En sönderfallande planet med något som liknar en kometsvans

 

Bild https://news.mit.edu En planet i upplösning som kretsar kring en stor stjärna. Den kometliknande svansens utbredning är gigantisk och är ca 9 miljoner kilometer lång, beskrivger Marc Hon, postdoktor vid Mavliinstitutet för astrofysik och rymdforskning vid MIT. Krediter:Bild: Jose-Luis Olivares, MIT

Planeten har fått beteckningen BD+05 4868 Ab och upptäcktes nästan av en slump.

"Vi letade inte efter den här typen av planet", beskriver Marc Hon, postdoktor vid MIT:s Kavliinstitut för astrofysik och rymdforskning (Massachusetts Institute of Technology). "Vi gjorde den typiska planetgranskningen och jag råkade se en signal som var väldigt ovanlig."

Den typiska signalen från en exoplanet i omloppsbana ser ut som en kort nedgång i en ljuskurva då den passerar sin sol och detta upprepas regelbundet, vilket indikerar att en kompakt himlakropp, som en planet, för en kort stund passerar framför sin sol och tillfälligt blockerar ljuset från sin värdstjärna (sol) i detta fall BD+05 4868 A som finns i stjärnbilden Pegasus. Även om en passage dök upp var 30,5:e timme, tog det betydligt längre tid för ljusstyrkan att återgå till det normala vilket tyder på en lång släpande struktur följde efter planeten och blockerade stjärnljuset. Ännu mer spännande var att djupet på eftersläpningen (nedtoningen) av ljus förändrades vid varje omloppsbana vilket tyder på att det som passerade framför stjärnan inte alltid hade samma form eller blockerade ljuset lika länge.

"Formen på passagen är typisk för en komet med en lång svans", förklarar Hon. Förutom att det är osannolikt att den här svansen innehåller flyktiga gaser och is som man förväntar sig av en komet som inte skulle ha klarat  sig länge  så nära en sol. Mineralkorn som avdunstat från planetens yta kan dock dröja sig kvar tillräckligt länge för att uppvisa en så distinkt svans.

Med tanke på dess närhet till sin sol uppskattar teamet att planeten bränns i cirka 1 600 grader Celsius. När stjärnan steker planeten är det troligt att mineraler på dess yta kokar bort och flyr ut i rymden, där de svalnar till en lång och dammig svans.  Hon och Avi Shporer en annan av forskarna i teamet har tillsammans med sina kollegor publicerat sina resultat nyligen i Astrophysical Journal Letters. 

 Övriga MIT-medförfattare till studien inkluderar Saul Rappaport, Andrew Vanderburg, Jeroen Audenaert, William Fong, Jack Haviland, Katharine Hesse, Daniel Muthukrishna, Glen Petitpas, Ellie Schmelzer, Sara Seager och George Ricker, tillsammans med medarbetare från flera andra institutioner.

Frågan är hur stor denna exoplanet var från början då dess storlek minskas hela tiden då materia kastas ur den. Troligen var den liten redan innan den hamnade där den är. Troligast tog det lång tid innan dess sols gravitation sakta genom eoner drog planeten till sig och säkert drar den fortfarande i den. En dag kommer resterna av planeten i sin helhet att i sin helhet dras ner i sin sol.

Vulkaner på Mars kan ha varit viktiga för livs uppkomst på forntida Mars

 

Bild https://quantumzeitgeist.com  i en ny studie av Dr. Michael Tice vid Texas A&M University ges information i Mars vulkaniska historia och potentiellt liv i det förgångna genom en analys av olika järnrika bergartsprov i Jezerokratern. Forskningens resultat publicerades i Science Advances  där det beskrivs hur man undersökt prover som samlats in av NASA:s Perseverance-rover vilken landade i kratern den 18 februari 2021. 

I en ny studie av Dr. Michael Tice vid Texas A&M University som medförfattare beskrivs upptäckter från Mars vulkaniska historia och potentiella liv i det förgångna genom analys av olika järnrika bergartsprov i Jezerokratern.

Med hjälp av PIXL-spektrometer som röntgar ytan och vilken finns med på Perseverance-rovern  med vars hjälp det internationella forskarlaget identifierade två olika typer av vulkaniska bergarter. En mycket differentierad lavasvit som tyder på en långvarig magmatism i jordskorpan. Dessa fynd kastar inte bara ljus över Mars geologiska utveckling utan antyder också att regionen kan ha upprätthållit förhållanden som främjar liv under långa perioder under Mars tidiga historia.

NASA:s Perseverance-rover avslöjade övertygande bevis av två olika typer av vulkaniska stenar i Jezerokratern något som kastar ljus över planetens dynamiska geologiska historia. Detta avslöjande ökar inte bara vår förståelse av Mars förflutna utan öppnar också nya vägar till att utforska dess potential att ha haft någon form av organiskt liv i det förflutna (att det finns något i dag är enligt mig däremot tveksamt).

Med hjälp av roverns PIXL-instrument (Planetary Instrument for X-ray Lithochemistry) har identifierats bergarter som bildats genom fraktionerad kristallisation, en process som tyder på långvarig magmatisk aktivitet. Detta tyder på att magman genomgått flera stadier av avkylning och kristallbildning vilket pekar på en komplex evolutionär historia av Mars yta.

Dessutom upptäckte PIXL tecken på assimilering av jordskorpan, där uppstigande magma inkorporerade redan existerande material i jordskorpan. Denna dynamiska interaktion kan ha introducerat olika geokemiska element i regionens geologi och berikat dess sammansättning över tid.

Fynden är viktiga för att bedöma Jezerokraterns potential som en eventuellt tidigare livsmiljö för mikrobiellt liv. Långvarig vulkanisk aktivitet kan ha skapat stabila miljöförhållanden som bidrog till att upprätthålla liv. Dessutom kunde anrikningen av den lokala geologin genom assimilering av jordskorpan ha gett viktiga näringsämnen vilket ytterligare förbättrade regionens möjlighet till mikrobiellt liv.

Forskningsresultatet som publicerats i ScienceAdvances beskriver provresultat som samlats in av NASA:s Perseverance-rover vilken landade i kratern den 18 februari 2021.

Men vi ska komma ihåg att det är teori inte fakta. Inget bevis på mikrobiellt liv har hittats på Mars.

En gång för länge sedan regnade och snöade det nog på Mars

 

Bild Lunds universitet på Jezerokraterna på Mars/ 

I en ny studie av geologer vid University of Colorado Boulder beskrivs Mars i det förgångna som en relativt varm och blöt planet mycket annorlunda än den iskalla ödemark Mars är idag. Forskarlagets resultat tyder på att kraftig nederbörd sannolikt gav näring åt många av de dalar och kanaler som formade Mars yta för miljarder år sedan.

Forskarna var under ledning av Amanda Steckel, som tog sin doktorsexamen i geologiska vetenskap vid CU Boulder 2024. Resultatet av studien publicerades den 21 april i Journal of Geophysical Research: Planets. 

"Du skulle kunna ta fram Google Earth-bilder av platser som Utah, zooma ut och upptäcka likheterna med Mars", beskriver Steckel  numera är verksam vid California Institute of Technology.

De flesta forskare är idag överens om att åtminstone vatten fanns på en del av Mars yta under den noachiska epoken som inföll för ungefär 4,1 till 3,7 miljarder år sedan.

Men var vattnet kom från har länge varit ett mysterium. Vissa forskare säger att det forntida Mars aldrig var varmt och blött utan alltid varit kallt och torrt. På den tiden sken vår då unga sol bara cirka 75 % så starkt som  idag. Vidsträckta istäcken kan ha täckt höglandet runt Mars ekvator och ibland smält under korta perioder.

I den nya forskningen har Steckel och hennes kollegor undersökt teorierna om varmt och vått kontra kallt och torrt klimat på Mars. Teamet använde sig av datorsimuleringar för att utforska hur vatten kan ha format Mars yta för miljarder år sedan. De fann att nederbörd från snö eller regn sannolikt bildade de mönster av dalar och källflöden som fortfarande finns på Mars idag.

"Det är väldigt svårt att göra något säkert och avgörande uttalande", beskriver Steckel. "Men vi ser att dessa dalar börjar på ett stort höjdområde. Det är svårt att förklara hur dessa dalar skapats av endast isens rörelser. Forskarna påpekar dock att resultaten inte är det sista ordet om Mars forntida klimat. 

Ännu är det en gåta hur planeten lyckades hålla sig tillräckligt varm för att snö eller regn skulle kunnat falla där. Hynek senior författare till studien och forskare vid Laboratory for Atmospheric and Space Physics (LASP) vid CU Boulder påtalar att studien ger forskarna nya insikter i historien om en annan planet: vår egen.

"När erosionen från strömmande vatten upphörde blev Mars nästan frusen i tiden och ser förmodligen fortfarande ut ungefär som även jorden gjorde för 3,5 miljarder år sedan", beskriver Hynek.

Om vatten runnit i floder eller is och materia urgröpt dalarna på Mars vet vi inte säkert. Stora mängder vatten redan för mer än 4 miljarder år sedan som gröpt ur floder och hav är svårt att tro på. Mars likt jorden kom till för 4,5 miljarder år sedan solens ålder är inte mycket mer någon eller några 100 miljoner år mer bara. Vatten är tveksamt i större mängd. Ett tunt lager is mer troligt. Vindar och isrörelser troliga på en marsyta bestående av mindre fast mineral och isrörelser i vitrat basalt vilket kan förklara Mars röda yta. Men även lavaflöden kan ha format flod och sjöliknande system.

Det okända objekt som kolliderade med Perseushopen är hittat

 

Bild https://subarutelescope.org  visar trolig mörk materia i Perseushopen. Fördelningen av mörk materia (i blått) visas på bilden ovan som tagits av Hyper Sprime-Cam med Subaruteleskopet. Den nyligen funna stjärnhopen finns nära galaxen NGC 1264 cirka 1,4 miljoner ljusår bort (till höger i bilden) om Perseushopens centrala galaxer. En svag bro förbinder de två strukturerna. (Källa: HyeongHan et al.)

Perseushopen  finns cirka 240 miljoner ljusår från jorden och innehåller ca 600 miljarder solar. I årtionden trodde astronomer att stjärnorna här för länge sedan hade ett stabilt tillstånd. Dess uppenbara brist på tydliga fusionssignaturer gav antydan om att det var ett "skolboksexempel" på ett lugnt stjärnkluster  (ett kluster av stjärnor där inga eller nästan nya stjärnor bildades).

Framsteg inom observationsteknik har gjort det möjligt för astronomer att se djupare in i dess struktur och då avslöjades subtila men övertygande bevis på tidigare störningar. Detta gav upphov till ett grundläggande mysterium: då det finns tecken på en kollision var finns eller vad var det som kolliderat med strukturen?

För att lösa mysteriet analyserade teamet arkivdata från Hyper Suprime-Cam på Subaruteleskopet. Gravitationslinsing användes ett fenomen där massiva objekt böjer ljuset från bakgrundsgalaxer och ses som mycket närmre än de är. Det fungerar även som ett kraftfullt verktyg för att kartlägga den osynliga mystiska mörka materian. Med hjälp av denna teknik har forskarna identifierat en massiv klump av det som kallas mörk materia med en vikt av cirka 200 miljarder solmassor och som ligger cirka 1,4 miljoner ljusår väster om hopens kärna (bilden ovan ses till höger).

Anmärkningsvärt nog är denna struktur av mörk materia kopplad till kärnan i Perseushopen genom en svag men statistiskt signifikant "bro av mörk materia", vilket ger direkta bevis på tidigare gravitations interaktion mellan dem. 

Numeriska simuleringar som utförts av teamet tyder på att denna struktur av mörk materia kolliderade med Perseushopen för ungefär fem miljarder år sedan. Resterna från denna kollision formar fortfarande den nuvarande strukturen i hopen.

– Det här är den saknade pusselbiten som vi har letat efter, beskriver James Jee, korresponderande författare till studien. "Alla de udda former och virvlande gas som observeras i Perseushopen är nu meningsfulla i samband förklaringen att en större sammanslagning skett."

 Resultatet av analysen publicerades som HyeongHan et al. "Direct Evidence of a Major Merger in the Perseus Cluster" i Nature Astronomy den 16 april 2025. 

Vi ska komma ihåg att ingen vet vad det vi kallar mörk materia är. Jag misstänker att det egentligen är gravitation eller en form av vanlig materia vi inte förstår eller både ock.

Var finns månen Titans deltan?

 

Bild wikipedia på Saturnus största måne Titan.

Forskare lärde sig mycket om Titans sjöar som består av etan och metan  när rymdsonden Cassini flög förbi månen 2006. När rymdsonden kikade genom Titans tjocka atmosfär med Cassinis syntetiska aperturradar (SAR) avslöjades stora platta områden som överensstämde med stora vätskeansamlingar.

Men till stor del saknades deltan i Cassinis SAR-bilder till och med vid mynningarna av de stora floderna. Det var dock inte klart om deltan verkligen var frånvarande eller om de helt enkelt inte dök upp i de data Cassinis SAR-data innehöll. Det är frågan som Sam Birch, assistant professor in Brown University’s Department of Earth, Environmental and Planetary Sciences och hans kollegor försökte besvara i en ny studie, publicerad i Journal of Geophysical Research: Planets.

Problemet med Cassinis SAR-data är att ytligt flytande metan i stort sett blir genomskinligt i alla bilderna. Så även om SAR-bilderna visade de stora haven och flodkanalerna, är det svårare att med säkerhet urskilja kustegenskaper eftersom det är svårt att se var kusten slutar och var haven tar vid. 

Sedan bör vi ha i åtanke att vätskans djup troligen är lågt och vågor på över några centimeter knappast finns och kan vara förklaringen till att delta inte skapas eller i de data som samlats in gör dem omöjliga att se i förhållande till vattnet.

För studien utvecklade Birch en numerisk modell för att simulera vad Cassinis SAR skulle se om den såg på ett landskap som forskare förstår väl. Jordens. I datamodellen har vattnet i jordens floder och hav ersatts av Titans metan som har andra radarabsorptionsegenskaper jämfört med vatten.

"Vi gjorde i princip syntetiska SAR-bilder av jorden som antar egenskaper som Titans vätska istället för jordens vatten", beskriver Birch. "När vi ser SAR-bilder av ett landskap som vi känner till mycket väl kan vi gå tillbaka till Titan och förstå lite bättre vad vi ser."

Forskningen visade att de syntetiska SAR-bilderna av jorden tydligt upplöste stora deltan och många andra stora kustlandskap (det gick att se skillnad på vätskan och delta).

"Om det finns deltan som är lika stora som det vid Mississippiflodens mynning borde vi kunna se det", beskriver Birch. "Om det finns stora barriäröar och liknande kustlandskap som de vi ser längs hela den amerikanska golfkusten, borde vi kunna se dem."

Men när Birch och hans kollegor kammade igenom Titan-bilderna i ljuset av sin nya analys kom de fram till att det i stort sett var tomt. Bortsett från två eventuella deltan nära Titans sydpol var resten av månens floder helt fria från deltan. Forskarna fann att endast cirka 1,3 % av Titans stora floder som slutar vid kusterna har troliga deltan. På jorden däremot har nästan varje flod av liknande storlek ett delta.

Det är inte helt klart varför Titan generellt saknar deltan, beskriver Birch. De flytande egenskaperna hos Titans floder borde göra dem fullt kapabla att transportera och avsätta sediment. Det kan vara så, menar forskarna, att havsnivån på Titan stiger och sjunker så snabbt att deltan smetas ut över landskapet snabbare än de kan byggas upp. Vindar och tidvattenströmmar längs Titans kuster kan också spela en lika stor roll för att förhindra att deltan bildas.

Och inga deltan är inte det enda mysteriet som väcks av den nya forskningen. Den nya analysen av data från Cassini SAR vid Titans kuster avslöjade även gropar av okänt ursprung  i sjöar och hav. Studien upptäckte också djupa kanaler på havsbottnen som verkar ha karvats ut av flodflöden, men det är inte klarlagt hur de uppkommit.

Alla dessa frågor kräver mer forskning för att fullt ut förstås, beskriver Birch.

Kan det vara så att metan sjunkit ner i marken över tid och lämnat gropar efter sig. Kanske även detta kan förklara varför inga stora vågor uppkommer utan endast centimeterstora och även frånvaron av delta. Vi vet inget om hur Titan ser ut invändigt.

En kolcykel som fungerade på det forntida Mars

 

Bild wikipedia Mars sedd från Hubbleteleskopet.

Forskning från NASA:s Curiosity-rover, publicerades nyligen i tidskriften Science där forskningsresultat  visar att en kolcykel funnits på den forntida Mars.

Studien kommer från data från tre av marsbilen Curiositys borrplatser och visar på siderit, ett järnkarbonatmaterial, i sulfatrika lager i Mount Sharp i Gale-kratern.

"Upptäckten av stora kolfyndigheter i Gale-kratern representerar både ett överraskande och viktigt genombrott i vår förståelse av den geologiska och atmosfäriska utvecklingen av Mars", beskriver Dr. Tutolo, PhD, associate professor with the Department of Earth, Energy, and Environment in the Faculty of Science och huvudförfattare till publiceringen.

Att nå lagren, påtalar han, var ett långsiktigt mål i Mars Science Laboratory-uppdraget.

"Överflödet av höglösliga salter i dessa stenar och liknande avlagringar som kartlagts över stora delar av Mars har använts som bevis för den 'stora uttorkningen' av Mars under dess dramatiska skifte från ett varmt och vått tidigt Mars till dess nuvarande, kalla och torra tillstånd", förklarar Tutolo.

Sedimentärt karbonat har länge förutspåtts ha bildats under CO2-rik forntida marsiansk atmosfär, men Tutolo beskriver att identifieringarna av detta tidigare varit små.

Man ska ha i åtanke att kol kan bildas eller vara av organiska livsrester likväl som oorgansikt mineral.

Ny teori om vattnets ursprung på jorden

 

Bild https://www.ox.ac.uk  Meteoriten som användes i  studien LAR12252 upptäcktes i Antarktis. Källa: ANSMET-programmet (ANtarctic Search for METeorites), Case Western Reserve University och University of Utah.

Ett team av forskare vid University of Oxford har hittat avgörande bevis på vattnets ursprung på jorden. Med hjälp av en sällsynt typ av meteorit, känd som enstatitkondrit som har en sammansättning som är analog med den tidiga jorden (för 4,55 miljarder år sedan), fann de en vätekälla som bör varit avgörande för bildandet av vattenmolekyler. 

Avgörande är att de visade att vätet som fanns i detta material var inneslutet och inte var från föroreningar. Detta tyder på att det material som vår planet byggdes av var mycket rikare på väte än man tidigare ansett.

Forskare vid University of Oxford har därmed hjälpt till att kullkasta den populära teorin om att vatten på jorden härstammar från asteroider som bombarderade dess yta. I stället var det material som byggde vår planet mycket rikare på väte redan från början än man tidigare trott.

Resultaten av studien publiceras i dagarna i tidskriften Icarus. 

Resultaten visar även enligt mig vad man kunde vänta sig då vatten verkar finnas var man än ser i universum, Tecken finns på asteroider, månar exoplaneter och kometer på vatten. Man ska även ha i åtanke att vid universums början var väte det första grundämnet som fanns och väte ingår i vattenmolekylen. Sedan kan man diskutera syret.