Solutbrott laboreras i laboratoriet

 

Bild https://www.aip.de En koronamassutkastning på solen, observerad av Solar and Heliospheric Observatory (SOHO). Sådana händelser inträffar regelbundet vid solen, men observeras mycket sällan på andra stjärnor. Credit: SOHO/ESA/NASA.

Ett internationellt team av astrofysiker och plasmafysiker har gett det första experimentella beviset på att starka magnetfält runt aktiva stjärnor kan undertrycka koronamassutkastningar helt. Detta ger ledtrådar till varför massiva stjärnutbrott sällan observeras på andra stjärnor än solen.

Koronamassutkastningar (CME) är gigantiska utskjutningar av enorma mängder magnetiserad plasma från en stjärnas atmosfär ut i rymden. De spelar en stor roll för  att forma stjärnutvecklingen, driva mass- och rörelsemängdsmomentförlust samt påverka rymdvädermiljöerna på planeter runt stjärnan. Utkastningar observeras regelbundet på solen men upptäcks mycket sällan på andra stjärnor.

Studien har  nyligen publicerats i den vetenskapliga tidskriften "Physical Review Letters". Förffare var S. N. Chen, K. Burdonov, W. Yao, J-D. Alvarado-Gómez et al. Titel “Experimental evidence for coronal mass ejection suppression in strong stellar magnetic fields” och kan läsas här, 

"Den unika kombinationen av teori, laboratorietester och numeriska simuleringar utgör de första experimentella bevisen som stöder en långvarig förutsägelse den att stjärnors magnetfält kan begränsa storskaliga solutbrott." förklarar Julián D. Alvarado-Gomez, seniorforskare vid forskargruppen för stjärnfysik och exoplaneter vid Leibnizinstitutet för astrofysik i Potsdam (AIP).

Alvarado-Gomez bidrog med astrofysiskmodellering som kopplar laboratorieexperimenten till verkliga stjärnmiljöer. Med hjälp av skalningslagar som troget återger astrofysiska förhållanden genererade det internationella teamet laserdrivna plasmaflöden i laboratoriet för att efterlikna kärnan i stjärnornas CME. När plasman utsattes för relativt svaga omgivande magnetfält spred den sig fritt.

 Starkare magnetfält orsakade dock att flödet fragmenterades, blev instabilt och slutligen upphörde helt. "Detta kom som en överraskning när vi ökade magnetfältets styrka och observerade förändringen i beteendet hos det propagerande plasmat, men detta är kärnan i experimentell upptäckt", beskriver Julien Fuchs, dåvarande seniorforskare vid LULI/CNRS i Frankrike och numera professor vid Technion i Israel.

Resultaten har också viktiga implikationer för exoplaneter. CME representerar en extrem form av stjärnväder i rymden och som kan förändra planetatmosfärer eller förändra deras kemiska sammansättning vilket därmed påverkar planeternas långsiktiga möjligheter för att liv kan finnas där. Om många CME:er är magnetiskt undertryckta kan vissa exoplaneter exponeras för en mindre fientlig rymdmiljö än tidigare förväntat, vilket förbättrar deras chanser att behålla atmosfärer under miljarder år.

Forskningen stöddes av European Research Council (ERC) Project GENESIS, ELI-NP, Rumäniens ministerium för forskning och innovation, USA:s National Science Foundation (NSF) samt stora franska och europeiska högpresterande datorinfrastrukturer.

Man undrar varför vår sol har så svagt magnetfält och om det är  anledningen till att detta resultat av mängder av koronautkast fick atmosfären på Mars att försvinna till stor del? Kanske även detta påverkade Venus så den blev en död planet. Men då inställer sig frågan utan svar varför klarade sig Jorden så bra och fick sina skyddande sfärer?

Planeters materia bildades mycket tidigare än man tror.

Bild wikipedia När en stjärna är mycket massiv kan gammastrålarna som produceras i dess kärna bli så energirika att en del av denna energi dräneras för produktion av partikel- och antipartikelpar. Det resulterande fallet i detta strålningstryck gör att stjärnan delvis kollapsar under sin egen enorma gravitation. Efter denna våldsamma kollaps följer okontrollerade termonukleära reaktioner (inte visade på bilden) och stjärnan exploderar.

Dessa explosioner, kända som 'Pop III-supernovor', var universums första bildningsplatser för de grundämnen som som sedan  byggde upp planeter och i slutändan liv.

Dr Daniel Whalen, från University of Portsmouths Institute of Cosmology and Gravitation, beskriver: "Vår nya artikel, där min doktorand Chris Jessop körde den första delen av simuleringskedjan, visar att föregångare till jordiska planeter kan bildas runt l långlivade stjärnor med låg massa i spillrorna från de första kosmiska explosionerna 100 miljoner år efter Big Bang.

"För att sätta detta i perspektiv är universum ungefär 13,8 miljarder år gammalt, så detta är anmärkningsvärt tidigt i kosmisk historia."

Byggstenarna till stenplaneter kan ha börjat bildas bara 100 miljoner år efter Big Bang långt innan de första galaxerna  enligt ny forskning från University of Portsmouth.

Forskare hade tidigare antagit att planetbildning var en långsam process som egentligen bara kom igång flera miljarder år in i universums historia men en ny studie har visat att det skedde mycket tidigare än någon tidigare trott.

Några av de allra första stjärnorna i universum var enorma och avslutade sin existena i kraftfulla explosioner. Dessa explosioner spred enorma mängder av de kemiska grundämnen som behövdes för att bygga upp planeter, såsom kol, syre och järn i den omgivande gasen.

En särskild typ av supernova en Pair-instability supernova . En så kraftfull nova att den kan spränga ut mer än 100 gånger solens tunga grundämnesmassa i en enda explosion ”Citat wikipedia översatt från engelska "en typ av supernova som förutspås inträffa när parbildning produktionen av fria elektroner och positroner vid kollisionen mellan atomkärnor och energirika gammastrålar – tillfälligt minskar det interna strålningstrycket som stöder en supermassiv stjärnas kärna mot gravitationskollaps.  Detta tryckfall leder till en partiell kollaps, vilket i sin tur orsakar kraftigt accelererad förbränning i en okontrollerad termonukleär explosion vilket resulterar i att stjärnan förintas utan att lämna kvar en stjärnrest".

Detta material kan berika närliggande gasmoln till förvånansvärt höga koncentrationer av tunga grundämnen. Dessa berikade moln kan sedan kollapsa under gravitationen och bilda en virvlande skiva av material runt en ung stjärna, ungefär som skivan som vårt eget solsystem bildades från.

Våra fynd tyder på att förutsättningarna för planetbildning kan ha funnits mycket tidigare än man tidigare trott. Om så är fallet väcker det en intressant fråga: kan potentiellt beboeliga världar ha uppstått mycket tidigare i universums historia också?

Astrofysiker Dr Whalen beskriver: "I våra datorsimuleringar av det tidiga universum fann vi en sådan skiva runt en ung stjärna som är ungefär 70 procent så massiv som solen. Inom den skivan samlades tillräckligt med fast material för att skapa flera jordmassor av planetbyggstenar på ungefär samma avstånd från stjärnan som jorden är från solen.

"Mest överraskande var att skivan också innehöll betydande mängder vatten endast några gånger mindre än vad som fanns tillgängligt när vårt eget solsystem bildades. Detta innebär att eventuella planeter som bildades där potentiellt kan ha fått vatten på liknande sätt som jorden, som tros ha fått mycket av sitt vatten från material som blev kvar under planetbyggandet.

"Våra fynd tyder på att förutsättningarna för planetbildning kan ha funnits mycket tidigare än man tidigare trott. Om så är fallet  kan potentiellt beboeliga världar ha uppstått mycket tidigt i universums historia."

The paper is published in The Astrophysical Letters Journal Tyvärr har jag inte hittat den och kan ej förmedla en länk till studien.

En stjärna kretsar så nära Vintergatans supermassiva svarta hål att den påverkas

 

Bild https://www.eso.org  Very Large telescope i Chile avbildat rörelsen från stjärnan S301 kring Sagittarius A* (Källa: ESO/GRAVITY collaboration)

Den hittills snabbast stjärna  i hastighet i Vintergatan som kretsar kring det fyra miljoner solmassor tunga svarta hålet i vintergatans centrum runt det svarta hålet Sagittarius A* upptäcktes   nyligen  med Europeiska sydobservatoriets Very Large Telescope Interferometer (ESO:s VLTI i Chile). Den når en hastighet av 25 000 km/s i sin bana runt det svarta hålet. Dess beteckning är S301.

S301 kommer närmare det svarta hålet än någon annan känd stjärna och passerar så nära att den påverkas av det svarta hålets rotation. ”Det speciella är att den kretsar kring Sagittarius A* i en mycket tät omloppsbana med en period av endast 8,7 år och därför kommer så nära det svarta hålet motsvarande endast 12 gånger jordens avstånd till solen. Det är exempellöst.”, beskriver Felix Mang, doktorand vid MPE och författare till studien som publicerades nyligen i Nature. 

Då den kommer som närmst det svarta hålet färdas stjärnan med en hastighet av cirka 25 000 kilometer per sekund 100 000 gånger snabbare än ett kommersiellt flygplan eller drygt 8 % av ljusets hastighet vilket gör den till den snabbaste stjärnan i Vintergatan. S301 kommer också närmare Sagittarius A* än någon annan stjärna som hittills observerats ungefär på samma avstånd från det svarta hålet som Saturnus avstånd från solen. Det gör den till den först kända stjärna som kan användas för att direkt mäta rotationen hos ett svart hål.

Liksom de flesta objekt i vårt universum förutspår astronomerna att Sagittarius A* roterar. Enligt Einsteins allmänna relativitetsteori drar ett roterande svart hål med sig rumtiden och vrider den vilket påverkar omgivande stjärnors banor. Effekten är starkast för objekt som kretsar mycket nära snabbt roterande svarta hål.

"Med hjälp av denna stjärna hoppas vi att inom de närmaste tio åren kunna mäta det svarta hålets rotation", beskriver Mang. MPE-forskaren Stefan Gillessen, som också hade en ledande roll i den nya studien. Han tillägger: ”För första gången skulle vi faktiskt kunna mäta rotationen hos ett massivt svart hål direkt vilket skulle innebära ett viktigt test av Einsteins teori.”

Juan Osorno, astronom vid LIRA Observatoire de Paris–PSL, Frankrike vilken också hade en nyckelroll i studien, tillägger: ”Utan denna stjärna skulle vi behövt mäta andra stjärnors rörelse i flera decennier för att ha en chans att mäta det svarta hålets rotation.”

Att hitta S301 som är två miljarder gånger svagare i ljusstyrka än Betelgeuse (den orangea stjärnan i stjärnbilden Orion) på himlen var ingen enkel uppgift. Forskarna använde VLTI, en anläggning vid ESO:s Paranalobservatorium i Chile, och dess GRAVITY-instrument, som efter en infrastrukturuppgradering nu benämns GRAVITY+. VLTI:s stora kraft ligger i dess förmåga att kombinera ljuset från fyra 8-metersteleskop för att skapa ett "virtuellt" teleskop med 15 gånger högre upplösning än ett enstaka 8-metersteleskop.

"Paranalobservatoriet är det enda i världen där man kan göra den här typen av observationer eftersom inget annat observatorium har fyra 8-metersteleskop som tillsammans kan fungera som en interferometer", beskriver medförfattaren Frank Eisenhauer, chefsforskare för GRAVITY+ och MPE.

Med GRAVITY och GRAVITY+ lyckades forskargruppen få en första glimt av stjärnan våren 2023 och de har sedan dess följt dess rörelse för att kunna bestämma dess omloppsbana. Astronomerna kunde också spåra rörelsen för S301 tillbaka till 2017 och se att den senast närmade sig det svarta hålet i början av 2023. Stjärnans omloppsbana, plus det faktum att stjärnor inte kan bildas så nära ett massivt svart hål indikerar att den ursprungligen ingick i ett dubbelstjärnpar som slets isär av tidvattenkrafterna från Sagittarius A*. I processen blev S301 fångad av det svarta hålets gravitation medan dess följeslagare kastades ut med stor hastighet troligtvis tillräcklig hög för att stjärnan skulle lämna galaxen helt och hållet.

Uppföljande observationer med GRAVITY+ och MICADO-instrumentet på ESO:s kommande Extremely Large Telescope (ELT) kommer att vara avgörande för att kunna följa rörelsen för S301 under det kommande decenniet och under dess nästa närpassage 2031. Att observera minst två kompletta omloppsbanor för S301 gör att dess bana kan beräknas med tillräckligt hög precision för att direkt bestämma rotationen för Sagittarius A* för första gången. "Det skulle vara en dröm som går i uppfyllelse”, påtalar Mang.

Sammanslagningsmysteriet i Vintergatans början löst.

 

Bild https://science.nasa.gov  För ungefär 12 miljarder år sedan kolliderade en dvärggalax känd som LKH med den unga Vintergatan och blev en del av denna. Ovan konstnärs koncept skildrar  kollisionen. NASAs Hubbleteleskop har avslöjat säkra bevis för denna kollision genom att studera klotformade stjärnhopar. Illustration: NASA, ESA, Joseph Olmsted (STScI)

Vintergatan, växte till sin nuvarande storlek delvis genom att slås samman med  mindre galaxer. Nu visar nya data från NASAs Hubble-teleskop definitiva bevis på att en dvärggalax slogs samman med  Vintergatan i de tidigaste faserna av dess utveckling. Upptäckten ökar vår kunskap om galaxens historia 1,8 miljarder år längre tillbaka i tiden än vi tidigare haft kunskap om. Den senaste massiva sammanslagningen i vår galaxs historia ägde rum med en dvärggalax i Skyttens stjärnbild och började för över 6 miljarder år sedan och pågår än idag. När forskarna blickar tillbaka i än mer avlägsen tid upptäckte de att Vintergatan slukade en annan dvärggalax kallad Gaia-Sausage-Enceladus  för 10 miljarder år sedan. Denna uråldriga sammanslagning påverkade i hög grad strukturen på vintergatans skiva. Andra, mindre sammanslagningar skedde mellan de nämnda två.

Men vår galax historia slutar inte där. Både observationer och simuleringar har antytt att en annan stor sammanslagning föregick dessa två även om detaljerna kring händelsen har debatterats kraftigt. Hubbleteleskopet har nu avslöjat definitiva bevis på en tidigare sammanslagning som ägde rum för cirka 11,8 miljarder år sedan bara 2 miljarder år efter Big Bang.

"Vi vet ännu inte hur Vintergatan galaxen där började byggas upp," påtalar Davide Massari, huvudförfattare till Astrophysics and Space Science Observatory of Bologna i Italien. Enorma astronomiska undersökningar och precisionsdata från rymdfarkoster som ESA:s (Europeiska rymdorganisationens) Gaia-uppdrag har varit avgörande för att pussla ihop galaxens historia. Ju längre bak i galaxens historia forskare försöker se  desto svårare blir det att avgöra vad som hänt. När vår galax var ung var den mindre och lika i storlek som galaxerna den krockade med. Det var också mer kaotiskt, och det är möjligt att tecknen på sammanslagningar har suddats ut under tidens gång.

Forskare använde Hubbleteleskopet för att studera några av Vintergatans klotformiga stjärnhopar bestående av enorma, ungefär sfäriska samlingar av tiotusentals till några miljoner stjärnor. Klotformiga stjärnhopar innehåller några av de äldsta stjärnorna i vintergatan och de kan fungera som kosmiska arkeologiska platser som bevarar stjärnor från andra galaxer som Vintergatan har sammanslagits med.

"Tack vare den höga upplösningen och djupet i Hubble-avbildningen kunde vi mäta åldern och metallinnehållet i dessa kluster med en aldrig tidigare skådad precision," beskriver Chiara Zerbinati, medförfattare till studien vid universitetet i Bologna i Italien. "I kombination med mätningar från Gaia gjorde detta det möjligt att särskilja en population av klotformade hopar som skiljer sig från de andra.

Teamet analyserade Hubbles observationer av 39 klotformiga stjärnhopar i de inre av 20000 ljusåren i vår galax avståndmässigt, där bevis på de äldsta sammanslagningarna bör bevarats. De förväntade sig att analysen skulle innehålla klotformiga hopar som bildats inom den unga Vintergatan samt sådana som  Gaia-Sausage-Enceladus-dvärggalaxen som för cirka 10 miljarder år sedan slogs samman med det som skulle bli vintergatan. Med hjälp av Hubble fastställde de att det fanns en tredje population av klotformiga hopar i galaxens inre regioner. Teamet fann att dessa kluster är äldre än de som samlades in vid Gaia-Sausage-Enceladus-sammanslagningen, men yngre än de stjärnor som kom till i Vintergatan oavsett metallinnehåll. Dessa hopar kom därför från en separat och ännu tidigare sammanslagning.

Resultaten publicerades nyligen i en artikel tidskriften Nature Astronomy. 

Men något vi aldrig kan visa är vilken dvärggalax eller stjärnsamling som kan ses som utgångssamlingen till det som skulle bli vintergatan om nu inte det svarta hålet i centrum är det som är vintergatans  början.  

Så har troligen Mars måne Deimos bildats

 

Bild wikipedia En bild av Deimos tagen av Viking 1 sonden som sändes upp 1975.

Deimos är den mindre och yttersta av Mars två månar. Oval form med en djup sänka vid sin sydpol. Till skillnad från sin kraftigt ärrade systermåne Phobos är Deimos täckt av ett löst lager damm ett så kallat regolitlager vilket ger ett slätt och dammigt utseende. Även om många rymdsonder har gett alltmer detaljerade bilder av dess yta under de senaste decennierna är ursprunget till skräplagret (damm och sten) och sänkan vid sydpolen oklart.  För att undersöka hur sänkningen och ytstrukturen i Deimos kan ha bildats använde forskare Berns SPH-kod (Bern Smoothed Particle Hydrodynamics (SPH)"-koden), utvecklad vid universitetet i Bern under två decennier.

Utformad för att simulera kollisioner mellan asteroider, kometer eller planeter. Med Berns datorkod bryts kolliderande kroppar ner i miljontals partiklar vars beteende vid kollision styrs av interaktionen mellan olika slag av variabler såsom gravitation, densitet och materialstyrka.

Universitetet i Bern är en global ledare inom numerisk modellering av nedslag och metoden användes även till att simulera kollisionen mellan NASAs DART-farkost och asteroiden Dimorphos. 

"Koden körs på ett högpresterande datorkluster här vid universitetet i Bern och är en av de få koderna som kan utföra denna typ av simulering," förklarar studieledaren Sabina Raducan, som bland annat är medordförande i Hera Impact Physics Working Group  för ESAs Hera-uppdrag. I många simuleringar varierade i storlek, hastighet och nedslagsvinkel på ytan liksom Deimos inre struktur. "Vi genomförde ungefär hundra datorsimuleringar där varje simulering tog ungefär en vecka." Forskarna jämförde sedan dessa simuleringar med observationsdata från ESAs rymdsond. Studiens resultat pekar tydligt på scenariot att det var en asteroid som slog ner i en 45-graders vinkel med en diameter på cirka 320 meter som orsakade den observerade Sydpolssänkningen och resulterade i månens ovala form.

Det förklarar även det tunna lager av regolitt som observeras över hela månen. Under kollisionen kastades stora mängder material ut över ytan vilket täckte många av ytformationerna på vissa ställen till ett djup av mer än tvåhundra meter. "Vår simulering visar alltså att en enda kollision var tillräcklig för att forma Deimos nuvarande landskap," förklarar medförfattaren till studien Martin Jutzi från the Division of Space Research and Planetary Sciences (WP) vid universitetet i Bern som även är medordförande i Hera Impact Physics Working Group. "Nedslaget var tillräckligt våldsamt för att omfördela material globalt, men inte så starkt att det det krossade månen."

Studien skrevs av ett internationellt forskarteam under ledning av Dr. Sabina Raducan, i samarbete med bland andra Observatoire de la Côte d'Azur, University of Arizona och University of Tokyo. Raducan var forskare vid avdelningen för rymdforskning och planetvetenskap (WP) vid Fysikinstitutet vid universitetet i Bern fram till oktober 2025 och är nu programchef för science vid International Space Science Institute samt senior fellow vid Vrije Universiteit Brussel. Med hjälp av högupplösta datorsimuleringar från "Bern Smoothed Particle Hydrodynamics (SPH)"-koden kunde forskarna visa att den karakteristiska sänkan nära Deimos sydpol troligen bildades av en enda, icke-destruktiv asteroidnedslag. Studien är den första vetenskapliga publikationen som använder data från förbiflygningen av Deimos av ESA:s rymdsond Hera, som för närvarande är på väg till den avlägsna asteroidmånen Dimorphos. Studien publicerades i NatureAstronomy.  

Säkert helt riktiga resultat och slutsatser av månens bildande anser jag.

NASA-ingenjörer lyckades förlänga Voyager 2:s uppdrag

 

Bild NASAs rymdfarkost Voyager 2 som avbildas i denna konstnärs koncept, har tillräckligt med kraft för att fortsätta driva tre vetenskapliga instrument i interstellär rymd längre än väntat tack vare skicklig ingenjörskonst av teamet på NASA.  NASA/JPL-Caltech

Ingenjörer vid NASAs Jet Propulsion Laboratory har framgångsrikt frigjort kraft på Voyager 2 vilket förlänger hur länge rymdfarkosten kan fortsätta ta emot och sända information.

Smeknamnet "Big Bang" innebar insatsen och innebar att samtidigt stänga av vissa strömförsörjningsenheter och ersätta dem med lågströmsalternativ samtidigt som farkosten förblir tillräckligt varm för att fungera.

Voyagers 1-2 får sin kraft från radioisotop-termoelektriska generatorer innebärande apparater som omvandlar värme då plutonium omvandlas till elektricitet. På grund av att plutoniumförsörjningen ständigt minskar förlorar farkosterna cirka 4 watt effekt per år. Efter nästan ett halvt sekel sedan uppskjutningen har farkosternas effektmarginaler blivit mycket små vilket kräver att teamet lyckas hitta sätt att spara energi genom att stänga av icke-nödvändiga enheter och system.

Sedan 2024 har den minskande strömförsörjningen inneburit att de tvingats stänga av två vetenskapliga instrument på varje Voyager-farkost (varje farkost har 10 instrument flertalet tidigare  av de som endast användes för uppdragets planetmöten i vårt solsystem). Utan BigBang aktiviteten skulle man tvingats  stänga av något annat instrument på Voyager 2 innan slutet av 2026. Besparingarna bör ge kraft för att hålla dess tre instrument igång minst ett extra år.

Teamet planerar att genomföra samma byte på Voyager 1 som är längre bort från jorden än Voyager 2 och att slutföra detta under de kommande månaderna.

Voyager 2 sköts upp av NASA den 20 augusti 1977 några dagar efter Voyager 1. De befinner sig nu i den interstellära rymden (stjärnrymden) utanför solsystemets heliosfär på ett avstånd av ungefär 21 miljarder kilometer från jorden. Det är spännande att följa både Voyager 2 och Voyager 1 vem vet vad de upptäcker långt därute. Det kan göras i realtid genom att följa denna länk. 

Sprider sig högenergipartiklar i jordens strålningsbälten slumpmässigt eller inte.

 

Bild wikipedia Jordens inre och yttre strålningsbälten (van Allenbältena).

Medförfattaren till en studie om fenomenet Dr Oliver Allanson vid University of Birmingham beskriver "I över 60 år har forskare tolkat observationer i strålningsbältet som bevis på att partiklar sprider sig genom rymden på ett slumpmässigt och diffust vis. Nya fynd utmanar dessa antaganden om hur strålningsbälten fungerar vilket tyder på att vi kanske måste ompröva hur vi tolkar och förutsäger farliga rymdmiljöer runt jorden och andra planeter därute.

"Strålningsbälten innehåller högenergirika partiklar som kan skada satelliter, störa kommunikationen och påverka rymduppdrag. Vår studie antyder stora konsekvenser för hur forskare tolkar rymdfarkostdata och bygger modeller för partikelacceleration och transporter. Dessa bör efter  decennier nu omtolkas."

När en rymdfarkost färdas genom strålningsbältena tar den prov på partiklar som rör sig runt Jorden  i något olika hastigheter. På grund av dessa hastighetsskillnader liknar välorganiserade partikelstrukturer mycket vad som skulle förväntas om partiklar slumpmässigt sprids av vågor.

Huvudförfattaren till studien (se nedan) Dr Adnane Osmane från Helsingfors universitet beskriver: "Våra resultat visar att vissa observationer också kan förklaras av en fundamentalt annorlunda process. Huvudbudskapet är inte att diffusion inte sker, utan att observationer ensamma inte alltid kan skilja mellan diffus och icke-diffus transport.

"Detta har viktiga konsekvenser för hur vi tolkar rymdfarkosters insamlade data och utvecklar modeller av farliga rymdmiljöer runt jorden och andra planeter. Om olika fysiska processer kan se likadana ut i observationerna måste vi vara försiktiga med hur vi drar slutsatser om den underliggande fysiken."

Högenergipartiklarna i jordens strålningsbälte kan verka sprida ut sig slumpmässigt även när de rör sig på ett förutsägbart sätt. Detta beror på att rymdfarkostobservationer naturligt suddar ut den finskaliga strukturen hos partikelpopulationen (genom ex själva farkostens rörelser eller betraktningsriktning), visas i en ny studie.

Genom att publicera sina resultat i Physical Review Research visar forskarteamet från International Space Science Institute (ISSI) under ledning av University of Birmingham och Tjeckiska vetenskapsakademin att partiklar som rör sig på ett 'förutsägbart' sätt kan skapa mönster som liknar slumpmässiga rörelser eller 'diffusion' när de observeras av en rymdfarkost.

Ja vid mätningar av fenomen som detta bör man alltid ta hänsyn tull vem som mäter och var det mäter och riktningen och rörelsen av mätutrustning i detta fall rörliga farkosters mätningar.

CismoCub ska lyssna från månens baksida.

 

Bild https://www.cam.ac.uk  Konstnärs intryck av Cosmo Cube. Källa: Surrey Space Technology Lts

Ett internationellt forskarteam under ledning från University of Cambridge kommer att använda månens mörka sida som en 'sköld' så allt radiobrus från jorden stoppas till  satelliten  CosmoCube  då dennas uppdrag blir att lyssna efter en svag a signaler från det allra tidiga universum.

Den radiosignal det lyssnas efter är  21-centimeterslinjen, en signal som sänds ut av väteatomer under perioden mellan efterglöden från Big Bang den kosmisk gryning då kärnfusion lyste upp de första stjärnorna. Ingen har direkt observerat denna era tidigare.

Att upptäcka signalen från mer än 13,5 miljarder år tillbaka är extremt svårt med jordbaserade teleskop, då jordens jonosfär blockerar rätt frekvenser, och störningar från FM-radio, satelliter och telekommunikation dränker den.

Månen utgör  en naturlig sköld. När CosmoCube kretsar runt månens bortre sida kommer den att vara skyddad från alltbrus från jorden under ungefär 40 minuter per tvåtimmarsbana. Under ett förväntat tvåårigt uppdrag kommer farkosten att samla in 1000 timmar data om en av universums sista outforskade perioder vilket hjälper oss att förstå hur universum gick från mörkt och nästan tomt till den komplexitet vi ser idag.

Uppdraget har fått finansiering från den brittiska rymdmyndigheten, och forskarna hoppas att CosmoCube kan skjutas upp inom de närmaste fem åren. Detaljer om projektet har publicerats i tidskriften Nature Astronomy under titeln  Eloy de lera Acedo et al. The CosmoCube lunar mission for probing the dark ages and cosmic dawn via 21-cm cosmology.  

Det blir störningsfritt sökande till stor del, från jordens radiobrus.

En upphittad meteorit från Mars ger ledtrådar till Mars förflutna

 

Bild https://www.eurekalert.org  Konstnärs skildring av jättelikt nedslag som inträffade på Mars för 4,5 miljarder år sedan. Nedslag  som dessa frigör bitar av nedlaget från planeten och kastar ut dem i rymden vilka kan hamna på jorden. Forskare vid Boston College har fastställt att en meteorit som upptäcktes i Algeriet 2019 härstammar från Mars och är 1,27 miljarder år gammal.

Stenar från Mars måste slås bort från planetens yta genom  någon form av nedslag vilket har begränsat antalet prover som forskare har tillgång till för studier. Men   cirka 400 meteoriter är hittade på jorden som är fragment från nedslag på Mars. Prover från den vanligaste gruppen av magmatiska marsbergarter kallade shergottymeteoriter som tidigare hittats har nästan alla varit under 600 miljoner år gamla. 

Mellan den tidpunkten och de näst äldsta karaktäriserade shergottymeteoriterna går tillbaka 2,4 miljarder år däremellan finns ett ungefär 1,8 miljarder år långt glapp i förståelsen av Mars geologi och historia, en period då forskarna inte haft några shergottymeteoriter för att berika information om geologisk aktivitet på Mars, beskriver rapportens medförfattare vid Boston College Professor of Earth and Environmental Sciences Ethan Baxter.

Teamet har nu studerat en marsmeteorit kallad Northwest Africa (NWA) 13441 som upptäcktes i Algeriet 2019. Baxters team vid BC fick ett litet prov av denna från en kollega vid Appalachian State University som rengjordes och krossades, samt en tunn bit  NWA 13441 monterad på en glasskiva.

Provet hade ännu inte karaktäriserats. I samarbete med kollegor från Scripps Institution of Oceanography och Storbritanniens The Open University satte Baxters team igång för att bekräfta det misstänkta marsianska ursprunget fastställa dess kristallisationsålder och analysera dess kemiska sammansättning jämfört med andra marsmeteoriter.

Centralt i studien var analysen av neodym, ett naturligt förekommande men sällsynt grundämne som består av sju isotoper. Neodym-isotopsammansättningen i provet stämmer överens med värdet för det ursprungliga i solsystemet, till skillnad från alla andra shergottymeteoriters, rapporterade teamet. 

"Marsmeteoriter av denna typ är antingen yngre än 600 miljoner år gamla, eller ungefär 2,4 miljarder år gamla," beskriver medförfattaren Dylan M. Seal, doktorand i BC. "Vi daterade detta prov till att vara 1,273 miljarder år gammalt, vilket fyller ett ungefär 2 miljarder år långt gap där vi inte hade några shergottyprover för att ge information om magmatisk och vulkanisk aktivitet på Mars under den persioden." Mars bildades mycket snabbt, noterar Seal, mindre än cirka 5 miljoner år efter solsystemets tillkomst. På Mars finns inte plattektonik som på jorden vilket gör att dessa tidigt bildade sammansättningar är orörda.

Förutom dess ålder på 1,27 miljarder år var meteoritens kondritiska initialisotopsammansättning lika överraskande vilket ger viktiga nya gränser för de processer som skedde i  solsystemet tidigaste tid  då Mars bildades, rapporterade Baxter och Seal tillsammans med medförfattarna Melody Z. Chen  grundutbildningsforskare och tidigare postdoktoral forskare och nuvarande Lunar and Planetary Institute-forskaren Robert W. Nicklas.

Baxter beskriver att hans laboratorium vid Boston College fortsätter att studera det viktiga meteoritprovet tillsammans med grundutbildningsstudenter och externa samarbetspartners.

"Vårt mål är att analysera ytterligare isotopsystem som hjälper oss att bättre förstå hur detta unika prov relaterar till andra marsianska meteoriter på Mars tidigaste tid," beskriver Baxter.

Studien kan läsas i Geochimica et Cosmochimica Acta med titeln Implications for martian mantle reservoirs from petrogenesis of the 1.27 Ga olivine-phyric shergottite Northwest Africa 13441

Fortfarande finns mycket kvar att lära och förstå av vad Mars är i dag och dess historia för att inte tala om vad Mars kanske kan betyda för mänskligheten en i framtiden.

Antineutrinos strålar ut från avstängt kärnkraftverk

 

Bild wikipedia Antineutrino är en antimateria-version av neutrinon. Antineutrinon har samma massa som neutrinon men motsatt laddning. Neutrinor är elektromagnetiskt neutrala. De har ingen elektrisk laddning eller magnetiskt moment men de har en annan typ av laddning i form av leptonnummer. Leptonerna för en antineutrino är alltså motsatta de från en neutrino.

Fast kärnreaktorer stängs av fortsätter  radioaktiva, långlivade fissionsprodukter att sönderfalla i månader eller till och med år och producerar ett svagt flöde av en specifik typ av partiklar som kallas antineutriner. (Anti)neutriner är de lättaste och mest svårfångade kända partiklarna i universum, vilket gör att de kan fly ohindrat från både reaktorn och den omgivande reaktorskärmen.

Forskare inom Double Chooz-samarbetet har nu för första gången mätt detta kvarvarande antineutrinoutsläpp. Studien, som nyligen publicerades i Physical Review Letters, var under ledning av Anthony Onillon och Thierry Lassere från Max-Planck-Institut für Kernphysik (MPIK) i Heidelberg, Tyskland. Studien visar att antineutrinodetektorer kan undersöka kärnreaktorer även under avstängningsperioder, vilket öppnar nya perspektiv för reaktorövervakning, kärnsäkerhet och skyddsåtgärder. Studien  publicerades den 4 augusti 2026 i Physical Review Letters

Mätningen utfördes vid kärnkraftverket Chooz i norra Frankrike. Double Chooz-detektorn är placerad under jord på ett avstånd av cirka 400 meter från de två reaktorkärnorna. Detektorn innehåller mer än 30 kubikmeter flytande scintillator, ett material som avger små ljusblixtar när en antineutrino interagerar inuti detektorn.

"Antineutriner interagerar extremt sällan med materia. Men när de interagerar inom Double-Chooz-detektorn produceras en karakteristisk dubbelljussignal som kan särskiljas från bakgrundshändelser", förklarar Thierry Lasserre från den oberoende forskargruppen OMINA även denna vid MPIK. Detta gör det möjligt för forskare att identifiera reaktorns antineutriner.

I samarbetet analyserades 17,2 dagars data som samlats in medan båda reaktorenheterna var helt avstängda. Under denna period observerade detektorn omkring 100 antineutrinokandidathändelser som härstammade från kvarvarande radioaktivitet i reaktorkärnorna och i närliggande kylbassänger för förbrukat bränsle.

Den uppmätta signalen stämmer anmärkningsvärt väl överens med detaljerade simuleringar av det kvarvarande kärnbränslelagret och sönderfallet av långlivade fissionsprodukter. Detta utgör den första direkta experimentella valideringen av prognoser för antineutrinoutsläpp från avstängda reaktorer och använt bränsle.

"Hittills har reaktorantineutrinoexperiment främst fokuserat på reaktorer i drift där antineutrinoflödet är mycket större. Att upptäcka den lilla kvarvarande signalen efter avstängning krävde exceptionellt låga bakgrunder och noggranna analystekniker utvecklade i Double Chooz-samarbetet under många år", tillägger Dr Onillon.

Nyligen presenterades de första resultaten från JUNO-TAO, (Jiangmen Underground Neutrino Observatory) på Neutrino 2026 här visades att denna nya riktning redan utforskas i andra experiment. Genom att analysera reaktoravstängningsdata syftar TAO till att isolera den svaga antineutrinosignalen från använt kärnbränsle. Double Chooz-resultatet ger nu den första publicerade referenspunkten för att förstå denna kvarvarande glöd från avstängda reaktorer och använda bränslepooler.

Resultatet visar att antineutrinodetektorer i framtiden kan ge information inte bara under reaktordrift utan även under underhållsperioder och efter avstängning. Sådana mätningar kan bli relevanta för oberoende verifiering av reaktorstatus och förbrukningsbränsleinventarier.

Double Chooz designades ursprungligen för att studera neutrino-oscillationer och spelade en nyckelroll i mätningen av neutrinoblandningsvinkeln θ13, en grundläggande parameter som beskriver hur neutriner transformeras mellan och av olika typer när de rör sig. Denna mätning öppnar vägen för framtida studier av materia-antimateria-asymmetrier i neutrinosektorn. Med detta nya arbete har experimentet uppnått ytterligare en förstaplats i att observera det svaga neutrinoskenet som finns kvar efter att en reaktor stängts av.

Ett nytt fenomen upptäckt tolkat som en svart hål stjärna

 

Bild: iStock; Jose-Luis Olivares Jose-Luis Olivares, MIT (Massachusetts Institute of Technology) Stjärnan (till vänster) kan ses och tolkas som en tät gasboll som drivs av kärnfusion i sitt centrum. Svarta hål (centrum) växer vanligtvis genom att konsumera materia via en pannkaksliknande ackretionsskiva. Svarta hål-stjärnor (till höger) representerar en ny sorts objekt spirande svarta hål insvepta i tät gas så att de effektivt strålar ut på ett stjärnliknande vis.

"Vår bild av detta objekt utvecklades mycket snabbt," beskriver huvudförfattaren Rohan Naidu, NASA Hubble Fellow och Pappalardo Fellow vid MIT:s Kavli Institute for Astrophysics and Space Research (MKItill  en artikel som publicerats nyligen i tidskriften Nature. 

Studiens medförfattare är MIT:s Kavli Institute for Astrophysics and Space Research MKI:s direktör Robert Simcoe, Bruno B. Rossi-professor i experimentell fysik; och Wendy Sun '26, tillsammans med samarbetspartners från flera andra institutioner.

James Webb Space Telescope (JWST) upptäckte den ljusröda pricken i  universum  några hundra miljoner år efter Big Bang. Rohan Naidu, NASA Hubble Fellow och Pappalardo Fellow vid MIT:s Kavli Institute for Astrophysics and Space Research (MKI) beskriver. "Vi tror att det finns ett centralt svart hål som är 100 000 gånger massivare än vår sol. Runt detta svarta hål  finns ett mycket utsträckt gashölje som ser ut som en stjärna och som är  lika stort som vårt solsystem."

Om den klarröda pricken verkligen är en stjärna i svart hål, skulle det hjälpa till att lösa identiteten på andra mystiska "små röda prickar" som har dykt upp i nästan varje djuprymdbild JWST hittills tagit.

"Dessa små röda prickar verkar finnas överallt i det tidiga universum men försvinner i princip till nutid," beskriver Naidu. "Vad exakt dessa objekt är har varit ett av de mest omdebatterade ämnena sedan teleskopet upptäckte dem."

Upptäckten gjorde Naidu och hans kollegor då de letade efter de mest avlägsna och tidigaste galaxerna, som en del av en undersökning som de kallade "Mirage eller Miracle" (MoM). Teamet använde JWST för att undersöka när universum då det var några hundra miljoner år gammalt. Deras mål var att leta efter galaxer som bildades under tidens början.

När de gick igenom JWST:s bilder efter intressanta källor att rikta in sig på med sin undersökning, lade de märke till en detalj som stack ut från mängden: en prick som var mycket röd och mycket ljus. Men det fanns andra signaturer i ljuset som inte riktigt stämde överens med vad fysiker förväntade sig av damm. Teamet observerade ett märkligt mönster: prickens ljus var extremt starkt, förutom under vissa våglängder där ljuset helt försvann.

Denna spektrala avvikelse kallas ett "Balmerbrott"  en signatur som traditionellt förknippas med tät gas som suger upp fotoner i atmosfärerna från stjärnor som är några hundra miljoner år gamla. Vega, en av de ljusaste stjärnorna på natthimlen, visar exakt detta mönster. 

"Den brytning vi observerade i detta objekt är den djupaste brytning vi någonsin observerat i något objekt, vilket utesluter 'vanliga' stjärnor som källa," beskriver Naidu.

Dessutom innehöll rödpunktens ljus nästan inga metaller eller några andra grundämnen än väte och helium. För att lista ut vad källan till den röda pricken kunde vara, körde teamet datasimuleringar av olika scenarier för att se vilken kombination av astrofysiska egenskaper som kunde ge rödpunktens distinkta färg.

”Frågan var skulle det gå att göra något så rött med bara väte, utan något damm?" beskriver Simcoe. "Till vår förvåning visar det sig att man kan, om man har en extremt tät väteskärm, så tät att den mer liknar ytan på en enorm stjärna än en tunn interstellär nebulosa."

Deras simuleringar pekade på att den röda pricken möjligen var någon kraftfull inhöljd energikälla omgiven av en extremt tät vätekokong. Om så vore fallet skulle det förklara det ljusblockerande Balmer-brottet och bristen på annat än väte och helium som astronomerna observerade. Men det skulle  inte förklara objektets extrema ljusstyrka.

Svarta hål producerar dock rutinmässigt energi på de skalor som teamet observerade. Naidu och hans kollegor inkluderade ett aktivt, ackreterande svart hål i sina simuleringar av den vätekokoronade stjärnan och varierade det svarta hålets massa, tillsammans med andra parametrar. De jämförde sedan den resulterande ljusstyrkan hos den simulerade "svarta hålstjärnan" med den ljusstyrka som JWST observerade från den röda pricken.

Från dessa simuleringar fann de den närmaste matchningen och drog slutsatsen att det mest sannolika scenariot för att förklara den röda pricken är en svart hål-stjärna. Specifikt innehåller objektet sannolikt ett centralt svart hål som är ungefär 100 000 gånger så massivt som vår sol. Denna kraftfulla kärna omges av en tät, stjärnliknande vätekokong som är ungefär lika stor som solsystemet.

Teamet har döpt objektet till MoM-BH*-1, efter undersökningen som upptäckte det, samt kallat det "black hole star – one", vilket antyder att objektet är det första av troligen fler. Forskarna misstänker att svarta hål-stjärnor kan förklara många av de andra små röda prickarna som syns i JWST-bilder.

Min tolkning är att det troligast likväl ska ses som enbart ett svart hål som slukar materia.

Unikt fynd Tre stora svarta hål i samma galax

 

Bild https://www.mpg.de  En AI-genererad visualisering av en avlägsen galax som förutom damm, gas och unga stjärnor innehåller tre massiva, aktiva svarta hål (de svarta sfärerna på bild är ej skalenliga)  med ljusa ackretionskivor. Andra avlägsna galaxer visas i bakgrunden få stjärnor ses i förgrunden. © MPE (genererad med AI) 

Ett internationellt team av astronomer under ledning från Max Planck-institutet för Institute for Extraterrestrial Physics (MPE) har identifierat tre aktivt växande supermassiva svarta hål i galaxen J0148-4214 som finns 12,5 ljusår bort. Det här är svarta hål i vilka materia faller från en ackretionsskiva som omger dem. På detta avstånd blir själva rymdens expansion tydlig. Galaxen verkar därför röra sig bort från oss vilket får ljuset som tas emot från galaxen att förskjutas mot längre våglängder, vilket resulterar i en så kallad rödförskjutning på z=5,02. Med hjälp av den rödförskjutningen beräknade forskarna galaxens enorma avstånd till 12,5 miljarder år. Vi ser därför galaxen som den såg ut bara cirka 1,2 miljarder år efter Big Bang.

”Detta är det första beviset på tre aktiva svarta hål i en galax i det avlägsna universum”, beskriver Hannah Übler, forskningsgruppsledare vid MPE och huvudförfattare till studien om upptäckten. Två av dem ligger i galaxens centrum och finns endast 620 ljusår från varandra i projektionen. Ett tredje svart hål finns i galaxens yttre del på ett avstånd av cirka 5500 ljusår från centrum. ”Det tyder på att processer i det tidiga universum var effektiva på att sammanföra massiva svarta hål vilket banade väg för massiva svarta hålssammanslagningar något vi förväntar oss att upptäcka med framtida gravitationsvågsobservatorier”, beskriver Übler. Teorier om galaxers evolution baserade på observationer antyder att galaxer tidigt i universums historia kom mycket nära varandra och slogs samman. I processen slogs då även de svarta hålen i galaxers  centrum samman och gav upphov till svarta hål med växande massor i den sammanslagna galaxens centrum. 

Forskarna identifierade de svarta hålen genom deras spektrala fingeravtryck: signaturerna av väteatomer som rör sig med hög hastighet i de svarta hålens gravitationsområde. I den centrala regionen uppvisar spektrumet en komplex struktur som bäst förklaras av två svarta hål i nära anslutning till varandra. För att separera de två centrala källorna använde teamet spektroastrometri, en teknik som exakt mäter rumsliga förändringar i linjeemission över galaxen. Detta gjorde det möjligt att bestämma de svarta hålens positioner, även om de inte kan spatialt upplösas som separata punktkällor.

Ett tredje svart hål upptäcktes i den yttre regionen. Analysen  visar deras massor på var och en till cirka 80 miljoner, 0,6 miljoner och 2 miljoner solmassor. Det massivaste svarta hålet växer i en lägre takt än det närliggande svarta hålet med en massa på 0,6 miljoner solmassa, vilket aktivt växer och till och med överstiger den maximala ackretionshastighet som förutsägs av grundläggande teorier om svarta håls möjliga tillväxt (Eddingtongränsen). 

Det centrala svarta hålparet förväntas smälta samman inom de närmaste hundra miljoner åren. "Forskningsresultatet är oerhört spännande," tillägger Roberto Maiolino, professor vid University of Cambridge och medförfattare till studien. "Det föreslår att sammansmältning av svarta hål kan vara en ytterligare snabb väg för svarta håls och galaxers snabba tillväxt i det tidiga universum."

Det tredje svarta hålet, som ligger utanför kärnan kan vara rester av en tidigare sammanslagning och som förskjutits från centrum av en gravitationsrekyl eller  att det migrerar inåt.

Unikt men troligen är det tre galaxers sammanslagning som gett denna effekt av tre svarta hål och än troligare finns det galaxer där fyra eller fler stora svarta hål finns efter än fler sammanslagningar av galaxer i tidens gryning.

Då det flödar en vätska på Pluto

 

Bild https://www.swri.or Plutos norra Sputnik Planitia-glaciär (på den  vänstra sidan av Plutos hjärtformation) visas här i en färgmosaik  av New Horizons-bilder. Riktningen mot norr visas på bilden. Bilden visar området som är ca 700 x 350 kilometer. Den röda rutan har lagts till för att visa större delen av området som innehåller mörka drag som tillskrivs fuktigheten i glaciären bestående av flytande kväve från en "basilikasmältningsprocess" under glaciären. Studien beskrivs i de publicerad artikeln av Dr. Alan Stern. (2026)

Studien (se nedan) under ledning från Southwest Research Institute (SwRI) visar bevis på att flytande kväve stiger upp till Plutos yta genom sprickor i den norra kanten av Sputnik Planitia en del av den massiva hjärtformade glaciären på Plutos yta. Studien baseras på data från NASAs rymdfarkost New Horizon vid dess förbiflygning 2015 och leds av SwRI:s biträdande vice president Dr. Alan Stern, huvudansvarig forskare för New Horizons-uppdraget. 

"Pluto slutar aldrig att överraska oss," påtalar Stern, förutom att antyda att vätskor nyligen har funnits på Plutos yta, antyder det också en ny typ av tidsvariabelegenskap på Pluto."

Sputnik Planitia är en enorm, frusen kväveglaciär på Pluto, större än Texas och Oklahoma tillsammans. År 2015 och 2016 visade New Horizons-bilder av de nordligaste delarna av denna region  geologiska konvektionsceller på Sputnik Planitia, åtskilda av tunna, mörka linjära och mer diffusa, mörka formationer. Nya analyser visar att dessa mörka, linjära och diffusa drag  ibland verkar bli tillfälligt blöta av vätska och då troligen  i form av flytande kväve.

Plutos atmosfäriska och termiska förhållanden gör däremot flytande kväveregn fysiskt omöjligt. Trots detta har ytmönstren på norra Sputnik Planitia mörkats på sätt som liknar glaciala formationer på jorden som fuktats av regnvatten eller av att vätskor under ytan har trängt upp.

Det SwRI-ledda teamet av Plutoforskare jämförde New Horizons-bilderna med NASA Landsat 9-bilder av platser på jorden, inklusive Grönlands inlandsis. Där har mörka, smala formationer i ytan identifierats i områden där flytande vatten förekommer på isen och snön. Bilderna från Sputnik Planitia från New Horizons ser mycket likartade ut vilket tyder på att underjordiska vätskor, specifikt kväve, stiger uppåt och blöter Plutos kväveis.

"Ytan på Sputnik Planitia är ganska ung, troligen mindre än en miljon år baserat på datamodellering av ytomvälvning och därför måste dessa drag vi nu undersöker ha bildats den senaste miljonen år," beskriver SwRI:s huvudforskare Dr. Kelsi Singer som även är en av studiens medförfattare. "Pluto har många unika slag av terräng som inte finns någon annanstans i solsystemet och detta område av Sputnik Planitia är ett av dem. Dess yta ger en annan uppsättning förhållanden jämfört med vad vi är vana vid på jorden och att utforska denna gör att vi bättre kan förstå hur material beter sig i miljöer som är svåra att undersöka på jorden."

Datormodeller under ledning av Dr. Orkan Umurhan, seniorforskare vid SETI-institutet, visar att is av kväve vid foten av Plutos flera kilometer djupa Sputnikglaciär kan smälta och bli flytande kväve. Dessutom visade dessa datormodeller att denna vätska kan transporteras uppåt till ytan genom små kanaler, liknande lava- eller gejserrör, drivna av flytkraft eller tryck underifrån. Forskarna fann att när det smälta kvävet når ytan kan det förbli flytande tillräckligt länge för att flöda nedåt på sluttningarna på Sputniks kväveglaciär, fukta den isiga ytan och skapa de observerade mörka dragen.

En studie med namnet  "Evidence for Possible N2 Basal Flow beneath Pluto’s Northern Sputnik Planitia" har publicerats i The Planetary Science Journal. https://iopscience.iop.org/article/10.3847/PSJ/ae7e85

Om man tänker på vätska på planeter utanför Jorden behöver det inte innebära sjöar och hav bestående av vatten utan av helt andra slag av vätska ex metan och etan.

Upptäckten av ett flyktigt fotoinducerat elektrontillstånd kan bli början till nya avancerade teleskop

 

Bild https://www.isct.ac.jp  När materia absorberar ljus kan de gå in i ovanliga tillstånd med egenskaper som skiljer sig från deras normala beteende. Dessa fotoinducerade tillstånd ger forskare ett sätt att kontrollera materialegenskaper bortom vad som kan uppnås genom uppvärmning eller kylning. Att förstå hur sådana tillstånd uppstår på ultrasnabba tidsskalor är avgörande för att designa framtida fotoresponsiva (bilder som automatiskt anpassar sin storlek och filstorlek efter användarens skärm) material och avancerade optiska teknologier.

De tidigaste stadierna i bildandet av fotoinducerat tillstånd (då en process, en förändring eller en skada har satts igång eller orsakats av ljus (fotoner), ofta i form av ultraviolett (UV) strålning eller solljus) kan ske på femtosekundens (fs) tidsskala (en miljondel av en miljarddels sekund), vilket gör det extremt svårt att observera och förstå processen.

För att övervinna detta genomförde ett forskarteam under ledning av biträdande professor Tadahiko Ishikawa från the Department of Chemistry, School of Science, Institute of Science Tokyo (Science Tokyo), tillsammans med doctoral student Samiran Banu (currently a Special Postdoctoral Researcher at RIKEN),  tillsammans med dåvarande doktoranden Samiran Banu (numera särskild postdoktoral forskare vid RIKEN ett av Japans största forskningsinstitut fördelat på sju orter med huvudcampus i Wakō i Saitama prefektur, strax norr om Tokyo), en studie i samarbete med forskare från Tohoku University och Nagoya Institute of Technology. Japan. De undersökte hur ett fotoinducerat dolt tillstånd bildas i ett metall–organiskt ramverk (MOF), som skapas genom att koppla metalljoner till organiska molekyler. Deras resultat publicerades i tidskriften Physical Review Letters den 22 juli 2026. 

"Vi fann att det fotoinducerade dolda tillståndet bildas inom 30 fs genom ett tidigare okänt intermediärt elektroniskt tillstånd," beskriver Ishikawa.

För att fånga dessa ultrasnabba förändringar använde forskarna tidsupplöst reflektansspektroskopi (mäter hur mycket ljus som reflekteras från ett prov) med ultrakorta laserpulser som endast varade sex f. Denna teknik spårar hur ett materials reflekterade ljus förändras omedelbart efter att det absorberat en laserpuls. Med hjälp av ultrakorta laserpulser spårade de MOF:ens elektroniska beteende med exakt tidsupplösning. Resultaten visade att reflektansspektrumet inom 30 fs förändrades snabbt vilket visade egenskaper kopplade till bildandet av ett nytt optiskt absorptionsband. Detta betydde att ett fotoinducerat dolt tillstånd hade bildats.

För att förstå varför dessa förändringar inträffade använde teamet vidare teoretiska beräkningar tillsammans med sina experiment. Analysen visade att omedelbart efter att materialet absorberat ljus, gick det kortvarigt in i ett övergående elektroniskt tillstånd där den elektroniska bindningen mellan angränsande platser blev starkare och svagare i ett upprepat mönster. Detta tillstånd kallas ett bindningsordningsvågtillstånd. Detta kortlivade tillstånd följdes sedan av små förskjutningar i atomernas positioner inom materialet vilket slutligen ledde till det fotoinducerade dolda tillståndet.

Teoretiska beräkningar visade att det resulterande fotoinducerade tillståndet kan vara polärt vilket innebär att positiva och negativa elektriska laddningar blir ojämnt fördelade över materialet. Dessa fotoinducerade polära tillstånd kan inspirera till nya sätt att kontrollera ett materials elektroniska egenskaper med hjälp av ljus.

"Genom att avslöja mellanliggande tillstånd kan vår metod hjälpa till att designa material som effektivt kan kontrolleras med hjälp av ljus," förklarar Ishikawa.

Utöver att avslöja hur fotoinducerade tillstånd uppstår, erbjuder resultaten en lovande strategi för att kontrollera materialegenskaper med hjälp av ultrakorta ljuspulser. Förmågan att skapa och manipulera dessa tillfälliga tillstånd kan bana väg för utvecklingen av nya fotoresponsiva material för högpresterande elektronik, optoelektroniska enheter och andra teknologier som bygger på noggrann kontroll av materialegenskaper. Framtida studier kan tillämpa samma metod på ett bredare spektrum av material vilket för oss ett steg närmare att designa nya ljusstyrda material.

Ovan är ett steg mot mycket känsligare teleskop till hjälp  i vårt sökande efter vad som finns och fanns därute i tid och rum.

En av de märkligaste aspekterna av kvantmekaniken ses vid en magnetar

 

Bild https://www.swinburne.edu.au

Astronomer kan nyligen ha bekräftat en av de mest udda aspekterna av kvantmekaniken: att ett till synes tomt rum kan förändra ljusets beteende. Bild tillhandahållen via NASA.

Fenomenet kallas 'vakuumdubbelbrytning', och förutspåddes för nästan 90 år sedan av Werner Heisenberg en av kvantmekanikens grundare. Han föreslog även att ett perfekt vakuum borde vara fullt av 'virtuella partiklar' som snabbt dyker upp och försvinner igen.

Astronomer, bland annat Dr Marcus Lower vid Swinburne University of Technology i Australien använde egenskaperna hos en magnetar en sällsynt typ av neutronstjärna med universums starkaste magnetfält till att studera nedkylda kvantbitar. 

Citerat från wikipedia "En magnetar är en neutronstjärna med ett onormalt starkt magnetfält, cirka 1000 gånger starkare än hos en vanlig neutronstjärna. En neutronstjärna är ett av flera möjliga slut för en stjärna. När en stjärna i slutet av sitt liv stöter bort sina yttre lager inträffar en gravitationskollaps då stjärnans kvarvarande inre delar imploderar. Om stjärnan är så stor att den kvarvarande massan motsvarar 1,4–3 solmassor övergår den till en supernova. Återstoden blir en neutronstjärna som består av tätt packade neutroner och övrigt material bestående av utspridda rester från supernovan".

Deras observationer avslöjade vad som kan vara den första upptäckten av vakuumdubbelbrytning i en magnetars ultrastarka magnetfält och kan öppna nya vägar för att utforska kvantuniversum. I närvaro av ett extremt kraftfullt magnetfält förväntas ett hav av Heisenbergs virtuella partiklar bryta ljus på specifika sätt och skapa vakuumdubbelbrytning. Endast magnetaren har magnetfält som är tillräckligt starkt för att göra denna kvanteffekt synlig.

Dr Lower var en  av medlemmarna i de internationella teamet som observerade en magnetar med namnet  1E 1547.0–5408 med hjälp av NASAs Imaging X-ray Polarimetry Explorer (IXPE), med stöd av NICER-röntgenteleskopet på den internationella rymdstationen och Murriyang, CSIRO:s Parkes-radioteleskop, som ägs och drivs av Australiens nationella vetenskapsmyndighet.

Dr Lowers observationer med Murriyang och efterföljande analys med Swinburnes Ngarrgu Tindebeek-superdator kan vara den första direkta upptäckten av denna tidigare teoretiska kvanteffekt.

Dr Lower beskriver att trots förutsägelsen redan på 1930-talet av fenomenet har en konkret upptäckt av vakuumdubbelbrytning hittills varit svår att bevisa. Genom att noggrant följa riktningen radiovågorna  magnetaren sände ut (deras 'polarisationstillstånd') när den roterade fann teamet att det magnetiska och rotationsaxlar för 1E 1547 är nästan i linje och ses nästan pol-på. Denna kombination av magnetisk och betraktande geometri gör 1E 1547 idealisk för att leta efter vakuumdubbelbrytning.

Teamet identifierade sedan två tydliga tecken på att vakuumdubbelbrytning verkar runt magnetaren; de fann att de röntgenstrålar producerades av magnetaren och fångades upp av IXPE hade extremt höga polarisationsnivåer och att polarisationsriktningen var låst till 1E1547:s magnetfält på samma sätt som radiovågorna.

"På grund av magnetfältets styrka blir Heisenbergs virtuella partiklar i linje med den riktning fältet visar," beskriver Dr Lower.

"Genom att noggrant följa riktningen på radiovågor och röntgenstrålar när magnetaren roterar fann teamet att justeringen av 1E1547:s magnetiska och rotationspoler var idealisk för att upptäcka vakuumdubbelbrytning."

Om det bekräftas banar denna upptäckta väg förståelse av hur våra teorier inom kvantfysik fungerar i en av de mest extrema miljöerna i universum.

Dr Lower påtalar att denna betydande upptäckt snart kan bekräftas med ytterligare data och förbättrade datorsimuleringar för att bättre särskilja vakuum-dubbelbrytningssignalen från andra processer som sker runt magnetarer.

"Med dessa framtida data till hands och våra uppdaterade simuleringar kan vi äntligen slutföra det uppdrag som Heisenberg påbörjade för nästan 90 år sedan."

En artikel som beskriver studien med titeln "Vacuum birefringence and the polarized X-ray emission of a radio magnetar" har publicerats i Nature

Kvantfysiken är svår att hålla sig informerad om då det händer nya och oväntade upptäckter hela tiden så man får tänka om. Men den är otroligt fascinerande och intressant.

Sökande efter mörk materia med världens största detektor "Jorden".

 

Bild Wikipedia Jorden sett från Meteosat-12 år 2025  under vårdagjämningen.

Att mörk materia finns är nästan 100% bekräftat. Astronomer tror att den utgör ungefär en fjärdedel av universums totala energiinnehåll men ännu vet ingen vad det är. Två av de ledande teorierna om vad  mörk materia är är att det är hypotetiska ultraljusa axioner (en hypotetisk elementarpartikel med spinn noll, det vill säga den är en boson).

Alternativt mörka fotoner cirka 19 till 21 i  storleksordning ljusare än elektronen.

Konventionella axionsökningar tenderar att involvera att omvandla dem till fotoner med hjälp av starka laboratoriemagneter. Laboratorieforskning  begränsar dock utrymmet av vilket ett sådant fält kan tillämpas på. Ett samarbetsteam av forskare från Kyoto University, Hiroshima University och Nihon University förespråkar att Jordens eget magnetfält spänner över en skala som inget laboratorium kan matcha och därmed skulle kunna användas.

"Vi frågade oss själva om vi kunde använda jorden själv som en jättedetektor i sökandet," beskriver korresponderande författare Atsushi Taruya. "Jordens jonosfärs hålighet fungerar som en naturlig resonator som förstärker elektromagnetiska vågor precis runt det område vi vill undersöka." 

Dock kunde den befintliga teorin endast hantera frekvenser under 1 Hz, vilket lämnade resten av detta område oförutsägbart. Detta inspirerade teamet att konstruera en ny teoretisk ram som tar hänsyn till atmosfärens elektriska ledningsförmåga, både genom att visa att jordens jonosfärs hålighet förstärker signaler nära 8 Hz och därmed utvidga tillförlitliga prognoser upp till cirka 30 Hz. De förväntade sig att axion-ursprungssignalerna skulle variera beroende på plats, högst i Sydostasien, medan mörka fotonsignaler borde se nästan likadana ut överallt.

Med utgångspunkt av sitt nya ramverk analyserade teamet cirka ett decenniums geomagnetfältdata, från 2012 till 2022 från British Geological Surveys Eskdalemuir Observatory. 

De tog bort artificiellt brus, sökte sedan efter den stadiga, smalfrekventa signal som mörk materia förväntas ge över långa tidsskalor och följde upp detta med statistisk analys. Teamet utvidgade sedan samma teoretiska ramverk till mörka fotoner vilka till skillnad mot axioner genererar elektromagnetiska vågor även utan magnetfält och sökte i samma datamängd efter deras distinkta signatur.

Genom att behandla hela jorden som en jättedetektor i ett specifikt intervall av axionmassor satte teamet gränserna för hur starkt axioner kopplas till ljus vilket blev ungefär 100 gånger snävare än det tidigare bästa från ett markbaserat experiment. Dessa resultat kan till och med mäta sig med begränsningar i astrofysiska röntgenobservationer som Chandra och NuSTAR  som i sig bygger på vissa teoretiska antaganden. På ett mystiskt sätt visade mörk materia fotonanalysen också flera signalkandidater som potentiellt kan härstamma från mörk materia, även om deras sanna natur ännu inte har bekräftats.

För tillfället är identiteten på mörk materia fortfarande ett mysterium. Men det teoretiska ramverk som utvecklats i denna studie förväntas ligga till grund för en ny fas av mörk materia-sökningar.

Sökandet efter mörk materia har pågått med många skilda metoder  under många år nu. Men inte har den påvisats utan enbart tecken och effekter har hittats av något som vi kallar mörk materia. Kommer vi finna den någonsin ingen vet. Ovan är ytterligare en metod att försöka finna den.

Månskalv hjälper till att finna is under månens yta.

 

Bild https://cmns.umd.edu En bild av månens Haynkrater tagen av NASAs Lunar Reconnaissance Orbiter. Fruset vatten kan finnas djupt inne i denna och liknande månkratrar. Källa: NASA/GSFC/Arizona State University.

I en ny studie (se nedan) av geologer vid University of Maryland, Lawrence Berkeley National Laboratory och University of Hawaii beskrivs att seismiska vågor av samma typ som uppmäts under jordbävningar på jorden kan användas för att lokalisera och kartlägga is  under månens yta under månbävningar . "Det är avgörande att identifiera alla material på månen som en astronaut kan använda medan de är där uppe," beskriver Nicholas Schmerr,  associate professor in UMD’s Department of Geological, Environmental and Planetary Sciences och medförfattare till studien. "Eftersom de kommer att vara begränsade av de få resurser de tagit med sig från jorden kommer allt de hittar på månen att hjälpa dem att i princip klara sig med det som finns på plats särskilt vid längre uppdrag eller utposter."

Ingen vet hur mycket is som finns på månen eller var den finns. Satelliter kan skanna månens yta från omloppsbana, men de kan bara se det översta månlagret. Avlagringar av fruset vatten kan ligga mycket djupt ner under månens yta.

Idén bakom teamets arbete är enkel. Frusen jord och torr jord beter sig olika när en seismisk våg passerar genom dem. Is i regoliten (månjord) gör att vibrationerna färdas två till tre gånger snabbare genom detta än genom torr jord. Isrika zoner kan också få seismisk energi att studsa tillbaka istället för att passera igenom materia ungefär som ljud kan eka mot en vägg. Schmerr noterade att en välplacerad seismometer på månen skulle kunna upptäcka dessa effekter.

"Vi kan använda seismiska vågor för  inte bara för att se om is finns utan också ungefär hur mycket det finns," förklarade han.

För att testa sina teorier använde forskarna tre metoder. Studiens huvudförfattare, Harrison Lisabeth (Ph.D. '16, geologi), bergartsfysiker vid Lawrence Berkeley National Laboratory och UMD-alumn, frös en vulkanisk sten från Arizona som, när den krossats efterliknar måndamm. Han använde sedan röntgenbilder för att studera hur is sjunker ner i små springor mellan jordkornen. Medförfattaren Matthew Siegler från University of Hawaii modellerade detaljerade temperaturkartor över månens sydpolområde och identifierade vilka kratrar som förblev tillräckligt kalla för att bevara is i miljarder år.

Vid UMD körde Schmerr datorsimuleringar av små månskalv som rörde sig genom och interagerade med is under månens yta. I varje fall lämnade isen tydliga och mätbara märken på de seismiska data.

Utöver sitt praktiska värde för astronauter har månens is också vetenskaplig betydelse. Månens skuggiga kratrar kan frysa och fånga flyktiga ämnen som fruset vatten vilket bevarar dem orörda över långa tidsskalor  och eftersom månens stenar själva är omkring fyra miljarder år gamla, kan studier av den isen avslöja hur vatten blev till i det tidiga solsystemet.

Schmerr beskriver. "Att studera isen som avsatts under tiden då solsystemet bildades kan avslöja hur vatten spreds och slutligen hur jordens hav bildades."

Forskarna behöver inte vänta länge med att testa sina förutsägelser. Kinas Chang'e-7-uppdrag, som kommer att bära en seismometer, förväntas landa nära Shackleton-kratern i slutet av 2026 och det finns många misstänkta avlagringar av is i dess närhet. År 2028 kommer NASAs Artemis-astronauter potentiellt att placera ut Lunar Environmental Monitoring Station, ett instrument som Schmerr hjälpt till att utveckla för seismisk utforskning.

"Ingen har fysiskt mätt isen på månen än, men vi har nu en prognos för vad vi ska hålla utkik efter. Det är ett viktigt första steg." beskriver Schmerr. 

Teamets resultat, publicerade i tidskriften Science Advancesden 31 juli 2026 under titeln "The seismmic signature of lunar ice".  

Samma metoder som används på jorden visar sig kunna användas även på månen och bör då även i framtiden kunna användas på andra objekt därute i kosmos.

Asteroid 44 NYSA är ett unikt objekt

 

Bild https://lowell.edu  Asteroid (44) Nysa observerades med SHARK-VIS-instrumentet vid Large Binocular Telescope som finns på Mount Graham, 3 300 meter över havet i Pinaleñobergen i sydöstra Arizona, USA. Observationen skedde den 21 mars 2026 UTC.

Ett internationellt astronomteam har avslöjat  nya bevis för att asteroiden (44) Nysa, en av de ljusaste och största asteroiderna  i asteroidbältet har en trekroppsuppbyggnad och åtföljs av en liten måne. Upptäckten, baserad på högupplöst adaptiv optikavbildning från några av världens mest avancerade teleskop och ger en sällsynt inblick i den komplexa historien om en av solsystemets asteroider.

Studien presenteras som "Unmasking (44) Nysa: Evidence for a Trilobate Structure", i  Astrophysics > Earth and Planetary Astrophysics här visas att Nysa skiljer sig från alla asteroider som tidigare observerats. I mer än ett sekel har astronomer studerat Nysa, vars ovanliga ljusstyrka och sammansättning gjorde den till ett intressant mål för undersökning. Tidigare observationer antydde en förlängd eller potentiellt oregelbunden form, men asteroidens verkliga natur förblev oklar.

Först nu med hjälp av det italienska SHARK-VIS-instrumentet på Large Binocular Telescope i Arizona och SPHERE/ZIMPOL-instrumentet på European Southern Observatorys Very Large Telescope i Chile kunde forskarna få de högst upplösta bilderna som någonsin tagits av Nysa. Dessa unika bilddata avslöjade flera stora ytformationer, inklusive två framträdande dalar som verkar omsluta asteroidens omkrets. Teamet tolkar dessa drag som "colli" eller halsliknande förbindelser mellan separata lober. "Bilderna avslöjar ett anmärkningsvärt ovanligt föremål," beskriver huvudförfattaren Kate Minker vid Lowell Observatory. "Den mest sannolika förklaringen är att Nysa antingen består av tre sammankopplade komponenter eller är en extremt oregelbunden sammanhängande kropp olik allt vi tidigare observerat."

Min tanke är att det kan finnas betydligt fler och än annorlunda asteroider där ute eller i andra solsystem. Tredelad som denna eller kanske så mycket som hundratals hoplänkade delar till en. Sedan vi fann den tvådelade asteroiden 486958 Arrokoth  (bild från

wikipedia) vet vi att dessa kan finnas därute och begränsning i hur de bildas är obegränsat anser jag hur många delar som helst kan dessa objekt ha av varierande storlek enligt mig.

Webbteleskopet fann ett stort svart hål som bildats innan en galax fanns i dess närhet.

 

Bild wikipedia Djupfält James Webb Space Telescope-bild av Abell 2744-QSO1  Skala i bågsekunder. JD1-sekvensen  har ett liknande exempel på en gravitationslins.

Nu har forskare som använder Webbteleskopet upptäckt tydliga bevis på att vissa supermassiva svarta hål var enorma från början och bildades utan en stjärnkollapsfas och utan en massiv galax som kunnat ge dem materia. Abell 2744-QSO1 är ett av dessa ett supermassivt svart hål med en massa på 50 miljoner solar som färdas genom rymden nästan ensamt. Det finns ungefär 13 miljarder år bort  bakom galaxhopen Abell 2744. Det är omgivet av en mycket liten galax. 

"Detta är en anmärkningsvärd upptäckt," beskriver Roberto Maiolino vid Cambridge University i Storbritannien, medförfattare till studier som publicerats i i Nature och Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. 

 "Det är ett paradigmskifte, en total omprövning av de klassiska scenarierna för hur svarta hål bildas och växer." QSO1 är 1300 ljusår tvärs över och dess ljus har färdats i mer än 13 miljarder år. Den är  lättare att studera än de flesta andra Little Red Dots eftersom den är gravitations linsad av galaxhopen Abell 2744 (Pandoras hop). QSO1 är både förstorad och tredubbelt avbildad och visas på tre olika platser på himlen. 

Inledande studier av QSO1 visade övertygande bevis för att det kunde vara något annat än ett moln av glödande väte- och heliumgas som kretsar kring ett supermassivt svart hål uppskattat till 40 miljoner gånger solens massa. Men precis som med andra tidiga svarta hål som upptäcktes av Webb fanns det osäkerhet om det var så massivt.

"Tidigare har alla massmätningar av svarta hål i det tidiga universum varit indirekta, baserat på antaganden utifrån vad vi vet om dem utifrån tid närmare vårt universum. Vi visste inte om dessa antaganden verkligen gällde det avlägsna universum (i tid och rum)," beskriver medförfattaren Francesco D'Eugenio, även han från Cambridge University. Cambridge-doktoranden Ignas Juodžbalis och Cosimo Marconcini vid universitetet i Florens i Italien, huvudförfattare till en av studierna där man använde IFU:s observationer för att kartlägga rörelser av vätgas runt det svarta hålet. När de analyserade rotationshastigheten som en funktion av avståndet från centrum fann de att gasen kretsar runt en central punkt på samma sätt som planeter i vårt solsystem kretsar runt solen.

"Detta är viktigt eftersom det visar att större delen av massan i QSO1 är koncentrerad till det svarta hålet i centrum," beskriver Ignas. "Om massan var mer fördelad som gas som den skulle vara om det fanns många stjärnor i närområdet skulle gasen inte ha denna perfekta Kepleranska rotation. 

Eftersom Kepler-rörelsen styrs av enkla gravitationslagar kunde teamet använda gashastighetsmätningarna för att direkt beräkna massan av det svarta hålet något som tidigare inte varit möjligt. De fann att det svarta hålet består av ungefär 50 miljoner solmassor och utgör otroliga två tredjedelar av QSO1:s totala massa. Denna andel är tusentals gånger större än i närliggande galaxer, där supermassiva svarta hål bara utgör en mycket liten del av värdgalaxens totala massa.

Resultatet  visade att gasen i QSO1 nästan helt består av väte och helium, med mycket lite av  tyngre grundämnen som syre som skulle förväntats i en galax rik på stjärnor och damm. Med en metallisk hållfasthet mindre än 0,5 % av solen är QSO1 en av de mest orörda galaktiska miljöer som någonsin mätts.

"Det här är ett fenomenalt resultat," påtalar Cosimo. "Det är den första direkta mätningen av en massa av ett svart hål inom de första miljarderna år efter Big Bang och den är förenlig med de tidigare mätningarna." Teamet anser att detta är ett gott tecken på att antagandena som används för indirekta massmätningar är giltiga och att massorna hos andra svarta hål i det tidiga universum inte har överskattats. Den överdimensionerade massan av QSO1 i förhållande till dess värdgalax tyder på att den inte kan ha bildats gradvis från mycket mindre svarta hål med mindre massa som smält samman och dragit åt sig damm och gas. "Det verkar som att vi har hittat ett svart hål som inte har en betydande värdgalax och som har föregått stjärnbildningar," beskriver Ignas. "Detta är mycket spännande eftersom det är bevis för primära svarta hål eller direktkollapsande svarta hål som har funnits teoretiskt  men tidigare inte bekräftats."

Oavsett om QSO1:s svarta hål utvecklades från ett 'tungt frö' som bildades inom den första sekunden av Big Bang eller något senare från kollapsen av ett gigantiskt gasmoln blev det till stort med en gång  och kan vara i de tidiga stadiet av att bygga en galax runt det (där vi ser det i tid och rum).

Teamet anser att små röda prickar som QSO1 kan ha varit vanliga i det tidiga universum och håller på att analysera liknande objekt för att ta reda på om supermassiva svarta hål faktiskt fanns före galaxerna där de nu finns.

Jag anser att dessa röda prickar som ses (litte red dot)  är ursprungliga svarta hål och dessa genom sin gravitation över tid drog till sig materia och gas där stjärnor bildades och en galax till slut blev resultatet. Början till dessa röda punkter är intressantast anser jag och min tanke är att de bildades vid BigBang eller kom med från ett annat universums avslocknande vid BigBang.