En stjärnas liv avslutas antingen i en supernova
eller som en planetarisk nova beroende på stjärnans storlek. π1 Gruis vilken finns i Tranans
stjärnbild 530 ljusår bort tillhör den planetariska novaklassen då den inte var
tillräckligt stor för att explodera i slutet av sitt liv som stjärna i en supernova. Idag har
den samma massa som vår sol men är 350 gånger större. Den har svällt upp likt
vår sol en gång också kommer att göra när den sväljer Jorden och
innerplaneterna här.
Ytan hos denna röda jättestjärna består av bara
några få konvektionsceller, så kallade granuler(bubblor) vilka vardera är cirka
120 miljoner kilometer tvärs över. Varje granul täcker cirka en fjärdedel av
stjärnans diameter vilket kan jämföras som ett avstånd längre än avståndet är mellan
solen och Venus. Det är detta vi kan uppleva som bubblor på stjärnan. Det är
första gången det gått att studera detta
tillstånd på en stjärna med undantag av vår sol.
Bubblorna vilka även vår sol har men betydligt fler
i antal (ca 2 millioner) och mycket mindre sådana förklaras troligast av
ytgravitation.
För att förklara lite mer om planetarisk nova och
supernovaslut för en stjärnas liv är följande intressant.
De stjärnor som är
mer än åtta gånger solens massa avslutar sina liv i dramatiska supernovaexplosioner.
Lättare stjärnor som π1
Gruis kastar istället långsamt ut
sina yttre lager med resultatet av
skapandet i vackra planetariska nebulosor. I tidigare studier av π1 Gruis
upptäcktes ett skal av material 0,9 ljusår ut från centrum av stjärnan vilket
bör ha kastats ut från stjärnan för cirka 20 000 år sedan.
Denna relativt korta
tidsperiod i en stjärnas liv vilken vi nu upplever av ovanstående stjärnas liv
varar i bara några få tiotusentals år. Detta ska jämföras med dess totala
livslängd på flera miljarder år. Observationerna har nu visat upp ett nytt sätt
att undersöka denna kortvariga fas en stjärnas liv ett liv vilket slutar med
att den till slut blir en vit dvärg så kallad neutronstjärna.
Bilden
visar hur en neutronstjärna är uppbyggd.
