Upptäckten av en kollision 63 ljusår bort från Jorden.

 

Bild https://news.arizona.edu  Konstnärs illustration av Beta Pictoris-skivan  sedd från sidan sett från jorden. Här avbildas den virvlande gasen och dammet i orange färg. En sekundär skiva, som tidigare upptäckts, framträder som en vitaktig detalj under huvudskivans plan. Till höger syns "Cat's Tail"-funktionen och sträcker sig långt ut i rymden. NASA, ESA, CSA, STScI, Ralf Crawford (STScI)

Sextiotre ljusår från jorden, i den lilla, svaga stjärnbilden känd som Pictor (målaren), finns en märklig struktur som har förbryllat astronomer de senaste två åren. Kallad "Cat’s Tail" denna mörka formation sträcker sig över ett avgrundsdjup av rymden som är ungefär tusen gånger större än det genomsnittliga avståndet mellan jorden och solen.

Cat’s Tail upptäcktes i en så kallad skräpskiva känd som Beta Pictoris i ett annat solsystem inte helt olikt vårt men mycket yngre, bildat för bara några miljoner år sedan. Nu har astronomer för första gången fångat tidigare osedda detaljer av Cat's Tail i synligt ljus med hjälp av Hubbleteleskopet.

Kombinationen av nya och tidigare avbildningar som sträcker sig över 14 år tillbaka ger nya insikter om skivans läge och natur samt ytterligare bevis för dess sannolikt våldsamma ursprung. "Cat’s Tail tros vara efterdyningarna av en kollision mellan två stora objekt något i stil med två Pluto," beskriver planetforskaren Arin Avsar vid University of Arizona en doktorand som arbetar med Daniel Apais och Kevin Wagners forskargrupp vid U of A:s Lunar and Planetary Laboratory and Steward Observatory. "Underligt nog hade denna formation tidigare bara setts med James Webb Space Telescope, som detekterar i infrarött ljus, men förblev osynlig vid kortare våglängder vilket nu förbryllar då Hubbleteleskopet ser fenomenet i synligt ljus..

Vår sol med sina planeter prydligt organiserade i en uppsättning inbäddade banor runt solen och kvarvarande rymdstenar som är förpassade till  asteroidbälten, ser vi få spår i solsystemet idag av dess kaotiska och våldsamma tillblivelse  för 4,6 miljarder år sedan. Tiden då en skiva av gas och damm  virvlade runt vår då unga sol, innehållande gas, sten och damm som krossar varandra i våldsamma sammanslagningar och sprängs  i bitar, medan bara några få klarar dessa våldsamma händelser och istället samlade på sig mer massa och växte över tid till planeter.

För att samla ledtrådar om hur vårt unga solsystemet skulle ha sett ut, vänder sig astronomer därför till andra stjärnsystem som Beta Pictoris, med sin skiva som tros befinna sig i de sista stadierna av planetbildning.

"Vi tror att Cat's Tail har undgått våra observationer i synligt ljus hittills på grund av vad den besrår av," förklarade Avsar. "Det består nästan helt av vi organiskt eldfast material, som är starkt kolbaserat. Dessa långa kedjor av kolatomer absorberar synligt ljus, så de är ganska svarta."

Men numera möjligt att se även med Hubbleteleskopets optiska teleskop så något måste ha skett nyligen då enbart Webbteleskopet tidigare kunde se fenomenet i infrarött sken i sitt teleskop som enbart söker i det infraröda spektret..

Under ledning av planetforskaren Arin Avsar vid University of Arizona rapporterar teamet sina fynd i en artikel publicerad i The Astrophysical Journal Letters 

Kan gravitationsfält brytas och återkopplas?

 

Bild https://news.columbia.edu  Mer än ett sekel efter att Einstein först utvecklade ekvationerna som beskriver gravitation hittar fysiker fortfarande fler sätt att tolka dem.

Luca Comisso, biträdande forskare vid Columbia Universitys institutioner för astronomi och fysik samt Columbia Astrophysics Laboratory, och Felipe A. Asenjo från Universidad Adolfo Ibáñez i Chile har nyligen funnit ett nytt sätt att se på Einsteins ekvationer som avslöjar en slående analogi med "magnetisk rekonnektion"(magnetisk omkoppling) i plasman, något som uppstår när magnetfältlinjer bryts och återkopplas och som driver explosiva fenomen som solutbrott.

Deras arbete visar att något liknande kan hända med gravitationen: Under rätt förhållanden kan gravitationsfältstrukturer brytas och återansluta. En process forskarna kallar "gravitationell återkoppling." När detta sker rör sig energin ut ur gravitationsfältet och in i materia.

Upptäckten kan hjälpa fysiker att bättre förstå några av universums mest extrema händelser och även kollisioner mellan svarta hål. I dessa miljöer är gravitationen så kraftfull att rumtiden blir förvrängd vilket gör dess beteende oerhört svårt att beräkna. Forskarnas nya metod erbjuder ett sätt att identifiera grundläggande regler som styr hur gravitationsfält beter sig vilket potentiellt kan avslöja insikter som konventionella datorsimuleringar ensamma inte kan ge.

För att förstå hur gravitationell återkoppling fungerar hjälper det att börja med ett mer bekant fenomen: magnetisk omkoppling. De flesta har sett en bild av magnetfältlinjer i form av järnfilspån runt en stavmagnet eller slingorna som kastas ut från solens yta. I ett plasma dras dessa linjer runt, sträcks ut och ibland vrids.

"Magnetisk omkoppling är när dessa fältlinjer, i någon specifik konfiguration, bryts och åter fästs i en annan konfiguration," beskriver Comisso. "När de bryts och återförenas släpper de från sig energi." Detta är processen bakom solutbrott och en av de viktigaste mekanismerna för energifrigörelse inom hela astrofysiken. "Den tar energi från magnetfältet och ger den till partiklarna i plasman, vilket skapar explosioner."

Gravitation, ken enligt forskarnagöra något liknande. Men geometrin är annorlunda eftersom Einsteins rumtid har fyra dimensioner istället för tre (längd, bredd och höjd) som enbart beskriver rummet (den fjärde är tiden).

"Eftersom rumtiden är fyrdimensionell snarare än tredimensionell, involverar gravitation något som kan ses som fält snarare än fältlinjer," förklarar Comisso. "Att lägga till en dimension till en linje ger dig ett plan. Du kan tänka på det som att sätta ihop många rader för att bilda ett 'blad.'" Så istället för magnetfältlinjer som sträcks ut, återkopplas och frigör energi, tar gravitationsfältet formen av ett ark som rör sig, omkopplar och frigör energi. Dessa ark är matematiska strukturer snarare än fysiska objekt, men deras omkoppling beskriver en process genom vilken energi kan överföras från gravitationsfält till materia.

Upptäckten kom från ett okonventionellt sätt att se på Einsteins ekvationer och byggere på tidigare forskning om de grundläggande reglerna som styr hur rumtiden utvecklas.

Comisso och Asenjos artikel om forskningen, "Reconnection of Gravitational Fields", som publicerades nyligen i Physical Review D en vetenskaplig tidskrift utgiven av American Physical Society, vilken i sin tur bygger vidare på en tidigare artikel publicerad i Physical ReviewLetters tillsammans med Maricarmen A. Winkler. Den forskningen identifierade en uppsättning tidigare okända regler som begränsar hur rumtiden tillåts böjas, sträckas ut och utvecklas.

För tillfället är gravitationell rekonnektion (omkoppling) en teoretisk upptäckt. Nästa utmaning är att undersöka hur processen kan utvecklas i specifika astrofysiska sammanfogade miljöer, såsom sammansmältande svarta hål och om den ger mätbara effekter. Comisso hoppas att metoden så småningom kommer att hjälpa forskare att förutsäga hur mycket energi sådana händelser frigör och vilka signaturer de kan lämna i gravitationsvågor.

Forskningen stöddes av National Science Foundation och NASA.

Kan man tänka sig att gravitationsvågor vilka är svåra att mäta och finna överhuvudtaget kan ändra riktning av något skäl? Om så skulle all form av gravitationseffekt bli dess motsatts (tyngdkraften) och allt skulle bli kaos och vi och hela jorden med allt den innehåller försvinna som grus och kanske sedan upplösas totalt atomer splittras i positron neutron och så vidare  mm.

Ignorerad partikel skulle kunna lösa mysteriet om varför vi existerar

Bild https://picryl.com/

Forskare har utarbetat en ny teori om kosmos tillblivelse och i den föreslås att det tidiga universum formades av en uråldrig partikel som har förbisetts i sammanhanget i årtionden.

Studien tar sig an ett av de största gåtorna inom modern fysik. Gåtan hur materia segrade över antimateria efter Big Bang. Vi ska komma ihåg att vi och universum lika väl kunde bestått av antimateria. Det skulle inte haft någon betydelse för livet eller materians tillblivelse då människan likväl exempelvis skulle kunnat byggts upp av antimateria om allt annat som finns även bestod av detta. 

Men enligt nuvarande teorier borde båda ha utplånat varandra efter den kolossala explosionen kallad BigBang och lämnat kvar ett tomt universum av energi.

Men fysiker vid University of Southampton och Indian Institute of Technology Kanpur beskriver att de hittade en ledtråd i en neutrino, en av universums lättaste partiklar (förväxla inte neutrino med neutron som atomer byggs upp av) . 

Teamet upptäckte att en ofta ignorerad släkting till dessa partiklar, känd som en 'avkopplad' tung neutrino kunde ha hjälpt materia att dominera över antimateria.

Författare Dr Rishav Roshan från Southampton beskriver: "Denna avkopplade tunga neutrino har länge avfärdats som en irrelevant bakgrundsdetalj inom partikelfysiken.

"Men den klingade av otroligt långsamt. När kosmos svalnade efter Big Bang bestod partikeln tillräckligt länge för att tillfälligt ta över universums energitäthet och utlösa en materiedominerad period."

De flesta teorier om varför materia vann över antimateria ignorerade denna tunga partikel eftersom experter ansåg den för svag för att påverka andra, tillägger Dr Roshan.

Dock fann forskarna i Southampton och Kanpur att den bortglömda partikeln kunde påverka partikel–antipartikel-asymmetrin vilken är avgörande för vår existens.

"Det faktum att vi överhuvudtaget finns bevisar att en asymmetri mellan materia och antimateria har uppstått" tillägger Dr Roshan.

"Den frikopplade neutrinon försköt temperaturen i det tidiga universum där fundamentala partiklar som elektroner och andra leptoner  interagerade med sina antipartiklar med hjälp av  standardmodellen av Higgs boson.  Den temperatur som finns här fungerar som en strömbrytare som formar hur materia-antimateria-obalansen byggdes upp."

Artikeln (se nedan )medförfattare Dr Sudipta Show från Kanpur beskriver att resultaten förändrar vår förståelse av hur det tidiga universum kunde expandera så snabbt efter Big Bang.

Show tillägger: "Det ger oss en ny förklaring till hur materien vann över antimaterian.

"Den dramatiska förändringen i kosmos tidiga expansioner lämnar tydliga men märkbara avtryck av förändringar, till exempel på uråldriga gravitationsvågor. Dessa gravitationsvågssignaturer öppnar nya vägar för oss att nysta upp utvecklingen av det tidiga universum efter Big Bang."

Läs hela studien på Physical Review Letters här.  https://journals.aps.org/prl/abstract/10.1103/nfkx-q6z7

Nya kvantmaterial kan öka möjligheten att finna vad mörk materia är.

 

Bild wikipedia Galaxhopen MACS J0025.4-1222. Det rosa visar den vanliga materiens fördelning, det blå det vi kallar mörk materia.

Fysiker har sökt efter och söker ännu efter mörk materia sedan många år, Knut Lundmark var astronom vid Lunds universitet var den som första gången använde begreppet mörk materia då han sökte en förklaring till vad som drev universums expansion. Året var 1930.  Ungefär 85 % av all materia i universum anses bestå av mörk materia. Även om dess gravitationella påverkan formar galaxer och kosmos storskaliga struktur har mörk materia aldrig setts bara effekter av det vi kallar mörk materia. 

Till skillnad från vanlig materia avger, absorberar eller reflekterar mörk materia inte ljus vilket gör den i praktiken osynlig. Forskare kan bara söka efter den genom att leta efter de små mängder energi som avsätts när mörk materia-partiklar interagerar med vanliga material. Att upptäcka mörk materia i dessa samspelar med vanlig materia är särskilt utmanande eftersom dessa interaktioner är extremt svaga och kräver material som kan känna av mikroskopiska energiöverföringar.

Forskarteamet från bland annat Hebrew University of Jerusalem (HU) identifierade tre lovande kandidater för detta, titandiselenid (TiSe₂), strontiumruthenat (Sr₂RuO₄) och Hole-doped diamond vars kvantegenskaper naturligt förstärker dessa små signaler. Varje material hyser lågenergikollektiva elektroniska excitationer som kallas plasmoner vilket gör att de kan reagera mycket starkare på de små energiavlagringar som förväntas från synliga mörka materiepartiklar än konventionellt detektormaterial.

Med avancerade kvantmekaniska simuleringar av förstaprinciper beräknade forskarna hur varje material skulle reagera på potentiella interaktioner med mörk materia. Deras resultat visar att detektorer byggda av dessa material kan undersöka tidigare otillgängliga områden av mörk materia  parameterutrymme och därmed prestera bättre än dagens ledande material över ett brett spektrum av partikelmassor. Särskilt detektorer baserade på titandiselenid kan förbättra känsligheten med så mycket som två till tre storleksordningar jämfört med nuvarande referensmaterial.

Studien avslöjar också en annan kraftfull fördel, att två av de föreslagna materialen uppvisar riktad känslighet. Istället för att svara identiskt på partiklar som anländer från alla håll beror deras signaler på orienteringen av de inkommande mörka materiepartiklarna i förhållande till kristallstrukturen. När jorden roterar skulle detta skapa en förutsägbar daglig modulering av detektorsignalen vilket ger forskare ett kraftfullt sätt att skilja äkta mörk materia-händelser från bakgrundsbrus.

Utöver deras exceptionella känslighet är materialen också praktiska kandidater till framtida experiment. Forskarna noterar att alla tre kan syntetiseras med befintliga tekniker där titandiselenid är särskilt väl lämpad för skalbar produktion. I kombination med befintliga detektorteknologier med låg tröskel skulle dessa material kunna utgöra grunden för en ny generation av experiment med mörk materia.

"Mörk materia är och förblir en av fysikens största mysterier och att upptäcka dess natur kräver att vi omprövar inte bara vad de partiklar vi söker är utan också omprövar de material vi använder för att leta efter det," beskriver forskarna. "Genom att identifiera kvantmaterial som naturligt förstärker de små signaler som förväntas från synlig (synligt i så motto att man kan se effekten av den och kanske även ljuset optiskt)  mörk materia har vi upptäckt en lovande ny väg mot experiment som är betydligt känsligare än de som finns idag."

Forskarna anser att deras resultat sträcker sig bortom de tre material som nämns i denna studie. Många kvantmaterial hyser outforskade lågenergikollektiva excitationer som kan visa sig lika kraftfulla för framtida sökningar efter mörk materia och öppna en ny tvärvetenskaplig gräns i skärningspunkten mellan partikelfysik, kvantmateria och detektorteknologi.

Forskningen utfördes av professor Yonit Hochberg och Rotem Ovadia från Hebreiska universitetet i Jerusalem (HU), Dr. Dino Novko från Institutet för fysik i Kroatien och professor Antonio Politano från universitetet i L'Aquila. Arbetet samlade expertis inom partikelfysik, kondenserad materiefysik och materialvetenskap för att ta itu med en av de största obesvarade frågorna inom modern vetenskap. Frågan vad är mörk materia.

Studien, som publicerades i Physical Review Letters, identifierar material vars unika elektroniska egenskaper potentiellt kan överträffa befintliga detektordesigner med flera storleksordningar i sökandet efter den mörka materian. 

Kan det vara så att mörk materia är ett slags kvantmateria? Det är mer rimligt än att leta efter något okänt som inte verkar finnas men likväl ger effekter. Likväl som jag tror mörk energi kan vara ett slags gravitationseffekt vi ännu ej förstår.

Bortom Pluto har Vera Rubin teleskopet upptäckt ett objekt.

 

Bild wikipedia En konstnärs version av Kuiperbältet och Oorts kometmoln.  Här finns säkert många objekt av överraskande slag att upptäcka. 70 000 så kallade transneptuner (TNO) (objekt bortom Neptunus bana) med en diameter större än 100 kilometer beräknas finnsa i detta bälte, mestadels bestående det av mindre asteroider.

Nyligen  tillkännagav MPC (The Minor Planet Center) upptäckten i ett Minor Planet Electronic Circular. Mario Jurić vid fakultet vid University of Washington och Rubin Solar System Lead Scientist, samt Holman nya resultaten vid en presskonferens vid det 58:e årliga mötet för Division for Planetary Sciences (DPS) i Spokane, Washington. 

Presentationen handlade om objektet ED138 som hittats i ett område på himlen nära Vintergatans plan ett område fyllt av miljontals stjärnor. För de flesta teleskop har ED138 gått förlorad bland de otaliga bakgrundskällorna vilket troligen är anledningen till att det inte upptäckts förrän nu. Rubin-observatoriets regelbundna och kontinuerliga övervakning av hela södra halvklotets himmel, kombinerat med kraftfulla algoritmer som sållar igenom miljarder ljuspunkter för att identifiera de som motsvarar små rörliga objekt gjorde det möjligt för teamet att upptäcka ED138.

I de yttre delarna av vårt solsystem, bortom Plutos omloppsbana, gjordes upptäckten av NSF–DOE Vera C. Rubin-observatoriet och det fick beteckningen 2026 ED138. Det är ett stort, ljust transneptuniskt objekt som forskare har identifierat som troligast en  dvärgplanet. Om det bekräftas skulle ED138 vara bland de största dvärgplaneterna som upptäckts i denna region av solsystemet.

ED138 ansluter sig till det snabbt växande urvalet av solsystemobjekt som upptäckts av Rubin sedan det började samla in data  LSST (NSF–DOE. Vera . Rubin Observatory, kom i drift i juni 2026. I april, innan LSST formellt påbörjades, skickade Rubin Solar System-teamet observationer av över 11 000 nya asteroider till IAU Minor Planet Center (MPC), vilket inkluderade ungefär 380 nya TNO:er. Vid den tiden kallade teamet detta för "toppen av isberget" och uttryckte sin entusiasm över de upptäckter som skulle komma när LSST började. Med upptäckten av ED138 börjar dessa förhoppningar gå i uppfyllelse.

"Om ED138 bekräftas som en dvärgplanet, skulle ED138 ansluta sig till en mycket liten familj av världar," beskriver Holman. "Rubin kommer att fotografera hela den södra himlen om och om igen i tio år, så alla andra eventuella dvärgplaneter som gömmer sig på de platser som tidigare kartläggningar hoppade över är nu inom räckhåll."

Nu när Rubin har identifierat ED138 kan forskare runt om i världen organisera uppföljande observationer för att avslöja mer information om dess natur. Bilder av ED138 görs tillgängliga för Rubin-datarättighetsinnehavare på Rubin Science Platform, en online, webbaserad miljö där forskare kan få tillgång till, utforska och bearbeta de enorma mängder data som produceras av LSST. Allmänheten kan också interagera med denna upptäckt i Orbitviewer, en interaktiv webbaserad app som erbjuder ett intuitivt sätt att utforska strukturen i vår kosmiska bakgård i tre dimensioner i realtid.

En unik stoftskiva som visar vårt solsystems framtid

 

Bild https://www.eso.org  Konstans gestaltning av  stoftskivan runt den vita dvärgstjärnan J1328−1450 som finns 1600 ljusår bort från oss. (Källa: ESO/L. Calçada)

När stjärnor som solen närmar sig slutet av sin tid sväller de och släpper ifrån sig sina yttre lager vilket då omsluter närliggande planeter (de som omsluts förintas eller görs omöjliga för liv vår planet tillhör de som förintas när vår sols sista tid kommer). Planeter som Mars som klarar sig  kan brytas isär och bilda en skiva av skräp runt stjärnreliken (den vita dvärgen som är detta och även vår sols framtid)). Fram tills nu har varje gasskiva som hittats runt en vit dvärg varit av en enda, platt, roterande struktur.

Observationer med X-shooter- instrumentet på European Southern Observatory's Very Large Telescope i Chile visade att den vita dvärgen WD J1328−1450 bryter mot detta mönster. De 21 jämförbara system som hittills är kända ger alla en signal med två toppar. Här upptäcktes fyra, signaturen av två koncentriska gasringar separerade av ett tomt gap.

Den inre ringen sträcker sig från cirka 100 000 till 240 000 kilometer ut från WD J1328−1450 medan den yttre ringen sträcker sig från ungefär 375 000 kilometer till mer än 1,3 miljoner kilometer från stjärnan. Upprepade observationer mellan 2021 och 2023 visar att strukturerna förblev stabila under dessa år.

Dr Felipe Lagos-Vilches, institutionen för fysik vidUniversity of Warwick, beskriver ”Strukturer vi ser i detta system är särskilt spännande eftersom de två gasformiga ringarna är anmärkningsvärt stabila och förblir separerade av ett mellanrum. Det antyder att vita dvärgar kan ha skivstrukturer som är mycket mer komplexa än man tidigare trott.”

Gasen i strukturerna innehåller kalcium, syre, magnesium och järn, en blandning som liknar det steniga materialet som finns i vårt eget solsystem. De två ringarna skiljer sig dock markant åt. Den inre ringen är rik på magnesium, medan den yttre ringen har betydligt mindre av detta. Det tyder på att skräpet antingen kommer från två planetkroppar som bildats under olika förhållanden, eller från olika lager av en och samma planet. Teamet föreslår att här finns två planetrester som var och en kretsar kring sin egen ringbehåller strukturen intakt. Genom att interagera med omgivande stoft skulle de frigöra den gas som observeras. Deras storlek kan inte mätas direkt, men modeller tyder på att den inre kroppen inte är större än en typisk asteroid, några kilometer i diameter, medan den yttre kroppen skulle kunna vara lika stor som Pluto eller till och med månen.

Studien, som publicerades i Nature Astronomy  fokuserar på WD J1328−1450, en vit dvärgstjärna cirka 1 600 ljusår från jorden. En vit dvärg är den täta, utbrända kärna som lämnas kvar när en stjärna som solen får slut på bränsle.

Innehållet i gasen ovan kan ge associationer till att en av planetresterna kan ha varit en liknande planet som Jorden och kanske haft livsformer.

Kan Venus haft en måne som kraschat på dess yta?

 

Bild Wikipedia Nedslagskratrar på Venus yta (inte naturlig färg, 3D-projektion rekonstruerad från radardata)

Forskare har teoretiserat att Venus kan ha haft  en måne som träffades av något massivt och utplånade den. Andra teorier kretsade kring idén att Venus aldrig genomgick en kollision med ett främmande objekt som resulterade i en måne.  Att jämföra med jorden där den rådande teorin är en sammanslagning med Theia  resulterade i vår måne. 

 "Min studie (se nedan) visar att Venus inte behövde någon katastrof för att bli det vi kan se idag," beskriver UCR:s (University of California, Riverside) astrofysiker och huvudförfattare Stephen Kane. "Det visar sig att planetens gravitation i kombination med den hastighet den naturligt roterar orsakade att en eventuell måne då skulle kollapsat ner på Venus."

Forskare kan exakt mäta avståndet mellan jorden och månen eftersom NASAs Apollo 11-landning lämnade speglar där (mätningen sker med utkast av laserpulser från jorden mot speglarna på månen och dess hastighet tillbaks som reflex.). "Vi vet att månen långsamt rör sig bort från jorden med en hastighet på ungefär fyra centimeter per år," beskriver Kane. Denna distansering, beskriver Kane, sker eftersom jorden roterar relativt snabbt på 24 timmar per rotation. Energin från denna rotation överförs till månen vilket gör att den avlägsnar sig.

Venus har precis motsatt situation. Det tar Venus 243 jorddagar att genomföra en enda rotation. Så istället för att gradvis röra sig bort, skulle den långsamma rotationen och planetens gravitation få en måne att i spiralform dras inåt mot Venus och sluta med en kollision.

För att testa idén om det hänt skrev Kane datormodeller baserade på fysiken bakom hur planetkroppar interagerar genom gravitation. Han återgav först jordens och dess månes utveckling för att säkerställa att modellen korrekt återgav ett känt system.

Sedan varierade han Venus rotationshastighet och storleken på dess hypotetiska månar, och testade månar med massor från hälften till tio gånger större än jordens månes massa. I de flesta simuleringar var resultatet detsamma: en eventuell måne skulle krascha ner på Venus. Och ju mer massiv månen var desto snabbare kraschade den i tid.

"När jag gjorde denna upptäckt blev jag chockad," beskriver Kane. "Jag trodde säkert att det breda spektrum av scenarier jag utforskade skulle leda till olika resultat. Men allt gick i stort sett åt samma håll."

Upptäckten bevisar inte att Venus en gång haft en måne. Om en måne funnits över Venus är  en öppen fråga. Studien visar däremot att om Venus hade haft en måne, skulle den inte kunna ha fortsatt existera i all oändlighet.

Att hitta fysiska bevis på en sådan kollision är svårt. Ungefär 80 % av Venus yta är liknande i ålder, vilket är bevis på en stor händelse där ytan återbildades för ungefär en miljard år sedan som raderade mycket av planetens tidigare geologiska historia.

Bevis på om en måne kraschat på ytan kan istället finnas under ytan. Forskare tror att jordens måne bildades efter en massiv kollision tidigt i planetens historia och seismologiska studier har avslöjat ovanliga strukturer djupt inne i jorden som kan vara rester av den händelsen. Liknande mätningar på Venus kan ge ledtrådar om huruvida den en gång absorberat en måne.

En sådan kollision skulle också kunna hjälpa forskare att förstå ett annat långvarigt mysterium kring Venus: om jordens närmaste  granne någonsin varit kapabel att hysa liv.

En måne som kraschar in i Venus skulle ha överfört enorm energi och rörelsemängdsmoment till planeten, vilket potentiellt skulle förändrat dess rotation, geologi och klimat. Om Venus en gång hade hav eller andra livsfördelaktiga förhållanden, skulle en sådan kollision kunnat förändrat planetens utveckling.

Konsekvenserna sträcker sig bortom Venus. Forskare som söker efter potentiellt beboeliga världar runt andra stjärnor letar ofta efter planeter som liknar jorden och betraktar närvaron av en måne som en faktor som kan påverka livsmöjligheten där.

Jordens måne driver tidvattnet, kan ha hjälpt till att hålla planeten geologiskt aktiv och har haft en djupgående inverkan på jordens utveckling. Forskare vet dock inte om en stor måne är nödvändig för liv på planet.

"Min känsla är att det finns fördelar med att ha en måne, men det är inte nödvändigt för  för liv ska finnas på planet," beskriver Kane. "Månen har definitivt förändrat hur jorden har utvecklats genom tiden, men vi vet inte helt hur viktig den rollen varit."

Kanes resultat tyder på att även planeter där månar bildats kanske inte kan behålla dem. Långsamt roterande planeter kan få månar att i spiral dras ned mot dess yta och krascha och dramatiskt förändra planeterna i processen.

"När folk tänker på planeter som liknar jorden runt andra stjärnor frågar de sig om här finns en måne?'" påtalar  Kane. "Min studie visar ett oroande scenario för många av dessa fall. Om dessa planeter inte roterar tillräckligt snabbt kommer månen att krascha mot ytan, och det skulle förändra historiens gång för dessa planeter."

Den nya forskningens resultat är publicerad i TheAstrophysical Journal,