En tidigare okänd dvärgplanet finns troligen i utkanten av vårt solsystem

 

Bild https://www.ias.edu/ av dvärgplaneter: NASA/JPL-Caltech; bild av 2017 OF201: Sihao Cheng et al.

En sammansatt bild som visar de fem dvärgplaneter som erkänts av Internationella astronomiska unionen, plus det nyupptäckta transneptunska objektet 2017 OF201.

En grupp medlemmar vid Institute for Advanced Study's School of Natural Sciences ledd av Sihao Cheng, Martin A. och Helen Chooljian har upptäckt ett extraordinärt transneptunskt objekt (TNO), benämnt 2017 AV201, i utkanten av vårt solsystem (obs inte att förväxla med den sedan länge eftersökta planet nio).

Objektet är potentiellt tillräckligt stort för att kvalificera sig som en dvärgplanet likt den mycket mer välkända Pluto är. Det nya objektet är ett av de mest avlägsna synliga objekten i vårt solsystem och tyder på att den tomma delen av rymden som tros existera bortom Neptunus i Kuiperbältet i själva inte är tom.

Cheng gjorde upptäckten tillsammans med kollegorna Jiaxuan Li och Eritas Yang från Princeton University. De använde avancerade beräkningsmetoder för att identifiera objektets distinkta bana på himlen. Det nya objektet tillkännagavs officiellt av Internationella astronomiska unionens Minor Planet Center den 21 maj 2025 och i ett arXiv-pre-print nyligen.

Transneptunska objekt är småplaneter som kretsar runt solen på ett större medelavstånd runt solen än Neptunus omloppsbana. Den nya TNO är speciell av två skäl: dess extrema omloppsbana och dess storlek." Objektets aphelium – den punkt på omloppsbanan som ligger längst bort från solen är mer än 1600 gånger större än jordens omloppsbana", förklarar Cheng. Samtidigt är dess perihelium – den punkt på sin bana som ligger närmast solen 44,5 gånger jordens omloppsbana eller liknande Plutos omloppsbana.

Omloppsbanan tar cirka 25000 år att fullborda något som tyder på en komplex historia av gravitationella interaktioner.

– Den måste ha varit med om närkontakt med en jätteplanet vilket gjort att den kastades ut till en vid omloppsbana, beskriver Yang. Cheng och hans kollegor uppskattar att 2017 AV201s diameter är 700 km, vilket skulle göra den till det näst största kända objektet i en så lång omloppsbana. Plutos diameter är 2 377 km.

En kollison mellan två galaxer

 

Bild https://www.eso.org  Astronomer har för första gången bevittnat en våldsam kosmisk kollision där en galax genomborrar en annan under intensiv strålning.

Två galaxer ses störa varandra därute. Om och om igen rusar de mot varandra i hastigheter av 500 km/s på  våldsam kollisionskurs, bara för att utdela ett snabbt slag innan de retirerar och påbörjar ytterligare en runda. ”Av denna anledning går detta system under smeknamnet det ’kosmiska tornerspelet’”, beskriver en av studiens forskningsledare, Pasquier Noterdaeme vid Institut d'Astrophysique de Paris, Frankrike och det fransk-chilenska laboratoriet för astronomi i Chile. Men dessa galaktiska ryttare är inte direkt ridderliga och en av dem har en mycket orättvis fördel då den använder en kvasar för att genomborra sin motståndare med en spjutliknande stråle.

Kvasarer är de ljusstarka kärnorna i vissa avlägsna aktiva galaxer drivna av supermassiva svarta hål vilka frigör enorma mängder energi. Både kvasarer och kolliderande galaxer var mycket vanligare i universums första miljarder år. Därför riktar astronomer teleskop mot det avlägsna förflutna för att undersöka dem. Ljuset ovan nämnt "kosmiskt tornerspel" har tagit över 11 miljarder år att nå oss. Detta innebär att vi ser händelsen så som det såg ut när universum var 18 % av sin nuvarande ålder.

"Här ser vi för första gången effekten av en kvasars strålning på gasen i en i övrigt ordinär  galax", förklarar den andre av studiens två forskningsledare, Sergei Balashev vid Ioffe-institutet i Sankt Petersburg, Ryssland. De nya observationerna indikerar att strålningen som frigörs av kvasaren stör gas- och stoftmolnen i den andra galaxen och lämnar endast de minsta och tätaste regionerna kvar. Dessa regioner är sannolikt för små för att här ska kunna bildas stjärnor, en dramatisk transformation som denna resulterar i färre stjärnor i den skadade galaxen (galaxen som genomborras av den energirika strålen från den andra galaxens kvasarutkast).

Balashev förklarar att "dessa kosmiska kollisioner tros ge enorma mängder gas till de supermassiva svarta hål som finns i galaxernas centra." I det kosmiska tornerspelet finns nya bränslereserver inom räckhåll för det svarta hål som driver kvasaren. Allt eftersom det svarta hålet drar till sig mer materia kan kvasaren fortsätta sin skadliga attack.

Forskarnas resultat, publicerades i dagarna i tidskriften Nature  I den studien kombinerades observationer från European Southern Observatory's Very Large Telescope (ESO:s VLT) och Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA), vilket avslöjade intrikata detaljer i denna galaktiska strid.

En gång var Jupiter dubbelt så stor som den är nu.

 

Bild https://www.caltech.edu  En illustration av Jupiter med magnetfältslinjer som sänder ut från dess poler. Upphovsman: K. Batygin

I en ny studie publicerad i tidskriften Nature Astronomy, skriven av Konstantin Batygin (PhD '12), professor i planetvetenskap vid Caltech; och Fred C. Adams, professor i fysik och astronomi vid University of Michigan ges en detaljerad inblick i Jupiters ursprungliga tillstånd. Deras beräkningar visar att ungefär 3,8 miljoner år efter att solsystemets första fasta ämnen bildades och den protoplanetäraskivan av materia runt solen (den protoplanetära nebulosan) var Jupiter betydligt större och hade ett kraftfullare magnetfält.

– Vårt ultimata mål är att förstå var vi kommer från och att fastställa de tidiga faserna av planetbildning det är avgörande för att lösa gåtan, beskriver Batygin. – Det här för oss närmare att förstå hur inte bara Jupiter utan hela solsystemet tog form.

Batygin och Adams närmade sig denna fråga genom att studera Jupiters små månar Amalthea och Thebe vilka kretsar  närmare Jupiter än Io den minsta och närmaste av planetens fyra stora galileiska månar. Eftersom Amalthea och Thebe har något lutande omloppsbanor analyserade Batygin och Adams dessa små skillnader i omloppsbana för att beräkna Jupiters ursprungliga storlek vilken visade sig vara ungefär dubbelt så stor som dess nuvarande radie med en förutspådd volym som motsvarar över 2 000 jordklot. Forskarna kom också fram till att Jupiters magnetfält vid den tiden var ungefär 50 gånger starkare än det är idag.

Adams lyfter fram det anmärkningsvärda avtryck som det förflutna har lämnat på dagens solsystem: "Det är häpnadsväckande att det även efter 4,5 miljarder år finns tillräckligt med ledtrådar kvar för att vi ska kunna rekonstruera Jupiters tillstånd i början av dess existens."

Det är viktigt att notera att dessa kunskaper uppnåddes genom oberoende undersökning av och utan begränsning av  traditionella osäkerheter i planetbildningsmodeller, Modeller som ofta förlitar sig på antaganden om gasopacitet ackretionshastighet eller massan av den tunga grundämneskärnan.

 I stället fokuserade teamet på omloppsdynamiken hos Jupiters månar och bevarandet av planetens rörelsemängdsmoment storheter som är direkt mätbara. Deras analys ger en tydlig bild av Jupiter i det ögonblick då den omgivande solnebulosan avdunstade. Något som är en avgörande övergångspunkt när byggmaterialen för planetbildning försvann och solsystemets ursprungliga arkitektur låstes fast.

Resultaten lägger till viktiga detaljer till befintliga teorier om planetbildning vilka föreslår att Jupiter och andra jätteplaneter runt andra stjärnor bildades genom kärnackretion, en process genom vilken en stenig och isig kärna snabbt samlar på sig gas. Dessa grundläggande modeller har utvecklats under årtionden av många forskare, inklusive Caltechs Dave Stevenson, Marvin L. Goldberger Professor of Planetary Science, Emeritus. Den nya studien bygger vidare på den grunden genom att ge mer exakta mätningar av Jupiters storlek, spinnhastighet och magnetiska förhållanden vid en tidig, avgörande tidpunkt i Jupiters utveckling.

Batygin betonar att även om Jupiters första ögonblick förblir dolda i osäkerhet, klargör den aktuella forskningen avsevärt vår bild av planetens kritiska utvecklingsstadier. – Det vi har etablerat här är ett värdefullt riktmärke, beskriver han. "En punkt från vilken vi med större säkerhet kan rekonstruera utvecklingen av vårt solsystem."

Artikeln har titeln "Determination of Jupiter's Primordial Physical State." 

Finansieringen till studien kom från Caltech, David and Lucile Packard Foundation, National Science Foundation, University of Michigan och Leinweber Center for Theoretical Physics vid University of Michigan.

Kretsloppet av vatten i Mars förflutna har omtolkats

 

Bild https://www.jsg.utexas.edu  Karta som visar vatteninfiltrationen på Mars för miljarder år sedan, enligt forskning från UT Jackson School of Geosciences. Det tog mellan 50 år (varmare färger) och 200 år (kallare färger) för vattnet att sjunka genom Mars jord för att nå grundvattennivån, en mil ner ifrån ytan. Upphovsman: Mohammad Afzal Shadab

För miljarder år sedan flödade vatten på Mars yta. Men forskarna har en ofullständig bild av hur den röda planetens vattenkretslopp fungerade.

Något som snart kan komma att ändras efter att två doktorander vid University of Texas i Austin fyllt en stor lucka i kunskapen om Mars vattencykel. Speciellt den del som finns mellan ytvatten och grundvatten. Studenterna Mohammad Afzal Shadab och Eric Hiatt utvecklade en datormodell som beräknar hur lång tid det tog för vatten på den tidiga Mars att sippra  från ytan ner till akviferen (akvifer är underjordisk lagring av grundvatten), oftast i porösa och genomsläppliga bergarter eller sediment), som tros ha legat ungefär en mil under Mars yta.

De fann att det tog allt från 50 till 200 år. På jorden, där grundvattennivån på de flesta platser finns mycket närmare ytan, tar samma process vanligtvis bara några dagar. Mars i är i stort sett torr, åtminstone på ytan. Men för 3 till 4 miljarder år sedan  ungefär vid den tid då livet började på jorden  karvade hav, sjöar och floder ut dalar genom Mars berg och kratrar och präglade strandlinjer i den steniga ytan.

Till slut tog Mars vatten en annan väg än jordens. Det mesta är numera antingen låst i jordskorpan eller försvann ut i rymden tillsammans med Mars atmosfär. Att förstå hur mycket vatten som fanns tillgängligt nära ytan kan hjälpa forskare att avgöra om det var på rätt plats tillräckligt länge för att skapa de kemiska ingredienser som behövs för liv.

De nya upptäckterna bidrar till en alternativ bild av den tidiga Mars där det fanns lite vatten som gick tillbaka till atmosfären genom avdunstning och regnade ner för att fylla på hav, sjöar och floder likt det skulle ha gjort på jorden beskriver medförfattaren Hiatt, som nyligen tog sin doktorsexamen från UT Jackson School of Geosciences.

"Jag tänker på den tidiga Mars där alla hav eller stora stillastående sjöar var mycket flyktiga", beskriver Hiatt. – När vattnet väl kom ner i marken på Mars var det så gott som borta. Det vattnet kom aldrig upp till ytan igen."

Forskarna säger att resultaten inte bara är dåliga nyheter för potentiellt liv på Mars. Om inte annat så försvann inte vattnet som sipprade in i jordskorpan eller ut i rymden, beskriver Hiatt. Den kunskapen kan en dag vara viktig för framtida upptäcktsresande som letar efter underjordiska vattenresurser för att upprätthålla en bosättning på den röda planeten.

Studien utfördes samtidigt som Shadab tog sin doktorsexamen vid Oden Institute for Computational Engineering and Sciences vid UT Austin. Andra medförfattare var Rickbir Bahia och Eleni Bohacek från European Space Agency (nu vid UK Space Agency), Vilmos Steinmann från Eotvos Lorand University i Ungern och professor Marc Hesse från Jackson School's Department of Earth and Planetary Sciences vid UT Austin.

Resultatet av studien har publicerats i tidskriften Geophysical Research Letters. 

Kartläggning av vintergatans centrum ”Central Molecular Zone” (CMZ)

 

Bild https://today.uconn.edu  En långvågig infraröd Herschel-bild av vår galax CMZ (Central Molecular Zone) avslöjar en ljus och tät ring av molekylär gas och stoft som omger det supermassiva svarta hål, SgrA* i centrum av Vintergatan. Bilden avslöjar hur vi ser galaxens centrum sett från jorden. Forskarna i 3-D CMZ-projektet använde denna data, plus radio-, infraröd- och submilleterdata för att kvantifiera sannolikheten för att varje moln här befinner sig antingen framför eller bakom SgrA*.

 Forskarna använde sedan dessa sannolikheter till att testa nuvarande teorier om 3D-strukturen i vintergatans centrum och till att presentera en ny modell av 3D-strukturen i CMZ. Bilden visar Herschel-data för de inre 7 graderna av galaxen där rött visar 350 mikron emission, grönt 160 mikron och blått 70 mikron emission. På detta ungefärliga avstånd från Vintergatans centrum visar den här bilden ungefär att det inre  är1 kpc (cirka 3 200 ljusår) medan själva CMZ ligger runt vintergatans inre i en storlek av 550 pc ( är cirka 1 800 ljusår).

Jorden finns ungefär 26 000 ljusår från ett aktivt område i Vintergatan som kallas den centrala molekylzonen (CMZ). Detta område innehåller ledtrådar om hur stjärnor bildas, hur energi rör sig genom vår galax och kanske detaljer om mörk materia.

Att analysera detta område är dock utmanande då vi inte har en tydlig bild av Vintergatan uppifrån och ner (genom att vi finns på jorden och finns i fel vinkel för att se detta). UConn's Milky Way Laboratory under ledning av docent Cara Battersby vid institutionen för fysik vid university of Connecticut, presenterar sin omfattande analys och 3-dimensionella top-down-modell av CMZ i en serie av fyra artiklar i Astrophysical Journal.  

En fråga som Battersby är intresserad av att kunna mer om är hur Vintergatans supermassiva svarta hål, kallat Sagittarius A, fungerar när och hur detta  aktivt samlar på sig material. Som en galaktisk vägstation kontrollerar CMZ när och om material dras mot det svarta hålet. Att göra direkta observationer för att svara på denna fråga är knepigt eftersom det i CMZ finns massor av gas, stoft och stjärnor, tillsammans med det faktum att vi är mycket långt borta och bara kan se det från sidan.

Det första steget blev att sammanställa en omfattande katalog över strukturer i CMZ och att mäta deras fysikaliska och kinematiska egenskaper, såsom massa, radier, temperatur och hastighetsdispersion. Detta beskrivs i artikel ett och två.

Artikel tre fokuserar på radiovåglängder av ljus och fokuseras på de molekylmoln som absorberar radiovåglängderna.

Artikel fyra fokuseras på utrotning av stoft och damm i infrarött ljus och beskriver noggrant en teknik för att mäta "skuggan" baserat på molnets egenskaper och därigenom kvantifiera sannolikheten för att detta befinner sig antingen framför eller bakom Vintergatans centrum, beskriver Battersby.

Doktorand Dani Lipman vid samma institution håller för närvarande på att utarbeta artikel fem och påtalar att denna syftar till att kombinera alla tillgängliga data för att bestämma den mest sannolika positionen för ett givet moln framför eller bakom Sagittarius A*. Dessa positioner kan sedan användas  för att hitta en bäst passande top-down-modell för CMZ. Modellen uppdateras och förbättras kontinuerligt i takt med att mer data blir tillgängligt.

Strimmor utmed sluttningar på Mars är troligen inte gamla vattenflöden

 

Bild wikipedia Sluttande strimmor i Acheron Fossae 2010 

I en ny studie gjord av planetforskare vid Brown University och University of Bern i Schweiz kastas tvivel över om att vatten kan flöda på dagens Mars under vissa förhållanden eller årstider.

I åratal har forskare hittat märkliga strimmor som löper längs Mars klippor och kraterväggar. Vissa har tolkat dessa strimmor som e forntida uttorkade flöden av vatten (eller eventuellt små fuktiga flöden under Mars vår), vilket tyder på att det kan finnas miljöer där mikroskopiskt liv kan ha överlevt eller fossiliserats. Men i den nya studien där man använde maskininlärning för att skapa och analysera massiva datamängder av egenskaper på sluttningarna visar på en annan förklaring. Förklaringen att strimmorna beror på en torr process avl vind- och dammaktivitet.

"Ett stort fokus i Marsforskning är att förstå dagens processer på Mars – inklusive om det finns flytande spår av vatten på ytan", beskriver Adomas Valantinas, postdoktoral forskare vid Brown university och medförfattare till studien tillsammans med Valentin Bickel, forskare vid Bern. "Vår studie granskade Mars ytstrimmorr men fann inga bevis av förekomst av vatten.

Forskarna såg först de udda ränderna i bilder som returnerades från NASA:s Viking-uppdrag på 1970-talet. De steniga linjerna är i allmänhet mörkare i nyansen än den omgivande terrängen och sträcker sig hundratals meter nerför sluttande terräng. Vissa linjer består i åratal eller decennier medan andra kommer och går under kort tid. De mer kortlivade kallas återkommande sluttningslinjer och verkar dyka upp på samma platser under de varmaste perioderna av marsåret (kan ev vara kortlivad kondens uppstått och sedan torkat upp på denna yta). I hopp om nya insikter vände sig Bickel och Valantinas till en maskininlärningsalgoritm för att katalogisera så många sluttningar som möjligt. Efter att ha tränat sin algoritm på bekräftade observationer av sluttningar använde de algoritmen för att skanna mer än 86 000 högupplösta satellitbilder.

Resultatet blev en global karta över sluttningar på Mars Den första i sitt slag och som innehåller mer än 500000 strimmor. Forskarna drar slutsatsen att strimmorna med största sannolikhet bildas när lager av fint damm plötsligt glider nerför branta sluttningar. Sluttningsstrimmor verkar vara vanligare nära nyligen inträffade nedslagskratrar, där chockvågor kan ha skakat loss ytdamm. Strimmorna är dock vanligast där sten glidit utmed en sluttning.

Sammantaget kastar resultaten av studien nytt tvivel på strimmor och miljöer som dessa som miljöer som kan hysa någon form av liv.

Forskningen har stor betydelse för den framtida utforskningen av Mars. Även om livsvänliga miljöer kan låta som bra utforskningsmål, vill NASA hellre hålla sig på avstånd från den tolkningen. Jordiska mikrober  kan däremot ha liftat med  rymdfarkoster, rymdbilar etc  och kan förorena miljöer på Mars vilket komplicerar sökandet efter Mars-baserat liv. Denna studie tyder dock på att föroreningsrisken vid sluttningsområden inte är eller har blivit något större problem.

Forskningen publicerades i Nature Communications måndagen den 19 maj. 

Nu kan laserultraljud användas för att avslöja elasticiteten i meteoriter

 

Bild wikipedia En skivbit av Gibeonmeteoriten.

Forskare och ingenjörer vid University of Nottingham har för första gången mätt elasticiteten hos meteoriter.

Många meteoriter består av kristallina material bildade under exotiska förhållanden som inte kan replikeras på jorden. Elasticiteten hos de kristaller som utgör dessa material har historiskt sett varit svår att mäta och normalt kräver detta att forskare odlar en speciell kristall vilket i detta fall inte är möjligt.

Huvudförfattaren till en ny studie, Wenqi Li, från universitetets forskargrupp för optik och fotonik, beskriver: "Dessa material har utvecklats under unika förhållanden under miljontals år för att bilda dessa fantastiska strukturer och mönster. Meteoriter ger tillgång till information om hur planeter bildas och utvecklas som annars är svår att studera.

Den unika karaktären i dessa prover och deras relativa sällsynthet innebär att icke-destruktiva analystekniker behövs för att studera deras egenskaper. Att förstå  egenskaperna  ger oss förståelse för hur solsystemet och planeterna bildades.

Att studera dessa meteoriter kan också bidra till att utveckla en förståelse för legeringar som används till flyg- och industritillämpningar, lämpliga till att konstruera utomjordiska strukturer (månbaser exempelvis) vilket kan göra meteorer till en lämplig materialkälla för framtida tillverkning av ex baser i rymden.

I  studien användes laserultraljudstekniken spatialt upplöst akustisk spektroskopi (SRAS++), (som uppfanns vid University of Nottingham) för att mäta egenskaperna i Gibeon-meteoriten.

Docent Richard Smith förklarar: "SRAS++-maskinen använder laser för att skapa och detektera akustiska vågor som finns på materialets yta vilket innebär att vi inte behöver röra provet och inte skada provet på något sätt. Detta är viktigt för prover som det finns begränsad tillgång av.

– Det finns inga publicerade värden för att direkt jämföra resultaten av den här studien eftersom icke-destruktiva mätningar av enkristallelasticiteten på granulärt material tidigare inte har varit möjliga. Så vi jämförde våra resultat med teoretiska värden för konstgjorda järn-nickellegeringar. Vi beräknade också bulkegenskaperna från våra enkristalliska elasticitetsmätningar och jämförde dem med publicerade mätningar på Gibeon-meteoriten och de stämmer väl överens.

Studien är publicerad i Scripta Materialia där man beskriver hur man med hjälp av en ny teknik som utvecklats och patenterats vid University of Nottingham, för första gången mätt denna viktiga egenskap. 

Gasbubblor trycks ut från ett stort svart hål.

 

Bilden https://www.durham.ac.uk  visar en illustratörs intryck av höghastighetsvindar, illustrerade i vitt, som kastas ut från närheten av ett supermassivt svart hål. Bild: JAXA 

Forskare har upptäckt att den ultrasnabba vinden som omger ett supermassivt svart hål inte är konstant och kontinuerlig som man tidigare antagit utan istället kan liknas av en snabb utkastad ström av gaskulor.

Energin som kastar ut dessa "gasbubblor" är mycket högre än man trott.

Upptäckten gjordes av ett internationellt forskarlag under ledning från Japan Aerospace Exploration Agency (JAXA) och med professor Christine Done från Centre for Extragalactic Astronomy.

Professor Done är en av  två europeiska forskare som får stöd av Europeiska rymdorganisationen (ESA) för att vara en del av Japanese/USA X-ray Imaging and Spectroscopy Mission (XRISM) som observerar den heta gas och plasmavind som yr genom galaxerna.

Ett supermassivt svart hål finns troligen i centrum av alla galaxer och dessa objekt har massor som är miljontals gånger större än vår sols. 

Över kosmisk tid tros dessa svarta hål i den galax vari de finns att ha utvecklats tillsammans i en tätt sammanlänkad process ( galax och svart hål antas ha utvecklats tillsammans). 

Men på grund av den stora skillnaden i storlek och massa är de exakta mekanismerna bakom denna interaktion oklara. Att avgöra samutvecklingen av galaxer och svarta hål till ett av de mest djupgående mysterierna inom modern astrofysik. 

En viktig ledtråd för att lösa detta pussel ligger i de kraftfulla gasflöden som drivs ut från områdena runt svarta hål i extremt höga hastigheter. 

Dessa vindar tros påverkat samevolutionen på två huvudsakliga sätt: genom att reglera tillväxten av svarta hål genom återkoppling som begränsar inflödet av materia och genom att injicera stora mängder energi i galaxen vilket potentiellt kan stoppa stjärnbildning i galaxen. 

Med hjälp av XRISM:s (Japanese/USA X-ray Imaging and Spectroscopy Mission ) kraftfulla spektroskopiska förmåga observerade forskargruppen vindar som färdades med 20 till 30 procent av ljusets hastighet från ett supermassivt svart hål.

De upptäckte för första gången att dessa vindar bestod av minst fem distinkta gaskomponenter, som var och en rörde sig med olika hastigheter. 

Det tyder på att gas periodvis kastas ut likt en gejser eller kanaliseras genom luckor i det omgivande interstellära mediet vilket utmanar långvariga teorier om samevolution mellan galaxer och svarta hål. 

Energin som finns dessa vindar är över 1 000 gånger högre än den hos vindar i galaktisk skala vilket dramatiskt förändrar vår förståelse av deras roll.   Läs hela studien i dess helhet i tidskriften Nature

Detta sker i månen Titans atmosfär

 

Bild wikipedia Vertikalt diagram över Titans atmosfär. Titan är Saturnus största måne och näst störst i vårt solsystem. Störst måne är Jupiters måne Ganymedes vilken är större än planeten Merkurius.

På Titan har metan en liknande roll som vatten på jorden när det gäller väder. Det avdunstar från ytan och stiger upp i atmosfären, där det kondenseras och bildar moln av metan likt vattenånga gör på jorden. Ibland droppar metan ur molnen likt regn på jorden och då som ett kyligt oljigt regn ner på titans yta bestående av frusen is av vatten som är lika hård som stenytan.

"Titan är den enda platsen i vårt solsystem som likt jorden har väder, i den meningen att den har moln och nederbörd på sin yta", förklarar huvudförfattaren till en ny studie Conor Nixon vid NASA:s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland.

Teamet observerade Titan i november 2022 och juli 2023 med hjälp av  Webbteleskopet och ett av de två markbaserade W.M. Keck Observatoriets teleskop. Observationerna visade inte bara moln på de mellersta och höga nordliga breddgraderna på Titan - halvklotet där det för närvarande är sommar - utan visade också att moln uppenbarligen steg till högre höjder över tid.

 Tidigare studier har observerat molnkonvektion på sydliga breddgrader. Men detta är första gången bevis finns för sådan konvektion sker i norr. Detta är viktigt eftersom de flesta av Titans sjöar och hav finns på norra halvklotet och avdunstning från sjöar är en stor potentiell metankälla. Den totala sjöytan på Titan är jämförbar med de stora sjöarna i Nordamerika.

På jorden sträcker sig det lägsta lagret av atmosfären, eller troposfären upp till en höjd av cirka 12 kilometer. På Titan med lägre gravitation har gjort det möjligt för de atmosfäriska lagren att expandera upp till cirka 45 kilometer i troposfären.

Webb och Keckteleskopen använde i studien olika infraröda filter för att undersöka olika djup i Titans atmosfär vilket gjorde det möjligt för astronomer att uppskatta molnens höjder. Forskarteamet observerade moln som verkade röra sig till högre höjder under flera dagar även om de inte direkt då kunde se någon nederbörd.

Resultaten av studien publicerades i tidskriften Natur Astronomi 

Utforskning Vintergatans magnetiska turbulens gjort med hjälp av en ny datormodell

 

Bild https://www.artsci.utoronto.ca  En sammansatt fantombild av Vintergatan (infälld) en högupplöst simulering av galaktisk turbulens med magnetfältslinjer i vitt. Foto: ESA/Webb, NASA & CSA, J. Lee och PHANGS-JWST-teamet; Erkännande: J. Schmidt; Simulering: J. Beattie.

Turbulens är  ett av de största olösta problemen inom klassisk mekanik", beskriver James Beattie, postdoktoral forskare vid Canadian Institute for Theoretical Astrophysics (CITA) vid fakulteten för  Arts & Science vid University of Toronto och som även har en delad tjänst vid Princeton University.

"Detta trots att turbulens finns överallt: från virvlande mjölk i en kaffekopp till kaotiska flöden i hav, solvind, interstellärt medium, till plasmat mellan galaxer.

– Den viktigaste skillnaden i astrofysikaliska miljöer är närvaron av magnetfält, som i grunden förändrar karaktären hos turbulenta flöden, beskriver Beattie.

Beattie är huvudförfattare till en ny artikel i tidskriften Nature Astronomy som beskriver den datorsimulering som han och hans medarbetare har utvecklat för att i aldrig tidigare skådad detalj studera magnetism och turbulens i det interstellära mediet (ISM). Det stora hav av gas och laddade partiklar som finns mellan stjärnorna i Vintergatan.

Modellen är den mest kraftfulla hittills och krävde samma beräkningskapacitet som superdatorn SuperMUC-NG vid Leibniz Supercomputing Centre i Tyskland kan ge. https://doku.lrz.de/supermuc-ng-10745965.html

Även om det finns mycket färre partiklar i den interstellära rymden än i experiment med ultrahögt vakuum på jorden är  rörelserna tillräckliga för att generera ett magnetfält, inte olikt hur rörelsen av vår planets smälta kärna genererar jordens magnetfält.

Och även om det galaktiska magnetfältet är några miljoner gånger svagare än en kylskåpsmagnet är det ändå en av de krafter som formar kosmos.

Den största versionen av Beatties datamodell visar en kub med 10 000 enheter på en sida som ger mycket större detaljrikedom än tidigare modeller. Förutom den höga upplösningen är modellen skalbar och kan som mest simulera en rymdvolym på cirka 30 ljusår på sidan. Som mest kan den skalas ner med en faktor på cirka 50

I sin största storlek kan modellen förbättra vår förståelse av Vintergatans totala magnetfält. När den skalas ner kan den hjälpa astronomer att bättre förstå mer "kompakta" processer som solvinden då den strömmar ut från solen och i hög grad påverkar jorden.

På grund av sin högre upplösning har modellen också potential att ge en djupare förståelse för hur stjärnor bildas. ”Vi vet att magnetiskt tryck motverkar stjärnbildning genom att trycka utåt mot gravitationen när gravitationen försöker kollapsa en stjärnbildande nebulosa” beskriver Beattie. "Nu kan vi kvantifiera i detalj vad vi kan förvänta oss av magnetisk turbulens på den typen av skalor."

Förutom den högre upplösningen och skalbarheten markerar modellen också ett betydande framsteg genom att simulera de dynamiska förändringarna i densiteten hos ISM (interstellärt medium) från ett otroligt litet vakuum till  den högre densitet som finns i stjärnbildande nebulosor.

För att läsa mer om hur Beattie arbetat läs  artikeln, "The spectrum of magnetized turbulence in the interstellar medium",  författad av Beattie  med flera forskare från Princeton University; Australiska nationella universitet; Australian Research Council Center of Excellence in All Sky Astrophysics; Universität Heidelberg; Centrum för Astrofysik, Harvard & Smithsonian; Harvarduniversitetet; och Bayerns akademi för vetenskap och humaniora.

Nya upptäckter om Jupiters norrsken

 

Bild NASA:s James Webb Space Telescope har fångat nya detaljer av norrskenet på Jupiter. De dansande ljusen som observeras på Jupiter är hundratals gånger ljusare än de som ses på jorden.

Dessa observationer av Jupiters norrsken är tagna på en våglängd på 3,36 mikrometer (F335M) och fångades med Webbs NIRCam (Near-Infrared Camera) den 25 december 2023. Forskarna fann att emissionen från trivätekatjon, känd som H3+, är mycket mer variabel än man tidigare trott. H3+ skapas under inverkan av elektroner med hög energi på molekylärt väte. Eftersom denna emission lyser starkt i infrarött ljus är Webbs instrument väl utrustade för att observera detta. Bild NASA, ESA, CSA, Jonathan Nichols (University of Leicester), Mahdi Zamani (ESA/Webb)

I synnerhet studerade teamet emissionen från trivätekatjonen (H3+), som kan skapas i norrsken. De fann att detta utsläpp är mycket mer varierande än vad man tidigare trott. Observationerna kommer att bidra till att utveckla forskarnas förståelse för hur Jupiters övre atmosfär värms upp och kyls av.

Teamet avslöjade också några oförklarliga observationer i sina data.

"Det som gjorde dessa observationer ännu mer speciella är att vi också tog bilder samtidigt i ultraviolett ljus med NASA:s rymdteleskop Hubble", tillägger Nichols. "Bisarrt nog hade det starkaste ljuset som Webb observerade ingen riktig motsvarighet i Hubbles bilder. Detta har fått oss att undra. För att orsaka den kombination av ljusstyrka som både Webb och Hubble ser måste vi ha en kombination av stora mängder partiklar med mycket låg energi som träffar atmosfären vilket man tidigare trodde var omöjligt. Vi förstår fortfarande inte hur det går till."

Teamet planerar nu att studera denna diskrepans mellan Hubble- och Webb-data och att utforska de bredare konsekvenserna för Jupiters atmosfär och rymdmiljö. De har också för avsikt att följa upp denna forskning med fler Webb-observationer, som de kan jämföra med data från NASA:s Rymdfarkosten Juno för att bättre utforska orsaken till det gåtfulla ljusutsläppet.

Resultaten av studien publicerades nyligen dag i tidskriften Natur Kommunikation. 

Små gröna glaspärlor som samlats in på månen av Chang'e-5 är nu analyserade

 

Bild wikipedia Bilden visar västra hemisfären av Mare Orientale som har en diameter på ca 1 000 km i centrum. Till vänster syns "månens baksida" och till höger "månens framsida".

I en internationell studie gjord av forskare vid Curtin University's School of Earth and Planetary Sciences och Space Science and Technology Centre ges ny kunskap  om månens historia och en bättre förståelse för vad som finns under dess kratrars ytor

Forskarna vid Curtin University, Nanjing University och Australian National University analyserade små, gröna glaspärlor som samlats in på månen av den kinesiska nationella rymdadministrationens farkost Chang'e-5 under december 2020.

Glaspärlor som hittats på månen har ofta kommit från asteroidnedslag som resulterat i att sten smält på månens yta.

Pärlorna i denna studie visade sig dock ha ovanligt höga nivåer av magnesium vilket professor Alexander Nemchin vid School of Earth and Planetary Sciences anser är bevis på ett potentiellt djupare ursprung på månen än sten på ytan som smält.

"Glaspärlor med hög magnesiumhalt kan ha bildats när en asteroid slog ner i stenar som härstammade från manteln djupt in i månen", beskriver professor Nemchin. Medförfattaren till studien (se nedan) professor Tim Johnson, också han från Curtin's School of Earth and Planetary Sciences, beskriver att pärlornas kemi skiljer sig från den hos sten på månens yta som tidigare analyserats.

Professor Johnson beskriver att stenarna kan ha tryckts upp ut månens mantel genom ett massivt asteroidnedslag.

"En sådan händelse kan ha resulterat i  bildandet av Imbrium Basin,en enorm krater som bildades för mer än 3 miljarder år sedan", beskriver professor Johnson. 

– Fjärranalys har visat att området runt kraterns sidor innehåller den typ av mineraler som matchar glaspärlans kemi.

– Det här är ett stort steg framåt för att förstå hur månen utvecklats internt. Om dessa prover verkligen är delar av manteln, säger det oss att nedslagsstötar kan gräva ut annars otillgängligt mantelmaterial upp till ytan.

Studiens rapport har titeln "A potential mantle origin for precursor rocks of high-Mg impact glass beads in Chang'e-5 soil" och har publicerats i Science Advances 

Astrofysikern som söker krusningar i tid och rum på ett nytt sätt

 

Bild https://www.colorado.edu  Illustratörs skildring av supermassiva svarta hål som genererar universums gravitationsvågsbakgrund. (Credit: Olena Shmahalo för NANOGrav)

Astrofysikern Jeremy Darling vid University of Colorado Boulder söker ett nytt sätt att mäta universums gravitationsvågor, flödet av vågor som rör sig genom kosmos och förvränger själva strukturen av rum och tid. För att förstå hur sådana vågor fungerar kan man föreställa sig jorden som en liten boj som guppar i ett stormigt hav.

Darling beskriver att genom universums historia har oräkneliga supermassiva svarta hål ägnat sig åt en flyktig dans: Dessa giganter snurrar runt varandra snabbare och snabbare tills de kraschar in i varandra. Forskare misstänker att de resulterande kollisionerna är så kraftfulla att de ger krusningar av gravitationsvågor som sprider sig ut i universum.

I sin senaste studie fick astrofysikern hjälp av en annan klass av himlakroppar: kvasarer ljusstarka, supermassiva svarta hål som finns i mitten av en del galaxer. 

Darling söker efter signaler från gravitationsvågor orsakade av kvasarer genom att exakt mäta hur kvasarer rör sig. Han har inte upptäckt dessa signaler ännu, men det kan ändras när mer data blir tillgängligt och. Detta då han kan få lite hjälp i den jakten 2026 Gaia-teamet då planerar att släppa ytterligare fem och ett halvt års observationer av kvasarer, vilket ger en ny mängd data som kan avslöja hemligheterna bakom universums gravitationsvågor. 

"Gravitationsvågor verkar i tre dimensioner", beskriver Darling. "De sträcker ut och pressar rumtiden längs vår siktlinje, men de får också föremål att se ut att röra sig fram och tillbaka på himlen." Forskningen går in på djupet i den ökänt knepiga uppgiften att studera hur himlakroppar rör sig, ett område som kallas astrometri. 

Forskningens resultat publicerades i The Astrophysical Journal Letters.

Forskningsresultatet kan i framtiden bidra till att lösa några av universums djupaste mysterier, inklusive hur gravitationen fungerar på den mest grundläggande nivån.

En överraskande slutsats om Venus yta

 

Bild https://www.spacevoyaging.com   Landscapes from another world: Venus's surface as seen by Venera-13. Credits: Roscos 

Venera 13 (ryska: Венера-13) var en sovjetisk rymdsond i Veneraprogrammet. Rymdsonden sköts upp den 30 oktober 1981, med en protonraket. Farkosten bestod av två delar; en satellit och en landare. I samband med att farkosten passerade Venus separerade landaren från moderfarkosten. Landaren sände data från ytan i minst 127 minuter innan den slutade sända från ytan. Moderfarkosten fortsatte förbi Venus och inledde en omloppsbana runt solen. Farkosten hade flera instrument för att studera Solen.

Nya detaljer om ytan på Venus visar på några överraskningar om geologin där, enligt ny NASA-finansierad forskning där det beskrivs rörelser i Venus ytskorpa.

Forskare förväntade sig att det yttersta lagret av Venus skorpa (yta) skulle blivit tjockare och tjockare med tiden med tanke på dess uppenbara brist på krafter som skulle driva skorpan tillbaka in i planetens inre (kontinentaldriften på Jorden existerar inte på Venus utan hela planeten är en enda platta eller skorpa). En artikeln, om forskningsresultatet har publicerats i Nature Communications  där forskarna föreslår en metamorfosprocess baserad på bergarters densitet och smältcykler (på Venus finns bara en heltäckande platta inte plattor som på Jorden).

Jordens steniga skorpa består av massiva plattor som långsamt rör sig och bildar veck och förkastningar i en process som kallas plattektonik 

 Venus yta består av ett enda stycke här finns inget som visar på  subduktion orsakad av plattektonik som på jorden, förklarade Jusin Filiberto biträdande chef för NASA:s Astromaterials Research and Exploration Science Division vid NASA:s Johnson Space Center i Houston och en av författarna till artikeln.. I studien användes datamodellering för att visa att Venus skorpa är cirka 40 kilometer tjock i genomsnitt och som mest 65 kilometer tjock.

"Det är förvånansvärt tunt med tanke på förhållandena på planeten", beskriver Filiberto, – Det visar sig enligt våra modeller att när jordskorpan blir tjockare blir botten så tät att den antingen bryts av och blir en del av manteln eller blir så varm att den smälter. Så även om Venus inte har några rörliga plattor, genomgår dess skorpa metamorfos. Detta fynd är ett viktigt steg mot att förstå geologiska processer och Venus utveckling.

 "Vi vet exempelvis inte hur mycket vulkanisk aktivitet som finns på Venus", beskriver Filiberto. "Vi antar att det finns mycket och forskning visar att det borde finnas aktivitet men vi skulle behöva mer data för att veta säkert."

Möjligen finns ingen vulkanism alls ytan ser ut som ett blankt lock enligt mig. Ett blankt lock över ett flytande innandöme.

En strukturell kusin till DNA kan finnas i Venus atmosfär

 

Bild https://www.cardiff.ac  Molnen på Venus består  bland annat av droppar av svavelsyra, klor och järn.

Forskning under ledning från Wrocław University of Science and Technology, visar hur peptidnukleinsyra (PNA) vilket är en strukturell kusin till DNA kan överleva under laboratorieförhållanden som efterliknar förhållanden som kan finnas i Venus moln. 

Det internationella teamet använde sig av expertis från Cardiff University, Massachusetts Institute of Technology, Worcester Polytechnic Institute och branschsamarbetspartnerna i Symeres för studien för att utvärdera PNA:s förmåga att motstå en 98-procentig svavelsyralösning vid rumstemperatur under en period av två veckor. 

 Resultat visar att koncentrerad svavelsyra kan upprätthålla ett brett spektrum av organisk kemi som kan vara grunden till livsformer som skiljer sig från de som finns på jorden.

Huvudförfattaren, Dr Janusz Jurand Petkowski från Wrocław University of Science and Technology, beskriver: "Folk tror att koncentrerad svavelsyra förstör alla organiska molekyler och därför dödar allt liv, men det är inte sant.

"Medan många biokemikalier, som sockerarter är instabila i en sådan miljö visar vår forskning hittills att andra slag av kemikalier som även de finns i levande organismer, såsom kvävebaser, aminosyror och vissa dipeptider inte bryts ner i detta slags miljö." 

En artikel som beskriver deras forskningsresultat med namnet "Astrobiological Implications of the Stability and Reactivity of Peptide Nucleic Acid  in Concentrated Sulfuric Acid" är publicerad i Science Advance 

Det framtida Nancy Grace Roman Space Telescope klarade ett test i dagarna

 

Bild https://www.nasa.gov  infografiken visar de två stora delsystemen som utgör NASA:s Nancy Grace Roman Space Telescope. Delsystemen testas vart och ett innan de slås samman i höst. Källa: NASA:s Goddard Space Flight Center

"Den här milstolpen (testet) gör det möjligt för oss att fästa solskyddet för flygningen på den yttre cylinderenheten och det utfällbara bländarlocke, vilket vi kommer att påbörja den här månaden", beskriver Jack Marshall, som leder integration och testning för dessa element vid NASA:s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland. "Sedan kommer vi att slutföra de återstående miljötesterna för flygmonteringen innan vi går vidare för att koppla ihop Romans två stora enheter och köra hela observatoriet genom tester innan vi redo att skjuta upp teleskopet"

Före denna (nu genomförda)  termiska testning integrerade teknikerna Romans utfällbara bländarskydd, ett visirliknande solskydd som ska finnas på den yttre cylinderenheten vilken kommer att hysa teleskopet och instrumenten. Detta gjordes i januari därefter lades sedan testsolpaneler till i mars. Strukturen flyttades sedan i april  till testkammaren Space Environment Simulator på NASA Goddard.

Här utsattes den för de varma och kalla temperaturer som den måste klara av i rymden. Härnäst kommer teknikerna att ansluta Romans flygsolpaneler. Därefter kommer strukturen att genomgå en rad bedömningar, inklusive ett skaktest för att säkerställa att den kan motstå de vibrationer som uppstår under uppskjutningen. "Testet verifierar att instrumenten kommer att förbli vid stabila driftstemperaturer även när solen steker ena sidan av observatoriet och den andra utsätts för frysförhållanden - allt i ett vakuum, där värme inte flödar lika lätt som den gör genom luft", beskriver Jeremy Perkins, astrofysiker som fungerar som Romans observatorieintegration och testforskare vid NASA Goddard. Att hålla instrumentets temperaturer stabilt säkerställer att  avläsningar blir exakta och tillförlitliga. För att virtuellt besöka en interaktiv version av teleskopet se denna denna länk   Nancy GraceRoman Space Telescope 

Nancy Grace Roman Space Telescope drivs vid NASA:s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland, med deltagande av NASA:s Jet Propulsion Laboratory i södra Kalifornien. Caltech/IPAC i Pasadena, Kalifornien; Space Telescope Science Institute i Baltimore; och ett vetenskapligt team bestående av forskare från olika forskningsinstitutioner. De primära industriella partnerna är BAE Systems Inc. i Boulder, Colorado; L3Harris Technologies i Rochester, New York; och Teledyne Scientific & Imaging i Thousand Oaks, Kalifornien.

Stjärnans vibrationer avslöjade okända rön om stjärnor

 

Stjärnan HD 219134 även kallad Gliese 892  är en stjärna i stjärnbilden Cassiopeja. Gliese 892 har mindre volym och är mindre massiv än solen och ligger relativt nära jorden avståndet är  21,51 ljusår.

Bild wikipedia

Astronomer som använder W. M. Keck-observatoriet på Maunakea, Hawaii Island har lyssnat på musiken (vibrationerna) från HD 219134 och avslöjat nya rön som gett ny förståelse av hur stjärnor fungerar.

Med hjälp av de svängningar som upptäcktes i HS 219134 kunde man bestämma att Gliese 892   är 10,2 miljarder år gammal, vilket är mer än dubbelt så gammal som vår sol. Detta gör den till en av de äldsta stjärnorna i huvudserien (skarpast lysande stjärnor från vår synvinkel) i Vintergatan. Åldern bestämdes med asteroseismologi (vetenskapen som studerar stjärnornas inre genom seismiska mätningar). 

Detta slags mätning ger stor betydelse för hur vi förstår stjärnors åldrande. Astronomer använder då en metod som kallas gyrokronologi för att uppskatta stjärnors ålder baserat på hur snabbt de snurrar. Unga stjärnor roterar snabbt, men saktar därefter gradvis ner sin rotation över tiden och åldrandet.

"Det här är som att hitta en sedan länge försvunnen stämgaffel för stjärnklockor", beskriver Dr. Yaguang Li lead author and researcher at the University of Hawaiʻi at Mānoa. "Det ger oss en referenspunkt för att kalibrera hur stjärnor avstannar sitt snurrande under miljarder års tidsgång."

Stjärnan HD 219134 är inte en ensam sol utan har minst fem exoplaneter av dessa är två steniga, superjordstora planeter. Med en mer exakt mätning av stjärnans storlek kunde teamet förfina mätningen av dessas storlek och densitet. Deras uppdaterade värden bekräftar att dessa världar sannolikt har jordliknande sammansättning och fasta steniga ytor.

Instrument som Keck Planet Finder kommer att möjliggöra mätningar av andra stjärnor av liknande slag som HD 219134 och även andra.

I studien användes Keckobservatoriets senaste instrument, Keck Planet Finder (KFP), för att upptäcka svängningar som krusar sig inom en stjärna. Forskningsresultatet har publicerats i dagarna i TheAstrophysical Journal  och det öppnar ett nytt fönster in i stjärnornas inre som en gång ansågs vara för svårt för att undersöka.

En första rymdvädersimulering

 

Bild https://www.jhuapl.edu  tagen från den internationella rymdstationen av norrskenet över sydöstra Manitoba den 28 februari 2023 Upphovsman: NASA/Josh Cassada

Johns Hopkins Applied Physics Laboratory (APL) i Laurel, Maryland, släppte nyligen resultatet avUsa:s första end-to-end Space Weather Tabletop Exercise (TTX), som hölls i maj 2024. I efteraktionsrapporten, som offentliggjordes i mars 2025, lyfts de viktigaste resultaten och insikterna från övningen fram. Se länken här där en pdf kan laddas ner av rapporten.

Rymdväderhändelser, såsom solstormar och koronamassutkastningar kan ge betydande effekter på nationers infrastruktur, ekonomi och dagliga liv. TTX simulerade dessa allvarliga solhändelser och testade regeringens (USA:s)  samordning, svarsprotokoll och kommunikation mellan myndigheter inom ett brett spektrum av industri- och kritiska infrastruktursektorer vilket markerade en viktig milstolpe i nationens (i detta fall USA ) beredskap vid hårt rymdväder.

Dipak Srinivasan, programområdeschef vid APL:s rymdutforskningssektor och chef för APL-övningar, noterade att "TTX var ett kritiskt steg i nationens beredskap för svåra rymdväderhändelser. Vi på APL är stolta över att ha bidragit med bredden och djupet i vår kapacitet att leda denna och andra typer av myndighetsövergripande aktiviteter på uppdrag av våra sponsorer. Det gör det möjligt för oss att tillhandahålla realistiska övningsscenarier som skulle stressa våra system, vilket hjälper till att informera myndigheter och regering om de tekniska, kommunikations- och policyluckorna i vår rymdväderberedskap."

Ett märkligt sammanträffande vid övningen var att en betydande rymdväderhändelse den största geomagnetiska störningen på mer än 20 år skedde, "Gannon-stormen" – inträffade samtidigt som övningen. Flera nyckeldeltagare var tvungna att samtidigt hantera både nationens verkliga behov och de simulerade åtgärderna av TTX, vilket betonade vikten av beredskap och övningens relevans för verkliga händelser.

TTX sponsrades gemensamt av National Oceanic and Atmospheric Administration (NOAA), National Aeronautics and Space Administration (NASA), National Science Foundation (NSF) och Federal Emergency Management Agency (FEMA). Med hjälp av sin expertis inom rymdväderforskning utvecklade APL innehållet för övningen i samarbete med NOAA, NASA, NSF och FEMA. APL koordinerade, var värd för och genomförde övningen och samlade även in, sammanställde och rapporterade data och resultat.

Mars kraterytor liknar de kalla ytor på Jorden

 

Bild https://www.rochester.edu Trots de stora planetära skillnaderna kan jorden och Mars formas av några av samma grundläggande krafter och isiga processer. (Foto från Getty Images)

I en ny studie har forskare vid University of Rochester  där doktoranden JohnPaul Sleiman och Rachel Glade, biträdande professor vid institutionen för geo- och miljövetenskap vid universitetet och deras kollegor funnit att markegenskaperna på Mars ser anmärkningsvärt lika ut som de vågformade formationer som finns på jorden där denna är som kallast.

Forskarna använde i arbetet högupplösta satellitbilder för att analysera nio kraterplatser på Mars och jämförde dessa platser med platser på jorden. De fann att de vågliknande landformationerna på Mars kan ses även på Jorden. Dessa finns i kalla, bergiga områden på Antarktis och i Klippiga bergen.

Dessa mönster, beskriver Rachel  Glade, biträdande professor vid institutionen för geo- och miljövetenskap vid University of Rochester, "är detaljerade exempel på vanliga mönster som även kan ses i vardagliga vätskor som då färg droppar nerför en vägg."

– På mars är dessa formationer i genomsnitt 2,6 gånger högre än på jorden, beskriver Glade Rachel.

Forskarna visar att denna höjdskillnad är precis den siffra som förväntas om jordens fysikaliska egenskaper och Mars svagare gravitation gör att loberna kan växa sig högre innan de kollapsar på Mars. På jorden bildas formationerna när marken fryser och delvis tinar, vilket luckrar upp jorden tillräckligt för att jorden långsamt ska sjunka över tid.

Forskningen tyder på att Mars en gång kan ha haft isiga förhållanden som formade dess yta på ett sätt som liknar jordens vilket kastar ljus över planetens klimatutveckling, vattnets potentiella roll och var man ska leta efter tecken på tidigare liv.

"Att förstå hur dessa mönster bildas ger värdefull insikt i Mars klimathistoria, särskilt potentialen för tidigare frysnings- och upptiningscykler även om mer forskning behövs för att avgöra om dessa egenskaper bildades nyligen eller för länge sedan", beskriver doktorand JohnPaul Sleiman vid institutionen för geo- och miljövetenskap vid University of Rochester.

En artikel som beskriver och resultatet av studien  har publicerats i tidskriften Icarus.