Stjärnbildningstakten minskar kontinuerligt i Andromedagalaxen

 

Bild wikipedia på Andromedagalaxen vilken är mycket lik vår egen galax Vintergatan.

I en ny studie med insamlad data från NASAs Hubble-rymdteleskop visas att stjärnbildningen i den närliggande Andromedagalaxen har minskat de senaste 500 miljoner åren och ökat än mer de senaste 40 miljoner åren. Andromeda är en spiralgalax jämförbar i storlek med vår Vintergata och ses som en tvillinggalax till Vintergatan. En gång i framtiden kommer dessa galaxer att slås samman till en enda. Andromedagalaxen kan ses utan teleskop från områden med mörk himmel.  Den finns cirka 2,5 miljoner ljusår från jorden.

Tidigare forskning visade att Andromedagalaxen upplevde en dramatisk stjärnbildningsexplosion för cirka 2 miljarder år sedan troligen på grund av en tidigare interaktion eller sammanslagning med en annan galax. Sedan dess har stjärnbildningen stadigt minskat.

Astronomer mäter hastigheten för stjärnbildning i termer av mängden gas och damm som omvandlas till stjärnor per år. Forskarna beräknade att Andromeda för 500 miljoner år sedan bildade stjärnor med en hastighet av ungefär en solmassa per år. Men bildningshastigheten sjönk till ungefär hälften för 40 miljoner år sedan och denna minskning har fortsatt.

Teamet undersökte också om denna nedgång var konsekvent över hela galaxen eller koncentrerad till vissa områden. De fann att mycket av den senaste stjärnbildningen har skett i en stjärnbildningsring som ligger cirka 32 000 ljusår från galaxens centrum. Som ett resultat drivs mycket av den minskning de mäter av minskad aktivitet inom just detta område.

Istället för att vara resultatet av reducerat material som nya stjärnor kan bildas ur är nedgången mer sannolikt en naturlig avtrappning från dess tidigare mer aktiva tillstånd.

"Det är precis som efter att ha sprungit ett maraton, ibland måste man ta en liten paus," beskriver Tobin Wainer, huvudförfattare till studien (se nedan) och arbetande på University of Washington vilken gjorde det möjligt för teamet att studera stjärnbildningens historia i Andromeda nära dvärggalaxen M32. 

De fann att detta område visade tecken på mer minskad stjärnbildning jämfört med andra regioner. Tidpunkten för denna minskning, som studien visar började för ungefär 60 miljoner år sedan kan hjälpa till att begränsa när M32-galaxen interagerade med Andromedas skiva.

"Vi kan inte uttryckligen säga att vi ser en minskning av stjärnbildning på grund av M32. Men det sker precis där och det är definitivt den mest sannolikt misstänkte," beskriver Wainer.

Min tanke blir att stjärnbildning sker i cykler. Så länge det finns mycket damm och gas i en galax är takten snabb när detta minskar efter hand som stjärnbildning sker  minskar stjärnbildningen tills ett moln av gas och stoff kommer i galaxens väg igen och processen ökar igen..

Resultaten av studien publicerades nyligen i The Astrophysical Journal. 

Söker vi utomjordiska signaler på fel radiofrekvenser?

 

Bild https://www.ras.ac.uk/ ALMAs DV-59-antenn i förgrunden med flera andra antenner i bakgrunden. Credit ALMA / Alex Pérez / CC BY 4. Licenstyp Attribution (CC BY 4.0)

De flesta radiofrekvensundersökningar av SETI (Search for Extraterrestrial Intelligence) har fokuserat på frekvenser mellan 1,42 och 1,66 GHz. Detta område kallas ' water hole ' eftersom det ligger mellan de naturliga radiofrekvenser som sänds ut av väte och hydroxyl (kombination av väte och syre), två molekyler vars kombination bildar vatten (två väteatomer plus en syreatom) .

Forskare har länge ansett att denna relativt tysta del av radiospektrumet skulle vara en logisk plats för kommunikation eftersom en teknologiskt avancerad civilisation borde känna igen betydelsen av väte och hydroxyl och sannolikt sända och lyssna på dessa frekvenser.

Med hjälp av arkiverade observationer från Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA-teleskopet) i Chile genomförde astronom Louisa Mason, doktorand vid University of Manchester den första SETI-undersökningen någonsin med teleskopet. Istället för att göra nya observationer analyserade hon befintlig data som ursprungligen samlats in för andra astronomiska ändamål.

Hon letade efter smalbandsignaler som kunde indikera närvaron av teknik snarare än naturliga astrofysiska processer. "Millimeter- och submillimeterradiobanden är nästan helt outforskade av SETI, så det handlar egentligen om att öppna ett nytt område av parameterutrymme att söka i."

Mason sökte i två små frekvensfönster i ALMAs Band 3-observationer men fann inga kandidat-teknosignaturer (utomjordiska signaler). Även om undersökningen endast undersökte fyra arkiverade ALMA-observationer, beskriver Mason att arbetet visar att högfrekventa radioteleskop kan spela en viktig roll i framtida SETI-program. "Även en mycket liten observation kan innehålla ett enormt antal av stjärnor som vi kanske aldrig hade tänkt studera. Genom att kombinera högfrekventa observationer med galaktiska simuleringar kan vi bättre förstå exakt vad vi har sökt efter och var vi bör leta härnäst."

Mason betonar att frånvaron av någon upptäckt signal inte betyder att intelligent liv inte existerar utan att ingen kandidatsignal hittades inom de små frekvensområden som undersöktes i denna studie. Istället hoppas hon att arbetet ska uppmuntra framtida SETI-undersökningar att söka bredare över radiospektrumet och bättre utnyttja befintliga astronomiska observationer.

Min tanke är att eventuella avancerade intelligenser därute kanske använder andra kanaler för kommunikation är radiofrekvenser. Ex kvantkommunikation kommunikation med fotoner istället för radiofrekvenser. 

Arbetet utfördes i samarbete med professor Michael Garrett, Dr Andrew Siemion och Dr Kelvin Wandia.

Studien antyder att högre radiofrekvenser kan erbjuda en ny viktig väg i sökandet efter möjliga teknologiska signaler från andra civilisationer. Forskningen presenterades nyligen vid Royal AstronomicalSocietys National Astronomy Meeting i Birmingham.

En källa till extremt högenergirika partiklar i Vintergatan har nu identifierats

 

Bild https://www.hiroshima-u.ac.jp  Observationer av NASAs Fermi Gamma-ray Space Telescope identifierade ett GeV-gammastråleöverskott  i riktning mot  LHAASO J1912-1014u ( finns stjärnbilden Aquila, nära den kända stjärnan Altair) som nu  bekräftas vara en proton-PeVatron (en extrem astronomisk källa i rymden som kan accelerera protoner upp till petaelektronnivåer (PeV, 10¹⁵ eV). Det motsvarar en miljon miljarder elektronvolt, vilket gör dem till universumets kraftfullaste naturliga partikelacceleratorer.) genom multivåglängdsobservationer och modellering. Källan är markerad av en hel cirkel och är till stor del utsträckt, med en diameter på mer än 1 grad. Som jämförelse visas månens storlek med en streckad cirkel. (Anpassad från Tsunefumi Mizuno, m.fl. Astrofysisk dagbok. 16 juli 2026)

Kosmiska strålar består främst av protoner tillsammans med några elektroner insprängda och de kan nå energier högre än vad partikelacceleratorer på jorden kan producera. Med tanke på att människotillverkade acceleratorer, såsom Large Hadron Collider vid gränsen mellan Schweiz och Frankrike kan flytta protoner till nästan ljusets hastighet är det inte konstigt att dessa superenergirika partiklar därute kan påverka kosmiska händelser i galaxen.

En accelerator av högenergirika kosmiska strålningsprotonerna i vår galax har identifierats tack vare ett internationellt forskarteam lett av Hiroshima University som bedömde data från tre stora observatorier. Upptäckten kan hjälpa forskare att bättre förstå naturen hos dessa snabbt rörliga partiklar som fyller rummet mellan stjärnorna och påverkar kosmiska händelser i Vintergatan.

"Denna enorma energi gör kosmiska strålar viktiga att utforska och förstå inom astronomi och astrofysik," beskriver studiens förste och korresponderande författare Tsunefumi Mizuno, docent vid Hiroshima Universitys Hiroshima Astrophysical Science Center. Han beskriver att dessa energier mäts i elektronvolt. Den energi en elektron får när den rör sig från viloläge och ökar sin elektriska potential med en volt. "

De har den högsta energin galaktiska kosmiska strålar kan nå och överstiga en biljard (10¹⁵) elektronvolt, eller en peta-elektronvolt (PeV). Att hitta en kosmisk strålprotonaccelerator över den PeV-nivån, kallad en proton-PeVatron, är ett av de mest spännande ämnena inom modern astrofysik och vi identifierade ett sådant objekt som tidigare var känt som LHAASO J1912+1014u."

Tibet AS-gammaexperimentet, ett projekt lett av Japan och Kina sedan 1990, och senare Kinas Large High Altitude Air Shower Observatory (LHAASO), fann dussintals gammastrålningskällor över 0,1 PeV, inklusive den vid namn LHAASO J1912+1014u. Dessa gammastrålar, som är den mest energirika elektromagnetiska strålningen i universum  kan härstamma från kosmiska strålningskällor som har energi ungefär en tiondel av sina moderpartiklar från kosmiska strålar. Följaktligen är dessa sub-PeV gammastrålningskällor, inklusive den som heter LHAASO J1912+1014u, potentiella kosmiska PeVatron-kandidater. Tidigare studier inom området föreslår att källan kan vara en pulsarvindnebulosa eller annat skräp från en massiv stjärnexplosion. Men vi vet inte säkert vad deras ursprung är.

Studien publicerades den 16 juli 2026 i The Astrophysical Journal 

NASAs Webb upptäckte en tredje planet i solsystemet Beta Pictoris

 

Bild: NASA, ESA, CSA, STScI; Naturvetenskap: Aidan Gibbs (UC San Diego), Jean-Baptiste Ruffio (UC San Diego); Bildbehandling: Alyssa Pagan (STScI)

 Det är den tredje planeten hittats omkring stjärnan Beta Pictoris som finns 63 ljusår bort i stjärnbilden Målaren och som är den ljusstarkaste stjärnan där. Beta Pictoris d är dess beteckning på denna upptäckta exoplaneten. Den syns i rekonstruerade bilder från NASAs James Webb Space Telescopes NIRSpec (Near-Infrared Spectrograph).

Astronomer som använder NASAs James Webb Space Telescope har upptäckt en jätteplanet utanför vårt solsystem gömd inom ett av de mest intensivt studerade planetsystemen i vår Vintergata.

Den unga, närliggande stjärnan Beta Pictoris var redan känd för att hysa två jätteplaneter: Beta Pictoris b, en av de första exoplaneterna som någonsin avbildats direkt, och Beta Pictoris c. Den nyligen identifierade Beta Pictoris d gör detta solsystem till det andra planetsystem som är känt för att innehålla minst tre avbildade planeter. Till skillnad från Beta Pictoris b och c upptäcktes dock Beta Pictoris d inte genom att identifiera en ljuspunkt utan genom att upptäcka atmosfärens unika kemiska fingeravtryck, en teknik som nu kan förändra sökandet efter världar runt andra stjärnor.

Teamet uppskattar att Beta Pictoris d sannolikt är minst två gånger mer massiv än Jupiter vilket dock gör den till den minsta av de tre kända jätteplaneterna i Beta Pictoris system. Modellering tyder på att den sannolikt kretsar runt sin stjärna på ett avstånd av cirka 30 astronomiska enheter vilket är  jämförbart med det område som Neptunus kretsar runt vår sol. Det är den längsta  banan av de tre kända planeterna runt Beta Pictoris.

"Denna upptäckt lägger till ytterligare en del till ett redan fascinerande planetsystem, Beta Pictoris har länge tjänat som ett laboratorium för att förstå hur planetsystem bildas och utvecklas och nu har vi ännu en annan planet där som hjälper oss att berätta den historien." beskriver Aidan Gibbs postdoktoral forskare vid University of California, San Diego och huvudförfattare till en ny studie som publicerades nyligen i Astrophysical Journal Letters 

Två gigantiska jätteplaneter med en densitet mindre än sockervadd.

 

Bild Jämförelse av exoplaneterna i TOI-791-systemet med planeter i vårt solsystem. Bildkredit: NASA/Daniel Rutter. Bildkredit: NASA/Daniel Rutter.

Gasplaneterna TOI-791 b och TOI-791 c identifierades  som eventuella planeter 2019 respektive 2023 av volontärer som deltog i Planet Hunters TESS medborgarforskningsprojekt. I detta projekt söks i data från NASAs Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS) efter möjliga exoplaneter. Forskarna mätte sedan planeternas densitet genom att kombinera observationer av deras storlek och massa med teleskop runt om i världen.

När en planet passerar framför sin sol dämpas stjärnans ljus något. Storleken av ljusets minskning avslöjar planetens storlek. I detta solsystem (TOI-791 ) upptäckte forskarna också subtila variationer i tidpunkten för passagerna orsakade av att de två planeterna genom gravitation dras mot varandra när de kretsar runt sin sol. Genom att analysera dessa tidsförskjutningar kunde teamet uppskatta planeternas massor och beräkna deras som det visade sig låga densitet.

Upptäckten byggde på åtta års observationer, inklusive  ASSTEPS (Antarctic Search for Transiting ExoPlanets)-teleskopet vid Concordia Station i Antarktis. Detta teleskop är gemensamt drivet av forskare från Université Côte d'Azur/Observatoire de la Côte d'Azur och internationella samarbetspartners. Den antarktiska vintern gav en unik fördel genom att månader av oavbrutet mörker gjorde det möjligt för astronomer att fånga planeternas exceptionellt långa passager vilka var och en varande mer än 11 timmar i en enda obruten observation. Detta är de längsta kontinuerliga planettransiterna som någonsin observerats i sin helhet från markteleskop.

Astronomer debatterar fortfarande hur superpuffplaneter bildas. En ledande teori är att de har enorma väte- och heliumrika atmosfärer som utgör en betydande del av deras totala massa. Dessa gigantiska gasformiga inkapslingar kan ha insamlats när planeterna bildades långt från sin sol i kalla delar av protoplanetarskivan (En protoplanet är skiva är en roterande cirkumstellär skiva med tät gas som omger en mycket ung stjärna.) där gas kunde kylas och snabbt samlas runt en fast kärna. 

Forskarna avser att genomföra uppföljande undersökningar för att förstå mer om hur dessa planeter bildades och för att utesluta några av de ledande superpuff-förklaringarna. Professor Tristan Guillot (Université Côte d'Azur), huvudansvarig forskare för ASTEP och medförfattare till studien, beskriver 'Dessa multiplanetära system som komplexa med gravitationsinteraktioner mellan planeterna som utvecklats under långa perioder, tiotals år eller mer. 

Denna upptäckt understryker vikten av fortsatt internationellt samarbete inom astronomi. Att samla observationer från Antarktis, rymdteleskop och observatorier över flera kontinenter var avgörande för att avslöja den sanna naturen hos dessa extraordinära planeter.'

Studien ‘ASTEP confirmation of a pair of long-period Jupiter-sized planets with extremely low densities transiting TOI-79’ har publicerats i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. Finns att läsa här.

Asteroiden Eulalias moderkropp kan ha resulterat i ett massbombardemang av jorden och månen.

 

Bild wikipedia En modell av Eulalia utifrån dess ljuskurva.

I en ny studie vid Southwest Research Institute föreslås en koppling mellan en specifik kollision i huvudasteroidbältet och ett bombardemang av hela solsystemet som kan ha fått mätbara biologiska och geologiska konsekvenser för jorden. Forskningen tyder på att den katastrofala uppdelningen av asteroiden Eulalias originalstorlek vid kollisionen med en annan okänd asteroid kan kopplas till en nedslagsskur som drabbade de terrestra planeterna för cirka 800 miljoner år sedan.

"Den roll som effekter har spelat i att forma livets ursprung och utveckling i vårt solsystem är dåligt förstådd," beskriver Dr. William Bottke, executive director in SwRI’s  Solar System Science and Exploration Division in Boulder, Colorado. Bottke leder också Center for Lunar Origin and Evolution (CLOE), SwRI:s team vid NASAs Solar System Exploration Research Virtual Institute och är huvudförfattare till en artikel som beskriver denna studie (se nedan). "Månens kraftigt kraterfyllda yta påminner om de stora nedslagen i jordens förflutna, men hittills har endast Chicxulub-nedslaget  för 66 miljoner år sedan varit starkt kopplat till en specifik effekt på livet på jorden nämligen dinosauriernas massutrotning."

Att hitta geologiska bevis för nedslag äldre än 650 miljoner år tillbaka på jorden är utmanande på grund av den ständiga förändringen av jordens yta. Jordens landskap förändras ständigt när  krafter som vulkaner och plattektonik bygger upp och river ner ytan och destruktiva krafter som väder nöter ner den. Ett forskare har sökt efter ledtrådar om jordens förflutna för att studera asteroidregnshändelser.

"Dessa sällsynta händelser, utlösta av stora,kollisioner i huvudasteroidbältet, bombarderar alla världar i det inre solsystemet," beskriver Bottke. "Så bevis bevarade på månens mer syerila yta kan användas för att dra slutsatser om vad som hände på jorden och Mars i forntiden."

Forskare har föreslagit att en betydande ökning av stora månnedslag inträffade för cirka 800 miljoner år sedan, baserat på åldern på stora månkratrar och åldersfördelningen av slagglasmaterial som hittades under Apollo-uppdragen. Den största utmaningen har varit att identifiera och testa en trovärdig källa till detta

Forskningsresultatet visar att Eulalia-uppdelningen rimligen kan förklara de observerade månkratrarna som bildades för cirka 800 miljoner år sedan och kan ha haft omfattande konsekvenser över hela det inre av solsystemet. Studier visar att för varje stort nedslag som inträffade på månen, inträffade ungefär tjugo lika stora eller större nedslag på jorden.

"Eftersom toppen av dessa nedslag sammanfaller med en period av omfattande avkylning och stora förändringar i vår biosfär är det frestande att föreslå att det förstnämnda följde på det senare," beskriver Bottke. "På Mars skulle dessa nedslag ha utlöst betydande episoder av seismiska skakningar och kan kopplas i tid till en ökning av vulkanisk aktivitet. Tillsammans visar detta hur vissa katastrofala kollisioner i asteroidbältet kan ha fått långtgående konsekvenser för de terrestra planeternas historia."

Kan denna händelse ligga bakom att eventuellt liv och floder av vatten försvann på Mars efter detta? Min fundering.

För att läsa artikeln i Planetary Science Journal med titeln "An 800-Million-Year-Old Impact Shower on the Terrestrial Planets from the Breakup of the Eulalia Parent Body"

Solen innehåller mer silver än vi trodde.

 

Bild https://www.uu.se/en  I de optiska våglängderna (de våra ögon ser) undersöktes djupare lager av solens atmosfär och den  analys som blev resultatet och kan läsas nedan  baserat på dessa lager. Källa: NASA/GSFC/Solar Dynamics Observatory

Silver bildades ursprungligen i rymden genom kosmiska händelser som supernovor (stjärnexplosioner) och krockar mellan neutronstjärnor.

Forskare vid Uppsala universitet har beräknat att solen innehåller 55 procent mer silver än vad man tidigare uppskattat. Resultaten baseras på en mer realistisk modell av solens atmosfär och löser ett långvarigt problem med saknat silver i solsystemet.

Liksom de flesta stjärnor består solen nästan helt av väte och helium och endast 1,5 procent av dess massa består av tyngre grundämnen som ex kol, järn eller silver. Men dessa ämnen är viktiga. De fungerar som ett fossilt register över kosmos.

"Den nya kunskapen om solens sammansättning är viktig för förståelsen av andra stjärnor, planeter och kosmiskt material eftersom solen är en av astronomins viktigaste referenspunkter," beskriver Sema Caliskan, som utförde arbetet under sina doktorandstudier vid institutionen för fysik och astronomi vid Uppsala universitet. Med vår nya modell kunde vi tolka spektrallinjerna av solen för att bestämma solens silvermängd mer exakt," beskriver Sema Caliskan, som började sina doktorandstudier med att studera atomers struktur och senare använde sin expertis på detta inom stjärnastrofysik.

Det nya silvervärdet löser det långvariga problemet med att silver saknas i solsystemet. Hittills har silvermängden som uppmätts i solen varit betydligt lägre än den som hittats i kemiskt primitiva meteoriter vilka bildades samtidigt från samma moln av gas och damm som solen för 4,6 miljarder år sedan. Det nya silvervärdet i solen stämmer nu mycket bättre överens med dessa meteoriter.

De nya resultaten förbättrar också vår förståelse av hur silver och andra grundämnen produceras i stjärnor och stjärnexplosioner (supernovor) och senare införlivas i nya generationer av stjärnor och planeter. Samma studiemetod kommer nu att tillämpas på andra stjärnor.

"Genom att studera ljuset från stjärnor av olika typer och åldrar hoppas vi förstå var silver bildas i universum och hur det har spridits över Vintergatan över tid," beskriver Sema Caliskan.

Beräkningarna utfördes med den svenska superdatorn Tetralith vid Nationella superdatorcentret vid Linköpings universitet. Liknande metoder har tillämpats på andra grundämnen. Men detta är första gången metoden använts för att analysera silver i solen.

En artikel som beskriver  studien av: S. Caliskan, A. M. Amarsi, P. Jönsson, N. Grevesse och B. K. Sahoo; Ag I model atom and the 3D non-LTE solar silver abundance; A&A, 711 (2026) A155; kan läsas här  i skriften Astronomy Astrophysics.