CismoCub ska lyssna från månens baksida.

 

Bild https://www.cam.ac.uk  Konstnärs intryck av Cosmo Cube. Källa: Surrey Space Technology Lts

Ett internationellt forskarteam under ledning från University of Cambridge kommer att använda månens mörka sida som en 'sköld' så allt radiobrus från jorden stoppas till  satelliten  CosmoCube  då dennas uppdrag blir att lyssna efter en svag a signaler från det allra tidiga universum.

Den radiosignal det lyssnas efter är  21-centimeterslinjen, en signal som sänds ut av väteatomer under perioden mellan efterglöden från Big Bang den kosmisk gryning då kärnfusion lyste upp de första stjärnorna. Ingen har direkt observerat denna era tidigare.

Att upptäcka signalen från mer än 13,5 miljarder år tillbaka är extremt svårt med jordbaserade teleskop, då jordens jonosfär blockerar rätt frekvenser, och störningar från FM-radio, satelliter och telekommunikation dränker den.

Månen utgör  en naturlig sköld. När CosmoCube kretsar runt månens bortre sida kommer den att vara skyddad från alltbrus från jorden under ungefär 40 minuter per tvåtimmarsbana. Under ett förväntat tvåårigt uppdrag kommer farkosten att samla in 1000 timmar data om en av universums sista outforskade perioder vilket hjälper oss att förstå hur universum gick från mörkt och nästan tomt till den komplexitet vi ser idag.

Uppdraget har fått finansiering från den brittiska rymdmyndigheten, och forskarna hoppas att CosmoCube kan skjutas upp inom de närmaste fem åren. Detaljer om projektet har publicerats i tidskriften Nature Astronomy under titeln  Eloy de lera Acedo et al. The CosmoCube lunar mission for probing the dark ages and cosmic dawn via 21-cm cosmology.  

Det blir störningsfritt sökande till stor del, från jordens radiobrus.

En upphittad meteorit från Mars ger ledtrådar till Mars förflutna

 

Bild https://www.eurekalert.org  Konstnärs skildring av jättelikt nedslag som inträffade på Mars för 4,5 miljarder år sedan. Nedslag  som dessa frigör bitar av nedlaget från planeten och kastar ut dem i rymden vilka kan hamna på jorden. Forskare vid Boston College har fastställt att en meteorit som upptäcktes i Algeriet 2019 härstammar från Mars och är 1,27 miljarder år gammal.

Stenar från Mars måste slås bort från planetens yta genom  någon form av nedslag vilket har begränsat antalet prover som forskare har tillgång till för studier. Men   cirka 400 meteoriter är hittade på jorden som är fragment från nedslag på Mars. Prover från den vanligaste gruppen av magmatiska marsbergarter kallade shergottymeteoriter som tidigare hittats har nästan alla varit under 600 miljoner år gamla. 

Mellan den tidpunkten och de näst äldsta karaktäriserade shergottymeteoriterna går tillbaka 2,4 miljarder år däremellan finns ett ungefär 1,8 miljarder år långt glapp i förståelsen av Mars geologi och historia, en period då forskarna inte haft några shergottymeteoriter för att berika information om geologisk aktivitet på Mars, beskriver rapportens medförfattare vid Boston College Professor of Earth and Environmental Sciences Ethan Baxter.

Teamet har nu studerat en marsmeteorit kallad Northwest Africa (NWA) 13441 som upptäcktes i Algeriet 2019. Baxters team vid BC fick ett litet prov av denna från en kollega vid Appalachian State University som rengjordes och krossades, samt en tunn bit  NWA 13441 monterad på en glasskiva.

Provet hade ännu inte karaktäriserats. I samarbete med kollegor från Scripps Institution of Oceanography och Storbritanniens The Open University satte Baxters team igång för att bekräfta det misstänkta marsianska ursprunget fastställa dess kristallisationsålder och analysera dess kemiska sammansättning jämfört med andra marsmeteoriter.

Centralt i studien var analysen av neodym, ett naturligt förekommande men sällsynt grundämne som består av sju isotoper. Neodym-isotopsammansättningen i provet stämmer överens med värdet för det ursprungliga i solsystemet, till skillnad från alla andra shergottymeteoriters, rapporterade teamet. 

"Marsmeteoriter av denna typ är antingen yngre än 600 miljoner år gamla, eller ungefär 2,4 miljarder år gamla," beskriver medförfattaren Dylan M. Seal, doktorand i BC. "Vi daterade detta prov till att vara 1,273 miljarder år gammalt, vilket fyller ett ungefär 2 miljarder år långt gap där vi inte hade några shergottyprover för att ge information om magmatisk och vulkanisk aktivitet på Mars under den persioden." Mars bildades mycket snabbt, noterar Seal, mindre än cirka 5 miljoner år efter solsystemets tillkomst. På Mars finns inte plattektonik som på jorden vilket gör att dessa tidigt bildade sammansättningar är orörda.

Förutom dess ålder på 1,27 miljarder år var meteoritens kondritiska initialisotopsammansättning lika överraskande vilket ger viktiga nya gränser för de processer som skedde i  solsystemet tidigaste tid  då Mars bildades, rapporterade Baxter och Seal tillsammans med medförfattarna Melody Z. Chen  grundutbildningsforskare och tidigare postdoktoral forskare och nuvarande Lunar and Planetary Institute-forskaren Robert W. Nicklas.

Baxter beskriver att hans laboratorium vid Boston College fortsätter att studera det viktiga meteoritprovet tillsammans med grundutbildningsstudenter och externa samarbetspartners.

"Vårt mål är att analysera ytterligare isotopsystem som hjälper oss att bättre förstå hur detta unika prov relaterar till andra marsianska meteoriter på Mars tidigaste tid," beskriver Baxter.

Studien kan läsas i Geochimica et Cosmochimica Acta med titeln Implications for martian mantle reservoirs from petrogenesis of the 1.27 Ga olivine-phyric shergottite Northwest Africa 13441

Fortfarande finns mycket kvar att lära och förstå av vad Mars är i dag och dess historia för att inte tala om vad Mars kanske kan betyda för mänskligheten en i framtiden.

Antineutrinos strålar ut från avstängt kärnkraftverk

 

Bild wikipedia Antineutrino är en antimateria-version av neutrinon. Antineutrinon har samma massa som neutrinon men motsatt laddning. Neutrinor är elektromagnetiskt neutrala. De har ingen elektrisk laddning eller magnetiskt moment men de har en annan typ av laddning i form av leptonnummer. Leptonerna för en antineutrino är alltså motsatta de från en neutrino.

Fast kärnreaktorer stängs av fortsätter  radioaktiva, långlivade fissionsprodukter att sönderfalla i månader eller till och med år och producerar ett svagt flöde av en specifik typ av partiklar som kallas antineutriner. (Anti)neutriner är de lättaste och mest svårfångade kända partiklarna i universum, vilket gör att de kan fly ohindrat från både reaktorn och den omgivande reaktorskärmen.

Forskare inom Double Chooz-samarbetet har nu för första gången mätt detta kvarvarande antineutrinoutsläpp. Studien, som nyligen publicerades i Physical Review Letters, var under ledning av Anthony Onillon och Thierry Lassere från Max-Planck-Institut für Kernphysik (MPIK) i Heidelberg, Tyskland. Studien visar att antineutrinodetektorer kan undersöka kärnreaktorer även under avstängningsperioder, vilket öppnar nya perspektiv för reaktorövervakning, kärnsäkerhet och skyddsåtgärder. Studien  publicerades den 4 augusti 2026 i Physical Review Letters

Mätningen utfördes vid kärnkraftverket Chooz i norra Frankrike. Double Chooz-detektorn är placerad under jord på ett avstånd av cirka 400 meter från de två reaktorkärnorna. Detektorn innehåller mer än 30 kubikmeter flytande scintillator, ett material som avger små ljusblixtar när en antineutrino interagerar inuti detektorn.

"Antineutriner interagerar extremt sällan med materia. Men när de interagerar inom Double-Chooz-detektorn produceras en karakteristisk dubbelljussignal som kan särskiljas från bakgrundshändelser", förklarar Thierry Lasserre från den oberoende forskargruppen OMINA även denna vid MPIK. Detta gör det möjligt för forskare att identifiera reaktorns antineutriner.

I samarbetet analyserades 17,2 dagars data som samlats in medan båda reaktorenheterna var helt avstängda. Under denna period observerade detektorn omkring 100 antineutrinokandidathändelser som härstammade från kvarvarande radioaktivitet i reaktorkärnorna och i närliggande kylbassänger för förbrukat bränsle.

Den uppmätta signalen stämmer anmärkningsvärt väl överens med detaljerade simuleringar av det kvarvarande kärnbränslelagret och sönderfallet av långlivade fissionsprodukter. Detta utgör den första direkta experimentella valideringen av prognoser för antineutrinoutsläpp från avstängda reaktorer och använt bränsle.

"Hittills har reaktorantineutrinoexperiment främst fokuserat på reaktorer i drift där antineutrinoflödet är mycket större. Att upptäcka den lilla kvarvarande signalen efter avstängning krävde exceptionellt låga bakgrunder och noggranna analystekniker utvecklade i Double Chooz-samarbetet under många år", tillägger Dr Onillon.

Nyligen presenterades de första resultaten från JUNO-TAO, (Jiangmen Underground Neutrino Observatory) på Neutrino 2026 här visades att denna nya riktning redan utforskas i andra experiment. Genom att analysera reaktoravstängningsdata syftar TAO till att isolera den svaga antineutrinosignalen från använt kärnbränsle. Double Chooz-resultatet ger nu den första publicerade referenspunkten för att förstå denna kvarvarande glöd från avstängda reaktorer och använda bränslepooler.

Resultatet visar att antineutrinodetektorer i framtiden kan ge information inte bara under reaktordrift utan även under underhållsperioder och efter avstängning. Sådana mätningar kan bli relevanta för oberoende verifiering av reaktorstatus och förbrukningsbränsleinventarier.

Double Chooz designades ursprungligen för att studera neutrino-oscillationer och spelade en nyckelroll i mätningen av neutrinoblandningsvinkeln θ13, en grundläggande parameter som beskriver hur neutriner transformeras mellan och av olika typer när de rör sig. Denna mätning öppnar vägen för framtida studier av materia-antimateria-asymmetrier i neutrinosektorn. Med detta nya arbete har experimentet uppnått ytterligare en förstaplats i att observera det svaga neutrinoskenet som finns kvar efter att en reaktor stängts av.

Ett nytt fenomen upptäckt tolkat som en svart hål stjärna

 

Bild: iStock; Jose-Luis Olivares Jose-Luis Olivares, MIT (Massachusetts Institute of Technology) Stjärnan (till vänster) kan ses och tolkas som en tät gasboll som drivs av kärnfusion i sitt centrum. Svarta hål (centrum) växer vanligtvis genom att konsumera materia via en pannkaksliknande ackretionsskiva. Svarta hål-stjärnor (till höger) representerar en ny sorts objekt spirande svarta hål insvepta i tät gas så att de effektivt strålar ut på ett stjärnliknande vis.

"Vår bild av detta objekt utvecklades mycket snabbt," beskriver huvudförfattaren Rohan Naidu, NASA Hubble Fellow och Pappalardo Fellow vid MIT:s Kavli Institute for Astrophysics and Space Research (MKItill  en artikel som publicerats nyligen i tidskriften Nature. 

Studiens medförfattare är MIT:s Kavli Institute for Astrophysics and Space Research MKI:s direktör Robert Simcoe, Bruno B. Rossi-professor i experimentell fysik; och Wendy Sun '26, tillsammans med samarbetspartners från flera andra institutioner.

James Webb Space Telescope (JWST) upptäckte den ljusröda pricken i  universum  några hundra miljoner år efter Big Bang. Rohan Naidu, NASA Hubble Fellow och Pappalardo Fellow vid MIT:s Kavli Institute for Astrophysics and Space Research (MKI) beskriver. "Vi tror att det finns ett centralt svart hål som är 100 000 gånger massivare än vår sol. Runt detta svarta hål  finns ett mycket utsträckt gashölje som ser ut som en stjärna och som är  lika stort som vårt solsystem."

Om den klarröda pricken verkligen är en stjärna i svart hål, skulle det hjälpa till att lösa identiteten på andra mystiska "små röda prickar" som har dykt upp i nästan varje djuprymdbild JWST hittills tagit.

"Dessa små röda prickar verkar finnas överallt i det tidiga universum men försvinner i princip till nutid," beskriver Naidu. "Vad exakt dessa objekt är har varit ett av de mest omdebatterade ämnena sedan teleskopet upptäckte dem."

Upptäckten gjorde Naidu och hans kollegor då de letade efter de mest avlägsna och tidigaste galaxerna, som en del av en undersökning som de kallade "Mirage eller Miracle" (MoM). Teamet använde JWST för att undersöka när universum då det var några hundra miljoner år gammalt. Deras mål var att leta efter galaxer som bildades under tidens början.

När de gick igenom JWST:s bilder efter intressanta källor att rikta in sig på med sin undersökning, lade de märke till en detalj som stack ut från mängden: en prick som var mycket röd och mycket ljus. Men det fanns andra signaturer i ljuset som inte riktigt stämde överens med vad fysiker förväntade sig av damm. Teamet observerade ett märkligt mönster: prickens ljus var extremt starkt, förutom under vissa våglängder där ljuset helt försvann.

Denna spektrala avvikelse kallas ett "Balmerbrott"  en signatur som traditionellt förknippas med tät gas som suger upp fotoner i atmosfärerna från stjärnor som är några hundra miljoner år gamla. Vega, en av de ljusaste stjärnorna på natthimlen, visar exakt detta mönster. 

"Den brytning vi observerade i detta objekt är den djupaste brytning vi någonsin observerat i något objekt, vilket utesluter 'vanliga' stjärnor som källa," beskriver Naidu.

Dessutom innehöll rödpunktens ljus nästan inga metaller eller några andra grundämnen än väte och helium. För att lista ut vad källan till den röda pricken kunde vara, körde teamet datasimuleringar av olika scenarier för att se vilken kombination av astrofysiska egenskaper som kunde ge rödpunktens distinkta färg.

”Frågan var skulle det gå att göra något så rött med bara väte, utan något damm?" beskriver Simcoe. "Till vår förvåning visar det sig att man kan, om man har en extremt tät väteskärm, så tät att den mer liknar ytan på en enorm stjärna än en tunn interstellär nebulosa."

Deras simuleringar pekade på att den röda pricken möjligen var någon kraftfull inhöljd energikälla omgiven av en extremt tät vätekokong. Om så vore fallet skulle det förklara det ljusblockerande Balmer-brottet och bristen på annat än väte och helium som astronomerna observerade. Men det skulle  inte förklara objektets extrema ljusstyrka.

Svarta hål producerar dock rutinmässigt energi på de skalor som teamet observerade. Naidu och hans kollegor inkluderade ett aktivt, ackreterande svart hål i sina simuleringar av den vätekokoronade stjärnan och varierade det svarta hålets massa, tillsammans med andra parametrar. De jämförde sedan den resulterande ljusstyrkan hos den simulerade "svarta hålstjärnan" med den ljusstyrka som JWST observerade från den röda pricken.

Från dessa simuleringar fann de den närmaste matchningen och drog slutsatsen att det mest sannolika scenariot för att förklara den röda pricken är en svart hål-stjärna. Specifikt innehåller objektet sannolikt ett centralt svart hål som är ungefär 100 000 gånger så massivt som vår sol. Denna kraftfulla kärna omges av en tät, stjärnliknande vätekokong som är ungefär lika stor som solsystemet.

Teamet har döpt objektet till MoM-BH*-1, efter undersökningen som upptäckte det, samt kallat det "black hole star – one", vilket antyder att objektet är det första av troligen fler. Forskarna misstänker att svarta hål-stjärnor kan förklara många av de andra små röda prickarna som syns i JWST-bilder.

Min tolkning är att det troligast likväl ska ses som enbart ett svart hål som slukar materia.

Unikt fynd Tre stora svarta hål i samma galax

 

Bild https://www.mpg.de  En AI-genererad visualisering av en avlägsen galax som förutom damm, gas och unga stjärnor innehåller tre massiva, aktiva svarta hål (de svarta sfärerna på bild är ej skalenliga)  med ljusa ackretionskivor. Andra avlägsna galaxer visas i bakgrunden få stjärnor ses i förgrunden. © MPE (genererad med AI) 

Ett internationellt team av astronomer under ledning från Max Planck-institutet för Institute for Extraterrestrial Physics (MPE) har identifierat tre aktivt växande supermassiva svarta hål i galaxen J0148-4214 som finns 12,5 ljusår bort. Det här är svarta hål i vilka materia faller från en ackretionsskiva som omger dem. På detta avstånd blir själva rymdens expansion tydlig. Galaxen verkar därför röra sig bort från oss vilket får ljuset som tas emot från galaxen att förskjutas mot längre våglängder, vilket resulterar i en så kallad rödförskjutning på z=5,02. Med hjälp av den rödförskjutningen beräknade forskarna galaxens enorma avstånd till 12,5 miljarder år. Vi ser därför galaxen som den såg ut bara cirka 1,2 miljarder år efter Big Bang.

”Detta är det första beviset på tre aktiva svarta hål i en galax i det avlägsna universum”, beskriver Hannah Übler, forskningsgruppsledare vid MPE och huvudförfattare till studien om upptäckten. Två av dem ligger i galaxens centrum och finns endast 620 ljusår från varandra i projektionen. Ett tredje svart hål finns i galaxens yttre del på ett avstånd av cirka 5500 ljusår från centrum. ”Det tyder på att processer i det tidiga universum var effektiva på att sammanföra massiva svarta hål vilket banade väg för massiva svarta hålssammanslagningar något vi förväntar oss att upptäcka med framtida gravitationsvågsobservatorier”, beskriver Übler. Teorier om galaxers evolution baserade på observationer antyder att galaxer tidigt i universums historia kom mycket nära varandra och slogs samman. I processen slogs då även de svarta hålen i galaxers  centrum samman och gav upphov till svarta hål med växande massor i den sammanslagna galaxens centrum. 

Forskarna identifierade de svarta hålen genom deras spektrala fingeravtryck: signaturerna av väteatomer som rör sig med hög hastighet i de svarta hålens gravitationsområde. I den centrala regionen uppvisar spektrumet en komplex struktur som bäst förklaras av två svarta hål i nära anslutning till varandra. För att separera de två centrala källorna använde teamet spektroastrometri, en teknik som exakt mäter rumsliga förändringar i linjeemission över galaxen. Detta gjorde det möjligt att bestämma de svarta hålens positioner, även om de inte kan spatialt upplösas som separata punktkällor.

Ett tredje svart hål upptäcktes i den yttre regionen. Analysen  visar deras massor på var och en till cirka 80 miljoner, 0,6 miljoner och 2 miljoner solmassor. Det massivaste svarta hålet växer i en lägre takt än det närliggande svarta hålet med en massa på 0,6 miljoner solmassa, vilket aktivt växer och till och med överstiger den maximala ackretionshastighet som förutsägs av grundläggande teorier om svarta håls möjliga tillväxt (Eddingtongränsen). 

Det centrala svarta hålparet förväntas smälta samman inom de närmaste hundra miljoner åren. "Forskningsresultatet är oerhört spännande," tillägger Roberto Maiolino, professor vid University of Cambridge och medförfattare till studien. "Det föreslår att sammansmältning av svarta hål kan vara en ytterligare snabb väg för svarta håls och galaxers snabba tillväxt i det tidiga universum."

Det tredje svarta hålet, som ligger utanför kärnan kan vara rester av en tidigare sammanslagning och som förskjutits från centrum av en gravitationsrekyl eller  att det migrerar inåt.

Unikt men troligen är det tre galaxers sammanslagning som gett denna effekt av tre svarta hål och än troligare finns det galaxer där fyra eller fler stora svarta hål finns efter än fler sammanslagningar av galaxer i tidens gryning.

Då det flödar en vätska på Pluto

 

Bild https://www.swri.or Plutos norra Sputnik Planitia-glaciär (på den  vänstra sidan av Plutos hjärtformation) visas här i en färgmosaik  av New Horizons-bilder. Riktningen mot norr visas på bilden. Bilden visar området som är ca 700 x 350 kilometer. Den röda rutan har lagts till för att visa större delen av området som innehåller mörka drag som tillskrivs fuktigheten i glaciären bestående av flytande kväve från en "basilikasmältningsprocess" under glaciären. Studien beskrivs i de publicerad artikeln av Dr. Alan Stern. (2026)

Studien (se nedan) under ledning från Southwest Research Institute (SwRI) visar bevis på att flytande kväve stiger upp till Plutos yta genom sprickor i den norra kanten av Sputnik Planitia en del av den massiva hjärtformade glaciären på Plutos yta. Studien baseras på data från NASAs rymdfarkost New Horizon vid dess förbiflygning 2015 och leds av SwRI:s biträdande vice president Dr. Alan Stern, huvudansvarig forskare för New Horizons-uppdraget. 

"Pluto slutar aldrig att överraska oss," påtalar Stern, förutom att antyda att vätskor nyligen har funnits på Plutos yta, antyder det också en ny typ av tidsvariabelegenskap på Pluto."

Sputnik Planitia är en enorm, frusen kväveglaciär på Pluto, större än Texas och Oklahoma tillsammans. År 2015 och 2016 visade New Horizons-bilder av de nordligaste delarna av denna region  geologiska konvektionsceller på Sputnik Planitia, åtskilda av tunna, mörka linjära och mer diffusa, mörka formationer. Nya analyser visar att dessa mörka, linjära och diffusa drag  ibland verkar bli tillfälligt blöta av vätska och då troligen  i form av flytande kväve.

Plutos atmosfäriska och termiska förhållanden gör däremot flytande kväveregn fysiskt omöjligt. Trots detta har ytmönstren på norra Sputnik Planitia mörkats på sätt som liknar glaciala formationer på jorden som fuktats av regnvatten eller av att vätskor under ytan har trängt upp.

Det SwRI-ledda teamet av Plutoforskare jämförde New Horizons-bilderna med NASA Landsat 9-bilder av platser på jorden, inklusive Grönlands inlandsis. Där har mörka, smala formationer i ytan identifierats i områden där flytande vatten förekommer på isen och snön. Bilderna från Sputnik Planitia från New Horizons ser mycket likartade ut vilket tyder på att underjordiska vätskor, specifikt kväve, stiger uppåt och blöter Plutos kväveis.

"Ytan på Sputnik Planitia är ganska ung, troligen mindre än en miljon år baserat på datamodellering av ytomvälvning och därför måste dessa drag vi nu undersöker ha bildats den senaste miljonen år," beskriver SwRI:s huvudforskare Dr. Kelsi Singer som även är en av studiens medförfattare. "Pluto har många unika slag av terräng som inte finns någon annanstans i solsystemet och detta område av Sputnik Planitia är ett av dem. Dess yta ger en annan uppsättning förhållanden jämfört med vad vi är vana vid på jorden och att utforska denna gör att vi bättre kan förstå hur material beter sig i miljöer som är svåra att undersöka på jorden."

Datormodeller under ledning av Dr. Orkan Umurhan, seniorforskare vid SETI-institutet, visar att is av kväve vid foten av Plutos flera kilometer djupa Sputnikglaciär kan smälta och bli flytande kväve. Dessutom visade dessa datormodeller att denna vätska kan transporteras uppåt till ytan genom små kanaler, liknande lava- eller gejserrör, drivna av flytkraft eller tryck underifrån. Forskarna fann att när det smälta kvävet når ytan kan det förbli flytande tillräckligt länge för att flöda nedåt på sluttningarna på Sputniks kväveglaciär, fukta den isiga ytan och skapa de observerade mörka dragen.

En studie med namnet  "Evidence for Possible N2 Basal Flow beneath Pluto’s Northern Sputnik Planitia" har publicerats i The Planetary Science Journal. https://iopscience.iop.org/article/10.3847/PSJ/ae7e85

Om man tänker på vätska på planeter utanför Jorden behöver det inte innebära sjöar och hav bestående av vatten utan av helt andra slag av vätska ex metan och etan.

Upptäckten av ett flyktigt fotoinducerat elektrontillstånd kan bli början till nya avancerade teleskop

 

Bild https://www.isct.ac.jp  När materia absorberar ljus kan de gå in i ovanliga tillstånd med egenskaper som skiljer sig från deras normala beteende. Dessa fotoinducerade tillstånd ger forskare ett sätt att kontrollera materialegenskaper bortom vad som kan uppnås genom uppvärmning eller kylning. Att förstå hur sådana tillstånd uppstår på ultrasnabba tidsskalor är avgörande för att designa framtida fotoresponsiva (bilder som automatiskt anpassar sin storlek och filstorlek efter användarens skärm) material och avancerade optiska teknologier.

De tidigaste stadierna i bildandet av fotoinducerat tillstånd (då en process, en förändring eller en skada har satts igång eller orsakats av ljus (fotoner), ofta i form av ultraviolett (UV) strålning eller solljus) kan ske på femtosekundens (fs) tidsskala (en miljondel av en miljarddels sekund), vilket gör det extremt svårt att observera och förstå processen.

För att övervinna detta genomförde ett forskarteam under ledning av biträdande professor Tadahiko Ishikawa från the Department of Chemistry, School of Science, Institute of Science Tokyo (Science Tokyo), tillsammans med doctoral student Samiran Banu (currently a Special Postdoctoral Researcher at RIKEN),  tillsammans med dåvarande doktoranden Samiran Banu (numera särskild postdoktoral forskare vid RIKEN ett av Japans största forskningsinstitut fördelat på sju orter med huvudcampus i Wakō i Saitama prefektur, strax norr om Tokyo), en studie i samarbete med forskare från Tohoku University och Nagoya Institute of Technology. Japan. De undersökte hur ett fotoinducerat dolt tillstånd bildas i ett metall–organiskt ramverk (MOF), som skapas genom att koppla metalljoner till organiska molekyler. Deras resultat publicerades i tidskriften Physical Review Letters den 22 juli 2026. 

"Vi fann att det fotoinducerade dolda tillståndet bildas inom 30 fs genom ett tidigare okänt intermediärt elektroniskt tillstånd," beskriver Ishikawa.

För att fånga dessa ultrasnabba förändringar använde forskarna tidsupplöst reflektansspektroskopi (mäter hur mycket ljus som reflekteras från ett prov) med ultrakorta laserpulser som endast varade sex f. Denna teknik spårar hur ett materials reflekterade ljus förändras omedelbart efter att det absorberat en laserpuls. Med hjälp av ultrakorta laserpulser spårade de MOF:ens elektroniska beteende med exakt tidsupplösning. Resultaten visade att reflektansspektrumet inom 30 fs förändrades snabbt vilket visade egenskaper kopplade till bildandet av ett nytt optiskt absorptionsband. Detta betydde att ett fotoinducerat dolt tillstånd hade bildats.

För att förstå varför dessa förändringar inträffade använde teamet vidare teoretiska beräkningar tillsammans med sina experiment. Analysen visade att omedelbart efter att materialet absorberat ljus, gick det kortvarigt in i ett övergående elektroniskt tillstånd där den elektroniska bindningen mellan angränsande platser blev starkare och svagare i ett upprepat mönster. Detta tillstånd kallas ett bindningsordningsvågtillstånd. Detta kortlivade tillstånd följdes sedan av små förskjutningar i atomernas positioner inom materialet vilket slutligen ledde till det fotoinducerade dolda tillståndet.

Teoretiska beräkningar visade att det resulterande fotoinducerade tillståndet kan vara polärt vilket innebär att positiva och negativa elektriska laddningar blir ojämnt fördelade över materialet. Dessa fotoinducerade polära tillstånd kan inspirera till nya sätt att kontrollera ett materials elektroniska egenskaper med hjälp av ljus.

"Genom att avslöja mellanliggande tillstånd kan vår metod hjälpa till att designa material som effektivt kan kontrolleras med hjälp av ljus," förklarar Ishikawa.

Utöver att avslöja hur fotoinducerade tillstånd uppstår, erbjuder resultaten en lovande strategi för att kontrollera materialegenskaper med hjälp av ultrakorta ljuspulser. Förmågan att skapa och manipulera dessa tillfälliga tillstånd kan bana väg för utvecklingen av nya fotoresponsiva material för högpresterande elektronik, optoelektroniska enheter och andra teknologier som bygger på noggrann kontroll av materialegenskaper. Framtida studier kan tillämpa samma metod på ett bredare spektrum av material vilket för oss ett steg närmare att designa nya ljusstyrda material.

Ovan är ett steg mot mycket känsligare teleskop till hjälp  i vårt sökande efter vad som finns och fanns därute i tid och rum.

En av de märkligaste aspekterna av kvantmekaniken ses vid en magnetar

 

Bild https://www.swinburne.edu.au

Astronomer kan nyligen ha bekräftat en av de mest udda aspekterna av kvantmekaniken: att ett till synes tomt rum kan förändra ljusets beteende. Bild tillhandahållen via NASA.

Fenomenet kallas 'vakuumdubbelbrytning', och förutspåddes för nästan 90 år sedan av Werner Heisenberg en av kvantmekanikens grundare. Han föreslog även att ett perfekt vakuum borde vara fullt av 'virtuella partiklar' som snabbt dyker upp och försvinner igen.

Astronomer, bland annat Dr Marcus Lower vid Swinburne University of Technology i Australien använde egenskaperna hos en magnetar en sällsynt typ av neutronstjärna med universums starkaste magnetfält till att studera nedkylda kvantbitar. 

Citerat från wikipedia "En magnetar är en neutronstjärna med ett onormalt starkt magnetfält, cirka 1000 gånger starkare än hos en vanlig neutronstjärna. En neutronstjärna är ett av flera möjliga slut för en stjärna. När en stjärna i slutet av sitt liv stöter bort sina yttre lager inträffar en gravitationskollaps då stjärnans kvarvarande inre delar imploderar. Om stjärnan är så stor att den kvarvarande massan motsvarar 1,4–3 solmassor övergår den till en supernova. Återstoden blir en neutronstjärna som består av tätt packade neutroner och övrigt material bestående av utspridda rester från supernovan".

Deras observationer avslöjade vad som kan vara den första upptäckten av vakuumdubbelbrytning i en magnetars ultrastarka magnetfält och kan öppna nya vägar för att utforska kvantuniversum. I närvaro av ett extremt kraftfullt magnetfält förväntas ett hav av Heisenbergs virtuella partiklar bryta ljus på specifika sätt och skapa vakuumdubbelbrytning. Endast magnetaren har magnetfält som är tillräckligt starkt för att göra denna kvanteffekt synlig.

Dr Lower var en  av medlemmarna i de internationella teamet som observerade en magnetar med namnet  1E 1547.0–5408 med hjälp av NASAs Imaging X-ray Polarimetry Explorer (IXPE), med stöd av NICER-röntgenteleskopet på den internationella rymdstationen och Murriyang, CSIRO:s Parkes-radioteleskop, som ägs och drivs av Australiens nationella vetenskapsmyndighet.

Dr Lowers observationer med Murriyang och efterföljande analys med Swinburnes Ngarrgu Tindebeek-superdator kan vara den första direkta upptäckten av denna tidigare teoretiska kvanteffekt.

Dr Lower beskriver att trots förutsägelsen redan på 1930-talet av fenomenet har en konkret upptäckt av vakuumdubbelbrytning hittills varit svår att bevisa. Genom att noggrant följa riktningen radiovågorna  magnetaren sände ut (deras 'polarisationstillstånd') när den roterade fann teamet att det magnetiska och rotationsaxlar för 1E 1547 är nästan i linje och ses nästan pol-på. Denna kombination av magnetisk och betraktande geometri gör 1E 1547 idealisk för att leta efter vakuumdubbelbrytning.

Teamet identifierade sedan två tydliga tecken på att vakuumdubbelbrytning verkar runt magnetaren; de fann att de röntgenstrålar producerades av magnetaren och fångades upp av IXPE hade extremt höga polarisationsnivåer och att polarisationsriktningen var låst till 1E1547:s magnetfält på samma sätt som radiovågorna.

"På grund av magnetfältets styrka blir Heisenbergs virtuella partiklar i linje med den riktning fältet visar," beskriver Dr Lower.

"Genom att noggrant följa riktningen på radiovågor och röntgenstrålar när magnetaren roterar fann teamet att justeringen av 1E1547:s magnetiska och rotationspoler var idealisk för att upptäcka vakuumdubbelbrytning."

Om det bekräftas banar denna upptäckta väg förståelse av hur våra teorier inom kvantfysik fungerar i en av de mest extrema miljöerna i universum.

Dr Lower påtalar att denna betydande upptäckt snart kan bekräftas med ytterligare data och förbättrade datorsimuleringar för att bättre särskilja vakuum-dubbelbrytningssignalen från andra processer som sker runt magnetarer.

"Med dessa framtida data till hands och våra uppdaterade simuleringar kan vi äntligen slutföra det uppdrag som Heisenberg påbörjade för nästan 90 år sedan."

En artikel som beskriver studien med titeln "Vacuum birefringence and the polarized X-ray emission of a radio magnetar" har publicerats i Nature

Kvantfysiken är svår att hålla sig informerad om då det händer nya och oväntade upptäckter hela tiden så man får tänka om. Men den är otroligt fascinerande och intressant.

Sökande efter mörk materia med världens största detektor "Jorden".

 

Bild Wikipedia Jorden sett från Meteosat-12 år 2025  under vårdagjämningen.

Att mörk materia finns är nästan 100% bekräftat. Astronomer tror att den utgör ungefär en fjärdedel av universums totala energiinnehåll men ännu vet ingen vad det är. Två av de ledande teorierna om vad  mörk materia är är att det är hypotetiska ultraljusa axioner (en hypotetisk elementarpartikel med spinn noll, det vill säga den är en boson).

Alternativt mörka fotoner cirka 19 till 21 i  storleksordning ljusare än elektronen.

Konventionella axionsökningar tenderar att involvera att omvandla dem till fotoner med hjälp av starka laboratoriemagneter. Laboratorieforskning  begränsar dock utrymmet av vilket ett sådant fält kan tillämpas på. Ett samarbetsteam av forskare från Kyoto University, Hiroshima University och Nihon University förespråkar att Jordens eget magnetfält spänner över en skala som inget laboratorium kan matcha och därmed skulle kunna användas.

"Vi frågade oss själva om vi kunde använda jorden själv som en jättedetektor i sökandet," beskriver korresponderande författare Atsushi Taruya. "Jordens jonosfärs hålighet fungerar som en naturlig resonator som förstärker elektromagnetiska vågor precis runt det område vi vill undersöka." 

Dock kunde den befintliga teorin endast hantera frekvenser under 1 Hz, vilket lämnade resten av detta område oförutsägbart. Detta inspirerade teamet att konstruera en ny teoretisk ram som tar hänsyn till atmosfärens elektriska ledningsförmåga, både genom att visa att jordens jonosfärs hålighet förstärker signaler nära 8 Hz och därmed utvidga tillförlitliga prognoser upp till cirka 30 Hz. De förväntade sig att axion-ursprungssignalerna skulle variera beroende på plats, högst i Sydostasien, medan mörka fotonsignaler borde se nästan likadana ut överallt.

Med utgångspunkt av sitt nya ramverk analyserade teamet cirka ett decenniums geomagnetfältdata, från 2012 till 2022 från British Geological Surveys Eskdalemuir Observatory. 

De tog bort artificiellt brus, sökte sedan efter den stadiga, smalfrekventa signal som mörk materia förväntas ge över långa tidsskalor och följde upp detta med statistisk analys. Teamet utvidgade sedan samma teoretiska ramverk till mörka fotoner vilka till skillnad mot axioner genererar elektromagnetiska vågor även utan magnetfält och sökte i samma datamängd efter deras distinkta signatur.

Genom att behandla hela jorden som en jättedetektor i ett specifikt intervall av axionmassor satte teamet gränserna för hur starkt axioner kopplas till ljus vilket blev ungefär 100 gånger snävare än det tidigare bästa från ett markbaserat experiment. Dessa resultat kan till och med mäta sig med begränsningar i astrofysiska röntgenobservationer som Chandra och NuSTAR  som i sig bygger på vissa teoretiska antaganden. På ett mystiskt sätt visade mörk materia fotonanalysen också flera signalkandidater som potentiellt kan härstamma från mörk materia, även om deras sanna natur ännu inte har bekräftats.

För tillfället är identiteten på mörk materia fortfarande ett mysterium. Men det teoretiska ramverk som utvecklats i denna studie förväntas ligga till grund för en ny fas av mörk materia-sökningar.

Sökandet efter mörk materia har pågått med många skilda metoder  under många år nu. Men inte har den påvisats utan enbart tecken och effekter har hittats av något som vi kallar mörk materia. Kommer vi finna den någonsin ingen vet. Ovan är ytterligare en metod att försöka finna den.

Månskalv hjälper till att finna is under månens yta.

 

Bild https://cmns.umd.edu En bild av månens Haynkrater tagen av NASAs Lunar Reconnaissance Orbiter. Fruset vatten kan finnas djupt inne i denna och liknande månkratrar. Källa: NASA/GSFC/Arizona State University.

I en ny studie (se nedan) av geologer vid University of Maryland, Lawrence Berkeley National Laboratory och University of Hawaii beskrivs att seismiska vågor av samma typ som uppmäts under jordbävningar på jorden kan användas för att lokalisera och kartlägga is  under månens yta under månbävningar . "Det är avgörande att identifiera alla material på månen som en astronaut kan använda medan de är där uppe," beskriver Nicholas Schmerr,  associate professor in UMD’s Department of Geological, Environmental and Planetary Sciences och medförfattare till studien. "Eftersom de kommer att vara begränsade av de få resurser de tagit med sig från jorden kommer allt de hittar på månen att hjälpa dem att i princip klara sig med det som finns på plats särskilt vid längre uppdrag eller utposter."

Ingen vet hur mycket is som finns på månen eller var den finns. Satelliter kan skanna månens yta från omloppsbana, men de kan bara se det översta månlagret. Avlagringar av fruset vatten kan ligga mycket djupt ner under månens yta.

Idén bakom teamets arbete är enkel. Frusen jord och torr jord beter sig olika när en seismisk våg passerar genom dem. Is i regoliten (månjord) gör att vibrationerna färdas två till tre gånger snabbare genom detta än genom torr jord. Isrika zoner kan också få seismisk energi att studsa tillbaka istället för att passera igenom materia ungefär som ljud kan eka mot en vägg. Schmerr noterade att en välplacerad seismometer på månen skulle kunna upptäcka dessa effekter.

"Vi kan använda seismiska vågor för  inte bara för att se om is finns utan också ungefär hur mycket det finns," förklarade han.

För att testa sina teorier använde forskarna tre metoder. Studiens huvudförfattare, Harrison Lisabeth (Ph.D. '16, geologi), bergartsfysiker vid Lawrence Berkeley National Laboratory och UMD-alumn, frös en vulkanisk sten från Arizona som, när den krossats efterliknar måndamm. Han använde sedan röntgenbilder för att studera hur is sjunker ner i små springor mellan jordkornen. Medförfattaren Matthew Siegler från University of Hawaii modellerade detaljerade temperaturkartor över månens sydpolområde och identifierade vilka kratrar som förblev tillräckligt kalla för att bevara is i miljarder år.

Vid UMD körde Schmerr datorsimuleringar av små månskalv som rörde sig genom och interagerade med is under månens yta. I varje fall lämnade isen tydliga och mätbara märken på de seismiska data.

Utöver sitt praktiska värde för astronauter har månens is också vetenskaplig betydelse. Månens skuggiga kratrar kan frysa och fånga flyktiga ämnen som fruset vatten vilket bevarar dem orörda över långa tidsskalor  och eftersom månens stenar själva är omkring fyra miljarder år gamla, kan studier av den isen avslöja hur vatten blev till i det tidiga solsystemet.

Schmerr beskriver. "Att studera isen som avsatts under tiden då solsystemet bildades kan avslöja hur vatten spreds och slutligen hur jordens hav bildades."

Forskarna behöver inte vänta länge med att testa sina förutsägelser. Kinas Chang'e-7-uppdrag, som kommer att bära en seismometer, förväntas landa nära Shackleton-kratern i slutet av 2026 och det finns många misstänkta avlagringar av is i dess närhet. År 2028 kommer NASAs Artemis-astronauter potentiellt att placera ut Lunar Environmental Monitoring Station, ett instrument som Schmerr hjälpt till att utveckla för seismisk utforskning.

"Ingen har fysiskt mätt isen på månen än, men vi har nu en prognos för vad vi ska hålla utkik efter. Det är ett viktigt första steg." beskriver Schmerr. 

Teamets resultat, publicerade i tidskriften Science Advancesden 31 juli 2026 under titeln "The seismmic signature of lunar ice".  

Samma metoder som används på jorden visar sig kunna användas även på månen och bör då även i framtiden kunna användas på andra objekt därute i kosmos.

Asteroid 44 NYSA är ett unikt objekt

 

Bild https://lowell.edu  Asteroid (44) Nysa observerades med SHARK-VIS-instrumentet vid Large Binocular Telescope som finns på Mount Graham, 3 300 meter över havet i Pinaleñobergen i sydöstra Arizona, USA. Observationen skedde den 21 mars 2026 UTC.

Ett internationellt astronomteam har avslöjat  nya bevis för att asteroiden (44) Nysa, en av de ljusaste och största asteroiderna  i asteroidbältet har en trekroppsuppbyggnad och åtföljs av en liten måne. Upptäckten, baserad på högupplöst adaptiv optikavbildning från några av världens mest avancerade teleskop och ger en sällsynt inblick i den komplexa historien om en av solsystemets asteroider.

Studien presenteras som "Unmasking (44) Nysa: Evidence for a Trilobate Structure", i  Astrophysics > Earth and Planetary Astrophysics här visas att Nysa skiljer sig från alla asteroider som tidigare observerats. I mer än ett sekel har astronomer studerat Nysa, vars ovanliga ljusstyrka och sammansättning gjorde den till ett intressant mål för undersökning. Tidigare observationer antydde en förlängd eller potentiellt oregelbunden form, men asteroidens verkliga natur förblev oklar.

Först nu med hjälp av det italienska SHARK-VIS-instrumentet på Large Binocular Telescope i Arizona och SPHERE/ZIMPOL-instrumentet på European Southern Observatorys Very Large Telescope i Chile kunde forskarna få de högst upplösta bilderna som någonsin tagits av Nysa. Dessa unika bilddata avslöjade flera stora ytformationer, inklusive två framträdande dalar som verkar omsluta asteroidens omkrets. Teamet tolkar dessa drag som "colli" eller halsliknande förbindelser mellan separata lober. "Bilderna avslöjar ett anmärkningsvärt ovanligt föremål," beskriver huvudförfattaren Kate Minker vid Lowell Observatory. "Den mest sannolika förklaringen är att Nysa antingen består av tre sammankopplade komponenter eller är en extremt oregelbunden sammanhängande kropp olik allt vi tidigare observerat."

Min tanke är att det kan finnas betydligt fler och än annorlunda asteroider där ute eller i andra solsystem. Tredelad som denna eller kanske så mycket som hundratals hoplänkade delar till en. Sedan vi fann den tvådelade asteroiden 486958 Arrokoth  (bild från

wikipedia) vet vi att dessa kan finnas därute och begränsning i hur de bildas är obegränsat anser jag hur många delar som helst kan dessa objekt ha av varierande storlek enligt mig.

Webbteleskopet fann ett stort svart hål som bildats innan en galax fanns i dess närhet.

 

Bild wikipedia Djupfält James Webb Space Telescope-bild av Abell 2744-QSO1  Skala i bågsekunder. JD1-sekvensen  har ett liknande exempel på en gravitationslins.

Nu har forskare som använder Webbteleskopet upptäckt tydliga bevis på att vissa supermassiva svarta hål var enorma från början och bildades utan en stjärnkollapsfas och utan en massiv galax som kunnat ge dem materia. Abell 2744-QSO1 är ett av dessa ett supermassivt svart hål med en massa på 50 miljoner solar som färdas genom rymden nästan ensamt. Det finns ungefär 13 miljarder år bort  bakom galaxhopen Abell 2744. Det är omgivet av en mycket liten galax. 

"Detta är en anmärkningsvärd upptäckt," beskriver Roberto Maiolino vid Cambridge University i Storbritannien, medförfattare till studier som publicerats i i Nature och Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. 

 "Det är ett paradigmskifte, en total omprövning av de klassiska scenarierna för hur svarta hål bildas och växer." QSO1 är 1300 ljusår tvärs över och dess ljus har färdats i mer än 13 miljarder år. Den är  lättare att studera än de flesta andra Little Red Dots eftersom den är gravitations linsad av galaxhopen Abell 2744 (Pandoras hop). QSO1 är både förstorad och tredubbelt avbildad och visas på tre olika platser på himlen. 

Inledande studier av QSO1 visade övertygande bevis för att det kunde vara något annat än ett moln av glödande väte- och heliumgas som kretsar kring ett supermassivt svart hål uppskattat till 40 miljoner gånger solens massa. Men precis som med andra tidiga svarta hål som upptäcktes av Webb fanns det osäkerhet om det var så massivt.

"Tidigare har alla massmätningar av svarta hål i det tidiga universum varit indirekta, baserat på antaganden utifrån vad vi vet om dem utifrån tid närmare vårt universum. Vi visste inte om dessa antaganden verkligen gällde det avlägsna universum (i tid och rum)," beskriver medförfattaren Francesco D'Eugenio, även han från Cambridge University. Cambridge-doktoranden Ignas Juodžbalis och Cosimo Marconcini vid universitetet i Florens i Italien, huvudförfattare till en av studierna där man använde IFU:s observationer för att kartlägga rörelser av vätgas runt det svarta hålet. När de analyserade rotationshastigheten som en funktion av avståndet från centrum fann de att gasen kretsar runt en central punkt på samma sätt som planeter i vårt solsystem kretsar runt solen.

"Detta är viktigt eftersom det visar att större delen av massan i QSO1 är koncentrerad till det svarta hålet i centrum," beskriver Ignas. "Om massan var mer fördelad som gas som den skulle vara om det fanns många stjärnor i närområdet skulle gasen inte ha denna perfekta Kepleranska rotation. 

Eftersom Kepler-rörelsen styrs av enkla gravitationslagar kunde teamet använda gashastighetsmätningarna för att direkt beräkna massan av det svarta hålet något som tidigare inte varit möjligt. De fann att det svarta hålet består av ungefär 50 miljoner solmassor och utgör otroliga två tredjedelar av QSO1:s totala massa. Denna andel är tusentals gånger större än i närliggande galaxer, där supermassiva svarta hål bara utgör en mycket liten del av värdgalaxens totala massa.

Resultatet  visade att gasen i QSO1 nästan helt består av väte och helium, med mycket lite av  tyngre grundämnen som syre som skulle förväntats i en galax rik på stjärnor och damm. Med en metallisk hållfasthet mindre än 0,5 % av solen är QSO1 en av de mest orörda galaktiska miljöer som någonsin mätts.

"Det här är ett fenomenalt resultat," påtalar Cosimo. "Det är den första direkta mätningen av en massa av ett svart hål inom de första miljarderna år efter Big Bang och den är förenlig med de tidigare mätningarna." Teamet anser att detta är ett gott tecken på att antagandena som används för indirekta massmätningar är giltiga och att massorna hos andra svarta hål i det tidiga universum inte har överskattats. Den överdimensionerade massan av QSO1 i förhållande till dess värdgalax tyder på att den inte kan ha bildats gradvis från mycket mindre svarta hål med mindre massa som smält samman och dragit åt sig damm och gas. "Det verkar som att vi har hittat ett svart hål som inte har en betydande värdgalax och som har föregått stjärnbildningar," beskriver Ignas. "Detta är mycket spännande eftersom det är bevis för primära svarta hål eller direktkollapsande svarta hål som har funnits teoretiskt  men tidigare inte bekräftats."

Oavsett om QSO1:s svarta hål utvecklades från ett 'tungt frö' som bildades inom den första sekunden av Big Bang eller något senare från kollapsen av ett gigantiskt gasmoln blev det till stort med en gång  och kan vara i de tidiga stadiet av att bygga en galax runt det (där vi ser det i tid och rum).

Teamet anser att små röda prickar som QSO1 kan ha varit vanliga i det tidiga universum och håller på att analysera liknande objekt för att ta reda på om supermassiva svarta hål faktiskt fanns före galaxerna där de nu finns.

Jag anser att dessa röda prickar som ses (litte red dot)  är ursprungliga svarta hål och dessa genom sin gravitation över tid drog till sig materia och gas där stjärnor bildades och en galax till slut blev resultatet. Början till dessa röda punkter är intressantast anser jag och min tanke är att de bildades vid BigBang eller kom med från ett annat universums avslocknande vid BigBang.

De första mikrosekunderna efter Big Bang var extrema. Här något av det som skedde.

 

Bild https://home.cern Ett år efter de första syrekollisionerna vid Large Hadron Collider (LHC) har de viktigaste LHC-samarbetena, ALICE, ATLAS, CMS och LHCb  rapporterat tecken på materiens tillstånd känt som kvark–gluonplasma (QGP) som härstammar från dessa kollisioner mellan syre- och neonkollisioner.

QGP är ett tillstånd av materie som bildas under intensivt tryck och vid temperaturer som är 100 000 gånger varmare än i solens centrum (temperatur i solens centrum är 15 miljoner grader Celsius). Under dessa extrema förhållanden bryts sammansatta partiklar ner till kvarkar och  gluoner som vanligtvis är det håller kvarkar samman. Forskare tror att detta var universums tillstånd under de första miljondelarna av en sekund efter Big Bang. I dagens universum nästan 14 miljarder år senare, kan man återskapa och studera QGP med högenergikärnkollisioner vid LHC.

Tidigare ansågs det att kolliderande tungjoner som bly vilka är över 200 gånger tyngre än de protoner som vanligtvis kolliderade vid LHC var det enda sättet att skapa de förhållanden som krävdes för att bilda QGP (kvark–gluonplasma). Men nyligen har denna premiss ifrågasatts bland annat tidigare i år vid  ALICE Collaboration platsen där man specialiserar sig på studier av detta extrema materietillstånd, rapporterade tecken på QGP från kollisioner mellan proton, proton och proton. Och under 2025 öppnade LHC-samarbetena en ny sannolikhet av QGP när de fann de första tecknen på QGP från syre–syre-kollisioner. Nu, efter att ha letat ännu mer har LHC-experimenten sett flera tecken på QGP-bildning i syre–syre- och neon – neonkollisioner.

En av ledtrådarna till QGP-bildning är att snabbrörliga kvarkar och gluoner förlorar energi när de passerar genom detta heta, täta medium  ett fenomen som kallas parton energiförlust. ATLAS - samarbetet observerade entydigt effekten av parton energiförlust genom en obalans mellan par  partikeljetstrålar som producerades vid syre–syre- och neon–neon-kollisioner. Denna effekt blev mer uttalad vid fler frontala (centrala) kollisioner där en större volym QGP leder till större energiförlust. Preliminära ATLAS-studier av laddade partiklar som studsar mot fotoner visar samma beroende av kollisionscentralitet, vilket stämmer överens med energiförlusten hos de rekylerande partiklarna när de passerar QGP.

ALICE-, CMS- och LHCb-samarbetena använde en annan metod för att hitta tecken på partonenergiförlust genom att studera hur det undertrycker produktionen av olika typer av energirika partiklar.

CMS observerade en minskning av produktionen av laddade partiklar i syre–syre- och neon–neonkollisioner  jämfört med proton–proton-kollisioner, vilket tyder på partonenergiförlust och förekomst av QGP i ljusjonkollisionerna. I en annan studie jämförde LHCb hur partiklar bestående av en charmkvark och en light kvark https://sv.wikipedia.org/wiki/Kvark undertrycktes i syre–syre- och neon–neon-kollisioner, och fann bevis för att undertryckningen blir mer framträdande vid de tyngre neonkollisionerna. Detta är en förväntad egenskap vid partonenergiförlust och är förenlig med bildandet av en större volym QGP när kollisionsstorleken ökar.

För att ta hänsyn till möjligheten att mekanismer utöver partonenergiförlust kan bidra till undertryckning av partikelproduktion jämförde  ALICE produktionen med en annan typ av partikel – neutrala pioner (en subatomär partikel  mindre än atomer) i syre–syre- och proton–syrekollisioner. Denna jämförelse gav entydiga bevis för partonenergiförlust vid syre–syre-kollisioner.

En annan ledtråd till QGP-bildning är undertryckandet av kortbundna tillstånd bestående av en tung kvark och dess antikvark, vilka ofta produceras vid högenergikollisioner. Kvarkarna i dessa par kan bindas till varandra i varierande grad och forskare kan härleda förekomsten av QGP genom att mäta hur det undertrycker varje slag av de olika bundna tillstånden. CMS fann bevis för denna varierande suppression för upsilonmesoner vilket är bundna tillstånd för en bottenkvark och dess antikvark, genom att jämföra syre–syre- och neon–neon-kollisioner. LHCb fann preliminära bevis för samma undertryck ur data från kollisioner mellan proton–syre och syre–syre.

Slutligen har ALICE-samarbetet släppt preliminära resultat som antyder ytterligare  om QGP. Samarbetet fann att partiklar bestående av tre kvarkar (baryoner) som produceras i syre–syre-kollisioner emitterades med en primär  riktning,  ett fenomen känt som olikartat flöde  starkare än partiklar bestående av två kvarkar (mesoner). Den främsta förklaringen till detta är förekomsten av QGP, som får partiklar som produceras vid en kollision och rör sig vid mellanliggande moment att uppvisa anisotropt (innebär att ett material har olika fysikaliska egenskaper i olika riktningar och därmed varierar beroende på från vilken riktning man mäter detta ) flöde. Det faktum att baryoner innehåller en kvark mer än mesoner innebär att de övertar mer av detta flöde.

Studier av möjlig QGP-bildning vid ljusjonkollisioner fortsätter medan forskarna går igenom LHC-data. Under tiden omvandlas LHC till den ännu kraftfullare High-Luminosity LHC, som utan tvekan kommer att kunna  undersöka QGP:s natur ännu djupare.

Det finns säkert mycket vi inte förstår av vad som hände vid BigBang och varför det skedde eller vad det skedde i. Min reflektion.

Ett månliknande objekt har upptäckts runt en exoplanet i solsystemet CD-35 2722 (en röd dvärgstjärna).

 

Bild https://www.eso.org  Konstnärs gestaltning av CD-35 2722-systemet.

Kevin Hoy, ESO-student i Chile och huvudförfattare till studien (se nedan) som publicerades nyligen i Nature, beskriver solsystemet han tillbringade månader med att analysera som jämfört med vårt eget. Det största och mest massiva objektet i detta unga system är stjärnan eller solen själv CD-35 2722 (solsystemet finns 73 ljusår bort i stjärnbilden Duvan), vars massa är ungefär hälften av vår sols. Kring stjärnan kretsar en brun dvärgstjärna, ett objekt med för stor massa för en att vara planet men för liten för att klassificeras som stjärna (det som kallas en misslyckad stjärnbildning). Det nu upptäckta objektet kretsar kring denna bruna dvärg.

"Detta system (av brun dvärg och trolig måne) är något svårt att definiera med hjälp av solsystembaserade ord som 'planet' och 'måne'", beskriver Hoy, som också är knuten till Universidad Diego Portales och Millennium Nucleus of Young Exoplanets and their Moons (YEMS) i Chile. Objektet kallar forskargruppen exosatellit och det är minst lika massivt som Jupiter medan den bruna dvärgen har mer än 30 gånger större massa än Jupiter. ”Exosatelliten är helt klart tillräckligt massiv för att vara en planet, men den kretsar inte kring en stjärna utan kretsar kring ett objekt som kretsar kring en stjärna ( den bruna dvärgen)”, beskriver Hoy. ”Att det är det tredje objektet i detta system får oss att vilja kalla den en måne även om den inte alls liknar de små, stenmånarna vi har i vårt solsystem.”

Alice Zurlo, YEMS-direktör och samarbetspartner i studien förklarar: ”Satelliten vi rapporterar är en gigantisk gaskropp som kretsar kring en mycket massiv följeslagare, som i sin tur har flera gånger Jupiters massa.”

”Det finns en tydlig avgränsning mellan planeterna och solen i vårt solsystem, varför det är enkelt att definiera objekt som månar här. I CD-35 2722-systemet, där gränserna mellan stjärnor, planeter och månar suddas ut, blir det hela mer komplicerat att beskriva”, tillägger Zurlo, astrofysiker vid Universidad Diego Portales.

Oavsett hur man ska beteckna detta objekt har astronomer försökt hitta satelliter utanför vårt solsystem i åratal. Men ännu har ingen sådan med säkerhet upptäckts som kan kallas exomåne. Trots att över 6000 exoplaneter är kända har bara ett fåtal exomånekandidater upptäckts och bevisen för dem är ej säkerställda. För bara några månader sedan rapporterade en forskargrupp ledd av Quentin Kral att observationer med ESO:s Very Large Telescope Interferometer av solsystemet HD 206893 antydde förekomsten av en satellit, men det är ingen säker detektion. 

För observationerna av CD-35 2722 använde Hoy, Zurlo och deras forskarkollegor instrumentet CRIRES+ på ESO:s Very Large telescope i Chile (VLT) samma metod som användes för att hitta den första exoplaneten runt en solliknande stjärna användes. Denna radialhastighetsmetod tillämpas för att upptäcka små rörelser hos den bruna dvärgen som orsakas av det objekt som kretsar kring den och forskarna fann starka bevis för en "måne". "Hur exotiskt det än är, är detta system  unikt och representerar ett genombrott: den första troligt säkra upptäckten av en exosatellit", beskriver Zurlo. 

Det är inte bara spännande att upptäcka nya typer av objekt, detektioner av satelliter i andra planetsystem kan dessutom bidra med kunskap om variationen i deras bildningsprocesser och utveckling. Med en 39-metersspegel och avancerade instrument kommer ESO:s Extremely Large Telescope (ELT) att göra det möjligt för astronomer att upptäcka exomånar. Upptäckterna med ELT kommer att ännu en gång få oss att revidera beteckningarna på planetlika objekt i system som skiljer sig från vårt eget. 

Forskningsresultatet presenterades i en artikel med titeln "Planetary-Mass Exosatellite Detected Around a Star’s Substellar Companion"i  tidskriften Nature  

Säkert är månar lika vanliga omkring exoplaneter som de är i vårt solsystem bara svårare att hitta då de är betydligt mindre än exoplaneter vilka de också kan vara svåra att upptäcka om de inte är gasjättar (min tanke).

Venus är betydligt mer geologiskt aktiv än vi ansåg.

 

Bild https://ethz.ch/en  Det finns enorma riftdalar (långsträckta dalgångar) på Venus som enligt en ny studie  visas vara  geologiskt aktiv. (Bild: NASA/JPL/USGS)

Venus är en ogästvänlig planet med temperaturer på flera hundra grader Celsius och här finns inga hav som de på jorden. Planetforskare trodde länge att Venus var geologiskt vilande. Dock visar nyare forskning att Venus är geologiskt aktiv och hyser aktiva vulkaner.

Riftdalar, som indikerar tektonisk aktivitet, kan vara enorma och likna de på jorden, såsom African Rift Valley.  (Bild från https://www.dreamstime.com/)  På Venus kan de sträcka sig över upp till 10 000 kilometer. 

Tidpunkten för dessa sprickors bildande på Mars är osäker. Geovetare tror att de härstammar från mer än 100 miljoner år sedan och är rester från detta förflutna. ETH-forskare (Eidgenössische Technische Hochschule Zürich) under ledning av Taras Gerya, Professor of Geodynamics at the Department of Earth and Planetary Sciences har använt en ny datormodell för att visa att vissa riftdalar på Venus kan ha bildats relativt nyligen. 

Forskarna tog också upp den långvariga frågan om Venus är geologiskt aktiv.  Huvudförfattaren till studien (se nedan) Xi Yang conducted the research as part of his Master’s studies under Gerya’s supervision genomförde forskningen som en del av sina magisterstudier under Geryas handledning. Baserat på datorsimuleringar och observationsdata drar forskarna slutsatsen att Venus fortfarande är en aktiv planet med ett mer dynamiskt inre än man tidigare trott. "Resultaten hjälper oss att bättre bedöma den tektoniska aktiviteten på Venus," beskriver Gerya.

Resultaten av forskarnas modell kan hjälpa till att identifiera aktiva regioner värda detaljerad undersökning i framtiden. Dessutom förbättrar studien vår förståelse för hur stenplaneter bildas. Viktigt är också att forskarna nu siktar på att hitta ledtrådar som kan förbättra upptäckten av steniga exoplaneter.

Medverkande i studien med namnet Recent active rifting on Venus revealed by wide rift flank uplifts var Yang X, Gerya T, Gülcher A: och kan läsas här i  Nature Geoscience 2026. 

Varför är då vår tvillingplanet så ogästvänlig, het och orolig. Min tanke, på grund av att den ligger betydligt närmre solen än jorden och därför utvecklades annorlunda. Hade den haft ungefär samma bana som jorden runt solen  utan att dessa planeter stört varandra för mycket genom gravitation skulle vi haft två planeter att leva på.

Månen Europas hav blir svårare att nå än vi hoppades

 

Bild wikipedia på  Europa Jupiters i storleksordning  fjärde största måne vilken är täckt av is. Under istäcket finns troligen ett  flytande hav bestående av  vatten. Då Jupiter har ett starkt magnetfält och vulkanisk aktivitet kan detta ge värme till havet och då finns möjligheten att primitiva livsformer finns i  havet.

Det under ishöljet dolda havet gör månen Europa till en av de mest lockande platserna i solsystemet  att studera då det finns möjligt liv i havet. Ny forskning under ledning av  Lujendra Ojha  (an associate professor in the Department of Earth and Planetary Sciences at the Rutgers School of Arts and Sciences) tyder dock på att en av de mest lovande genvägarna till Europas hav kan vara mycket mer komplicerat än man tidigare trott.

"Det finns ett isskal  och det spekuleras om vattnet kan komma upp från djupet under isen och ta sig hela vägen upp utan att frysa på vägen," beskriver Ojha.

Om så kan ske har viktiga konsekvenser för framtida utforskning av Europa. Om grunda fickor av flytande vatten finns närmare månens yta behöver de inte nödvändigtvis innehålla vatten från Europas djupa hav. Istället kan de ha bildats lokalt från is som smält inuti isen.

Den skillnaden spelar stor roll. Forskare är intresserade av Europa eftersom flytande vattens kemi och energi  är viktiga ingredienser i jakten på livsmiljöer bortom jorden. En grund reservoar skulle vara lättare att nå än djuphavet. Men om reservoaren inte är kopplad till havet kanske den inte avslöjar vad som händer och sker i Europas mest fascinerande miljö, dess hav.

Arbetet med denna fråga sker samtidigt som två stora rymdfarkostuppdrag är på väg till Jupitersystemet. NASAs Europa Clipper-uppdrag  som sköts upp i oktober 2024 och är planerat att anlända till Jupiter i april 2030, där den kommer att kretsa runt planeten och göra 49 överflygningar på Europa. Europeiska rymdorganisationens Jupiter Icy Moons Explorer-uppdrag, känt som JUICE, sköts upp i april 2023 och är planerad att anlända till Jupiter i juli 2031. 

Tillsammans förväntas dessa farkoster ge forskarna en mycket mer detaljerad bild av Europas is och ytans sammansättning och eventuellt underjordiskt vatten. Europa Clippers radarinstrument kan hjälpa forskare att avgöra om grunda reservoarer finns i isen och hur de är strukturerade (obs detta är inte det troliga havet utan just vattensamlingar i isen ).

Under Europas extremt kalla yta kan ett globalt hav finnas eftersom Jupiters kraftfulla gravitation ständigt pressar och sträcker ut månen, vilket genererar intern värme som fångas in av den överliggande isen och här kan ge reservoarer av vatten här och där närmare ytan.

Men då ska man enligt mig förstå att dessa fickor av vatten inte kan ge information om eventuellt liv i havet nedanför isen utan enbart är smältvatten i fickor i ishöljet.

Studien fokuserar på gångar, smala sprickor eller sprickor som teoretiskt skulle kunna tillåta vatten från havet att stiga uppåt genom isen. Idén liknar något hur smält sten kan röra sig genom sprickor på jorden innan den ger näring åt vulkanisk aktivitet. På isiga världar kallas processen kryovulkanism, eller vulkanism som involverar is och vatten snarare än smält berg.

Ojha påtalar att jämförelsen bara är användbar till en viss gräns.

"Is och flytande vatten är fundamentalt annorlunda än lava och de vulkaner vi har här på jorden," beskriver han. En saknad pusselbit är  hur turbulens fungerar på denna måne. Tidigare modeller behandlade ofta vatten som steg genom Europas is som om det rörde sig på ett relativt ordnat sätt. Men Rutgers-ledda simuleringar antyder att vattnet sannolikt skulle röra sig snabbt och turbulent genom sprickorna blandas mot de kalla väggarna i sprickan och snabbt förlora värme till den omgivande isen.

"Det här vattnet som eventuellt stiger kommer att bli turbulent," beskriver Ojha. "Det kommer att skvalpa åt alla håll i en virvlande rörelse. Och när det händer kommer det flytande vattnet att svalna mycket snabbt när det närmar sig ytan."

När vattnet svalnar kan det bli överkylt vilket innebär att det förblir flytande även efter att ha sjunkit under sin normala minusgrad. Under dessa förhållanden kan små iskristaller bildas, byggas upp och täppa till vägen från uppstigande vatten.

Simuleringarna visar att smala sprickor kan frysa igen inom några timmar. Bredare sprickor kan leda mer vatten under idealiserade förhållanden, men turbulens gör dessa scenarier mycket mindre gynnsamma. Forskarna fann att för att leverera tillräckligt med vatten för att bilda några av Europas formationer som visar var de kan finnas skulle sprickorna behöva vara orealistiskt långa eller förekomma i stora antal.

Resultatet är en bild av Europa där grunt vatten i fickor om de finns kan ha ett annat ursprung än vad många forskare har hoppats på. Istället för att stiga direkt från havet kan vattnet bildas genom lokal uppvärmning och smältning inuti isen.

"Vårt arbete tyder på att Europas isytal kan vara en starkare barriär mellan havet och ytan än vad man tidigare antagit," beskriver Ojha. "Detta hjälper framtida uppdrag att tolka vad de hittar och bättre förstå var de ska leta efter tecken på liv."

Problemet enligt mig är att förstå vad för vatten man finner. Vattenfickor i isen kan vara just smält vatten inget annat kanske med vissa mineral men knappast mer. Hur det ska göras för att borra ner till det intressanta hav som finns under ytan är kanske en omöjlighet med dagens teknik då isens tjocklek beräknas vara 15-25 km. Att ta prov från  botten i havet är en än svårare uppgift då havets djup beräknas till mellan 60-150 km djup.

Studien är publicerad i Nature Astronomy Här beskriver använde Ojha med sina  kollegor datorsimuleringar för att testa om flytande vatten från Europas djupa hav kan stiga genom sprickor i isen och samlas i grunda reservoarer närmare ytan. Om sådana reservoarer finns kan det vara lättare i framtida uppdrag att upptäcka eller ta prov  på vattnet där än i havet långt nedanför. Men resultatet av dessa prov får tas med en nypa salt och inte ses som prov på själva havet.

Neptunus månar Larissa, Galatea och Proteus kan vara kvarlämningar.

 

Bild wikipedia på Proteus.  Bild tagen av Voyager 2 den 16 juni, 1989.

Neptunus verkar nästan enbart bestå av ett ytligt lager bestående av väte, helium och ammoniak. Djupare ner under molnen ca 8 000 kilometer från planetens synliga yta finns dess mantel bestående av is, ammoniak och metan. Neptunus har 14 bekräftade månar. Den största är Triton. Av månarna är sju inre månar (innebärande att de ligger innanför Tritons bana), Naiad, Hippocamp,Thalassa, Despina, Galatea, Larissa och Proteus. I detta inlägg koncentreras på Galatea, Proteus och Larissa.

På grund av att de är så små och dess placering har dessa satelliter varit svåra att studera från jorden. Men med hjälp av NASAs James Webb Space Telescope (JWST) har ett team  forskare vid Caltech observerat Neptunus ringar och tre av dess månar, Larissa, Galatea och Proteus och funnit att dessa månars sammansättning är unik bland det yttre solsystemets objekt.

Fyndet pekar på existensen av ett ursprungligt månsystem som förstörts när Triton, Neptunus största måne, troligen fångades in av planetens gravitation efter att denna måne bildats någon annanstans i solsystemet. Forskarna tror att rester från händelse  sedan samlades innanför Tritons bana och i dag är de månar som finns här.

"Om Neptunus en gång hade haft ett system av månar som såg ut ungefär som det vi ser finns vid Uranus idag, anses att det att dessa skulle ha blivit helt förstörda av processen när Triton fångades," beskriver den tidigare Caltech-doktoranden Ryleigh Davis (PhD '26), huvudförfattare till en artikel om teamets resultat som publiceras den 29 juli 2026 i Science Advances (se nedan). "Detta är spännande nya bevis på att något katastrofalt hände vid Neptunus som helt förstörde dess ursprungliga månar och vi får se de rester som lämnats kvar efter av den processen."

Neptunus är en märklig planet, eftersom det är den enda i solsystemet som saknar ett "typiskt" månsystem med stora, ordnade satelliter vilket innebär att dess evolutionära bana också kan vara unik. Faktum är att en annan nyligen genomförd studie i samma JWST-forskningsprogram, ledd av Caltech-postdoktorn Matthew Belyakov (PhD '26), ger oberoende bevis för existensen av det ursprungliga satellitsystemet vilket tyder på att Neptunus måne Nereid kan vara den enda intakta månen från den katastrofen.

"Om Triton som vi antar drogs in mot Neptunus och krossade dess stora månar, tror vi att bara ungefär 1 procent av det materialet stannade kvar i systemet," beskriver Davis. "Men det faktiska beteendet hos det materialet förändras över tid än i dag då Triton fortfarande är där och skakar om saker (månarna) än i dag. Så, framåt vore det intressant att förstå hur den processen faktiskt fortskrider. Därifrån är frågan: 'Kan vi lära oss något om hur stora de ursprungliga månarna har varit och tillhandahållit detta material?'" De månar som ses som rester:

Artikel  som beskriver studien har titeln "Neptune's Inner Moons and Rings Are Exposed Icy Body Interiors" och kan läsas här

 Förutom Belyakov, Brown och Davis var postdoktorala forskaren Zachariah Milby (PhD '26) och tidigare Caltech-doktoranden Ian Wong (PhD '18), nu vid Space Telescope Science Institute i Baltimore, Maryland medarbetare och medförfattare till artikeln. Finansiering  av arbetet kom från NASA genom ett bidrag till Space Telescope Science Institute vilket drivs av Association of Universities for Research in Astronomy.

Teorin ovan kan vara rimlig enligt mitt förmenande men inte bevisad om den nu kan bevisas.

Hur utvecklades de mystiska röda fläckarna i universums början över tid?

 

Bild Forskare har föreslagit en utveckling som de små röda prickar  funna i tidens begynnelse kan ha följt när universum åldrades, baserat på en analys av spiralgalaxen WISEA J123635.56+621424.2, (Saguaro). De föreslår att små röda prickar kan vara en tillfällig fas av mycket aktiva supermassiva svarta hål.

Bild: https://science.nasa.gov  NASA, ESA, CSA, STScI, Pierluigi Rinaldi (Steward Observatory); Bildbehandling: Alyssa Pagan (STScI)

Sedan deras upptäckt av NASAs James Webb Space Telescope 2022 har små röda prickar (LRD) varit intressanta bland astronomer. Att förstå naturen hos dessa extremt avlägsna, kompakta röda källor har varit en vetenskaplig uppgift sedan dess.

En populär teori är att de små röda prickarna är supermassiva svarta hål kända som aktiva galaxkärnor även om de uppvisar egenskaper som skiljer sig från närliggande i vår  tid aktiva galaxkärnor. Även om de verkar vara rikliga vid hög rödförskjutning innebärande existerande i universum första tid minskar de snabbt i antal vid lägre rödförskjutningar (över tiden). Ju högre rödförskjutning, desto större sträcka har ljuset färdats över universum i tiden. Denna förbryllande förändring i antal väcker frågan: Vad hände med små röda prickar när universum åldrades?

Ett forskarteam under ledning från Pierluigi Rinaldi vid University of Arizonas Steward Observatory, numera vid Space Telescope Science Institute (STScI) i Baltimore, har byggt vidare på sin tidigare forskning i en ny studie publicerad den 29 juli 2026 i The Astrophysical Journal  och föreslagit en bana som LRD:er kan följt när universum åldras.

 Även om de kan se ut som en unik galaxpopulation kan dessa prickar påverkas av observationstekniken  vissa egenskaper syns helt enkelt inte vid högre rödförskjutningar med dagens teknik. Forskarnas slutsatser baseras på deras analys av den lägre rödförskjutna spiralgalaxen WISEA J123635.56+621424.2,  kallad även "Saguaro". En särskilt fascinerande egenskap hos denna rödskiftande galax ungefär 3,3 miljarder år efter Big Bang, är dess lilla rödpunktsliknande centrum som påminner om den rubinröda frukten hos ökenkaktusen Saguaro som finns i Sonoraöknen i sydvästra USA. 

Bild https://se.dreamstime.com/ på Saguarokaktusen och dess blomma som finns i Sonoraöknen,

"Allt som skapades i det tidiga universum måste utvecklas till något över tid. Vi har haft liten aning om vad LRD (little red dot) blir men den nya studien visar  hur vi kan hitta deras utveckling," beskriver medförfattaren George Rieke vid University of Arizona. Tidigare studier av NASAs pensionerade Spitzer-rymdteleskop gav den första ledtråden om den dammdämpade, kompakta galaxpopulationen i det mindre rödförskjutna universum (längre fram i tiden)  som Saguaro tillhör, vilket banade väg för NASAs Hubble- och James Webb-rymdteleskops högupplösta analyser.

"Saguaro är viktig eftersom det är en prototypisk liten röd prick och är en av de få vi har hittat vid lägre rödförskjutning (hur en red spot förändrats över tid). Den kan användas för att studera vägen för dessa prickar genom kosmisk tid," beskriver Fabio Pacucci vid Harvard-Smithsonian Center for Astrophysics i Cambridge, Massachusetts, medförfattare till studien.

Bland de tusentals källor Rinaldi tittade på i flera undersökningar var Saguaro ett exempel på rätt plats för undersökning med Webbteleskopet som kunde ta ett foto som visade perfekt inramning över galaxens kärna för att kunna ta spektroskopiska data  och vid rätt tid vid lägre rödförskjutning (närmare oss i tid). För att få en så bred bild av spiralgalaxen som möjligt över det elektromagnetiska spektrumet använde teamet Hubbles ultravioletta och Webbs infraröda avbildnings- respektive spektroskopiska arkivdata.

"Eftersom Saguaro är närmare oss i tid och är en ursprunglig red spot kan vi se den mycket vackra och ljusa värdgalaxen i hög upplösning och detaljrikedom med Webb och Hubble," beskriver Zihao Wu vid Harvard-Smithsonian Center for Astrophysics och medförfattare till studien. "Webbs observationer kan hjälpa oss att förstå hur galaxen och dess lilla rödpunktsliknande kärna har utvecklats. "Med tanke på Saguaro-fallstudien tror teamet att LRD:er kanske inte är en unik galaxpopulation, utan istället en tillfällig fas av mycket aktiva supermassiva svarta hål.

Även om Saguaro inte är representativ för alla LRD:er föreslår teamet att detta är en senare fas av dessa kompakta röda källor. För att få mer säkerhet i analysen  krävs vidare studier av Saguaro och sökning efter fler liknande LRD galaxer med lägre rödförskjutning innebärande i riktning mot vår tid. Teamet avser också att gå igenom Webbs rikliga arkivdata för att räkna små röda prickar för att studera hur deras miljöer kan påverkats och förändras över tid. Dessa olika metoder av teleskop är alla inriktade på att hjälpa till att avslöja utvecklingen av små röda prickar.

Det har gjorts en del teorier om dessa från början som jag anser ursprungliga svarta hål och dess utveckling över tid till galaxer. Början av dessa röda punkter är intressantast anser jag och min tanke är att de bildades eller kom med från ett annat universums avslocknande vid BigBang.