Astronomer vid Center for Astrophysics vid Harvard
& Smithsonian och Space Telescope Science Institute har publicerat en
artikel i Nature där man beskriver hur de rekonstruerat den evolutionära historien
i vårt galaktiska grannskap och hur en kedja av händelser som började för 14
miljoner år sedan ledde fram till skapandet av en stor bubbla där stjärnor sedan dess bildas.
"Detta är verkligen en ursprungshistoria; för
första gången kan vi förklara hur all närliggande ny stjärnbildning började",
säger astronomen och datavisualiseringsexperten Katarina Zucker som var den slutförde
arbetet med hjälp av ett stipendium vid CfA.
Det centrala i arbetet var skapandet av en 3D-animering för
rymdtid där man kunde avslöja att alla unga stjärnor och stjärnbildande
regioner – inom 500 ljusår från jorden –sker på ytan av en jättebubblas insida
kallad den lokala bubblan. Medan astronomer har känt till dess existens i
årtionden, kan forskare nu se och förstå den lokala bubblans skapande och dess
inverkan på gasen runt denna. Med hjälp av en mängd ny datorteknik visar rymdtidsanimeringen hur en serie supernovor som
skedde för 14 miljoner år sedan tryckte interstellär gas utåt vilket skapade en
bubbelliknande struktur med en yta för stjärnbildning.
Idag finns sju välkända stjärnbildande regioner
eller molekylära moln – täta områden i vintergatan där stjärnor bildas – på
bubblans inre yta.
"Vi har beräknat att cirka 15 supernovors skeende under miljontals år är det som är anledningen till den lokala bubblan som vi ser idag", säger Zucker.
Den märkligt formade bubblan är inte statisk utan
fortsätter att långsamt växa i storlek konstaterar astronomerna.
"Den utvidgas ca 6 km/s i sekunden", säger
Zucker. "När de första supernovorna som skapade början till den lokala bubblan skedde var det långt från vår sol", säger medförfattaren till arbetet João Alves,
professor vid Wiens universitet. "Men för ungefär fem miljoner år sedan
tog solens väg genom galaxen den rakt in i bubblan och nu finns solen nästan
mitt i bubblans centrum."
Goodman liknar upptäckten av bubblan vid att
Vintergatan liknar en ihålig schweizerost, där hål i osten sprängs ut av supernovor
och nya stjärnor kan bildas i gasen runt hålen där materia från döende stjärnor
är grundmaterialet (resterna efter supernovor).
Säkert
kan stjärnbildning ske både på yttre och inre delen av bubblan och dess skal
(min anm.) men knappast i dess inre som är tomt av stjärnmassa- men det är här
vår sol finns i dag.
Bild på hur bubblan som omtalas kan ses. Bild från
https://hubblesite.org/
