Tveksamheten om att universum ökar i expansionshastighet är nu borta

 

Bilden https://www.southampton.ac.uk/ visar stjärnor i centrum av Vintergatan. Bilden tagen av  rymdteleskopet Spitzer.

I slutet av 2025 chockade ett team av astronomer  med påståenden om att bevis fanns för att mörk energi  den mystiska kraft som sliter isär kosmos försvagats så att universums expansion  inte längre ökar.

De föreslog även att metoderna som användes för att mäta universums expansion med hjälp av supernovor, eller exploderande stjärnor, var fundamentalt bristfälliga.

Men i en ny studie från  University of Southampton, omvärderades den datan har nu  funnit att universum beter sig precis som förväntat.

Experterna bakom artikeln, som publicerades i Royal AstronomicalSocietys månadsbrev, inkluderar de välkända Nobelprisbelönade astrofysikerna professor Adam Riess och professor Brian Schmidt. 

Huvudförfattaren Dr Phil Wiseman vid University of Southampton påtalar att debatten som följde på förra årets avslöjanden var resultatet av ett vetenskapligt missförstånd snarare än en brist i universum självt. OBS här menas att mörk energi inte försvagats och att det var fel att påstå att universums expansion saktat ner.

Wiseman tillade: "De tidigare och väl accepterade mätningarna ( före de omtalade under  2025)  var faktiskt goda och vår nuvarande förståelse av universums öde är fortfarande robust.

"Som tur är har vi undvikit denna kris, men mysteriet kring varför universum fortfarande ökar i storlek (expanderar)  kvarstår.

"Genom att bevisa att våra mätningar är korrekta kan vi återgå till att försöka förstå vad mörk energi egentligen är, istället för att undra om det ens existerar."

Den ursprungliga upptäckten av universums accelererande expansion, gjord av professorerna Riess och Schmidt tillsammans med den amerikanske astrofysikern Saul Perlmutter, fick Nobelpriset i fysik 2011.

Om påståendena från 2025 hade varit sanna skulle det ha demonterat deras fynd samt nästan tre decennier av astronomiska framsteg.

Professor Adam Riess beskriver: "Extraordinära påståenden kräver särskilt noggrann testning. Det vi finner är att när vi kalibrerar dessa supernovor och tar hänsyn till olika värdmiljöer och populationer förblir bevisen för kosmisk acceleration anmärkningsvärt konsekventa."

För att mäta universum undersökte det Southampton-ledda teamet noggrant typ Ia-supernovor  våldsamma, lysande explosioner som (vars ursprung kan läsas om i ovan länk)  man kan använda för att beräkna enorma kosmiska avstånd.

Studien från 2025 hävdade att när universum åldrades hade dessa supernovor olika maximala ljusstyrkor, vilket lurade astronomer att tro att kosmos accelererade när det saktade ner.

Den nya Southampton-studien fann dock att tankefelet låg i hur åldern på dessa stjärnor uppskattades.

De bevisade att i de tidigare fynden felaktigt antagits (2025 års undersökning)  att galaxens ålder var densamma som stjärnans exploderande ålder vid explosionen.

Experterna sade också att 2025 års artikel inte tog hänsyn till massan hos värdgalaxer, en standardkorrigering som används i modern kosmologi för att bevisa noggrannhet.

Professor Mark Sullivan , också från University of Southampton, beskriver att det är grundläggande för vetenskapen att utmana vedertagna teorier och observationer.

Han tillade: "Så här görs framsteg. Även om  idén (från 2025) inte visade sig stämma, har den öppnat nya sätt att tänka kring hur supernovor exploderar och hur vi kan mäta mörk energi mer exakt."

Artikelns medförfattare Dr Brodie Popovic tillade: "Vi har nyligen varit mycket fokuserade på astrofysiken kring explosionerna och hur de påverkar kosmologin.

"Det här var ett bra tillfälle att gå tillbaka och gå igenom alla våra antaganden. Det visar sig  vi förstår detta och vi tar hänsyn till det i vår kosmologimätning." 

Med andra ords det stämmer att universums expansion accelererar och att mörk energi med stor säkerhet är källan till detta.

Den heta gasplaneten WASP-121 b har en atmosfär på morgonsidan en på kvällssidan

 

Bild wikipedia Konstnärs föreställning av exoplanet WASP-121b som finns 850 ljusår från jorden i stjärnbilden Akterskeppet. Planeten är en  het Jupiterlik planet med en temperatur på 2500°C. Vatten har upptäckts i stratosfären på planeten vilket gör WASP-121b den första exoplaneten som upptäckts ha vatten i sin stratosfär. I atmosfären finns även oxider av titan och vanadin samt vätesulfidföreningen sulfanyl.

Astronomer har även avslöjat tydliga skillnader i atmosfäriska förhållanden mellan morgon- och kvällsövergångszonerna på den ultraheta gasplaneten WASP-121 b som skiljer dags från natts, atmosfär vanligtvis kallade terminatorer (den gränslinje (skymningszon) som skiljer den upplysta dagsidan från den mörka nattsidan på en planet eller måne. Inom astronomi och meteorologi används denna dynamiska zon för att förstå atmosfärens sammansättning och temperatur). Denna upptäckt var möjlig tack vare James Webb Space Telescopes (JWST) oöverträffade känslighet. 

Under ledning av Cyril Gapp, doktorand vid Max Planck-institutet för astronomi (MPIA) i Heidelberg, Tyskland, upptäckte ett forskarteam detta fenomen, som tidigare hade förutspåtts i teoretiska beräkningar. Upptäckten motsvarar en asymmetri i absorptionen av infrarött ljus som tas emot från värdstjärnan (planetens sol), vilket delvis filtreras genom planetens atmosfär under dess passage. Forskarna tolkar detta som ett resultat av icke-uniforma temperaturer och kemiska sammansättningar i exoplanetens atmosfär. Insamlad data visar att kvällsterminatorn absorberar mer ljus än morgonsidan, vilket stämmer överens med den allmänt accepterade bilden av kraftiga vindar som transporterar intensiv värme från dag till nattsidan. Varma vindar följer planetens rotation österut vilket värmer upp kvällszonen. Med stigande temperaturer är detta område oundvikligt att expandera vilket ökar planetens tvärsnitt och gör det möjligt för den att absorbera solstrålning mer effektivt.

Förutom en allmän liten minskning av ljusstyrkan mot slutet av passagen visar data som erhållits med JWST:s NIRSpec (Near-infrared spectrograph)-instrument också en ökning av kolmonoxid (CO). Detta verkar dock vara en temperatureffekt, inte relaterad till en ökning av kolmonoxidmolekyler.

I kontrast ses mängden vatten (H2O) i atmosfären att sjunka vilket astronomerna tolkar som en bevisad minskning av vattenmolekyler. Temperaturen i den övre atmosfären är tillräckligt hög för att bryta ner vattenmolekyler till deras beståndsdelar. Detta resultat bekräftar återigen förekomsten av heta vindar som värmer kvällsterminatorregionen. MPIA-astronomer som deltog i denna studie var Cyril Gapp (även Heidelberg University), Thomas M. Evans-Soma (även University of Newcastle, Australien) och Eva-Maria Ahrer.

Andra forskare var: Aurélien Falco (Sorbonne Université, Paris, Frankrike), David K. Sing (Johns Hopkins University, Baltimore, USA), Shashank Dholakia (University of Queensland, St. Lucia, Australien), Vivien Parmentier (Université de la Côte d'Azur, Nice, Frankrike), Jérémy Leconte (Université Bordeaux, Frankrike) och Guangwei Fu (Johns Hopkins University).

Efter denna supernova blixtrar det oväntat både här och där

 

Bild wikipedia Hubbleteleskopets  bild av stav-/spiralgalaxen Messier 83. Messier 83 en spiralgalax belägen på omkring 15 miljoner ljusårs avstånd i stjärnbilden Vattenormen.

Efterdyningarna av en supernova, en stjärnexplosion, är vanligtvis ett långsamt avtagande lysande moln av het gas. Så när astronomerna riktade NASAs Chandra X-ray Observatory mot den närliggande galaxen Messier 83 (M83), förväntade de sig inte att hitta en population av supernovarester och att dessa resters  explosioner, som visade dramatiska förändringar i  ljusstyrka över tid. I M83, bildas stjärnor i hög takt. Forskare analyserade 14 års Chandra-data av galaxen, från 2000 till 2014.

Med hjälp av denna omfattande datamängd upptäckte forskarna överraskande variationer i röntgenljusstyrkan hos källor som tidigare identifierats som supernovarester. Forskarna förväntade sig att supernovarester äldre än ca ett sekel gradvis skulle blekna i röntgenstrålningsutsläpp,  inte förändras dramatiskt i ljusstyrka.

Teamet fann att ungefär hälften av de 22 röntgenkällorna kopplade till supernovaresterna  visade förändringar i röntgenljusstyrka under de 14 år långa observationerna. Ett resultat som var helt oväntat.

"Vi visste att individuella röntgenkällor kunde variera dramatiskt," beskriver Andrea Prestwich från Catholic University of America som var den som ledde studien. "Men att upptäcka att så många supernovarester betedde sig så här var en verklig överraskning. Något ovanligt pågår i dessa rester. Att lokalisera orsaken är fortfarande en utmaning då M83:s avstånd begränsar detaljrikedomen vi kan observera."

En av de 22 variabla supernovaresterna har en enkel förklaring: SN 1957D, resterna från en supernova som först observerades för nästan 70 år sedan, slår in i material runt explosionsplatsen och skapar de observerade röntgenutbrotten. Men detta kan inte förklara supernovaresternas utkasts strålningsförändringar över tid i M83. Det finns inga bevis som tyder på att alla 22 rester bildades under det senaste århundradet. Något annat måste driva variabiliteten.

Den mest sannolika förklaringen är att teamet har upptäckt en population av stjärnor som undkom supernovan och därmed är röntgenkällorna  ex ett par massiva stjärnor som kretsade runt varandra. Den mer massiva stjärnan kollapsade och exploderade som en supernova och lämnade efter sig ett svart hål eller en ultratät neutronstjärna. Dess följeslagare klarade sig. "Det kan vara så att denna galax innehåller en samling supernovarester där en massiv stjärna överlever supernovan och blir låst i en omloppsbana med ett svart hål eller neutronstjärna," beskriver medförfattaren Michael McCollough vid Center for Astrophysics | Harvard & Smithsonian (CfA). "Neutronstjärnan eller det svarta hålet kan då börja dra till sig material från den massiva stjärnans yta."

Det infallande materialet överhettas av den intensiva gravitationskraften, vilket ger upphov till de röntgenstrålar Chandra upptäcker. Denna typ av system, kända som högmassiga röntgenbinärer (HMXB), är bland de mest varierande röntgenkällorna i universum. Forskare säger att de kan vara orsaken till de variationer som ses i M83:s supernovarester.

De nya resultaten presenterades vid American Astronomical Societys möte i Pasadena, Kalifornien, och publicerades i The AstrophysicalJournal. 

NASAs X-59 ger en tyst gång i överljudsfart

 

Bild https://www.nasa.gov  NASAs X-59 är ett tyst överljudsforskningsflygplan (inga ljudbangar här) nådde sin målhastighet och höjd under test för framtida samhällsöverflygningar för första gången under en flygning fredagen den 12 juni 2026. Milstolpen markerade första gången flygplanet flög i Mach 1,4 (1,4 gånger snabbare än ljudet ca 1715 km/h)  och 55 000 fot (ca 16000 meter) förhållanden det kommer att flyga i när det samlar in samhällsresponsdata till dess tysta framfart. NASA/Lori Losey

X-59 har fortfarande månader av tester framför sig. Men när dessa är klara kommer NASAs Quesst-uppdrag att flyga flygplanet över flera amerikanska samhällen för att samla in data om allmänhetens uppfattning om det tysta ljuddunset det kommer att göra vid överljudshastigheter. Dessa gemenskapsöverflygningar kommer att inkludera flygningar vid Mach 1,4 och 55 000 fot.

Milstolpen kommer bara dagar efter X-59:s första överljudsflygning. Den flygningen visade att flygplanet fungerade som förväntat vid Mach 1,1, men senaste  flygning med uppdragsförhållanden var ett ännu viktigare steg för NASA.

Flygplanets team har stadigt utökat flygplanets räckvidd genom att utvärdera dess prestanda vid olika hastigheter och höjder, samt låta piloterna utföra en rad manövrar. X-59 är designad till att flyga i överljudsfart utan att orsaka en hög ljudsmäll. För dessa tidiga överljudsflygningar har den dock åtföljts av ett NASA F-15 forskningsflygplan, ett traditionellt överljudsflygplan som orsakar ljudbang som skymmer allt ljud X-59 ger ifrån sig. Under kommande flygningar kommer en stötsensorsond monterad på F-15 att samla in mätningar av X-59:s chockvågssignatur, ett tidigt mått på dess överljudsprestanda.

Efter att teamet genomfört fler tester på olika höjder och under olika förhållanden för att slutföra skalutvidgningen, kommer X-59 att gå in i Quessts akustiska valideringsfas. Under denna fas kommer forskarna noggrant att mäta flygplanets överljudsakustiska signatur  innebärande det tysta dunk det är designat för att ge  istället för en ljudbang för att bekräfta att det fungerar som avsett.

Varje flygning för NASA ett steg närmare att flyga X-59 över samhällen och samla in feedback som kan bidra till att forma framtiden för kommersiell överljudsflygning över land.

Exoplaneter med magnetfält likt Jorden har hittats därute

 

Bild https://www.eso.org  Konstnärs tolkning av en exoplanet med magnetfält (Källa: ESO/M. Kornmesser, L. Calçada)

En grupp astronomer har funnit de starkaste bevisen hittills av att vissa planeter bortom vårt solsystem kan ha magnetfält likt jordens. Med hjälp av Europeiska sydobservatoriets Very Large Telescope (ESO:s VLT i Chile) och Gemini North-teleskopet på Hawaii mätte forskarna vindhastigheterna på sju heta, Jupiterlika exoplaneter. Observationerna visade att vindarna på dessa planeter troligen påverkas av magnetfält. Detta är den första trovärdiga mätningen av magnetfält på planeter utanför vårt solsystem.

”Detta genombrott öppnar ett helt nytt fönster av  exoplanetforskning. Det är första gången vi kan mäta de magnetiska egenskaperna av andra världar. Ett viktigt steg mot att slutligen förstå vilka planeter som kan behålla sitt vatten och kanske till och med någon dag hysa liv som vi känner det”, beskriver Julia Seidel, astronom vid Laboratoire Lagrange, Observatoire de la Côte d’Azur i Frankrike och huvudförfattare till studien som publicerades nyligen i Nature Astronomy (se nedan).

Jordens magnetfält påverkar atmosfären på komplext sätt och är därför en nyckel till att förstå vad som får en planet lämplig för liv. Magnetfält finns också kring andra planeter i vårt solsystem som Jupiter och Saturnus. Men under de senaste 15 åren har ingen lyckats  mäta styrkan hos magnetfältet på exoplaneter förrän nu.

Forskargruppen försökte dock inte direkt mäta planeternas magnetfält, utan snarare  vindar. De uppmätte vindhastigheter på sju exoplaneter kring olika stjärnor: gasjättar som Jupiter som alla är tidvattenbundna till sin stjärna och kretsar mycket nära dem. På samma sätt som vi bara ser den ena halvan av månen från jorden vänder dessa planeter alltid samma sida mot sin sol vilket resulterar i en stekhet dagsida och en iskall nattsida. Denna temperaturskillnad skapar ett klimat som är helt olikt det på jorden och ger extremt starka vindar. Vindhastigheterna på de observerade planeterna varierade från cirka 7 200 km/h till över 25 000 km/h som jämförelse når de snabbaste vindarna på Jupiter hastigheter av cirka 1500 km/h.

"Inledningsvis försökte vi undersöka om de atmosfäriska vindarna betedde sig på samma sätt på alla heta Jupiterliknande planeter", förklarar Seidel, som tidigare varit astronom vid ESO i Chile. För sina mätningar använde teamet data dels från ESPRESSO-instrumentet på ESO:s VLT i den chilenska Atacamaöknen, dels från ett liknande instrument på Gemini North-teleskopet på Hawaii i USA (VLT är ett ESO-teleskop medan Gemini North är ena halvan av International Gemini Observatory, som delvis finansieras av U.S. National Science Foundation (NSF) och drivs av NSF NOIRLab).

När forskarna studerade hur vindhastigheterna varierade med planeternas temperaturer såg de ett mycket spännande mönster framträda ju varmare planet, desto långsammare vindhastigheter. ”Detta är helt kontraintuitivt eftersom, allt annat lika, heta planeter har mer energi för att accelerera vindarna! Någon process måste alltså sakta ner vindhastigheterna på de varmare objekten”, beskriver studiens medförfattare Vivien Parmentier, professor vid Laboratoire Lagrange.

Astronomernas mest logiska förklaring av detta mysterium är närvaron av ett planetomfattande magnetfält då sådana fält kan fungera som en broms och sänka farten på laddade partiklar i atmosfären. Observationerna gjorde det således möjligt för forskarna att dra slutsatser om magnetfältets styrka i var och en av de studerade planeterna. De fann att fälten var jämförbara i styrka med de som finns kring planeterna i vårt solsystem och ungefär fyra gånger så starka som Saturnus fält eller ungefär hälften så starka som Jupiters magnetfält.

Så starka magnetfält bör påverka mer än bara vindarna på dessa avlägsna planeter. ”Här på jorden känner vi till de vackra norr- och sydskenen. De bildas när partiklar från solen träffar jordens magnetfält och styrs mot polerna, där de kolliderar med gaser i atmosfären och skapar färggranna ljusfenomen i grönt, rosa och lila”, förklarar studiens medförfattare Bibiana Prinoth, tidigare doktorand vid Lunds universitet och numera astronom vid ESO i Garching, Tyskland. På de studerade exoplaneterna skulle de magnetiskt drivna norrskenen kunna vara än mer dramatiska.

Astronomerna ser ivrigt fram emot färdigställandet av ESO:s Extremely Large Telescope, som kommer att kunna karakterisera inte bara stora Jupiterliknande exoplaneter utan även mindre planeter av jordens storlek, och möjligen även upptäcka gaser som ger upphov till norrsken. Prinoth avslutar med orden ”Jag gillar att tänka mig att vissa av dessa världar har en himmel fylld inte bara av stjärnor utan även stora ridåer av färgglatt ljus som dansar över planeten, som till hälften har evig dag och till hälften oändlig natt.”

För min del misstänker jag att de flesta planeter har ett magnetfält av starkare eller mindre starkt slag än jordens.

Vilka alla forskare var som deltog kan man utläsa här 

Tre troliga anledningar till att utomjordingar (om de finns) inte önskar kontakt med oss

 

Bild https://theconversation.com  Ett fotografi från Apollo 17-uppdraget i december 1972. NASA som visar något vi ej kan förklara.  Det ses dåligt men objektet som ska ses i fyrkanten har formen av en tre ljuspunkterlik triangel.

Cirka 6 200 exoplaneter har hittats i mer än 4 00 solsystem men ännu ingen lik jorden eller som vårt solsystem.

De flesta stjärnor bör ha ha minst en planet och det finns mer än 100 miljarder stjärnor bara i vintergatan. Antalet planeter är därför astronomiskt och vissa planeter kan vara beboeliga. Rymden enorm bortom vår fantasi. Det finns oräkneliga galaxer och varje galax har fler stjärnor än vi kan föreställa oss med undantag av de allra minsta dvärggalaxerna.

Proxima Centauri är den närmaste stjärnan till vår sol och finns cirka 40 biljoner kilometer bort, 268 000 gånger längre bort än solen är från jorden. Det är 4,3 ljusår dit. Ett ljusår är den sträcka ljuset färdas på ett år med hastighet av 300 000 km per sekund.

Vi kan bara resa i rymden med en bråkdel av ljusets hastighet med dagens teknik. Även vår snabbaste rymdsond, Parker Solar Probe färdas endast med en topphastighet på ungefär 191 kilometer per sekund – 0,064 % av ljusets hastighet.

I den hastigheten skulle det ta ungefär 6 650 år att nå Proxima Centauri, och det är bara en resa till vår närmaste grannstjärna. Så att interstellärt resa inom människans livslängd skulle kräva mycket högre hastigheter. Sedan behövs ofattbart höga energibehovet för interstellär resor.

Rymdskeppets massa ökar med hastigheten, så en ökande mängd energi krävs för att accelerera skeppet.

I ljusets hastighet blir skeppet oändligt massivt och kräver en oändlig mängd energi. Detta är uppenbarligen omöjligt att lösa.

Ett annat betydande problem är att rymden är ett nästan vakuum. Det finns dock precis tillräckligt med partiklar att oroa sig för. De kan potentiellt orsaka dödlig strålning för passagerare och instrumenten på ett höghastighetsrymdskepp, eller förstöra det. Glest spridda väteatomer förvandlas till intensiv strålning vid nästan ljusets hastighet och värmen som genereras skulle till slut smälta och förstöra skrovet.

Snabbare-än-ljuset-resor är enligt fysikern Miguel Alcubierre möjlig, men det medför sina egna problem och ett för närvarande omöjligt energibehov. Ytterligare ett problem är vår biosfär, unik för jorden såvitt forskarna vet.

Livet och planeten har samutvecklats. Komplext liv skulle inte existera på jorden om cyanobakterier, en typ av encellig mikrob inte hade pumpat syre in i vår mestadels kvävebestående atmosfär för 2,4 miljarder år sedan.

Det är därför inte giftigt för oss, men syre är reaktivt och kan vara mycket frätande för utomjordingar. Och även om de kunde bära skyddsdräkter som människor gör när de går till ogästvänliga miljöer, innehåller rapporter om besökande utomjordingar inga beskrivningar av rymddräkter. Sedan 1960 har vi haft möjlighet att söka efter underrättelser någon annanstans, med hjälp av vanlig radioastronomi. Den största sökningen efter utomjordiska livsprojekt genomförs av SETI-institutet i Kalifornien och Breakthrough Listen-projektet vid Oxford University i Storbritannien.

Inget har hittats under alla sökningar som gjorts. Att hitta intelligens inom vår tidsram – ungefär hundra år – i universums 13,8 miljarder år långa historia är utmanande.

Mörk materia samlas vid svarta hål

 

Bild  https://news.vt.edu  En konstnärs avbildning av miljön nära ett supermassivt svart hål där endast synlig materia ses. I en ny studie antyds att det svarta hålet också kan vara omgivet av en sfärisk gloria av osynlig mörk materia. Illustration med tillstånd av Adobe Stock.

Vi närmar oss en punkt där observationsbevisen för mörk materia helt enkelt är obestridliga," beskriver Mayank Sharma, fysikstudent vid Virginia Tech.

Varje ny upptäckt lär oss mer om den mörka materian som vida överstiger all synlig materia i universum. Den enda kända kraft som påverkar detta är gravitation och  mörk materia samlas som ett allt tjockare moln av som kan ses som svart rök (dock osynligt för oss) runt supermassiva svarta hål.

Med hjälp av en astrofysisk teknik kallad ekokartläggning lade forskarna fram bevis som stödjer denna teori som länge hållits som riktig  men inte kunnat bevisas i  partikelfysiken. Gravitationen drar i allt och i universum rusar stjärnor och galaxer  i rasande fart mycket, mycket snabbare än de borde, och denna expansionsgastighet av universum ökar och ökar.

Expansionen av universum kommer kommer ur gravitationen av osynlig mörk materia (men säkert även av mörk energi enligt mig).

Den extra hastigheten pekar på mörk materians inflytande över de enorma avstånden över universum. Men vad händer vid randen till ett svart hål? Svarta hål är områden i rymden där gravitationen är så stark att den drar och vrider själva rumtidens väv.

Forskare kan se vanlig materia falla mot ett svart hål. Damm, gas och plasma slår runt i en bullrig ackretionsskiva orsakar friktion, förlorar rörelsemängd och dras i spiralform inåt i det svarta hålet.

Men mörk materia skakar inte om. Den kan inte interagera  med sig själv eller med synlig materia. Allt den påverkas av är gravitation. Utan någon mekanism för att avge energi förutspår teorin att mörk materia helt enkelt svävar tätt i utkanten av ett svart hål  men detta beteende inte kan observeras med vanliga teleskop.

När han diskuterade problemet med Gonzalo Herrera, en tidigare postdoktoral forskare i partikelfysik vid Virginia Tech, såg Sharma en möjlig väg framåt.

"Vi skulle faktiskt kunna testa denna förutsägelse med hjälp av en teknik inom astronomi, som kan mäta avståndet till den omgivande gasen genom att leta efter ljusekon." Ljuseko, är känt som efterklangskartläggning och är en väletablerad teknik för att mäta massan av svarta hål.

När material faller mot ett svart hål frigörs en energiexplosion som får ackretionsskivan att pulsera. Ljuspulsen färdas utåt tills den träffar omgivande gas som absorberar och återutsänder ljuset i en sekundär puls likt ett  eko.

Astronomer upptäcker den initiala blixten och efter en fördröjning, dess eko.

Eftersom ljuset färdas med konstant hastighet avslöjar fördröjningen gasens avstånd från det svarta hålet. Den initiala signalen innehåller också fingeravtryck från det svarta hålet, där intensiv värme och strålning tar bort gasen från elektroner. Denna effekt är mindre uttalad i ekosignalen som är längre bort från det svarta hålet.

Genom att jämföra signalerna kan forskare använda det matematiska sambandet mellan avstånd, ljushastighet och massa för att beräkna hur mycket mörk materia som omger det svarta hålet.

Genom att tillämpa denna metod på 14 avlägsna galaxer fann teamet fem fall där massan ökade med avståndet som var snabbare än vad synlig materia ensam kunde ge som  förklaring.

"Dessa galaxer visar definitivt en antydan om att det finns extra material som inte kan förklaras av bara det supermassiva svarta hålet," beskriver Sharma.

Databegränsningar innebär att resultaten är ett konceptbevis, inte en definitiv upptäckt, men studien visar en tydlig väg till bekräftelse. Om närvaron av mörk materia bekräftas i framtida studier måste astronomer ta hänsyn till dess effekter i sina studier av supermassiva svarta hål ochmiljön där. Å andra sidan, om teorin utesluts, måste partikelfysiker gå tillbaka till ritbordet för att förstå vad mörk materia  är.

Den studien är  publicerad i Physical Review Journals.