Uranus månar överraskar forskare

 

Bild https://www.stsci.edu/ några av Uranus månar

De fyra månarna i denna studie var Uranus månar Ariel, Umbriel, Titania och Oberon vilka tidvis är låsta till Uranus och då alltid har samma sida mot eller från planeten (likt vår måne har konstant). Den sida av månen som är vänd mot Uranus färdriktning kallas det ledande halvklotet, medan den andra sidan  (nattsidan) kallas det efterföljande halvklotet. Tanken med studien var i utgångsläget att laddade partiklar som fångats längs magnetfältslinjerna i första hand träffade varje månes bakre sida vilket skulle göra det halvklotet mörkare.

"Uranus är annorlunda så det har alltid varit osäkert hur mycket magnetfältet faktiskt interagerar med sina satelliter", förklarar forskaren Richard Cartwright vid Johns Hopkins University's Applied Physics Laboratory. "Till att börja med lutar Uranus 98 grader i förhållande till ekliptikan.”

Det innebär att Uranus är dramatiskt tippad i förhållande till de andra planeternas omloppsplan i solsystemet. Den färdas mycket långsamt runt solen på sidan sp den fullbordar sin 84 år långa omloppsbana. En magnetosfär är ett område som omger en himlakropp där partiklar med en elektrisk laddning påverkas av det astronomiska objektets magnetfält.

I synnerhet förutspådde teamet att baserat på interaktioner med Uranus magnetosfär, skulle  (dagsidan som det kallas för vår måne)  dessa tidvattenlåsta månar, som alltid är vända i samma riktning som de kretsar runt planeten, vara ljusare än de "släpande" sidorna (nattsidan), som alltid är vänd bort. Detta skulle bero på att strålningen förmörkas av laddade partiklar som elektroner som är fångade i Uranus magnetosfär.

Istället fann man med hjälp av Hubbleteleskopet inga bevis för mörkning på månarnas bakre sidor och tydliga bevis för mörkning av de främre sidorna av de yttre månarna. Detta överraskade teamet och tyder på att Uranus magnetosfär kanske inte interagerar så mycket med sina stora månar vilket motsäger befintliga data som samlats in över kortvågiga infraröda våglängder.

Baserat på dessa fynd misstänker Cartwright och hans team att Uranus magnetosfär kan vara ganska lugn eller att den kan vara mer komplicerad än man tidigare ansett. Kanske sker interaktion mellan Uranus månar och magnetosfären, men av någon anledning orsakar det inte asymmetri i de främre och bakre halvkloten som forskarna misstänkt.

Svaret finns ännu inte utan kommer att kräva ytterligare undersökning av Uranus, dess magnetosfär och dess månar. Framtida kompletterande data från NASA:s James Webb Space Telescope kommer att bidra till att ge en mer omfattande förståelse av Uranus satellitsystem och dess interaktioner med Uranus magnetosfär.