Bild https://news.mit.edu
En planet i upplösning som kretsar kring en stor stjärna. Den kometliknande svansens
utbredning är gigantisk och är ca 9 miljoner kilometer lång, beskrivger Marc
Hon, postdoktor vid Mavliinstitutet för astrofysik och rymdforskning vid MIT. Krediter:Bild:
Jose-Luis Olivares, MIT
Planeten har fått beteckningen BD+05 4868 Ab och
upptäcktes nästan av en slump.
"Vi letade inte efter den här typen av
planet", beskriver Marc Hon, postdoktor vid MIT:s Kavliinstitut för
astrofysik och rymdforskning (Massachusetts Institute of Technology). "Vi
gjorde den typiska planetgranskningen och jag råkade se en signal som var
väldigt ovanlig."
Den typiska signalen från en exoplanet i omloppsbana
ser ut som en kort nedgång i en ljuskurva då den passerar sin sol och detta
upprepas regelbundet, vilket indikerar att en kompakt himlakropp, som en
planet, för en kort stund passerar framför sin sol och tillfälligt blockerar
ljuset från sin värdstjärna (sol) i detta
fall BD+05
4868 A som finns i stjärnbilden Pegasus. Även om en passage dök upp var 30,5:e
timme, tog det betydligt längre tid för ljusstyrkan att återgå till det normala
vilket tyder på en lång släpande struktur följde efter planeten och blockerade
stjärnljuset. Ännu mer spännande var att djupet på eftersläpningen (nedtoningen)
av ljus förändrades vid varje omloppsbana vilket tyder på att det som passerade
framför stjärnan inte alltid hade samma form eller blockerade ljuset lika länge.
"Formen på passagen är typisk för en komet med
en lång svans", förklarar Hon. Förutom att det är osannolikt att den här
svansen innehåller flyktiga gaser och is som man förväntar sig av en komet som
inte skulle ha klarat sig länge så nära en sol. Mineralkorn som avdunstat från
planetens yta kan dock dröja sig kvar tillräckligt länge för att uppvisa en så
distinkt svans.
Med tanke på dess närhet till sin sol uppskattar teamet att planeten bränns i cirka 1 600 grader Celsius. När stjärnan steker planeten är det troligt att mineraler på dess yta kokar bort och flyr ut i rymden, där de svalnar till en lång och dammig svans. Hon och Avi Shporer en annan av forskarna i teamet har tillsammans med sina kollegor publicerat sina resultat nyligen i Astrophysical Journal Letters.
Övriga MIT-medförfattare
till studien inkluderar Saul Rappaport, Andrew Vanderburg, Jeroen Audenaert,
William Fong, Jack Haviland, Katharine Hesse, Daniel Muthukrishna, Glen
Petitpas, Ellie Schmelzer, Sara Seager och George Ricker, tillsammans med
medarbetare från flera andra institutioner.
Frågan
är hur stor denna exoplanet var från början då dess storlek minskas hela tiden
då materia kastas ur den. Troligen var den liten redan innan den hamnade där
den är. Troligast tog det lång tid innan dess sols gravitation sakta genom
eoner drog planeten till sig och säkert drar den fortfarande i den. En dag kommer
resterna av planeten i sin helhet att i sin helhet dras ner i sin sol.
