Chariklo är en intressant asteroid bortanför Saturnus.

Saturnus har som vi vet tunna ringar vilket ger ett intressant och vackert intryck. Svaga ringar finns även runt de övriga gasplaneterna.

Men innan Chariklo ansågs ringar vara något som enbart gasplaneter kunde ha. Nu vet vi bättre. Chariklo är den första asteroiden som upptäckts med en ring. En upptäckt vilken sedan resulterade i att det sökts ringar runt andra asteroider. Resultatet har blivit att det upptäckts andra asteroider med ringar men Chariklo har gått till historien som den första asteroid där en ring upptäckts.

Svagt men möjligt att se med rätta instrument kan det troligast även finnas fler ringar att upptäcka däruppe. Ringfenomenet är kanske inte ovanligt men så vackert som det ser ut runt Saturnus kan vara ovanligt i universum.

Ringar består av små stenpartiklar och damm vilka samlats in och går i en egen bana runt en himlakropp.

Bilden är på Chariklo med ring.

Mikroorganismer är vanliga i rymden. NU ska de undersökas.

Små organismer och svampar osynliga för ögat vill vi slippa förorena rymden med. Vi önskar däruppe enbart hitta mikroorganismer vilka aldrig varit på  eller kommer från Jorden. I annat fall kan felantaganden göras om en  mikrobs ursprung.

Idag vet vi att vi inte kan stoppa färden av mikrober med de farkoster vi sänder upp. En farkost där människan finns som i den internationella rymdstationen är full av mikroorganismer. Vi kan inte sända upp sterilt rengjorda människor och material.

Men vi är samtidigt intresserade av hur dessa mikrober lever och kanske förändras i tyngdlöst tillstånd. Tills nu har vi varit tvungna av sända prover tillbaks till Jorden för att lära något om detta. Men nu har första steget tagits för att söka o finna dem på plats däruppe vilket ger undersökningsmöjligheter på plats i tyngdlöshet.

Säkert kan vi finna en del av intresse genom detta när väl metoderna förfinats. Mutationer kanske, tyngdlöshetsproblem likt för människan, ja enbart fantasin kan förmedla vad vi kan finna sedan får verkligheten visa vad som verkligen finns att hitta.

Bilden är på en bakterie tyvärr nämnde inte texten vilken det är där jag fann den. Men fantasieggande form har den tycker jag vacker på sitt vis.

Venus. Jorden och Mars hade i början av sina existenser en atmosfär. Men idag ser det annorlunda ut.

Efter att dessa planeter bildats hade de atmosfär.  Men då solen var relativt lugn i sina eruptioner kunde planeter som Jorden o Venus (de är av ungefär samma storlek) behålla sin atmosfär.

Däremot kunde en mindre planet som Mars med betydligt lägre gravitation inte detta utan snart genom några miljoner år försvann både atmosfär och vatten i stora mängder ut i rymden.

Detta har forskare idag räknat ut är anledningen till att Mars varken har större mängd av varken atmosfär eller vatten.

Om solen hade varit betydligt mer aktiv under denna tid hade inte en atmosfär kunnat behållas eller bli tätare på varken Venus eller Jorden. På grund av dess innehåll är Venus atmosfär betydligt tätare och annorlunda än Jordens. Men det är en annan historia.

Men vad man kan förundras över är att en del månar runt gasjättarna Jupiter och Saturnus även har atmosfär. Men de ligger långt från solens eruptioner och gasjättarna själva är lugna så det kanske inte är så konstigt. En del av dessa månar är ju nästan lika stora som Merkurius inga små månar direkt.

Bilden visar storleksförhållande på Venus o Jorden sett från rymden

Vi tror oss veta att vatten en gång var vanligt på Mars och nu anser vi oss veta var detta vatten blev av.

Vatten  flöt i strida strömmar i floder på Mars och  sjöar o hav fanns på dess yta. Rester i form av tunn frost ses ännu vid polerna.

Under ytan anses det kunna finnas vatten. Men något bevis på att de fåror som tagits som forntida floder innehållit vatten finns inte. De kan vara fåror efter sandstormar och sandförflyttning.

Men låt oss förmoda att vatten en gång var vanligt på Mars. I så fall antas att det försvann ut i rymden och till viss del togs upp av poröst stenmineral och ännu finns i detta.

Det försvann i denna teori upp i rymden av solvindar när Mars magnetfält kollapsade. Varför det kollapsade vet man inte (om det nu en gång funnits). Varför Jordens inte gjorde det eller gör det är även en fråga.  Men om Mars haft vatten i större mängd behövs en förklaring på vart det tog vägen och ovanstående är inte omöjlig.

Att vatten i så fall även kan finnas dolt i poröst material som basalt är absolut ingen omöjlighet. Teorin är trolig och möjligt sann. Men inget kan bevisas ännu av sanningshalten i om Mars verkligen en gång haft mer vatten än det finns där idag.

Bilden visar i förstoring vad som kan ha varit floder av vatten på Mars men inget är säkert om det är förklaringen till dessa skåror i marken. Bilden kommer från NASA.

NASA planerar att sända iväg en stjärnfarkost 2069.

Planer finns att NASA ska sända en farkost mot vår närmaste stjärna Alpha Centauri  för att avsöka de hittills funna tre exoplaneterna runt denna stjärna. Året då farkosten ska iväg blir 2069. OBS inte bemannat med människor.

Året är valt för att fira 100-årsminnet av människans första steg på månen.

Resan kommer att ta 44 år. Stjärnan som ligger 4,37 ljusår från oss tar den tiden att nå även om man lyckas med sitt mål med en hastighet dit på en tiondel av ljushastigheten. En hastighet man har som mål att klara av i teorin.

Man beräknar att det under färden uppstår diverse okända problem så planering och möjligheter att lösa ej idag kända problem som kan uppkomma är något man måste försöka vara beredd på och ha möjlighet att lösa. Man ska även tänka på att ju längre ut farkosten kommer desto längre tid tar en signal hit för att visa ett problem och även retursignalen härifrån för att lösa ett problem och svaret på om det lyckats tar lika lång tid tillbaks.

Egentligen behövs snabbare kommunikation än ljusets hastighet för att klara färdens eventuella uppkomna problem.

Bilden är på ett förslag på ett stjärnskepp

I jonosfären har för första gången vågorna som slår ut elektronik upptäckts efter en solförmörkelse

Finns det en atmosfär på en planet och denna utsätts för joniserande strålning från rymden bildas en jonosfär. Jonosfär är en del av en himlakropps övre atmosfär som joniseras av strålning från rymden och därför utgörs av ett plasma. Jonosfären kännetecknas av hög elektrontäthet och hög elektrisk ledningsförmåga. Jonosfären påverkar därför utbredningen av radiovågor och möjliggör långväga radiotrafik på kortvåg mellan områden på olika sidor av jorden.

Jordens jonosfär sträcker sig uppåt från en höjd av omkring 80 km över jordytan. Uppåt övergår den gradvis i magnetosfären utan tydlig gräns. Jonosfären anses sluta någonstans mellan 500 km och 2000 km över markytan. En hel del satellitbanor går inom jonosfären, exempelvis Internationella rymdstationen som ligger på 300 till 400 km höjd.

Den 21 augusti 2017 kunde en solförmörkelse iakttas i USA. Effekterna av denna kunde för första gången detekteras som vågbildningar i Jordens jonosfär.

Snabb avkylning och uppvärmning gav effekten v-formade atmosfäriska vågor. Detta var något man tidigare trott kunde ske men aldrig tidigare lyckats bevisa. Nu äntligen kunde det upptäckas och teorin från 1960-talet kunde bekräftas som sann och bevisad.

Det är vågor av detta slag som kan slå ut elektronik på Jorden. Vi måste lära mer om dessa vågor och hur vi kan skydda utrustning här när risken för dessa är överhängande vid stora soleruptioner men även vid solförmörkelser.

Man tänker kanske inte på att solförmörkelser kan ge denna effekt men ett komplicerat samband mellan Jorden, månen och solen ger effekten. Dock ej lika skarp som vid stora soleruptioner där elektronikens digitala värld kan drabbas hårt och skoningslöst. 

Ingen vet säkert hur vårt solsystem kom till. Kanske det skedde enligt nedan.

En ny teori om hur vårt solsystem bildades har utarbetats av forskare vid university of Chicago.

Den vanligaste teorin har i många år varit följande vilken även lärs ut i skolorna. Teorin om att i ett jättelikt gasmoln från en supernova bildades fanns där solen bildades som ett hett klot i mitten, och sedan klumpades resten av det som blev över ihop sig till planeter.

Men även andra likartade teorier har florerat och utöver det naturligtvis Guds skapelse.

Men nu har en ny teori utarbetats av ovanstående universitets forskare.

Istället för att solsystemet bildades i ett moln från en supernova är  tanken att det bildades i närheten av en stjärntyp kallad Wolf-Rayetstjärna (en stjärna med en mycket hög temperatur).   Stjärnor av denna typ är döende stjärnor ca 30 gånger större än vår sol, i  dessa  fusionerar helium och det får till resultat en mycket hög temperatur där bubblor av het gas bildas och kastas ut. Från skalet av en sådan bubbla kan solar och planeter bildas och några sådana kan ha bildat, först de yttre gasplaneterna och utanför liggande rester i form av asteroider och dvärgplaneter och utifrån en annan bubbla de inre planeterna och solen.

Själva Wolf-Rayetstjärnan vilken då är anledningen till att vårt solsystem finns skulle enligt denna teori då vara  att denna exploderat som en supernova och förintats likt den supernova förintning som hörde till förra teorin.

Kan det ligga en sanning i denna teori? Tja den är lika trolig som föregående teori om gasmolnet från en supernova. Men jag tycker det är krystade teorier båda två. Var finns resterna av supernovorna exempelvis? De kan väl inte bara försvinna i tomma intet eller bli ett för oss svart osynligt hål. Så långt iväg från oss kan de ju inte ha funnits så de inte kan finnas rester kvar allt kan ju knappst ha blivit omvandlat till vårt solsystem.

En Wolf-Raynetstjärna vi kan se på stjärnhimlen idag ligger i Crescentnebulosan i stjärnbilden Svanen.

Bilden är på Crescentnebulosan där troligen nya solsystem bildas idag.

3,5 miljarder år gamla fossil hittade på Jorden.

Forskare vid University of Wisconsin-Madison har funnit fossil i Australien vilka är de äldsta mikroorganismer någonsin är funna. Det visar på liv på Jorden redan en halv miljard år efter att Jorden bildades.

Detta får forskare att anse att liv bör vara universellt och vanligt förekommande. Det utifrån att det kunde finnas redan efter en så kort tid här.

Varför frågar de sig skulle liv så snabbt kunna existera här medan oräkneliga andra planeter därute inte skulle ha det? Det är omöjligare att liv inte skulle kunna existera därute än att det gör det säger många. Dock med undantag av de som är bibeltrogna.

Skulle liv aldrig hittas därute fast vi söker på fler o fler exoplaneter och månarna i vårt eget solsystem kanske vi ska omtolka vår verklighet.

Omtolka den till gamla tiders uppfattning att vi inte är ett slumpens spel eller en naturlig utveckling utan istället skapade av något. I så fall kommer tron på en skapande Gud inte att verka som en myt utan bör tas som verklighet. Ett antagande vilket inte är otroligare än något annat i en verklighet vi inte förstår varken varifrån den kommit eller varför vi finns och vem vi  är i denna.

Vad som är sanningen kan bara var och en själv bestämma sig för. Vetenskapen har inte svaret idag.

Bilden är en illustration på Gud. Han ses här visa sig som man då vi hade en patriarkal värld i alla tider utom numera. Den vanligaste bilden. Men vi ska se Gud som just Gud som kan ta form av vilket slag som helst en gång som människan Jesus.

En glupsk stjärna blinkar mot oss långt därute i universum.

550 ljusår från oss i Fiskarnas stjärnbild finns en stjärna med namnet RZ Pizcium. Härifrån ser det ut som om den blinkar mot oss  ljusstyrkemässigt. Ibland kan dess sken avta i några dagar för att sedan öka igen. Något döljer dess sken över tid.

Astronomer misstänkte att det berodde på att stjärnan var en ung sådan och att stora mängder asteroider kretsade runt denna och dämpade  ljuset  kontinuerligt så vi såg ett blinkande sken härifrån.

En annan förklaring kunde vara att stjärnan är mycket gammal och att det är effekterna av dess övergång till röd jätte och med detta utvidgning som ger dessa effekter. Effekten av att närliggande planeter sprängs till stoff o damm och nu sveper runt den växande stjärnan i stora dammoln vilket kontinuerligt dämpar dess sken.

Men nyaste rönen säger att stjärnan är lite av varje. En ung stjärna på några tiotals miljoner år har enorm röntgenstrålning. Det är också vad RZ Pizcium har och sänder ut.

Men en stjärna så ung ska egentligen inte kunna ha fått stora dammoln runt sig dessa bör ha varit byggstenar till nya planeter runt stjärnan och inte finnas. Dammet som antas  här ligger ungefär lika nära sin sol som Merkurius ligger runt vår sol.

Vad fenomenet beror på om man nu har rätt vet man inte. En teori är en katastrofhändelse där några gasplaneter krockat och förintats. En annan att en katastrof av stora mått av annat slag skett i området med krockar av stenplaneter och annat skräp.

Se länken ovan där en kort film även visas för att göra händelseförloppet med blinkningar och avtagande sken lättbegripligt och hur det kan se ut vid stjärnan. Det är värt att se.

Bilden visar i tecknad illustration Fiskarnas stjärnbild vilket är riktningen mot RZ Pizcium.

Det var när Hallowen 2015 var i antågande en dödskalleliknande asteroid kom in i vårt solsystem. Nu kommer den snart igen.

Kanske det finns en del som kommer ihåg asteroid2015 TB145 vilken besökte oss i november 2015. Den uppmärksammades just för att den i viss vinkel såg ut som en deformerad dödsskalle och dök upp i samband med Halloweenfirandet och som närmst kom den 31 november det året. Samma dag som Halloween inföll.

Sedan dess har den inte synts till. Inte förrän nu då den återvänder och beräknas komma in i vårt närområde igen.

Asteroiden vilken har en dimension av ca 600 meter kommer denna gång i mitten av november 2018.

Eventuellt är asteroiden resterna av en komet. Men helt säkert är det inte.

Spännande är det att den kunde tolkas bildmässigt som en dödsskalle. Jag undrar om den tolkats på samma vis om den inte dykt upp just till Halloween den gången. Jag misstänker att det inte skett om den dykt upp under sommarmånaderna istället eller tolkats av astronomer bildformmässigt av astronomer utanför USA där Halloween inte firas lika intensivt som i USA.

  Bilden är på asteroiden och var och en får själv tolka vad den ser dess form liknar

Vintergatans svarta hål är förbundet med en lång glödande tråd (?)

Vad vi vet är centrum i alla galaxer platsen för ett svart hål. Så även Vintergatans. Galaxen i vilken vi finns i en av spiralarmarna till denna.

Men 2012 upptäcktes en som vi ser det glödande 2,3ljusår lång tråd i centrum av Vintergatan och tråden har kontakt med det svarta hålet.

Vad det visar eller vad det är vet ingen idag. Mysteriet kvarstår sedan upptäckten. Se artikel här där en bild finns på fenomenet. En bild men ingen förklaring.

Det troddes ett tag att det var ett magnetiskt fenomen. Men efter ytterligare undersökningar förkastades den teorin.

En teori idag som många delar är att det är en tunn ström av partiklar vilka snabbt dras in i det svarta hålet. Vad vi ser är då ett slags partikelgenerators arbete.

En annan inte omöjlig lösning är att det är en kosmisk sträng vi ser. Om sådana finns bör de finnas i centrum av galaxer.

Läs om kosmiska strängar här då det är lite invecklat att förklara på några rader. Men sådana har samband med supersträngteorin även den en svindlande teori vi inte kan förfalska och lämna helt i förklaringen av tillvaron. 

Bilden är en illustration av det svarta hålet i centrum av vår galax. Ovanståendes foto på fenomenet som nämns ovan ses genom medföljande länk ovan.

Det bubblar på ytan av den röda stora stjärnan därute.

En stjärnas liv avslutas antingen i en supernova eller som en planetarisk nova beroende på stjärnans storlek. π1 Gruis vilken finns i Tranans stjärnbild 530 ljusår bort tillhör den planetariska novaklassen då den inte var tillräckligt stor för att explodera i slutet av sitt liv som stjärna i en supernova. Idag har den samma massa som vår sol men är 350 gånger större. Den har svällt upp likt vår sol en gång också kommer att göra när den sväljer Jorden och innerplaneterna här.

Ytan hos denna röda jättestjärna består av bara några få konvektionsceller, så kallade granuler(bubblor) vilka vardera är cirka 120 miljoner kilometer tvärs över. Varje granul täcker cirka en fjärdedel av stjärnans diameter vilket kan jämföras som ett avstånd längre än avståndet är mellan solen och Venus. Det är detta vi kan uppleva som bubblor på stjärnan. Det är första gången det gått att  studera detta tillstånd på en stjärna med undantag av vår sol.

Bubblorna vilka även vår sol har men betydligt fler i antal (ca 2 millioner) och mycket mindre sådana förklaras troligast av ytgravitation.

För att förklara lite mer om planetarisk nova och supernovaslut för en stjärnas liv är följande intressant.

De stjärnor som är mer än åtta gånger solens massa avslutar sina liv i dramatiska supernovaexplosioner. Lättare stjärnor som π1 Gruis  kastar istället långsamt ut sina yttre lager med  resultatet av skapandet i vackra planetariska nebulosor. I tidigare studier av π1 Gruis upptäcktes ett skal av material 0,9 ljusår ut från centrum av stjärnan vilket bör ha kastats ut från stjärnan för cirka 20 000 år sedan.

Denna relativt korta tidsperiod i en stjärnas liv vilken vi nu upplever av ovanstående stjärnas liv varar i bara några få tiotusentals år. Detta ska jämföras med dess totala livslängd på flera miljarder år. Observationerna har nu visat upp ett nytt sätt att undersöka denna kortvariga fas en stjärnas liv ett liv vilket slutar med att den till slut blir en vit dvärg så kallad neutronstjärna. 

Bilden visar hur en neutronstjärna är uppbyggd.

Jorden för två miljarder år sedan under en sol med 25% svagare värme än numera.

En stjärnas början ex. vår sols behöver en tid för att komma ut i maximal ljusstyrka och värmekapacitet. När vårt solsystem bildades och solen som medelpunkt lyste som en ny stjärna var solens ljus och värme betydligt svagare under Jordens första 2 miljarder år.

År då det likväl efterhand fanns vatten i flytande form på vår planet vilket egentligen på grund av den temperatur som då borde råda på grund av att solen ännu var för sval för att värma upp Jorden likväl genom undersökningar visat att Jorden hade.

Det är en gåta vilken verkar ha lösts idag. Vad som anses finnas bakom detta fenomen är metan. Detta under en tid då syre fanns i betydligt lägre grad än senare och just därför kunde metanhalten utan konkurrens öka.

Fotosyntes som vi känner den fanns inte då. Istället var det mycket järn i havet vilket rostade. Detta resulterade i en  fotosyntes där vatten till viss del omvandlades till formaldehyd. 

Vulkanaktiviteten var stor och det sprutades ut mängder av väte. Bakterier omvandlade formaldehyd till metan. Dessa två händelser i samverkan skapade biokemiska reaktioner.

Reaktioner vilka skapade en växthuseffekt vilken är förklaringen till att den svala solen inte fick isen att breda ut sig på Jorden utan den värme som kom in till Jorden räckte för flytande vatten just genom att växthuseffekten fungerade.

Läs mer om detta här och lär mer om vår världs förflutna.

Bilden visar hur urkontinenten Pangaea för 300 miljoner år sedan efterhand  delades upp till hur vi känner igen vår planes kontinenter idag.

I Rosettnebulosan händer det intressanta saker.

Rosettnebulosan ligger i riktning mot Orion. Till vänster om de tre ljusstarka stjärnor man ser här. En vanlig kikare räcker för att se nebulosan.

Denna gasfyllda och dammfyllda nebulosa är en födelseplats för mycket starkt ljussändande stjärnor. Här finns den relativt unga stjärnhopen NGC 2244.

Stjärnorna i denna hop är otroligt ljusstarka och massiva. De är ca 60 gånger massivare än vår sol och lyser ca en halv million starkare.

Denna otroliga ljusstyrka och energianvändning gör att dessa jättestjärnors energi snart tar slut. Deras ålder är idag enbart 4-5 miljoner år. En mycket kort tid för en stjärna. Vår sols ålder är ex 4,6 miljarder år och beräknas ha lika lång tid kvar.

Hettan och ljusstyrkan får nebulosan att lysa rödaktigt och de ljusstarka stjärnorna här har bränt hål i gashöljet i nebulosan lite här o där.

Bilden är på Rosettnebulosan  

Uranus 27 månar har 8 en annorlunda tillkomst än de övriga 19 månarna

En planets månar är ibland stenbumlingar vilka fångats in av den större planeten. Jordens anses dock vara effekterna av en kollision mellan två himlakroppar när dessa var i flytande form och från denna kollision bildades månen och Jorden.

Troligen kan Uranus 19 månar antas ha en liknande bakgrund. Men sedan finns 8 månar här vilka inte så fint följer en bana runt Uranus utan  har oregelbundna banor och oregelbundna former.

Idag anses dessa månar vara rester av en kollision mellan två större stenar eller asteroider (inte heta flytande objekt som ovan). De fragment vilka då uppkom har då fått sina oregelbundna former och banor.

Månar vilka är rundformade antas likt vår måne runt Jorden ha formats vid kollisioner med sin planet när båda var heta och flytande kroppar vilka sedan svalnat. Även gasplaneter vilka inte svalnat till stenplaneter utan i en del fall kan ses som misslyckade stjärnbildningar (ex bruna dvärgar) gav samma effekt vid kollisioner med objekt vilka hade större densitet och sedan svalande till stenmånar.

Bilden är på en av de oregelformade månarna runt den blå Uranus, månen Perdita.

USA har undersökt en hel del UFO rapporter och programmet för det höll på till 2012. En spännande film har släppts se den nedan.

Om USA fortfarande finansierar undersökningar av UFO iakttagelser vet vi inte. Men mellan 1940 och 2012 var det igång.

Ingen vet idag vad som finns i rapporterna förutom det som släppts för allmänheten.

Läs här om vad vi vet.

Se här när Sveriges egen UFO-expert Claes Swahn kommenterar och ser en film USA släppt på ett UFO.

Nog är det mystiskt. Jag själv personligen tror på asteroider och klotblixtfenomen vilka kan tolkas som farkoster. Reflexer från flygplan och dess cockpit mm plus hägringar och hjärnans feltolkningar.

Men ingen kan bevisa vad som setts däruppe. Jag tror absolut inte på besök från främmande solsystem då avstånden är för stora. Om det skulle vara besök anser jag det är varelser i en annan närstående tids- och rums dimension som besöker oss om nu det finns oräkneliga dimensioner i tid och rum.

Alternativt en tidsresenärfarkost från våra nästkommande generationer på Jorden vilka löst hur man reser bakåt i tiden. Enligt teorin ska tidsresor kunna realiseras men då enbart framåt i tiden inte bakåt.

Därför är tidsreseastronauter troligen en fantasi i vår tid. Men kanske inte i framtidens värld när gårdagens forskare då löst möjligheten och funnit personer som lämnar det förflutna utan samvetsbetänkelser mot sina nära och kära om de har detta.

B1257 Pulsaren vilken sänder ut dödsbringande strålar men otroligt nog kan här finnas livsdugliga planeter.

B1257 är en pulsar i Jungfruns stjärnbild 2300 ljusår från Jorden. En pulsar är en stjärna vilken exploderat i en nova och nu är en vit dvärgstjärna med en densitet av slaget att en storlek som en sockerbit i form av en kub av denna väger som ett berg på Jorden (ca 100 miljoner ton) .

Observera att en supernova inte har detta förlopp utan då är det gas och strålning som blir kvar.

En vit dvärgstjärna resterna efter en nova kan ibland bli en pulsar. En strålningskälla av gamma och röntgenstrålning vilken i jämna pulser slungas ut från stjärnan vilken snurrar i stor hastighet runt sin egen axel. Detta sker i  ca 20% av de fall en nova blir till.

Fastän dessa dramatiska händelser kan en vit dvärgplanet vilken utvecklats till en pulsar ha planeter i banor omkring sig. Detta har pulsar B1257 vilken är en plats där exoplaneter finns.

Fyra planeter har upptäckts här en ca 50 gånger mindre än Jorden medan två är fyra gånger större än Jorden. Plus en gasplanet men denna är inte helt bekräftad utöver det finns troligen ett asteroidbälte.  1992 upptäcktes de första vilket var de första planeter som hittades utanför vårt solsystem.

De två stora planeterna skulle om omständigheterna är bra kunna hysa livsformer. Vad som behövs då är en atmosfär av en million gånger tätare slag än Jordens. Detta för att skydda mot pulsarens strålar. Det innebär ett atmosfärtryck av samma slag som finns i djupet på Marianergraven på Jorden. Men i denna finns liv så därför kan liv finnas under detta atmosfärtryck.

Det låter lite fantasieggande och teoretiskt tillrättaläggande tycker jag för att ge sken av att vid vissa förhållanden där allt måste stämma kan livsdugliga planeter finnas nära dödliga strålningskällor som pulsarer.

Men vi ska inte säga aldrig. Jordens alla skyddssystem för liv här har konstruerats en gång och kunde något så avancerat ske här kan det teoretiskt ske på andra platser också.

Bilden visar en illustration från en planet och pulsaren som jag beskrivit ovan.

En ny lista släppt med namn på 86 stjärnor därute

Sedan 1919 har IAU (Internationella astronomiska unionen) namngett stjärnor.

Stjärnor har i många fall enbart nummer och bokstavsbeteckningar och de exoplaneter som upptäckts runt dessa har samma beteckning som sin sol plus en liten bokstav med början på första upptäckten med ett a och så vidare alfabetiskt. Detta har jag visat nästan dagligen i bloggen här när främmande solsystem beskrivs.

Men de nu namngivna 86 stjärnorna har fått olika namn från skilda epoker med mera. Att just dessa fått namn beror på att det i flertalet fall upptäckts exoplaneter av större intresse runt dem och då bör namn vara enklare att minnas än bokstäver och sifferbeteckningar vilka är mer anonyma och tråkiga för allmänheten och svårare att komma ihåg.  

Läs mer här om de senaste namngivningsformerna och hur det gått till. Se även en lista på namnen.

Bilden är en bit av universum.

Kepler 90 är ett solsystem med samma antal planeter som det finns runt vår sol.

Tidigare har sju planeter hittats i detta solsystem vilket ligger i Drakens stjärnbild 2500 ljusår från oss.

Nu har en åttonde hittats en planet på ett närmare avstånd till sin sol än de tidigare hittade vid Kepler 90 (dess sol).

Denna åttonde planet hittades genom iakttagande genom Keplerteleskopet vilket även hittat de tidigare sju exoplaneterna där. 

Men nu kopplades mätdata och bilder från detta teleskop in i en dator med artificiell intelligens och därmed var den åttonde planeten funnen. En helt ny mät och upptäcktsmetod hade gett utdelning och kommer säkert att användas oftare i framtiden.

Många tidigare resultat kan nu  ge helt ny kunskap genom denna metod på hur många planeter ett redan undersökt planetsystem har.

Vi har lärt oss att planeter runt stjärnor är vanligt och kanske vi ska se tomrum och brist på planeter runt en stjärna som ett mystiskt undantag  mer intressant att försöka förstå än motsatsen.

Bilden är en illustration av solsystemet Kepler 90

Vi är naturligt skyddade från rymdens faror av många skilda naturliga skyddsmekanismer.

Vi vet att det finns bälten exempelvis Van Allenbältena runt vår planet vilka skyddar oss från den farliga strålningen från rymdens djup. Ett skydd vilket samlar den livsfarliga strålningen från rymden men även lätt slår ut elektroniken i rymdfarkoster när de går upp o ner  genom bältena. Kanske det inte är meningen att människan ska fara ut från planeten Jorden med sina attiraljer.

Vi har även ozonskiktet vilket stoppar en stor del av den för oss farliga uv-strålningen från solen.

Men nu har ytterligare ett skydd hittats vilket vi inte visste helt hur det fungerade. Ett skydd mot asteroider.

Skyddet är vår egen atmosfär. När en sten av inte alltför stor storlek kommer in i hög hastighet i denna blir lufttrycket mot densamma så högt att luft tränger in i stenens små ihåligheter och trycket blir då i stenen så högt att den sprängs i små bitar vilka kan explodera i sin tur.

Detta gör att de asteroider som verkligen når Jordens yta är betydligt mindre än de var när de trängde in i vår atmosfär och skadeverkningarna eller farorna från dem har minskats drastiskt.

Merparten av dem är helt utplånade. Nog är skydden runt vår planet både effektiva och tankeväckande. Är allt en slump? Jag är övertygad om att det inte är det.

Bilden visar Jorden med jordiska satelliter runt sig. Bilden är från NASA en bit bort ses månen

Det är isvärldarna vi ska söka efter om vi ska söka liv därute.

Europa en av Jupiters månar hör till gruppen månar med ett tjockt istäcke där liv kan finnas under istäcket.

Stenmånarna är nästintill säkert livlösa världar. Strålning och nedfall av diverse sten och utöver det bristen på atmosfär får de flesta månar att nästan garanterat vara livlösa.

Samma sak i sökandet efter exoplaneter. Hittas isplaneter är möjligheten där större för liv än om en stenplanet hittas. Det behövs mycket som måste stämma för att en stenplanet (eller stenmåne) ska kunna hysa livsformer.

Av den anledningen bör sökandet koncentreras på sökandet och undersökningar av isplaneter o isbelagda månar.

Se mer om detta här. En utgångspunkt jag med alla krafter är helt enig med. Is skyddar livet under densamma och om vi ser på en av vårt solsystems isvärldar månen Europa kan följande utmärkas. 

Isens tjocklek där är man osäker på men vattnet tillsammans med isen är ca 100 meter. Vad som finns under isen av varelser (om de finns) är kanske mindre spännande då det troligast (om de finns) är mycket små vattenvarelser eller bakterier.

Men det är min förförståelse av hur det kan se ut. Det kan vara ett helt galet tänkande. Är skeptiker till liv överhuvudtaget i universum utanför Jorden. Men man ska aldrig vara för säker på någonting.

Bilden är på månen Europa med dess karakteristiska sprickbildning i isen.

Ännu en ny teori om dvärgplaneten Ceres för att försöka förstå denna.

Ceres ljusa skimrande fläckar fascinerade en hel värld för några år sedan. Fantastiska lösningar förespråkades om stationer byggda av Aliens och även mer nyktra om skilda materials reflexer.

Saltavlagringar blev slutresultatet och den troliga förklaringen på dessa starka ljuspunkter på några platser av Ceres yta.

Materian på planeten är vattenrik är något man vet idag genom fortsatta analyser av besöket där. Nu har forskare även börjat misstänka att det en gång fanns ett hav här.

Detta utifrån rikligheten av salt och is på dess yta och i dess ytas material. Säkert har detta samband med de lysande platserna också.

En viss koncentration av dessa blandningar kan säkert ge sken även om avståndet till solen är långt. Ceres i sig är en dvärgplanet vilken ligger mellan Mars och Jupiter i asteroidbältet.

Vi har ju månen Europa runt Saturnus en måne lika stor som planeten Merkurius. Europa  är helt istäckt. Så inte är det förunderligt om dvärgplaneten Ceres i så fall har vatten i mängder uppblandat med materia. Det ger tankar av om det kan finnas flytande vatten längre in i Ceres och kanske någon form av liv där.

 Samma tankar men än mer troligt är tankarna på liv under isen på Europa.

Bilden är på Ceres.

Hoppas president Trump får rätt i denna önskan

USA:s president Trump önskar att det amerikanska rymdprogrammet ska börja satsa på en snar bemannad färd till månen. Senaste bemannade landningen på månen  var Apollo 17, 1972.

Trump vill även att planer på en bemannad landning på Mars ska ta fart.

Vem minns inte president John Kennedys ord i början av 1960-talet  då han  gav NASA order om att  människan ska landa på månen innan 1960-talets slut. Det blev även så.

Kommer även Trumps ord att realiseras? Ingen tidsgräns är satt här. Men nog är det på tiden att månprojektet startar igen. Nog skulle det vara spännande om människan landade på Mars en upplevelse många säkert vill vara med om under sin livstid. Kan den ske under Trumps tid som president?

Jag hoppas det då jag själv vill uppleva den dag människan landstiger på månen igen eller för första gången på Mars.

Varför månprojektet tog slut är en gåta. Nog kunde mer funnits att undersöka där när vi var igång med Apolloprojektet. Inte var det så meningsfullt att landa några gånger för att sedan helt lämna månen igen.

Det är svårförklarligt. Var det president Kennedys ord som gjorde att en landning blev av och sedan denna blivit av tillsammans med några andra landningar avslutades intresset för månen då pengarna tog slut? Vad det så presidenten menade? Enbart att visa att USA tekniskt kunde genomföra det. I så fall var det ett väldigt slöseri med resurser och enbart en maktdemonstration mot Sovjetunionen under det kalla kriget.

Är det även Trumps idé att visa att USA kan landsätta människor på Mars och återigen på månen? För att när det väl är gjort inget mer ska ske utan vi åter i många år ska lämna månen och Mars igen och sitta o titta på dessa enbart genom teleskop?

Om Ozon hittas i en exoplanets atmosfär har du kanske hittat en bebodd planet. Läs även om de första som de ansågs kufarna vilka letade exoplaneter.

Om du söker efter Ozon i en exoplanets atmosfär och finner det är det en indikator för att det kan finns något slag av livsformer på planeten. Växtlighet o kanske levande varelser.

Ozon skyddar liv från ultraviolett strålning. En strålning få levande ting klarar större doser av.

Men ozon kan vara svårt att detektera på stora avstånd. Det garanterar inte heller att det finns liv på en planet men chansen att det finns stiger betydligt.

Som allt i universum ges inga garantier för något men möjligheter ökar om vissa saker hittas om vi bedömer det vi hittar efter jordiska erfarenheter.

Svårast att förstå om de hyser liv även om temperatur kan vara idealiska är exoplaneter vilka alltid vänder samma sida mot sin sol. Planeter av detta slag behöver inte vara otroligt kalla på sin eviga dagsida utan det beror på avstånd till sin sol och väderförhållanden. Där finns även en gränszon mellan den skuggade och ljusa sidan på planeten där temperaturen kan vara dräglig.

Följ länken här och läs mer om detta ämne och se även en film om hur jakten på exoplaneter började och hur konstiga dessa sökare ansågs vara när de för bara ett fåtal år sedan började söka på allvar.

En berömd stjärna med namnet Menkar där strider med främmande varelser utkämpats. Men platsen är en dåligt vald plats.

Menkar är den näst ljusaste stjärnan i Valfiskens stjärnbild. Många har sett den och berömmelsen kommer ur en mycket känd teveserie. I första säsongen 1967 av Star Trek fanns ett avsnitt kallat Star seed och i den andra Star Trek-filmen Star Trek II: Khans vrede (1982) var stjärnan med och runt densamma fanns planeter vilka var bebodda.

Under de åren hade inga exoplaneter i verkligheten hittats. Idag vet vi att exoplaneter (planeter runt andra solar är vanligt) I december i år 2017 har det hittats hittills från det att man började söka 3710 st. Troligen än fler sedan jag skrivit detta.

Men konstigt nog ingen i bana runt Menkar. Nog är det konstigt att just denna stjärna inte verkar ha planeter. Stjärnan där  stora strider i Star Trek avsnitt utkämpades med mot en fientligt sinnad befolkning på en planet runt denna stjärna.

Nog är det konstigt att författarna valde just en sol vilken inte har några planeter i banor runt sig när det är så vanligt med detta. Slumpen kan spela konstiga spratt eller är det slumpen?

Det kanske finns en mening med allt som sker eller inte sker.

Bilden är på den ensamma rödskimrande Menkar