2018 var året då professorn João Alves vid
universitetet i Wien var stipendiat vid Radcliffe och arbetade tillsammans med forskaren
Catherine Zucker vid Center for Astrophysics då doktorand vid Harvard och
Alyssa Goodman, Robert Wheeler Willson-professor i tillämpad astronomi för att
kartlägga 3D-positionerna där stjärnor bildas i solens nära grannskap.
Genom att kombinera helt nya data från Europeiska rymdorganisationen ESA:s
Gaia-uppdrag med en datastark teknik som kallas "3D Dust Mapping" vilken
Harvardprofessorn Doug Finkbeiner och hans team var först med att använda upptäcktes ett
mönster vilket ledde till upptäckten av Radcliffevågen 2020.
"Det är den största sammanhängande strukturen vi känner till och den finns nära oss", beskriver Zucker som beskriver
upptäckten i ett arbete publicerat i en artikel i Sky & Telescope. Strukturen
var okänd tills det konstruerades högupplösta datamodeller som visade fördelningen av gasmoln nära solen, i 3D.
2020 års 3D-stoftkarta visade då tydligt att
Radcliffevågen existerade men vid den tiden var inga mätningar tillräckligt noggranna
för att se om vågen rörde sig.
2022 fanns ny version av Gaia-data och då upptäckte
Alves grupp 3D-rörelser i de unga stjärnhoparna som befann sig i vågen. Ur hoparnas positioner och rörelser kunde Konietzka, Goodman, Zucker med
medarbetare fastställa att hela strukturen är böljande och rör sig som vad
fysiker kallar en "resande våg".
En rörlig våg av samma slag som vi ser på en
idrottsarena när människor ställer sig upp och sätter sig ner i följd för att
"göra vågen". På samma sätt
rör sig stjärnhoparna längs Radcliffevågen upp och ner vilket skapar ett
mönster därute utefter vintergatans gravitation, beskriver Konietzka.
Genom att förstå beteendet hos denna 9 000 ljusår
långa vågstruktur, 500 ljusår från solen vid dess närmaste punkt kan forskarna nu
rikta sin uppmärksamhet till frågan vad
som orsakade Radcliffevågen och varför den rör sig som den gör.
Teorin sträcker sig från explosioner av massiva
stjärnor (supernovor) till störningar utanför Vintergatan ex om en
dvärgsatellitgalax kolliderar med Vintergatan tillägger Konietzka.
Upptäckten av oscillationen väcker nu frågan om det
finns fler eller liknande vågstrukturer i
Vintergatan och andra galaxer. Då Radcliffevågen finns i den närmaste spiralarmen i Vintergatan kan vågens böljande antyda att
galaxernas spiralarmar oscillerar i allmänhet, vilket gör galaxerna ännu mer
dynamisk än man ansett.
– Frågan är vad som gav upphov till vågen? beskriver Goodman. "Och om det händer i hela galaxen?
I alla galaxer? Händer det ibland? Händer det hela tiden?"
Frågor
och gåtor utan svar just nu.
Bild https://news.harvard.edu/
Upphovsman: Ralf Konietzka, Alyssa Goodman och WorldWide Telescope
