Google

Translate blog

torsdag 30 juni 2022

Se otroliga vyer över landskapet på MARS.

 


Under det senaste året  har NASAs Curiosity Mars-rover rört sig genom en övergångszon på Mars. Övergångszonen mellan en lerrik region till en  saltrik mineralregion. I detta fall rik på sulfat. Tidigare riktades vetenskapsteamets intresse i första hand till den lerrika regionen och även den sulfatrika i letande efter spår av forntida sjöar och floder. Men nu har man börjat rikta sin uppmärksamhet mot zonen mellan dessa två regioner (övergångszonen). Faktum är att denna övergångszon kan ge kunskap om Mars klimat för miljarder år sedan och den tid mellan flytande vatten och torka som skett på planeten.

Lermineralerna bildades när sjöar och strömmar en gång forsade över Gale Crater och deponerade sediment vid det som nu är basen av Mount Sharp, det 3 mil långa och 5 kilometer höga berget vars fot Curiosity har kört uppför sedan 2014. Högre upp på berget i övergångszonen visar observationer från Curiositys er att bäckarna torkat till rännilar och sanddyner bildats ovanför sjösedimenten.

Se gärna denna länk  där bland annat en film från youtube från NASA visar ett fascinerande landskap och förklaringar ges på vad vi ser.

Bild  från NASA, där NASAs Curiosity Mars-rover fångade denna syn på skiktade, flagnande stenar som tros ha bildats i en gammal vattenströmbädd eller liten damm. De sex bilderna som utgör den mosaik vilken togs med Curiositys mastkamera, eller Mastcam, den 2 juni 2022, den 3,492: e marsdageni roverns uppdrag. Upphovsman: NASA / JPL-Caltech / MSSS

onsdag 29 juni 2022

Det beräknas att det finns fyra fientliga civilisationer i Vintergatan.

 


1977 upptäckte Big Ear Radio Telescope vid Ohio State University en stark signal på kortvågbandet  kommen från rymden. Signalen stark och intensiv var i en exakt frekvens och hade många egenskaper som visade att den kom från rymden inte från en störande källa från jorden. Signalen fick namnet "Wow!" och är ännu i dag en gåta som det spekuleras om.

Signalen är den starkaste kandidaten för ett meddelande skickat av en utomjordisk civilisation. Ingen vet säkert vilken signalkällan var och den har aldrig återupprepats. Under de senaste åren har teorier utarbetats som ska kunna tillskriva "Wow!" till kometer i utkanten av vårt solsystem. Men det astronomiska samfundet avvisar dessa teorier.

2020 återupplivades intresset för "Wow!" när Cabellaro identifierade en solliknande stjärna i närheten av området där signalen "Wow!" upptäcktes. Om analysen är korrekt kan "Wow!" ha kommit från denna solliknande stjärna 1800 ljusår bort.

"Wow!" hördes endast på en frekvens utan att något brus på någon av Big Ears 50 andra närliggande kortvågsfrekvenser. Detta är ett starkt bevis på att "Wow!" inte var en naturlig signal då dessa orsakar brus på andra närligggande frekvenser, "Wow!" -signalen var  fokuserad vilket vi kan förvänta oss av en signal på kortvågsbandet sänd av en intelligens.

Signalen "steg och föll" under de 72 sekunder den var detekterbar. Detta överensstämmer med signaler från rymden som ökar i intensitet när de rör sig över himlen och närmar sig teleskopets mottagare och sedan minskar i styrka när signalen rör sig bort från teleskopet.

Utöver det observerades signalen nära 1420 MHz, en "skyddad frekvens" som jordbaserade sändare är förbjudna att använda då denna  frekvens är reserverad för astronomiska studier. Allt detta pekar mot ett utomjordiskt ursprung eftersom satelliter och markbundna naturliga radiokällor skulle ha upprepats medan "Wow!" -signalen var en engångshändelse. Baserat på tidpunkten och orienteringen av Big Ear-teleskopet drog astronomer slutsatsen att den måste ha kommit någonstans i riktning mot Skyttens stjärnbild.

Debatten om meddelanden och huruvida det utgör en risk för oss har återupplivats de senaste åren delvis som svar på ansträngningar med Breakthrough Message , Galileo Project  och The Beacon in the Galaxy (BITG) –meddelandet  - en uppdaterad version av Arecibo-meddelandet 

Trots meningsskiljaktigheterna är man överens om att en diskussion måste äga rum på internationell nivå och att det måste ske nu. Båda sidor arbetar också aktivt för att få till en diskussion för att få så många statliga enheter, vetenskapliga institut, ideella organisationer, entreprenörer och allmänheten att delta. En diskussion om faran att göra sig känd för okända därute.

Capallero en spansk exoplanet hunter och SETI researcher och även science communicator säger "Jag baserade uppskattningen på frekvensen av invasioner (likt den nu pågående av Ryssland) på jorden under de senaste 100 åren. Endast 51 länder av 195 länder invaderade ett annat land under den tiden (enligt mig ett stort antal(min anm.)).

"Jag fann att när tiden går och mänskligheten utvecklas, minskar frekvensen av invasioner. Extrapolera resultaten till mänskligheten när den blir en typ 1-civilisation som kan göra interstellära resor blir frekvensen och därför sannolikheten för invasion ner. Uppskattningarna är baserade på livet som vi känner det". Men säger Alberto Caballero Díez att samma analys av mänskligheten att även vi kan bli en "skadlig civilisation" när vi har blivit en typ 1-civilisation på Kardashev-skalan 

En civilisation på denna utvecklingsnivå kan utnyttja all sin planets energi och begränsa ett mått av interstellära resor till närliggande stjärnsystem. Hans analys visade även att högst fyra skadliga civilisationer teoretisk kan finnas inom hörhåll för våra radiosändningar. Caballero sa att detta indikerar att en utomjordisk invasion inte är det största existentiella hotet mot mänskligheten. Finns annat som klimat inre splittringar dekadens och invasioner av diktatorer, pandemier etc (min anm.).

För lite mer i ämnet plus tre korta you tub filmer om ämnet ovan följ denna länk.


Bildr.com så kan en invasion av fientliga aliens gestalta sig.

tisdag 28 juni 2022

Astronomer i Kina misstänker de fått in signaler från aliens.

 


Signalerna upptäcktes av det 500 meter långa Aperture Spherical Telescope (FAST) som finns i Guizhouprovinsen i sydvästra Kina. Signalerna kan komma från en avlägsen utomjordisk civilisation enligt en nyligen publicerad rapport från kinesiska forskare.

Det var astronomer vid Beijing Normal University som upptäckte "flera fall av möjliga tekniska spår av från en utomjordisk sändare utanför jorden", enligt rapporten om händelsen som publicerades tisdag 14 juni i Science and Technology Daily, den officiella tidningen för Kinas ministerium för vetenskap och teknik.

Signalerna plockades upp av Kinas femhundra meter långa Aperture Spherical Radio Telescope (FAST). Världens största radioteleskop. Sky Eye (teleskopets smeknamn) har arbetat med att skanna efter radiosignaler som kan indikera på sändningar av från utomjordiskt liv sedan 2019. Genom att analysera insamlad data från 2020 säger forskarna att de upptäckte två misstänkta inte naturliga kortvågssignaler. Nu under 2022 hittades under en riktad undersökning mot kända exoplaneter ytterligare en mystisk kortvågssignal.

Eftersom signalerna är på kortvågsbandet något som vanligtvis endast används av flygplan och satelliter på Jorden kan signalerna ha producerats av utomjordisk teknik. Forskarna säger dock att deras resultat är preliminära och bör tas med försiktighet tills analysen är klar.

"Det är flera kortvågssignaler som skiljer sig från tidigare upptäckta och teamet arbetar för närvarande med ytterligare utredning av fenomenet", säger Zhang Tongjie, forskningsledare vid China Extraterrestrial Civilization Research Group vid Beijing Normal University, till Science and Technology Daily.

Möjligheten finns även att de nu misstänkta signalerna är någon form av radiostörning från jorden och det behöver bekräftas om detta kan uteslutas. Det kan bli en lång process innan vi säkert vet om detta är svaret eller inte.

Spännande att följa vad resultatet blir (min anm.). Kortvågssignaler som detekterats från något på Jorden eller någon okänd sändare därute.

Bild pxhere.com en alienplanet som kan finnas därute.

måndag 27 juni 2022

En meteorit från Mars inre kan ändra synen på hur planeter bildas

 


I en ny studie av en meteorit motsäger resultatet den nuvarande teorin om hur steniga planeter som jorden och Mars förvärvat gaser som väte, kol, syre, kväve och ädelgaser då de bildades. Rapporten publicerades 16 juni i Science. Arbetet gjordes av Péron postdoktor vid ETH Zürich, Schweiz som arbetar tillsammans med professor Sujoy Mukhopadhyay vid Department of Earth and Planetary Sciences vid University of California, Davis. Deras  ger arbete ger nya infallsvinklar till vidare forskning om ämnet.

Ett grundläggande antagande om planetbildning är att det börjar ned att planeter  samlar in gaser från ackretionsskivan runt en ung stjärna, säger Sandrine Péron postdoktoral forskare

Då planeter har uppkommit ur smält sten upplöses dess element initialt i magmahavet och blir åter gas i atmosfären. Därefter levererar kondrit meteoriter (Kondriter är stenmeteoriter som inte förändrats genom nedsmältning eller planetär differentiering av sin ursprungliga materia. De bildades när olika typer av damm och små korn som fanns i det tidiga solsystemet aggregerades till primitiva asteroider) vilka kraschar in i den unga planeten än mer flyktigt material.

Forskare förväntar sig att flyktiga element i planetens inre bör återspegla ackreationskivans sammansättning eller en blandning av denna och flyktiga ämnen från meteorer medan flyktiga ämnen i atmosfären mestadels kommer från meteoriter. Dessa två källor - skiva kontra meteor - kan särskiljas ur förhållandena mellan isotoper av ädelgaser speciellt krypton.

Mars är av intresse eftersom Mars bildades relativt snabbt. Planeten stelnade cirka 4 miljoner år efter solsystemets bildande medan jorden tog 50 till 100 miljoner år för att bildas.

En del meteoriter kommer till jorden från Mars. De flesta av dessa kommer från sten från Mars som utsatts för Mars atmosfär. Chassigny-meteoriten, som föll till jorden i nordöstra Frankrike 1815 är en sällsynt och ovanlig meteorit eftersom den tros innehålla samma slags stenmaterial som Mars inre består av.

Genom extremt noggranna mätningar av små mängder kryptonisotoper i prov av meteoriten med hjälp av en ny metod som upprättats vid UC Davis Noble Gas Laboratory kunde forskarna härleda till detta ursprung.

På grund av meteoritens låga överflöd är kryptonisotoper var det utmanande att mäta", säger Péron.

Överraskande nog motsvarar kryptonisotoperna i meteoriten det som härrör från meteoriter, inte ackretionsskivan då solen bildats. Det betyder att meteoriter levererade flyktiga element till den bildande planeten mycket tidigare än man tidigare trott.

"Mars inre sammansättning av krypton är nästan helt bestående av kondritiska meteoriter, men atmosfären är från ackretionskivan", säger Péron. "Det är väldigt distinkt."

Resultaten visar att Mars atmosfär inte innehåller meteoriska isotoper, vilket innebär att den inte kan ha bildats enbart genom gaser från manteln. Planeten måste ha förvärvat gas från ackretionsskivan efter att magmahavet svalnat.

De nya resultaten tyder på att Mars tillväxt slutfördes innan solens strålning skingrade ackretionsskivan. Men bestrålningen borde då också ha blåst av gas från ackretionsskivan ner i Mars men spår av detta finns inte vilket tyder på att atmosfärisk krypton på något sätt måste ha bevarats, eventuellt fångat under jord eller i polaris.

"Det kräver att Mars har varit kall i omedelbar efterdyning av dess ackretion", sa Mukhopadhyay. "Vår studie pekar tydligt på kondritiska  gaser i Mars inre något som väcker några intressanta frågor om ursprunget och sammansättningen av Mars tidiga atmosfär."

Det innebär att teorin om att Mars bildades relativt snabbt i förhållande till Jorden kan stämma (min anm.). Men varför är en annan fråga som vi kan ställa oss. En annan är om planeterna i solsystemet bildades olika fort. Miljoner år mellan bildandet är mycket.

Bild flickr.com ett självporträtt av NASA:s Curiosity-rover taget 15 juni 2018. En dammstorm från Mars har minskat solljuset och sikten vid roverns plats i Gale Crater publicerad av NASA.

söndag 26 juni 2022

De blå bubblorna visade sig vara ett nytt slag av stjärnsystem

 


Astronomer vid University of Arizona har identifierat fem exempel på en ny klass av stjärnsamling. De hör inte till något galaxsystem eller är själva en galax utan existerar isolerat därute.

Dessa stjärnsamlingar innehåller enbart unga blå stjärnor fördelade i ett oregelbundet mönster i isolering från alla närmast liggande galaxer.

Astronomer säger att de ses som blå bubblor i ett teleskop och har en storlek som en dvärggalax. De finns i riktning mot Jungfruns stjärnbild. De handlar om fem system alla separerade från närmast liggande galaxer med som mest över 300000 ljusår.

Astronomerna fann dessa tidigare okända stjärnsystem efter att en annan forskargrupp, ledd av Elizabeth Adams vid Netherlands Institute for Radio Astronomy, sammanställt en katalog över närliggande gasmoln vilka ofta är plasterna för ny stjärn- och galaxbildning. Då den katalogen publicerades började flera forskargrupper inklusive en ledd från UArizona av docent astronomiprofessor David Sand söka efter stjärnor som kunde associeras till dessa gasmoln.

Gasmolnen ansågs höra samman med vintergatan och de flesta av gasmolnen gör förmodligen det. Men när den första samlingen av stjärnor, kallad SECCO1, upptäcktes insåg astronomer att det inte alls fanns i eller nära Vintergatan, utan snarare i Jungfruns stjärnhop som ligger mycket långt bort från Vintergatan men likväl kan ses som nära i astronomiska mått mätt.

 Teamet upptäckte sina observationer från Hubble Space Telescope, Very Large Array-teleskopet i New Mexico och Very Large Telescope i Chile. Studiens medförfattare Michele Bellazzini, vid Istituto Nazionale di Astrofisica i Italien, ledde analysen av data från Very Large Telescope och har lämnat in en kompletterande rapport med fokus på dessa data.

Tillsammans upptäckte teamet att de flesta stjärnorna i varje system är mycket blå och mycket unga och  innehåller mycket lite atomär vätgas. Detta är en viktig upptäckt eftersom stjärnbildning börjar med atomär vätgas, som så småningom utvecklas till täta moln av molekylär vätgas innan stjärnbildning kan börja.

"Vi observerade att de flesta av systemen (vi talar om de blå stjärnsystemen) saknar molekylär gas. Men det betyder inte att det inte finns molekylär gas där", säger Jones. "Faktum är att det måste finnas någon eftersom här fortfarande ses  stjärnor under bildning. Förekomsten av mestadels unga stjärnor och mycket lite gas visar att dessa system nyligen måste ha förlorat sin gas.

Kombinationen av blå stjärnor och brist på gas var oväntad liksom bristen på äldre stjärnor i systemen. De flesta galaxer har även äldre röda stjärnor.

"Stjärnor som bildas röda har lägre massa och existerar därför längre än blå stjärnor, Blå stjärnor gör snabbt av med sitt bränsle och slocknar unga därför är röda stjärnor vanligtvis de sista som lever kvar", säger Jones. "I dessa blå stjärnhopar finns inte gas för ytterligare stjärnbildning. De blå stjärnorna är som en oas i ett livlöst och stilla område där nu inget sker."

Det faktum att dessa nya stjärnsystem är rikliga på metaller antyder dock på hur de kan ha bildats.

"Metaller ett element tyngre än helium", sa Jones. "Detta berättar för oss att dessa stjärnsystem bildades av gas kommer från en stor galax då metaller byggs upp av många upprepade episoder av stjärnbildning och detta sker bara i en stor galax."

Det finns två huvudsakliga sätt att avlägsna gas från en galax. Det första är tidvattenstrippning, som inträffar när två stora galaxer passerar varandra och gravitationen sliter bort gas och stjärnor.

Den andra är det som kallas ram pressure stripping. En relativt svår händelse att förklara på svenska (har själv svårt att förstå den). Se istället denna förklaring 

Teamet föredrar förklaringen  ram pressure stripping eftersom de blå bubblorna är så isolerade som de är vilket visar att de måste rört sig mycket snabbt och hastigheten på tidvattenstrippning är låg jämfört med ram pressure stripping.

Bild pxhere.com. Ett mystiskt universum i en svårförklarad verklighet vi hela tiden försöker förstå tolkar jag in i denna bild.

lördag 25 juni 2022

Vid dvärgstjärnan HD 260655 finns några intressanta planeter

 


Astronomer vid MIT (Massachusetts Institute of Technology) med flera har upptäckt ett nytt multiplanetsystem inom vårt galaktiska närområde cirka 33 ljusår, från jorden, vilket gör det till ett av de närmaste kända multiplanetsystemen till vårt eget solsystem.

I centrum finns en liten och sval M-dvärgstjärna med beteckningen HD 260655 vilken  är sol till minst två jordstora planeter. De steniga världarna är sannolikt inte beboeliga då deras banor är relativt snäva och finns nära sin sol vilket utsätter planeterna för temperaturer  för höga för att flytande vatten ska finnas på dess ytor.

Forskare är likväl intresserade av detta solsystem då närheten och ljusstyrkans svaghet hos HD 260655 ger en möjlighet till närmare titt på planeternas egenskaper och vilken dess troliga atmosfär består av.

Båda planeterna i detta system anses var och en därför vara bra mål för atmosfärstudier av exoplaneter säger Michelle Kunimoto, postdoktor vid MIT: s Kavli-institut för astrofysik och rymdforskning och en av upptäcktens ledande forskare. "Finns det en flyktig rik atmosfär runt dessa planeter? Och finns det tecken på vatten eller kolbaserade arter? frågar sig forskarna.

Forskarteamet har i dagarna presenterat sin upptäckt av planetsystemet vid ett möte i American Astronomical Society i Pasadena, Kalifornien. Teammedlemmar av MIT inkluderar Katharine Hesse, George Ricker, Sara Seager, Avi Shporer, Roland Vanderspek och Joel Villaseñor, tillsammans med medarbetare från institutioner runt om i världen.  Det upptäckta planetsystemet identifierades ursprungligen av NASAs Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS) ett MIT-lett uppdrag som utformat till att observera de närmaste och ljusaste stjärnorna för att upptäcka periodiska nedgångar i ljus som kan bero på en förbipasserande planets närvaro.

Bild vikipedia som visar storleksförhållande klassmässigt mellan stjärnor. Ovan HD 260 655 är klassad som en M stjärna. Vår sol är klassad som G.

fredag 24 juni 2022

De våldsamma rörelserna vid den vita dvärgstjärnan G238-44

 


En stjärnas sista tid har våldsamt stört dess planetsystem då denna vita dvärgstjärna drar till sig skräp från både planetsystemets inre och yttre räckvidd. Detta är första gången astronomer observerat hur en vit dvärgstjärna förbrukar både stenigt, metalliskt och isigt material i sitt närområde. Det dessa planeter innehåller.

Det är i arkivdata från NASAs Hubble Space Telescope med flera NASA-observatorier som man hittade denna händelse. Resultaten hjälper nu till att beskriva den våldsamma naturen hos utvecklade planetsystem. Dess sista tid och dennas och planetsystemets  förändring.

Resultaten bygger på en analys av material som fångats upp av den närliggande vita dvärgstjärnan G238-44. Denna finns 86 ljusår bort från oss den är återstoden efter en sol som vår efter att denna kastat från sig sitt yttre lager och kärnfusionen stannat av genom bränslebrist.

 "Vi har aldrig sett detta slag av skräp dras in mot en vit dvärg samtidigt", säger Ted Johnson, ledande forskare och nyligen University of California, Los Angeles (UCLA) kandidatexamen. "Genom att studera vita dvärgar hoppas vi få en bättre förståelse för planetsystem som fortfarande är intakta."

Resultaten är också spännande eftersom små isiga föremål kan ha kraschat in i och "bevattnat" torra, steniga planeter i vårt solsystems tidiga historia. För miljarder år sedan tros kometer och asteroider ha levererat vatten till jorden något som gav de förutsättningar som krävs för livet som vi känner det. säger Johnson. Kan ovan då vara vattentillkomsten?

"Livet som vi känner det kräver en stenig planet täckt med en mängd olika element som kol, kväve och syre", säger Benjamin Zuckerman, UCLA-professor och dennes medförfattare. "Överflödet av de element vi ser på denna vita dvärg verkar kräva både en stenig och en porös avsändarkropp. Det är första exemplet vi har hittat i studier av hundratals vita dvärgar."

Teorier om planetsystems utveckling i sin sista fas beskriver övergången mellan en röd jättestjärna och vita dvärgslutfasen som en kaotisk process. Stjärnan förlorar snabbt sina yttre lager och planeternas banor förändras dramatiskt. Små objekt, som asteroider och dvärgplaneter nära jätteplaneter dras in mot stjärnans vita dvärgstadium (då den här av dess otroliga densitet har en stark gravitationskraft). Studien bekräftar omfattningen av denna våldsamma kaotiska fas och visar att stjärnan inom 100 miljoner år efter början av sin vita dvärgfas samtidigt kan fånga och konsumera material från ett asteroidbälte.

När en stjärna som vår sol expanderar till en uppblåst röd jätte i sista fasen av sin tid kommer den att kasta av sig massa genom att puffa av sina yttre lager. En konsekvens av detta kan vara gravitationsspridning av små föremål som asteroider, kometer och månar till alla återstående stora planeter. Som flipperspel i ett arkadspel kan de överlevande föremålen kastas ut i mycket excentriska banor.

Efter den röda jättefasen är den vita dvärgstjärnan som finns kvar kompakt – inte större än jorden. De kroppar planeter som är kvar hamnar mycket nära stjärnans kraftfulla tidvattenkrafter som sliter isär dem, vilket skapar en gasformig och dammig skiva som så småningom faller ner mot den vita dvärgens yta, "förklarade Johnson.

Forskarna tittar på det ultimata scenariot för solens utveckling, 5 miljarder år från nu. Jorden kan vara helt förångad tillsammans med de inre planeterna. Men banorna för många av asteroiderna i asteroidbältet kommer att störas gravitationellt av Jupiter och kommer så småningom att falla ner på den vita dvärgen som den återstående solen då är.

I över två år har forskargruppen vid UCLA, University of California, San Diego och Kiel University i Tyskland arbetat med att lösa detta mysterium genom att analysera de element som upptäckts på den vita dvärgstjärnan katalogiserad som G238-44. Deras analys inkluderar data från NASAs pensionerade Far Ultraviolet Spectroscopic Explorer (FUSE), Keck Observatory's High Resolution Echelle Spectrometer (HIRES) på Hawaii och Hubble Space Telescope's Cosmic Origins Spectrograph (COS) och Space Telescope Imaging Spectrograph (STIS).

Teamets resultat presenterades vid en presskonferens för American Astronomical Society (AAS) onsdagen den 15 juni 2022.

Bild från https://hubblesite.org/ vilken visar en vit dvärgstjärna som suger bort skräp från föremål i ett planetsystem. Hubbleteleskopet upptäcker den spektrala signaturen hos det förångade skräpet som avslöjade en kombination av stenigt metalliskt och isigt material, ingredienserna i planeter.

torsdag 23 juni 2022

Kinas månlandare hittade vatten på månen


Prover från månens Oceanus Procellarum det största så kallade havet på månen och en gammal basalt lavaslätt vars namn översätts till "Ocean of Storms", har visat sig innehålla vatten.

Kinas månlandare Chang'E-5 levererade den första definitiva bekräftelsen om detta i realtid på plats av vatten i basaltens sten och material via spektralanalys ombord på Chang'E-5 under 2020. Fyndet bekräftades genom laboratorieanalys av de prover som landaren returnerade 2021. Nu har Chang'E-5-teamet även insett var vattnet kom från.

Forskarna publicerade sina resultat den 14 juni i Nature Communications.

"För första gången  användes resultaten av laboratorieanalys av månreturprover och spektraldata från in-situ-undersökning av månytan tillsammans för sysftet att undersöka närvaron, formen och mängden av" vatten "i ett månprov", säger medförfattare LI Chunlai från National Astronomical Observatories of the Chinese Academy of Sciences (NAOC). "Resultaten visar exakt egenskap och vattenkälla i Chang'E-5-landningszon och ger en grund för tolkning och uppskattning av vatten i framtida fjärranalysundersökningsdata."

Chang'E-5 observerade däremot som väntat inga månfloder eller källor; snarare identifierades genomsnitt 30 hydroxyldelar per miljon av vatten i sten och mineral på månens yta. Molekyler bestående av en syreatom och en väteatom är huvudingrediensen till vatten liksom det vanligaste resultatet av vattenmolekyler som kemiskt reagerar med annan materia.

(Min undran är likväl hur man kan vara säker på det (min anm.) då det som hittats är en väte och en syreatom som jag förstår i förening. Vatten innehåller en syreatom och två väteatomer vad säger att detta finns. Ja kanske genom frosten på polerna men annars vet jag inte.)

Trots att det representerar vad LI kallade den "svaga änden av månens hydratiseringsfunktioner" är hydroxyl samma tecken som vad rök är till eldbevis.

Proverna samlades in under den hetaste delen av månens dag, vid temperaturer nära 93 C då ytan är som torrast. Tidpunkten sammanfaller också med svag solvind vilket kan bidra till hydrering vid tillräckligt hög effekt. "Detta överskott av hydroxyl är inhemskt och visar närvaron av månens ursprungliga vatten i  Chang'E-5 månprover och att vatten spelade en viktig roll i bildandet och kristalliseringen av månbasaltisk magma", sa LI och hänvisade till sammansättningen av Chang'E-5 landningsplats i stobasalten i Oceanus Procellarum. – Genom att undersöka månvatten och dess källa lär vi oss mer om bildandet och utvecklingen inte bara av månen utan också solsystemet. Dessutom förväntas månvatten ge stöd till framtida mänskliga månresurser på plats.

Forskarna planerar efterföljande månutforskningar med Chang'E-5: s efterträdare, Chang'E-6 och Chang'E-7. Enligt LI kommer de att fortsätta forska på månvatten via fjärranalys, detektering på plats och laboratorieanalys för att bättre förstå källan till vattnet distributionen och den tidsmässiga variationen av månvatten, inklusive polaris.

Bild vikimedia på den kinesiska månlandaren 

onsdag 22 juni 2022

Ensamma stjärnor kan röra sig dolt i gasmolnen

 


L483 är ett gasmoln 650 ljusår bort där stjärnor bildas just nu. Ett helt ordinärt gasmoln trodde man. Men då ett team av astrofysiker vid Northwestern University i USA zoomade in närmare och närmare på gasmolnet såg det konstigare och konstigare ut.  Forskarna märkte att magnetfältet här var märkligt vridet. Då de därefter undersökte en ny stjärna i molnet upptäckte de en dold stjärna bakom den upptäckta.

 "Det är stjärnans syskon", säger Northwesterns Erin Cox som ledde studien. "Vi tror att dessa två stjärnor bildades långt ifrån varandra och att den ena därefter rörde sig närmare den andra vilket resulterade i ett  dubbelstjärnsystem. Något som gjorde att den stjärna som närmade sig den andra då förändrade dynamiken i molnet och en vridning skedde i magnetfältet i molnet.

Fyndet ger därmed insikt i dubbelstjärnebildning och hur magnetfält påverkas under de tidigaste stadierna i utvecklingen av stjärnor och rörelser.

Cox presenterade forskningen vid det 240: e mötet i American Astronomical Society (AAS) i Pasadena, Kalifornien. Titel "The Twisted Magnetic Field of L483" tisdagen den 14 juni som en del av en session om "Magnetfält och galaxer". Astrophysical Journal kommer därefter att publicera studien. Cox är postdoktor vid Northwestern Center for Interdisciplinary Exploration and Research in Astrophysics (CIERA).

Även om fler observationer behövs tror Cox att den tidigare dolda stjärnan kan vara anledningen till det vridna magnetfältet i gasmolnet. Upptäckten gjordes med hjälp av det mobila  SOFIA teleskopet (finns i ett flygplan) astrofysikteamet upptäckte den icke dolda stjärnan som just nu bildas inuti gasmolnet L483. Där vid närmare undersökning med radioteleskop vid Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA) i Chile gjorde att forskarna fick syn på den under rörelse dolda andra stjärnan i gashöljet. 

"Båda stjärnorna är fortfarande unga och inte färdigbildade", säger Cox. "Gashöljet är det som levererar materialet för att bilda stjärnorna. Bildandet kan liknas vid att rulla en snöboll i snö för att göra den större och större.  Dessa unga stjärnor 'rullar' i material  och bygger då upp sin massa."

De finns på ungefär samma avstånd från varandra som vår sol gör till Pluto vilket gör att de är ett binärt system. För närvarande är astrofysiker överens om att binärer kan bildas när stjärnbildande moln är tillräckligt stora för att producera två stjärnor eller när skivan som roterar runt en ung stjärna delvis kollapsar och detta resulterar i bildandet av en andra stjärna.

Men för tvillingstjärnorna i L483 misstänker Cox att något ovanligt sker här.

"Det finns nya teorier som tyder på att det är möjligt att två stjärnor som bildas långt ifrån varandra resulterar i att den ena sedan rör sig mot den andra vilket resulterar i att en dubbelstjärna bildas", säger Cox. – Vi tror att det händer här. Vi vet inte varför en stjärna skulle röra sig mot en annan, men vi tror att den rörliga stjärnans dynamik är anledningen till förändring av magnetfältet i gasmolnet. Men varför detta sker vet man som sagt inte (min anm.).

Cox tror att detta nya arbete i slutändan kan ge nya insikter om hur binära stjärnor (dubbelstjärnor) och planeterna  bildas.

Bild från https://www.eurekalert.org/multimedia/937470 på protostjärna i gasmolnet L483.

tisdag 21 juni 2022

Ensamma osynliga svarta hål svävar därute mellan stjärnorna

 


Astronomer uppskattar att det finns ca 100 miljoner svarta hål finns bland stjärnorna i vår Vintergata (obs handlar då inte om svarta hål mellan stjärnorna som vandrar runt) . Men det har nu slutgiltigt identifierats ett isolerat ensamt svart hål.

Efter sex år av noggranna observationer har nu NASA: s Hubble Space Telescope för första gången fått direkt bevis för ett ensamt svart hål som driver i det interstellära utrymmet. Hittills har alla svarta håls massor härletts ur statistiskt material eller genom interaktioner i binära system eller i galaxers kärnor. Svarta hål med stjärnmassa finns ofta tillsammans med en följeslagare (i ett dubbelstjärnsystem) vilket gör den nu upptäckta som ovanlig då den är ensam och inte kan härledas till ett planetsystem.

Det nyligen upptäckta vandrande svarta hålet ligger cirka 5 000 ljusår bort i en av galaxens spiralarmar i riktning mot stjärnbilden Carina-Skytten. Upptäckten får astronomer statistiskt att misstänka att det  närmaste isolerade (ensamma) svarta hålet  till jorden kan finnas enbart 80 ljusår bort. Den närmaste stjärnan till vårt solsystem, Proxima Centauri, ligger drygt 4 ljusår bort.

 

Svarta hål som strövar omkring i vår galax är rester från sällsynta, stora stjärnor som fått slut på bränslet och nu är minst 20 gånger mer massiva än vår sol.

 Dessa stjärnor har exploderat som supernovor och den kvarvarande kärnan krossas av gravitation till ett svart hål. Eftersom självdetonationen inte är helt symmetrisk kan det svarta hålet få en spark och börja röra sig genom galaxen mellan stjärnorna likt en avfyrad kanonkula.

Teleskop kan inte fotografera ett svart hål eftersom dessa inte avger något ljus. Men ett svart hål förvränger rymden i dess närhet det avböjer och förstärker stjärnljus från allt som tillfälligt ligger exakt bakom det (effekt av gravitation ljus dras mot ett svart hål men avger själv inget) .

Markbaserade teleskop, som övervakar ljusstyrkan hos miljontals stjärnor i de rika stjärnfälten mot vintergatans centrala utbuktning letar efter dessa effekter av ett massiva objekt passerande mellan oss och en stjärna.

Två team använde i detta fall Hubble-data i sina undersökningar under ledning av Kailash Sahu från Space Telescope Science Institute i Baltimore, Maryland; och Casey Lam vid University of California, Berkeley. Lagens resultat skiljer sig åt något. Men båda resultaten tyder på närvaron av ett kompakt objekt tolkat som ett svart håls existens därute.

Bild flickr.com Alla bör tänka över vad som kan finnas däruppe i tid och rum. En funderarbänk passar bra att sitta och  fundera på.

måndag 20 juni 2022

NASA ska undersöka UFO (okända oidentifierade föremål) däruppe.

 


NASA har bildat ett studieteam med uppdraget att  till hösten undersöka oidentifierade flygfenomen (UAP) eller som man mer populärt kallar det UFO. Innebärande att vetenskapligt undersöka observationer av händelser på himlen som inte kunnat identifieras som flygplan eller kända naturfenomen.

Studien kommer att fokusera på att identifiera i tillgänglig data. Arbeta fram hur man bäst samlar in framtida data och hur NASA kan använda dessa data att arbeta utefter i hur den vetenskapliga förståelsen av UAP förbättras.

Det begränsade antalet observationer av säkerställd art av foton etc gör det för närvarande svårt att dra vetenskapliga slutsatser om dessa händelser. Oidentifierade fenomen i atmosfären är däremot av intresse för både nationell säkerhet och flygsäkerhet. Att fastställa vilka händelser som är naturliga ger ett viktigt första steg i att identifiera och förstå dessa vilket överensstämmer med ett av NASAs mål att säkerställa flygs säkerhet i luftrummet. Men det finns däremot inga bevis för att UAP:er har utomjordiskt ursprung.

De kan naturligtvis vara farkoster av spionerande slag av stater på jorden. Världen idag har ju åter blivit otrygg och krigisk som vi vet med hot och elände då vi har en hög världsledare som är instabila, värklighetstolkare enligt egen agenda men med stor makt av folket. Något som gör ovan analyser extra viktiga i vår tid (min anm.).

"NASA anser att verktygen för en vetenskaplig analys är kraftfulla", säger Thomas Zurbuchen, associerad administratör för vetenskap vid NASA: s huvudkontor i Washington. – Vi har tillgång till ett brett spektrum av observationer av jorden från rymden – och det är livsnerven i den vetenskapliga undersökningen. Vi har verktygen och teamet som kan hjälpa oss att förbättra vår förståelse för det okända. Det är själva definitionen av vad vetenskap är. Det är vad vi gör."

Ja UFO vi ser från jorden måste om de inte är synvillor även kunna ses från en satellit (min anm.). Syns inget från satelliten är det en reflex, hallucination, hägring, ett lokalt väderfenomen eller lokalt ljussken.

Byrån är inte en del av försvarsdepartementets Unidentified Aerial Phenomena Task Force eller dess efterträdare, Airborne Object Identification and Management Synchronization Group. NASA har dock samordnat brett samarbete i hela regeringen om hur man tillämpar vetenskapliga verktyg för att belysa arten och ursprunget till oidentifierade flygfenomen (UFO).

Bild pixabay.com

söndag 19 juni 2022

Första analysen offentliggjord av astroiden 162173 Ryugu

 


År 2018 landade Hayabusa2 på den snurrande asteroiden Ryugu och samlade in partiklar från dess yta. Efter att ha tillbringat ett och ett halvt år i omloppsbana runt asteroiden återvände farkosten till jorden med en förseglad kapsel innehållande cirka fem gram dammpartiklar och sten. Forskare runt om i världen har väntat på kapselns innehåll för att undersöka detta. De är speciellt intresserade utifrån att dessa partiklar aldrig skulle ha nått jorden utan farkostens skydd. Skulle de färdats genom rymden och kommit in i Jordens atmosfär skulle de brunnit upp.

"Vanligtvis är allt vi kan studera av asteroider de bitar som är tillräckligt stora för att klara nedfärden till marken som meteoriter", säger UChicago geokemist Andrew M. Davis och medlem av teamet som analyserat provet.

– Vi har inte haft ett sådant här prov tidigare. Det är spektakulärt."

Efter en sexårig resa landade Hayabusa2 i slutet av 2020 i Australien. När forskare från den japanska rymdorganisationen JAXA hämtat farkost och kapsel och öppnat den förseglade kapseln fanns här en handfull material som Hayabusa2 lyckats skopa upp från Ryugs yta.

Forskare har nu börjat tillkännage de första resultaten av analysen av innehållet. Dessa tyder på är att Ryugu är en bit bestående av samma innehåll som samlades i vår sols närhet för fyra och en halv miljard år sedan innan bildandet av solen och solsystemet.

Tiden då allt som fanns var ett stort roterande gasmoln. Forskare tror att det mesta av denna gas drogs samman och blev början till vår sol (troligen riktigt då det drogs samman genom gravitation). Resterna av gasen efter att solen bildats expanderade till en skiva (ackreationskiva kallat) vilken kyldes efterhand och drogs samman till sten som fortfarande flyter runt solsystemet idag; det verkar som om Ryugu är en av dessa. Asteroiden har låg densitet. (Denna skiva är även utgångsmaterialet till planeterna och jorden allt med största sannolikhet med gravitationen som källa).

Forskare säger även att fragmenten som nu analyseras visar tecken på att ha stött på vatten någon gång. "Man måste föreställa sig ett aggregat av is och kolhaltigt damm som flyter i rymden som förvandlades till en stor lerboll när is smälte av kärnkraft från sönderfallet av radioaktiva element som fanns i asteroiden då den bildades", säger Dauphas. Dock är asteroiden relativt torr numera enligt analysen.

Bild på 162173 Ryugu från vikipedia.

lördag 18 juni 2022

Minst fem Mikrometeoriter har träffat James Webbteleskopet

 


En mikrometeorit är en mikrometeoroid som har klarat inträdet i jordens atmosfär och hamnat på marken. Mikrometeoriter särskiljs från meteoriter genom sin mindre storlek och sammansättning. IAU ( International Astronomical Union) definierar officiellt meteoriter som mellan 30 mikrometer till 1 meter där mikrometeoriter är de minsta.

Forskare och ingenjörer vid James Webb Space Telescope säger att sedan teleskopets  utplacering i rymden har teleskopet träffats minst fem gånger av mikrometeroider. Den ena var en som var större än vad modeller före lanseringen antog att teleskopet sannolikt skulle stöta på. Så detta var en händelse med mycket liten sannolikhet som nu likväl skett.

I ett NASA-blogginlägg sa en JWST-teammedlem att någon gång mellan 23 maj och 25 maj skedde sammanstötningen på ett av de primära spegelsegmenten av den större mikrometeroiden vilket gav en märkbar effekt på spegelsegmentets prestanda. Men efter inledande bedömningar fann teamet att teleskopet fortfarande presterar på en nivå som överstiger alla uppdragskrav trots en marginellt detekterbar effekt av smällen.

"Då Webbs speglar är utsatta i rymden förväntade vi oss att tillfälliga mikrometeoroiders påverkan  skulle över tid försämra teleskopets prestanda", säger Lee Feinberg, Webb optisk teleskopelementchef vid NASA Goddard. Men inte så snabbt som nu så slumpmässigt skett.

 "Sedan lanseringen har vi haft fyra mindre mätbara mikrometeoroidstrejker som överensstämde med förväntningarna men den här var större  än våra förutsägelser antog. Vi kommer att använda dessa data för att uppdatera vår analys av prestanda över tid och även utveckla operativa metoder för att säkerställa att vi maximerar Webbs bildprestanda i bästa möjliga utsträckning under många år framöver.

"Teamet säger att den senaste träffen inte kom från ett meteorregn utan anses för närvarande vara en slumphändelse. På Twitter sa Mark McCaughrean, Europeiska rymdorganisationens Senior Advisor for Science & Exploration inklusive några av JWST: s Science Working Groupmedlemmar att den exakta storleken på detta objekt är okänt. Det är svårt att få grepp om storleken utan att veta dess hastighet. Men för att vara tydliga talar vi i bästa fall om små bitar av damm inte sten."

Risken är uppenbar för skador om större sten träffar James Webbteleskopets speglar. Vi får hoppas detta större objekt som träffade var en maximal oturshändelse och inget som ska upprepas igen (min anm,).

Bild på en mikrometeroit hittad i snön på Antaktis.

fredag 17 juni 2022

FRB 190520 ytterligare en Fast Radio Burst (FRB) källa.

 


Astronomer har  hittat ett andra exempel på en mycket aktiv, upprepande Fast Radio Burst (FRB) en kompakt källa till svaga men ihållande radioutsläpp mellan starka FRB. Upptäckten ger forskarna frågor om vad dessa mystiska källor är och även om de kan ge oss bättre förståelse av universum.

 Forskarna använde National Science Foundations Karl G. Jansky Very Large Array (VLA) i New Mexico med flera teleskop för att studera objektet vilket upptäcktes första gången 2019.

Objektet har beteckningen FRB 190520 och  hittades med hjälp av Five-hundred-meter Aperture Spherical Radio Telescope (FAST) i Kina. 

Det var efter en explosion från objektet den 20 maj 2019 som man hittade det i data från detta teleskopet  i november samma år. Uppföljningsobservationer därefter med FAST visade att FRB 190520 till skillnad från många andra FRB avger frekventa, upprepande utbrott av radiovågor. Flera tidigare hittade FRB ger enstaka utbrott med lång tidsrymd eller har bara gett ett hittills (min anm). 

Genom observationer med hjälp av VLA 2020 fastställdes objektets läge och möjliggjorde  för observationer i synligt ljus med Subaru-teleskopet på Hawaii att upptäcka att objektet finns i utkanten av en dvärggalax nästan 3 miljarder ljusår från jorden. VLA-observationer visade även att objektet ständigt avger svaga radiovågor mellan radioskurar av starkt slag.

"Dessa egenskaper gör att den här liknar den allra första FRB vars position bestämdes - även den av VLA -  2016", säger Casey Law, från Caltech. Den upptäckten var ett stort genombrott och gav en första information om miljön och avståndet till en FRB. Men dess kombination av upprepande skurar och ihållande radioutsläpp mellan skurar, som kommer från en kompakt region, satte 2016-objektet, kallat FRB-121102 till ett unikium i jämförelse med andra FRB tills nu då en andra liknande upptäckts.

"Nu har vi två likartade FRB och det ger några viktiga frågor", sa Law  medlem av ett internationellt team av astronomer som rapporterat sina resultat i tidskriften Nature.

Skillnaderna mellan FRB 190520 och FRB 121102  mellan andra FRB stärker en möjlighet som tidigare föreslagits att det kan finnas två typer av FRB.

"Är de som upprepar annorlunda utsläpp  av annorlunda slag än de som inte gör det? Hur är det med den ihållande svaga radiostrålningen - är det vanligt?" undrar Kshitij Aggarwal, doktorand vid West Virginia University (WVU). Astronomerna föreslår att det antingen kan finnas två olika mekanismer som producerar FRB eller att objekten som producerar dem kan agera olika i olika stadier av deras utveckling.

Ledande teorier för FRB: s källor är att de är neutronstjärnor som finns kvar efter att en massiv stjärna exploderat som en supernova eller neutronstjärnor med ultrastarka magnetfält, kallade magnetarer.

Jag misstänker att teorin att dessa källor uppför sig olika är att de är i skilda stadier av sin utveckling (min anm.). Då bör de källor som avger radiostrålning vara i olika stadier beroende på om de hittills enbart gett en signal eller flera med långt tidsintervall vara gamla källor på väg att slockna helt. Medan de upptäckta som ger svag men ihållande radiostrålning med större utsläpp då och då vara relativt nya källor.

Bild vikipedia på Five-hundred-meter Aperture Spherical Telescope vilket var det som fanns fenomenet först. Detta radioteleskop finns i Kina.

torsdag 16 juni 2022

Sekunderna efter BigBang

 


I en ny datasimulering tidbestämdes de första sekunderna efter Big Bang utifrån det forskare kallar det intergalaktiska mediet (gasen och stoftet som nu finns mellan galaxerna).

Det var ett forskarteam vid Institute of Astrophysics of the Canary Islands (IAC) som gjorde simuleringarna med hjälp av maskininlärning vilket innebär användning av en   algoritm (som i detta projekt kallades Hydro-BAM) där en dator programmeras till att känna igen mönster med hjälp av algoritmen. Beräkningsarbetet var 100000 timmar.

Forskarna kartlade skilda fenomen och inkluderade även mörk materiaeffekt, energirik gas, neutralt väte och materia därute som är väsentliga för att förstå strukturen av vårt universum enligt ett  uttalande av en av IAC-forskarna  den 20 maj i år (2022).

Den senaste publicerade studien i ämnet om forskningen skedde i mars i The Astrophysical Journal, och relaterar till en studie publicerad i samma tidskrift i november 2021.

Forskningen har möjliggjort att med hög precision reproducera de så kallade" Lyman Alpha Forest ",  tillade forskarna. Lyman Alpha Forest är ett särskilt mönster av linjer i ett spektrum (ljussignatur) från galaxer och liknas vid linjer som skapas när moln av vätgas  mellan galaxer absorberar galaktiskt ljus.

"Dessa" virtuella universum "fungerar som test för studier i kosmologi", tillade forskarna. "Simuleringarna är beräkningsmässigt mycket dyra och nuvarande datoranläggningar tillåter därmed av ekonomiska skäl bara utforskning av små kosmiska volymer."

Algoritmen Hydro-BAM är utformad för att inkludera sannolikheter, maskininlärning och kosmologi vilket ska resultera i att bättre förstå universums tidigaste  historia. "Algoritmen har möjliggjort det  att få mycket exakta förutsägelser på bara några tiotals sekunder", säger forskarna.

Kartläggning av absorptionslinjerna av galaktiskt spektra gjorde det möjligt för teamet att lära mer om var vätgasmoln finns. Plats och avstånd förändras utifrån att universum expanderar. Vätgasmoln ger även ledtrådar till vad som finns i det intergalaktiska mediet av gas och damm.

"Genombrottet kom när vi förstod att kopplingarna mellan de mängder av intergalaktisk gas, mörk materia och neutralt väte som vi försökte modellera (genom datasimulering (min anm,) är välorganiserat på ett hierarkiskt vis", säger Francesco Sinigaglia, doktorand vid universitetet i La Laguna i Spanien, IAC och universitetet i Padua i Italien, och huvudförfattare till forskningen.

Bild vikipedia på Carina nebulosan


onsdag 15 juni 2022

Jupiters atmosfärs lager kan ge en inblick i Jupiters ursprung

 


2016 besökte NASA:s Juno planeten Jupiter. Då kunde den röda stormen (röda fläcken) ses tydligt. Utöver det fick man en glimt av den anmärkningsvärda storheten och färgrikedomen av den största planeten i vårt solsystem. Jupiters storslagenhet.  Det var då vi insåg att stormar av skilda storlek ven i dess atmosfär och att den röda var den största men inte den enda.

Juno kunde även mäta gravitationen på skilda områden av Jupiter vilket gav en första information om atmosfärens sammansättning något som inte varit möjligt tidigare då vi tidigare  endast kunnat se det översta skiktet av atmosfären på avstånd.

Ett internationellt team av astronomer under ledning av Yamila Miguel vid SRON/Leiden observatoriet upptäckte nu att Jupiters atmosfär (gashölje) inte är så homogent och välblandat som man tidigare antaget. Man förstod då att det fanns en högre halt av metall i atmosfärens lägre skikt. Skikt längre ner i Jupiter var metallrikare än de övre som enbart bestod av helium och väte.

Teamet analyserade den datainsamlingen som fanns och använde även datasimulering utifrån denna i skilda modeller av fördelning av metaller för att få mer teoretisk information om hur Jupiter bildats. Metallhalten i atmosfären visade sig inte vara homogent fördelad utan metallhalten var högre längre ner i atmosfären. Kanske inte helt ologiskt då gravitationen bör ha dragit tyngre innehåll i atmosfären in mot Jupiter (min anm.).

Upptäckten att den inre delen av atmosfären har mer tunga element än den yttre atmosfären innebär att överflödet av metall minskar utåt. "Tidigare trodde vi att Jupiter har en konvektion likt kokande vatten vilket borde gjort atmosfären väl blandad", säger Miguel. "Men resultatet visar annorlunda."

Det innebär att atmosfären består av skikt där metallhalten i atmosfären ökar ju längre ner i atmosfären vi kommer (min anm.). Medan halten av metall minskar ju högre upp i atmosfären vi mäter. Kanske inte så konstigt då gravitationen enligt mig borde dra ner den tyngre atmosfären in mot centrum och detta vara förklaringen.

Bild Vikipedia på Jupiter tagen 1979 av Voyager 1. Bilden är förbättrad för att framhäva detaljer.

tisdag 14 juni 2022

Uppdrag; undersök svårförklarliga kupoler på månens yta

 


Två UCF (University of Central Florida) planetforskare, Kerri Donaldson Hanna och Adrienne Dove har fått möjligheten att leda ett uppdrag med en budget på  35 miljoner dollar. Uppdragets anledning kommer från bilder där en rymdfarkost över Gruithuisen Domes - en outforskad del av västra sidan av månen visar på svårförklarade kupolbildningar. Bilder som fått NASA-forskare att förundras enligt ett pressmeddelande från NASA.

Bilderna visar kupoler som verkar vara resultat av en sällsynt form av vulkanutbrott. Det mystiska med kupolerna är att sådana geologiska strukturer som även finns på Jorden här har sitt ursprung från havsrörelser och plattektonik.  Något som inte finns eller har funnits på månen.

Utan sådant ursprung förstår NASA-forskare inte hur strukturerna kom till. UCF:s  forskare (University of South Florida) kommer att undersöka fenomenet  genom NASAs Payloads and Research Investigations on the Surface of the Moon (PRISM) – ett program innebärande att en rymdfarkost  beräknad att sändas upp  2026 med en robotstyrd månbil innehållande instrument för syftet att studera kupolernas kemiska sammansättning och hur damm interagerar här. Genom detta kan man då försöka förstå hur de kom till.

Under en dag på månen - motsvarande 10 jorddagar - kommer Lunar Vulkan Imaging and Spectroscopy Explorer (Lunar-VISE) att undersöka toppen på en av kupolerna vilken antas bestå av klibbig magma somm stelnat och är rik på kiseldioxid, liknande granit. Mineral som kan bli en potentiell resurs vid framtida kolonisering.

Det finns potentiellt mycket att upptäcka på månen som inte bara hjälper oss att informera om behovet eller idéer om framtida robot- och mänsklig utforskning av månen utan också kan hjälpa oss att bättre förstå historien om vår egen planet såväl som andra planeter i solsystemet", säger Donaldson Hanna, huvudforskaren i den kommande studien.

Jag undrar (min anm.) om dessa kupoler kan vara spår av ett tidigare flytande tillstånd av månytan där ytan bubblat upp och stelnat i denna  form.

Bild vikipedia på Mons Gruithuisen Gamma och Mons Gruithuisen Delta.

måndag 13 juni 2022

Kometutbrottet från 2007 kan ses i sommar.

 


Nu kan dammspåret från det största kometutbrott som någonsin registrerats ses i sommar av amatörastronomer. Dess form numera liknar ett  stort timglas.

Kometen det handlar om är17P / Holmes vilken i oktober 2007 utsöndrade en enorm blixt bestående av gas och damm (se bild ovan) vilket fick kometen att lysa upp med en faktor på en miljon och en kort stund bli det största lysande objektet i solsystemet. Under den korta perioden hade dess koma, stoftmolnet som omgav kometkroppen, en större diameter än solen.

Först verkade det som om partiklarna som avgetts i detta rekordutbrott därefter skulle spridas ut i rymden, säger Maria Gritsevich, planetforskare vid Helsingfors universitet i Finland, till Live Science. I en ny modell av kometens stoftspår beskriven i en studie av Gritsevich och hennes kollegor visas däremot att dammspåret har bestått. De kvarvarande partiklarna är kvar och finns i en elliptisk bana mellan den ursprungliga utbrottspunkten och en punkt på motsatt sida av dammspårets bana runt solen synlig från södra halvklotet. Men nu i form som ett timglas.

I år 2022 finns partiklarna igen nära utbrottspunkten, vilket innebär att dammspåret nu kommer att vara synligt från norra halvklotet.

"Nu är teleskop så bra att alla relativt blygsamma system kommer att se det", säger studiens huvudförfattare Gritsevich till Live Science. Kometen 17P/Holmes kretsar mellan Mars och Jupiter. Med andra ord den kan ses i amatörteleskop av nyare modell.

17PHolmes upptäcktes  första gången av Edwin Holmes den 6 november 1892 då den hade  ett mindre utbrott  (i jämförelse ned det 2007 vilket var ett stort utbrott) upptäckten gjordes medan han observerade Andromedagalaxen.

"Andra kometer i liknande banor runt solen producerar inte den här typen av stora periodiska utbrott, så 17P/Holmes i sig är förmodligen speciell", skriver medförfattaren Markku Nissinen, astronom vid Ursa Astronomiska Föreningen, i ett mejl till Live Science.

Ingen vet exakt hur kometen producerar dessa utbrott. Men en teori är när is under ytan i kometkroppen övergår från ett oorganiserat amorft arrangemang till ett strukturerat kristallint arrangemang. Denna övergång kan då frigöra gas inifrån isen vilket skapar ett utåtriktat tryck på kometens yta. Resultatet blir då ett utbrott av is, gas och damm.

I den nya studien, publicerad i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society, modellerade forskarna dammspårets fysik för att förstå hur dess ursprungliga form ledde fram till den bana som observeras nu.

Bild från vikipedia på utbrottet 4 november 2007 från Kometen 17P/Holmes med dess blå jonsvans.