånger sedan dess första närkontakt med
Jupiter 2016.
Ränderna visar disigt lager av partiklar som flyter
ovanför de underliggande molnen. Forskarna vet inte exakt vad detta dis
innehåller eller hur det bidats.
Två
jetströmmar i Jupiters atmosfär flankeras vardera i regionen där de smala
banden av dis vanligtvis ses och vissa forskare spekulerar om att dessa
jetströmmar kan vara anledningen till bildandet av detta dis.
Forskningen (min anm)) får fortsätta försöka analysera
disets sammansättning med känsligare instrument när sådan finns och den vägen
försöka lösa mysteriet.
Svårigheten med analys är den tunnhet och de lager
diset visar sig vara. Analysen kan ju inte göras på plats. Junos instrument är
inte heller helt dagsaktuella utan utvecklads för över tio år sedan.
Bild: Från på förstoring av Jupiter.
Det övre skiktet av atmosfären över Saturnus,
Jupiter, Uranus och Neptunus är liksom Jordens övre atmosfär varmt. Men till
skillnad från jorden där solen är källan på grund av sitt avstånd har inte
solen samma effekt på dessa gasplaneters atmosfär då de finns betydligt längre
bort från solen.
Deras värmekälla har varit en av de stora
mysterierna. Genom en ny analys av data från NASA:s Cassinis rymdfarkost har
man nu hittat en förklaring till vad som håller de övre atmosfärlagren av
Saturnus så varma. Det skyldiga är norrskenen på planetens nord- och sydpoler.
Elektriska strömmar som utlöses av interaktioner
mellan solvind och laddade partiklar från Saturnus månar vilket är gnistan som
ger norrsken och värme i den övre atmosfären.
Genom att bygga en fullständig bild av hur värme
cirkulerar i atmosfären har forskare fått bättre förståelse av hur norrskens
elektriska strömmar värmer de övre lagren av Saturnus atmosfär och driver vind.
Det globala vindsystemet kan distribuera denna energi, som ursprungligen
deponeras nära polerna mot ekvatorialregionerna och uppvärmer dem till två
gånger högre än den temperatur som förväntas av solens uppvärmning ensam.
Resultaten av undersökningen är avgörande för vår
allmänna förståelse av planeters övre atmosfärer och är en viktig del av
Cassinis efterlämnande data säger författaren Tommi Koskinen till studien och
medlem av Cassini Ultraviolet Imaging Spectograph (UVIS) team.
Kunskapen om detta fenomen (min anm.) kan ge teorier
om eventuellt liv i övre luftlager på exoplaneter.
Bild Saturnus från vikipedia tagen av Cassini.
Astronomer har upptäckt två neutronstjärnor
virvlande runt varandra och att detta producerar gravitationsvågor. En upptäckt som
astronomer velat göra under en längre tid för att bekräfta teorin om att så kan
ske.
Vita dvärgstjärnor är vad som händer med stjärnor
som vår sol efter att de får slut på bränslet och förvandlas till överblivna
heta kärnor. Under många år har forskare förutspått att det bör finnas binära,
eller två-objektsystem som består av vita dvärgstjärnor (neutronstjärnor).
Enligt de allmänna relativitetsteorin bör två sådana
stjärnor som kretsar runt varandra avge gravitationsvågor i
ringform eller störningar i rymdstrukturen.
Nu är det inte upptäckten av gravitationsvågor av detta slag som är
unikt utan upptäckten av att dessa binära system kan vara en källa för
gravitationsvågor av detta slag.
Denna nya studie ökar vår förståelse av dessa
system som gravitationsvågkällor. Det kommer också att vara viktigt för att
validera effektiviteten i ett instrument som kommer att lanseras 2034.
Instrumentet LISA (Laser Interferometer Space Antenna)
gravitationsvågobservatorium vilket nu ska testas och tränas på J2322 +0509
systemet (det binära neutronstjärnsystem som nu hittats och ger vågor av detta
slag).
Eftersom de nu vet att fenomenet finns är det är ett bra testobjekt för att se till att
instrumentet kan bli ultimat i sitt sökande efter fler källor.
Bild från vikimedia på hur en vit dvärg
(neutronstjärna) är uppbyggd.
Asteroiden 1998 OR2 kommer den 29 april att vara som
närmst jorden. Om den slog ner på jorden vore en katastrof här. Detta på grundav sin storlek som beräknas till mellan 1,8 till 4,1 kilometer i diameter. Men
då den passerar oss på ca 6,2 miljoner kilometers avstånd, säger forskare från
NASA: s Asteroid Watch program att det är mer än behörigt avstånd för att vi
kan känna oss säkra.
Den kan ses med 6-tums eller 8-tums
teleskop om vädret tillåter.
Men den som inte har ett sådant kan istället se den
i realtid genom att koppla upp sig här. Genom livestream från den 28 april, med början kl
14:00 EDT (1800 GMT).
Bild från vikimedia på asteroidens bana.
En tur och
retur från jorden till Mars inklusive den tid besättningen tillbringar på den
röda planeten (innan det byggs säkra bosättningar på Mars och rymdfarkosten
blir säkrare min anm.), skulle innebära att en mänsklig besättning får
tillbringa månader eller år i rymden.
Det blir isolering och bland annat psykiskt svårt. Men
utöver det även strålskador på besättningen med den slags farkoster som vi har tillgång
till i dag.
Människan har utvecklats under den skyddande filt
som är jordens atmosfär och magnetosfär innebär vilket gör oss skyddslösa
utanför denna. Våra kroppar är inte som
de robotar vi skjuter ut i de avlägsna delarna av solsystemet. Vi är gjorda av
organiskt material som måste skyddas från skadlig strålning. En strålning av energi
som kan skada våra celler och vårt DNA snabbare än vår kropp kan reparera
skadan. Dessa skadliga vågor är en del av det elektromagnetiska spektrumet och
inkluderar gammastrålar, röntgenstrålar och viss ultraviolett strålning.
Det är därför människor även på jorden rekommenderas
att använda solskyddsmedel och medicinsk personal använder skyddande filtar när
patienter ges röntgenundersökningar.
Rymdfarkoster är inte byggda av material som vatten,
betong och bly vanliga material som används som en inneslutning och barriär mot
strålning. Tory Bruno, VD för rymdfärdföretaget United Launch Alliance, talade om strålning och de utmaningar det innebär vid en amerikansk Marsresa under en presentation
den 28 februari vilken hölls vid Johns Hopkins Applied Physics Laboratory (APL)
i Maryland.
"Vi kommer att behöva nya material som är
mycket effektivare på att skydda mot denna strålning ... då ingenting som vi
kunde använda i dag är säkert att använda för skicka människor till den röda
planeten och tillbaka," sa Bruno.
Ett problem (min anm.) som jag är övertygad om att
vi kan lösa. Men problemet med isolering blir kvar liksom muskelförtvining
under resan och hur detta ska lösas vet ingen.
Bild Mars från vikipedia.
Forskare har länge försökt kontrollera fusionsenergi,
energin som driver solen och stjärnor. En fusion fortsätter så länge det blir
energi över efter sammanslagningen och det tryck utåt som den frigjorda energin
åstadkommer kan hålla gravitationens tryck inåt i jämvikt.
När för lite väte återstår i stjärnans centrala
delar, så kommer gravitationen att komprimera stjärnan slutresultat en
neutronstjärnablir följden alternativt sker en supernova. Kärnfusion är den process då atomkärnor
smälter samman och bildar större och tyngre kärnor. På grund av de små
atomkärnornas låga bindningsenergi per nukleon kan man "tjäna"
(frigöra) energi om man slår ihop två små kärnor till en tyngre. Fusion
kombinerar ljuselement i form av plasma - det varma, laddade tillståndet av
materia som består av fria elektroner och atomkärnor - som genererar enorma
mängder energi.
Forskare som försöker replikera fusion på jorden har
för avsikt att ge en praktiskt taget outtömlig försörjning av säker och ren
kraft för att generera el. Fusion har länge setts som en önskvärd energikälla
detta då fusion inte leder till några utsläpp av växthusgaser och det finns nästan
obegränsade mängder möjligt bränsle. Anläggningar kan byggas utan att påverka
den omgivande miljön alltför mycket och avfallet är betydligt mer
lätthanterligt än det från fissionsbaserad kärnkraft där uran är källan och
avfallet är radioaktivt och farligt i hundratusentals år.
Havets tillgång på deuterium och litium, som tritium
som behövs räcker i flera miljoner år. 25 gram bränsle räcker till en
genomsnittseuropés livsförbrukning av energi enligt uppgift i vikipedia dock ej
bekräftad med källa.
Om vi kan tämja fusionsenergi är vi utan energibekymmer
troligen mänsklighetens vidare tid.
Nya rön har kommit som visar att ytterligare ett
steg mot denna ljusa framtid har tagits. Se följande länk. Men glöm ej att
mycket återstår
Bild från på en ren natur.
Ett kommunikationsverktyg vi först bör lära oss använda
innan vi söker konstruktivt efter utomjordiskt liv används i dag inte. I första
hand används radiokommunikation.
Är människor egentligen redo att ta en första
kontakt med andra intelligenta varelser? Är vår teknik sofistikerad nog att
upptäcka kommunikationssignaler från en annan värld? Ett språk är det den
österrikiske etologen Karl von Frisch låste upp i början av 1900-talet binas
beteende för att visa avstånd till blommor är ett språk vi inte ens tänkt som
möjligt att använda i sökandet efter utomjordiskt liv. Likande system har myror.
Tyson är en
forskare inom området och för att läsa mer om och utförligare om området följ denna länk.
Kinas
Femhundra meter Aperture sfäriska Telescope, (FAST) är det största
radioteleskopet på jorden och kan upptäcka radiovågor över hela universum. "Det symboliska språket för
vetenskapsmannen, matematikern och ingenjören är svårt och man måste undvika de
saker som går förlorade i översättning från en kultur till en annan”, Tyson
säger att denna typ av språk är mer exakt och mindre öppen för feltolkning. Om
vi hittar utomjordiskt intelligent liv kommer vi kanske att kommunicera med dem
på ett språk som liknar ett datorprogrammeringsspråk, byggt på den binära
koden?
Men det finns ett invecklat globalt
kommunikationsnätverk dolt här på jorden som vi bara har blivit medvetna om och
som kan vara det rätta språket med utomjordiskt liv. . Tyson vänder vår
uppmärksamhet till en "dold matris på jorden det skapande av ett varaktigt
samarbete mellan svampar, växter, bakterier och djur som existerar här men vi
dåligt förstår." Han hänvisar till mycel, ett komplext nätverk av
trådliknande glödtrådar som bildar den funktionella strukturen hos en svamp och
sträcker sig till andra arter, såsom träd. Dessa förgreningar likt glödtrådar
som utgör mycel, illustreras i showen av specialeffekter att väva in jorden
under våra fötter till ett kommunikativt nätverk som avslöjar skogarnas
komplexa och sammanlänkade natur vilket vi ser existerar men som vi inte har
kontakt med.
"Vem är vi att söka efter främmande intelligens
när vi inte ens kan känna igen eller respektera medvetandet runt omkring oss under
våra fötter
Fri Bild från pixabay.com på en varelse som kanske
finns därute. Ingen kan veta vilket.
620 e.Kr sågs
och nedtecknades en syn över Japan. Människor såg en lång som de tyckte
fasanliknande röd svansform på himlen. Sedan händelsen har forskare studerat de
nedtecknande vittnesmålen och spekulerat över vad det kosmiska fenomenet kan ha
varit. Nu först i vår tid kan forskare från The Graduate University for
Advanced Studies ha hittat svaret. De publicerade sina resultat den 31 mars
2020 i Sokendai Review of Culture and Social Studies.
"Det är de äldsta japanska astronomiska nedtecknanden
av en röd form av detta slag", säger Ryuho Kataoka, forskare vid
Institutionen för polarvetenskap vid Högskolan för tvärvetenskapliga
vetenskaper vid The Graduate University for Advanced Studies och National
Institute of Polar Forskning. – Det kan ha varit ett rött norrsken som
producerats under magnetstormar. Men övertygande skäl har inte lämnats även om
beskrivningen har varit mycket känd bland japanska folket under en lång
tid."
Problemet med aurorahypotesen är enligt Kataoka att
norrsken inte ser ut som fasansvansar. Istället är de bandliknande över himlen.
Det kunde ha varit en komet har vissa forskare funderat över men kometer är
oftast inte röda.
För att bättre förstå fenomenet justerade Kataoka
och hans team den magnetiska latitud Japan hade vid tiden ifråga vilket var 33
grader i 620, jämfört med 25 grader idag. Fasansvansen verkade vara ca 10
grader lång och placerad inom det område på himlen som skulle kunnat påverkas
av en stark magnetisk storm.
"De senaste rönen har visat att norrsken troligen
likväl är förklaringen till denna "fasanliknande svans" (bakdelen på
en fasans fjädrar) vid denna magnitud vid en stor magnetisk storm," enligt
Kataoka. "Detta innebär att 620 AD fenomenet sannolikt var ett
norrsken."
Bilden ovan är på en fasan och finns på vikimedia.
Ett mysterium inom kärnfysiken är varför universum
består av de specifika material vi ser omkring oss. Med andra ord, varför är
den gjord av "detta" slags grundämnen och inte andra saker? Särskilt av intresse
är de fysiska processer som ansvarar för att producera tungagrundämnen som guld,
platina och uran som tros ske under neutronstjärnors fusioner och explosiva
stjärnornas händelser läs supernovor.
Forskare från US Department of Energy's (DOE)
Argonne National Laboratory har lett ett internationellt kärnfysikexperiment
som utfört vid CERN, Europeiska organisationen för kärnforskning som använder
nya tekniker som utvecklats vid Argonne för att studera arten och ursprunget
till tunga element i universum.
Studien kan ge kritiska insikter i de processer som
arbetar tillsammans för att skapa exotiska kärnor (guld, platina och uran).
Kan det som skapat vår värld med de grundämnen och mindre partiklar som kvarkar mesoner mm ha kunnat konstruerats annorlunda?
Vad har gjort att allt är uppbyggt som det är och inte annorlunda. Kan det ha
varit så att det även här är evolutionen (min anm) det som gjort att det finns de
grundämnen som finns och något annorlunda inom fysiken skulle inte fungera eller
existera under en längre tid eller inte alls.
Kanske. Men skulle något helt annorlunda universum kunnat
konstruerats en gång kanske mer (exempelvis) andligt? Ingen vet.
Bild på våra grundämnens
indelning i periodiska systemet från