Emmanuel Levinas ansågs som Frankrikes originellaste filosof under det sena 1900-talet. Han dog 1995.
Han sa följande; Människan är till sin essens egoistisk och identisk med sig själv.
Men denna essens överskrids när hon i språket och tilltalet vänder sig till den Andre.
För tydlighetens skull nämner jag här att med den Andre menas medmänniskan som det söks kontakt med.
Vidare fortsätter Levinas med följande; I tilltalet av andra lämnar människan ut sig själv och utsätter sig därmed för risken att bli sårad eller avvisad. Men hon visar även beredskap för att sätta sig själv i den Andres ställe.
Här får jag förtydliga igen tror jag. Vad Levinas menar är att människan försöker förstå sin medmänniska, vad denne önskar eller vill och bemöta detta.
Levinas fortsätter i detta överskridande av självidentiteten och de för stunden givna villkoren där det finns en transcendens, en riktning mot den Andre som Gud.
Vad han menar med detta är mer svårtolkat. Jag tolkar det så att när man vänder sig mot den Andre har man möjlighet att som Gud ta till sig de signaler som den andre utsänder och då välvilligt ta kontakt eller avvisa densamma. Man önskar även bli bekräftad som individ av den Andre. Den Andre önskar självfallet samma sak av mig. Man är fri att göra som Gud, välja hur och om kontakten ska fortsätta. Gud väljer och gör fria val så gör också människan i kontakten utåt.
http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=153554
I denna artikel kan man läsa om eller tolka in hur den protestantiska kyrkan börjar närma sig den katolska kyrkan symboliskt. Man talar om frälsarkrans här och just detta har fått mer och mer likheter med radbandet. Många kyrkor i dag inom svenska kyrkan har kurser i frälsarkransmeditation och i detta finns stora likheter med katolikernas radband. Inte så att man upprepar samma ord om och om igen. Men man lägger symbolik i frälsarkransens kulor liksom i radbandets.
Är det bra eller dåligt? Jag är tveksam till meditationsövningar som har likheter med österländsk religion i svenska kyrkan och frälsarkransens idé kommer som jag förstått från österländska tankar.
Frälsarkransarnas mystik hör inte hemma i den protestantiska kyrkan. Det finns inget stöd I bibeln för meditation och kransfingrande. Krimskrams var bla en av de ting Martin Luther ville ha bort ur kyrkorna varför ska vi då sätta in en massa nytt idag? Kyrkans uppgift är inte att hitta på nya sätt att locka fler till kyrkorna. Kyrkans uppgift är att förmedla kunskap om Jesus gärning och Bibelns ord. Människor kommer till kyrkan när Jesus kallar dem om de tar emot denna kallelse. De ska inte lockas till kyrkan med världsliga ting. Den icketroende som inte önskar vara troende ska inte komma till kyrkan för att närvara med ickekristna samkväm. Det blir fel om så sker.
Han sa följande; Människan är till sin essens egoistisk och identisk med sig själv.
Men denna essens överskrids när hon i språket och tilltalet vänder sig till den Andre.
För tydlighetens skull nämner jag här att med den Andre menas medmänniskan som det söks kontakt med.
Vidare fortsätter Levinas med följande; I tilltalet av andra lämnar människan ut sig själv och utsätter sig därmed för risken att bli sårad eller avvisad. Men hon visar även beredskap för att sätta sig själv i den Andres ställe.
Här får jag förtydliga igen tror jag. Vad Levinas menar är att människan försöker förstå sin medmänniska, vad denne önskar eller vill och bemöta detta.
Levinas fortsätter i detta överskridande av självidentiteten och de för stunden givna villkoren där det finns en transcendens, en riktning mot den Andre som Gud.
Vad han menar med detta är mer svårtolkat. Jag tolkar det så att när man vänder sig mot den Andre har man möjlighet att som Gud ta till sig de signaler som den andre utsänder och då välvilligt ta kontakt eller avvisa densamma. Man önskar även bli bekräftad som individ av den Andre. Den Andre önskar självfallet samma sak av mig. Man är fri att göra som Gud, välja hur och om kontakten ska fortsätta. Gud väljer och gör fria val så gör också människan i kontakten utåt.
http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=153554
I denna artikel kan man läsa om eller tolka in hur den protestantiska kyrkan börjar närma sig den katolska kyrkan symboliskt. Man talar om frälsarkrans här och just detta har fått mer och mer likheter med radbandet. Många kyrkor i dag inom svenska kyrkan har kurser i frälsarkransmeditation och i detta finns stora likheter med katolikernas radband. Inte så att man upprepar samma ord om och om igen. Men man lägger symbolik i frälsarkransens kulor liksom i radbandets.
Är det bra eller dåligt? Jag är tveksam till meditationsövningar som har likheter med österländsk religion i svenska kyrkan och frälsarkransens idé kommer som jag förstått från österländska tankar.
Frälsarkransarnas mystik hör inte hemma i den protestantiska kyrkan. Det finns inget stöd I bibeln för meditation och kransfingrande. Krimskrams var bla en av de ting Martin Luther ville ha bort ur kyrkorna varför ska vi då sätta in en massa nytt idag? Kyrkans uppgift är inte att hitta på nya sätt att locka fler till kyrkorna. Kyrkans uppgift är att förmedla kunskap om Jesus gärning och Bibelns ord. Människor kommer till kyrkan när Jesus kallar dem om de tar emot denna kallelse. De ska inte lockas till kyrkan med världsliga ting. Den icketroende som inte önskar vara troende ska inte komma till kyrkan för att närvara med ickekristna samkväm. Det blir fel om så sker.
Den som är mogen och beredd att ta till sig det kristna budskapet kommer alltid. Att så få idag inte kan ta till sig detta beror inte på något annat än att vi lever i den tid som bibeln kallar den sista och just därför avfolkas kyrkorna ateismen brer ut sig och med den materialismen. Men även då ska kyrkan oförtrutet sprida sitt budskap utan förändringar. Det kristna budskapet ligger fast och ska inte förändras eller förvärldsligas i fantasiprodukter bara för att medlemsantalet den vägen kanske kan ökas.
