Google

Translate blog

fredag 4 december 2020

Skadliga effekter på människokroppen vid rymdfärder över tid.

 


Bananflugan är ett mycket vanligt skadedjur som finns över hela världen och som trivs i närheten av ruttnande frukt och människans matavfall. Något vi nog alla har erfarenhet av.  Bananflugan är även en av de mest använda modellorganismerna inom biologin. Den används i stor skala i ett stort antal av olika forskningsfält och har historiskt använts för mycket av den viktigaste och grundläggande forskningen inom genetiken och används även i nedanstående forskning.

 Forskare vid Sanford Burnham Prebys Medical Discovery Institute har visat att bananflugor som tillbringade flera veckor på den internationella rymdstationen (ISS) i ungefär hälften av sina liv har fått djupgående strukturella och biokemiska förändringar i sina hjärtan. Studien som publicerats Cell Reports, tyder även på att astronauter som tillbringar en lång tid i rymden får samma problem. Problemen uppstår vid längre vistelse i tyngdlöshet på ISS men kommer troligen förvärras i framtiden vid framtida längre vistelser i en månkoloni eller resor till och från Mars.

 

Något slag av skyddsåtgärder för att hålla resenärers hjärtan friska behövs. Tidigare studier har visat att mikrogravitationsförhållanden får mänskliga hjärtat att ändra form från en oval till en mer sfärisk form. Rymdfärder orsakar också att hjärtmuskeln försvagas och att dess förmåga att pumpa blod minskas. Utöver det vet vi sedan tidigare att muskler försvagas och minskas i tyngdlöshet.

Att leva där det är låg gravitation är något vi inte är skapade till det påverkar celler på genetisk nivå enligt en studie av maskar i rymden.

Genetisk analys av Caenorhabditis elegans maskar   på den internationella rymdstationen visade "subtila förändringar" i cirka 1000 gener och starkare effekter hittades i vissa gener särskilt bland nervsystemets celler. Studien gjordes vid University of Exeter och NASA GeneLab och gav stöd förvår förståelse av varför levande organismer inklusive människor drabbas av fysisk muskelförsvagning i rymden.

Lösningen vid längre rymdfärder eller vistelse i byggnader på månen eller på Mars blir problematiska (min anm.) för den mänskliga kroppen. Lösningen finns ännu inte. Jag anser att den enda lösningen är att det måste konstrueras konstgjord gravitation i de skepp eller byggnader vi ska vistas i under längre tid därute. Går det? Ja det är jag övertygad om kommer att gå en gång i framtiden. När detta problem lösts är det fritt fram för den mänskliga kroppen att vistas i rymden fysiskt utan problem (men psykiskt?). Uppfinningen av konstgjord gravitation kommer  garanterat ge ett nobelpris. 

Bild från vikipedia på en bananfluga.