För ungefär 4,5 miljarder år sedan kraschade en
liten planet in i den unga jorden och det slungades då ut smält sten från kraschen ut i rymden. Långsamt
drogs den smälta stenen samman av gravitation och rörelse, svalnade, stelnade och blev till vår måne.
Detta scenario för hur jordens måne kom till är det som de flesta forskare i
stort sett överens om (men inte hur
processen såg ut, teorin kallas Theiateorin).
Månen bildades enligt teorin relativt snabbt och täcktes av ett hett globalt magmahav. När den smälta stenen gradvis svalnade och
stelnade bildades månens mantel och den ljusa skorpa vi ser då månens yta vid fullmåne.
Men djupt under ytan var den unga månen helt ur balans. Datamodeller tyder på
att det sista av bottensatsen i magmahavet kristalliserades till täta
mineraler, exempelvis ilmenit, ett mineral som innehåller titan och järn.
"Då dessa tunga mineraler var massivare än manteln skedde en gravitationell instabilitet och man kan förvänta sig
att dessa tunga mineral sjönk djupare in i månens inre", beskriver Weigang
Liang, som ledde forskningen som en del av sitt doktorandarbete vid LPL (Lunar
planetary laboratory vid university of Arizona).
På något sätt under årtusendena som följde sjönk det
täta materialet in i det inre, blandades med manteln, smälte och återvände upp till
ytan som titanrika lavaströmmar som vi i dag ser på ytan.
"Vår måne vände bokstavligen ut och in på sig
själv", beskriver medförfattaren till studien LPL-professorn Jeff Andrews-Hanna. "Men
det har funnits få fysiska bevis för det exakta
händelseförloppet under denna fas av månens historia och det finns en
hel del oenighet i detaljerna om vad som hände."
Sjönk detta material när det bildades lite i taget
eller på en gång efter det att månen hade stelnat? Sjönk den in i det inre
globalt och steg sedan upp på motsatta sidan? Sjönk det i en stor klump eller i flera mindre
blobbar?
I studien jämförde författarna simuleringar av ett
sjunkande ilmenitrikt lager med en uppsättning linjära gravitationsanomalier. Anomalier vilka
upptäcktes av NASA:s GRAIL-uppdrag, vars två rymdfarkoster kretsade runt månen
mellan 2011 och 2012 och mätte små variationer av dess gravitationskraft. Dessa
linjära anomalier omger ett vidsträckt mörkt område på månens sida mot oss som
täcks av vulkaniska flöden som kallas mare (latin
för "hav").
För mer och utförligare redovisning av detta händelseschema se följande länk från University of Arizona
Bild vikipedia. En illustratörs skildring av den
hypotetiska effekten av då planeten Theia och jorden krockade och månen
bildades.
