Under 700000 år vandrade Jupiter sedan in mot solen och stannade upp i en bana där den i dag ligger. Med sig på färden samlades en hop asteroider in och dessa finns nu i bana runt planeten. De så kallade Trojanerna.
Genom att upptäcka beröringspunkter med dessa Trojaner och dess sammansättning kunde man förstå var Jupiter en gång bildats. Jupiter var vid sin tillblivelse inte en gaskropp utan en fast kropp. Vad som sedan skedde är en annan historia.
Jupiter vilken ligger utanför Mars bana fungerar även i dag genom sin storlek som infångare av mycket av de farliga stenbumlingar som svävar därute. Många asteroider har därmed Jorden sluppit nedslag från.
För 2-3 miljoner år senare påverkades himlakroppen av gravitationskrafter från den kringliggande gasen i solsystemet. Det var då förflyttningen på cirka 700 000 år inleddes.
Lundaforskarna vilka ligger bakom studien som publicerats i den vetenskapliga tidskriften Astronomy & Astrophysics har även gjort beräkningar kring gasjätten Saturnus samt isjättarna Uranus och Neptunus. De konstaterar att även de här planeterna bör ha rört på sig på likartat vis.
Vi kan fundera över alla de observationer av exoplaneter vi upptäckt i andra solsystem där ofta stora gasjättar finns mycket nära sin sol. (se ex min blogg av den 25 mars där jag senast skrev om de så kallade heta jupitrarna därute) Betydligt närmre än Jupiter till vår sol. Troligen har även de gjort en vandring in mot sin sol men inte stannat på sin vandring förrön mycket nära sin sol. Man kan fråga sig varför det är så. Men det är inget vi vet utan bara kan tänka oss utifrån vad som skett i vårt eget solsystem.
